Friday, February 12, 2010

Krönika i ETC: Hunden är vår lyckliga hora

Uppvärmningskrönika:

Nyligen förde P1-programmet Medierna en debatt angående det journalistiska ansvaret i Haiti. Typ: Var bilderna från Haiti var för otäcka? Eller fanns det för många journalister på plats? Då kändes det som en viktig sak att prata om, men sen dess har en massa skit hänt som borde låta eventuella metadiskussioner vänta. Baptistkyrkan har anammat klassisk människosmuggling, amerikanska politiker har använt tragedin som ursäkt för smutskastning av oppositionen.
Scientologkyrkan har ändå varit värst. De åkte ner i designerstövlar utan mat och proviant för att de ”tänkte köpa allt sånt på flygplatsen” och ”hjälpte” skadade människor med sin ”beröringsterapi”. Den cyniska populismen som drabbat katastrofområdet är så massiv att det inte skulle förvåna mig om Göran Hägglund kvistar förbi på sin ”köksbordsturné”.
Det är ju ändå valår.

Veckans krönika handlar om hundar, ha så kul.

***



Hundar har alltid framstått som totalt värdelösa varelser i mina ögon. För det första är de mycket tråkigare och töntigare djur än sina ärkefiender katterna, som äntligen fått epitetet LOL för att markera deras överlägsna rolighet. Lol-cats sköter också sig själva. Hundens existens i en urban kontext är svårare att motivera desto mer tillsyn och skydd från omvärlden den behöver. Hunddjurens förvirrade blickar och upprörda skällanden vittnar om lidande när de forslas runt av stressade cityfolk bland vrålande bilar. För mig är de inget annat än tickande bomber. Min oro är inte ogrundad. Jag har träffat blodtörstiga monster mitt i Göteborg som kastat sig efter mina ben, hoppats smaka mitt saftiga rosa kött och tugga tills de känner mitt hårda ben.
– Han är inte farlig, brukar deras husse eller matte ofta säga.
Varje gång en hund avlivas och skickas till helvetet får en ängel sina vingar, brukar jag tänka.

Hunden är en avvikelse i det elektroniskt styrda informationssamhället. Den hör hemma i ett samhälle för många år sedan, när skällande faktiskt fyllde en funktion, någonstans utan ett expressohouse. Men vi har låtit den stanna kvar i stan och rättfärdigat det genom att förmänskliga de lurviga små liven.
Se vilka moderskänslor Flippers mänskliga leende framkallade i delfinfilmen The Cove. Snart har den säkert vunnit en oscar tack vare vår kultur, där endast djur som liknar sämre utvecklade människor har rätt till liv.
Industrialisering och modernisering verkar indirekt avla fler hundägare. Se bara på Kina. De har effektiviserat allt utom demokrati och mänskliga rättigheter och nu står de inför ett skifte när det gäller hundar. Istället för att äta hund har man påbörjat processen att göra djuret till en del av familjen. Ett husdjur att förslava och älska.
Kanske är det bara min pälsallergi och känslan av att inte kunna delta i denna djurmisshandel som gjort mig missunnsam.
Men jag är samtidigt fascinerad.

Den musikgenre jag lyssnar mest på, gangstarap, är fixerad vid hundar. Där liknar man gärna sig själv vid en stor hund och många av rapparna själva sköter kamphundar. Deffade bestar som de gullar med när de inte knarkar eller leker med sina vapen.
För ett par helger sedan fick jag en grundlig föreläsning av en bekant som övervägde att köpa en hund av rasen Akita (samma ras som den tecknade slagskämpen Silverfang). Enligt honom är det den svåraste rasen att tukta. Till och med Mannen som kunde tala med hundar, Ceasar Millan, varnar för svårigheterna med att tämja en Akita.
Rasen kräver ett perfekt alfabeteende från sin lärare om hunden någonsin ska låta sig underkastas. Den backar inte ens för att slåss mot en björn (vilket alla som sett Silverfang är införstådda med). Det lönar sig för den som orkar, eftersom hunden blir galet lojal.
Den mest kända Akitahunden heter Hachiko och blev både legend och japansk nationalsymbol på 30-talet efter att troget ha väntat på sin avlidne husse vid tågstationen varje dag i 10-års tid efter dennes död.

Jag är säkert lika fixerad vid "äkthet" som mina gangsta-poeter, men efter berättelsen fick jag lite mer respekt för hundägare. Jag blev övertygad om att min bekant hade kärlek i åtanke när han funderade på att uppfostra en hund. En som han dessutom tänkte sköta i naturen utanför Råneå i mörkaste Norrbotten. Min avsky för idén om den urbana hunden var dock intakt, och cementerades när jag fick reda på att berättelsen om den trofasta japanska Akitahunden blivit Hollywoodfilm i regi av Lasse Hallström med Richard Gere i huvudrollen.
Jag såg postern där Gere och djuret tittar på varandra i kärleksfullt samförstånd. Så ojämlika men ändå så lyckliga tillsammans. En sorglig stund, eftersom jag direkt föreställde mig filmen som en ny Pretty Woman där hunden ersatt Julia Roberts roll som lycklig prostituerad. En karaktär som också idealiserar ett otidsenligt önsketänkande om maktojämlikhet. Kanske är hunden lite jobbig i början. Men sedan: lojal, ifrågasätter inte. Käftar inte emot när man väl tämjt henne.

Text publicerad i ETC 12/02/10 kl 13:37

5 comments:

30+ said...

"Den cyniska populismen som drabbat katastrofområdet är så massiv att det inte skulle förvåna mig om Göran Hägglund kvistar förbi på sin ”köksbordsturné”. Det är ju ändå valår."

Right on!

Grovt Initiativ said...

BILDENNNNN!!! I am the DAWG, the BIIIG bad Daaah-hahaawg!

Älskar att du kan köra en så här typisk Gangsta V-text i ETC.

Kristoffer Viita said...

Älska Dawg!

Anonymous said...

MMA, or mixed martial arts, requires discipline and adherence to a proper schedule of strength training.
[url=http://www.mma-workout.org/]kids martial arts[/url]

NW said...

där hör du kv!