Jag såg precis Harry Potter och Fenixordern i recensionssyfte och två saker slog mig i ansiktet lika hårt som en snygg tjej delar ut örfilsförnedring till random banan på Kos:
1. FAN vad lik den där karriäristkärringen Dolores Umbridge är näringsminister Maud Olofsson, alltså till och med modet med de skrikiga färgerna är på pricken. Otäckt
2. Vad är egentligen grejen med Harry? Varför gillar alla honom? Potter är ju en klassisk nörd som blir hjälte, och vi älskar det konceptet då vi ofta kan relatera till någon av nördens alla svagheter. Som t ex när Peter Parker färgade sina kalsonger rosa för att han tvättade dem tillsammans med sin spindelmannendräkt. "De är som oss" är ett grepp som icke ska underskattas.
Dealen med Harry är att han inte är "som oss", han är bara är en liten tjurskalle. Till att börja med har han inte dragit ett skämt på vad är det, fem filmer? Han fortsätter att spela "mina föräldrar är döda"-kortet och fortsätter grina över "Mina mardrömmar påminner om en dålig cradle of filth-video regisserad av Jonas Åkerlund, hjälp mig Dumbledore!". Frågan är alltså varför jag ska bry mig om Harry? Kanske är han en schysst kille, det har jag ingen aning om, han verkar mest vara besatt av att hämnas sina föräldrars död. Vilket ju är ett högst egoistiskt och destruktivt självändamål. Visserligen försöker man med god regi dölja hans mörka sidor genom att tilldela honom vänner som han låtsas bry sig om. Men Ron och Hermoine är bara för dumma och fattar inte att de blott är vertyg i Harrys hämndodyssé. Du förstår kära läsare, Harry använder smarta, klyshiga exempel på omvänd psykologi för att få sina vänner att riskera livet för honom. Typ "I think I better go alone, this is too dangerous for you" vilket självklart får polarna att vilja hänga på och slåss mot trollkarlsnazister ännu mera.
Är det vad som är sexigt med Harry? Hans luriga falskhet? I så fall kan jag se det, kyss mig Daniel.
