Krönika i ETC: Vatikanens nya Predikant

Kristendomen har haft en rätt knackig månad. I Sverige har en präst från Bjästa gett en våldtäktsman sin välsignelse offentligt, och nyligen försökte Påven Benedict XVI be om ursäkt för de hundratals övergrepp på minderåriga som utförts av katolska präster. Åtminstone dem på Irland. Samtidigt har påven vägrat erkänna och försökt släta över majoriteten av övergreppen. Bland annat ett fall i Wisconsin, USA, där en präst förgripit sig på över 200 döva pojkar.
Yes, de kristna skulle verkligen behöva bättre representation. Jag gör därför er läsare en tjänst och nominerar en karaktär från en av de mest hädiska serierna som någonsin tecknats. Garth Ennis pch Steve Dillons berättelse om ”Preacher”.
Predikanten Jesse Custer växer upp hårt på en bondgård i Texas där han utsätts för övergrepp av psykopater i familjen, han ser även sin bäste vän, en cyklopögd grannpojke, bli dödad. Custer börjar sin bana som biltjuv, och går vidare till rollen som baptistpredikant innan han mördar sin gamla släkt.
En dag blir Jesse besatt av varelsen Genesis, avkomman till en ängel och en demons heta och förbjudna sexlekar. Genesis ger honom krafter som är jämförbara med Guds röst. Alltså, om Jesse säger åt en stackare räkna tre miljoner sandkorn måste denne lyda. Hans krafter leder till att han bränner hela sin församling till döds i ett upprört ögonblick, och de övernaturliga krafterna får honom att ge sig på jakt för att göra upp med Gud om hans slarv.
Gud är själv en karaktär i historien, som utbränd lämnat tronen i himlen för att vandra runt på Jorden och slippa allt ansvar. Det är intressant att Gud existerar (och säger saker som ”I am a loving god, but don't push it”) men att han skall ställas till svars. En ovanlig kritik mot religiositet, som annars brukar kräva totalt avkall på andlighet och referera till objektiv vetenskap. ”Preacher” blir istället en modern biblisk saga om fadersmord.
Längs med den extremt blodiga och perversa vägen börjar Custer också tvivla på den trögdöende Amerikanska drömmen om varje man som sin egen lyckas smed.

I serien lär vi oss att världens regeringar kontrolleras av det hemliga sällskapet Gralen. Som funnits sedan Jesus sista dagar.
Det visar sig också att Jesus inte dog på korset och lyckades med Gralens hjälp avla fram barn. Gralens fasta övertygelse är dock att blodbandet måste hållas rent, varför de endast låtit Jesus efterföljande bror och syster para sig med varandra och föda Jesus ättling, som enligt Gralens plan skall bringa fred med hjälp av Armageddon.
Om vi nu letar i den här kvasitestamentliga djungeln efter en talesman för religionen kanske inte någon är särskilt lämplig.
Inte ens huvudpersonen, predikanten Jesse Custer, duger i mina ögon, hans John Wayne-logik påminner om samma svartvita moralism han säger sig slåss emot. Nej, den lämpligaste profeten är min favoritkaraktär Arseface. En tonårsille som ständigt blir misshandlad av sin konspiratoriske rasistpappa. En dag ser han ingen annan utväg än att emulera sin största hjälte, Kurt Cobain, och skjuta sig i huvudet. Tyvärr misslyckas självmordet och Arseface får istället ett ansikte som liknar ett rövhål. Han kan inte prata i annat än mumlande oljud, vilket med tanke på den ovan nämnda PR-haveriet skulle innebära en avlastning för vatikanens presstjänstemän.
Skämt åsido, det glädjer det mig att en filmatisering av ”Preacher” nu sakta verkar ta form borta i Hollywood. Projektet har hittat en manusförfattare (John August) och en regissör (Sam Mendes). Tyvärr inte så mycket mer än så. Detta är också tredje gången projektet startats om på nytt. Först skulle de bli film, sedan en HBO-serie och nu film igen.
Processen går trögt, och det som tidigare talat mot adaptionen är delvis det kontroversiella materialet. Vi får hoppas att någon vågar satsa på ”Preacher” och att den får premiär som planerat nästa år.
Det känns dock knappast troligt att yttrandefrihetsfundamentalisterna som tog Lars Vilks rondellhund i försvar orkar uppbringa samma patos för ”Preacher”. Det vill säga: förespråka en skildring av den kristne Messias som en incestuöst inavlad och utvecklingsstörd pojke som leker med sitt eget kiss, vars enda mässande är ”Humperdido!!!”.

Krönika publicerad i ETC 09/04/10