2000-talets 100 bästa låtar

Om ni har någolunda koll på internet (och det antar jag eftersom ni hänger här) har ni noterat att ett antal svenska musiker, journalister och bloggare simultant listat 2000-talets 100 bästa låtar. Matti Alkberg, Fredrik Strage, Caroline Hainer, Hanna Fahl, NRFN och David Djuphammar är några av dem. Antagligen vet ni hur man hittar deras listor. Annars får ni väl googla deras namn eller nåt så slipper jag slösa bort all tid med att länka.
Hur som helst har de fått det här uppdraget från tidskriften Novell. Tyvärr, får man väl säga, har jag inte själv blivit tillfrågad. En vild gissning är att det beror på att folket bakom tidskriften Novell inte vet vem jag är. Men det gör ingenting. Jag vet inte vilka de är heller.
Av den anledingen ser jag ingen orsak för någon av oss att känna sig åsidosatta. Men jag vill fortfarande göra en lista. Får jag inte göra det för att jag inte blivit tillfrågad? Well, jag gjorde en ändå.


1. Lil Wayne - Pray to the lord
2. Jay Z - 99 Problems
3. Lil Wayne - Pussy monster
4. Aphex Twin - Avril 14th
5. Cassie - is it you
6. The Knife - Heartbeats
7. Lil Wayne - Best rapper alive
8. ABN - Rain
9. Lil Wayne - let the beat build
10. Basutbudet feat Mapei - Finns det plats för en neger (Profondo J Morten Maskin Vulgo RMX)
11. Animal Collective - for reverend green
12. Babyshambles - fuck forever
13. TTA - Make it happen
14. John Murphy - The Surface of the sun
15. The Game - Hate it or love it (feat 50 cent)
16. Lil Wayne - I'm me
17. Bad Cash Quartet - too bored to die
18. Destinys Child feat Slim Thug - Check on it
19. Daft Punk - Aerodynamic
20. Kanye West - Home
21. Radiohead - idioteque
22. Arcade Fire - My body is a cage
23. Avalanches - Since I left U
24. Dizzee Rascal - Fix up, look sharp
25. Spank Rock - Backyard Betty
26. Lady Gaga - Just Dance
27. Mapei - Video Vixen
28. Bat for Lashes - What's a girl to do
29. UGK - INT players anthem
30. 50 cent - If I can't
31. Nordpolen - skimret
32. Eminem - drug ballad
33. Kent - Max 500
34. D12 - fight music
35. Erik Enockson - the state the sea left me in
36. Beyonce - Single Ladies
37. Marit Bergman - Tomorrow is today
38. Kaah - dom tittar när jag dansar
39. R Kelly - I'm a flirt
40. Rich boy - throw some Ds
41. The Rapture - House of jealous lovers
42. MABD - fyllskalle
43. Lil Wayne - Miss my dawgs
44. Lil Wayne - Dough is what I got
45. Busta Rhymes feat Joe Budden - Fire
46. Silverbullit - I love you
47. Death in vegas - girls
48. Justice - let there be light (Dj funk remix)
49. Kanye West - Love Lockdown
50. Booka Shade - Charlotte
51. Gorgoroth - sign of an open eye
52. Joel Alme - The Queens corner
53. Nelly Furtado - Maneater
54. Ghostface killah - be easy
55. Broder Daniel - When we were winning
56. Gangstarr - capture (militia pt 3)
57. Daft Punk - Human after all
58. Mariah Carey - Touch my body
59. Hot chip - Boys from school
60. Cherish feat young joc - Killa
61. The Embassy - some indulgence
62. Clint Mansell - Coney island dreaming
63. Bear Quartet - Grammar
64. Robyn & Kleerup - With every heartbeat
65. Blaqstarr feat Jhi-Ali - Stuntastic
66. Cam'ron - cookies-n-apple juice
67. Franke - aldrig förstå
68. Deadmau5 - Brazil
69. Cult of Luna - Finland
70. CSS - Let's make love and listen to death from above
71. Ice Cube - Gangsta rap made me do it
72. Familjen - nu händer det igen
73. Britney Spears - toxic
74. Clipse - Grindin'
75. M.I.A - paper planes (remix Feat Bun B)
76. Randy - Man in uniform
77. Bloc Party - Like Eating Glass
78. Redman - put it down
79. Marilyn Manson - a place in the dirt
80. Nine inch nails - Right where it belongs
81. Snoop dogg - Sexual Eruption
82. Usher feat Young Jeezy - Love in this club
83. Saul Williams - List of demands
84. Kelis - milkshake
85. Soulja Boy - Turn my swag on
86. TI - I'm Illy
87. N.E.R.D - Lapdance
88. Lil Wayne - A millie
89. SebastiAn - Ross ross ross
90. Swizz Beats - It's me bitches
91. The Streets - Weak Become Heroes
92. Studio - Life's a beach
93. Wu-tang clan - gravel pit
94. M83 - coleurs
95. Shout out Louds - 100 degrees
96. The Clinic - the Equliser
97. Michael Jackson - rock my world
98. The-Dream - fast car
99. Vapnet - kalla mig
100. Killer Mike - God is in the building

Bubblare: Soulja Boy - crank that (Soulja boy)

Beck: Förtjänaren

Filmen handlar om en gammal bankman som närmar sig pensionen. Han har ett kort namn. Ulf. Ulf trodde att han skulle haft en bättre position vid det laget, så mycket som han ändå jobbat hela livet. Aldrig satt sig själv i "första rummet". Alltid familjen och jobbet och sommarstugan och skjutsa till fotbollsträningen först. Han har "förtjänat" bättre, anser han, och en sjuk process tar sin början i hans hjärna.
På firmafesten skämmer han ut sig genom att ragga på en ung sekreterare. Han försöker klämma henne på brösten men hon skrattar bara och tycker att han är patetisk. Hennes kompis förnedrar Ulf genom att hälla en drink över huvudet på honom. Detta gör Ulf arg och får honom att känna ännu mer att han "inte får vad han förtjänar". Undertiteln "En alldeles för gammal man som tränger in i en alldeles för ung flicka" vittnar om vilka sjuka dåd den här mannen är kapabel till. Kommisarie Martin Beck och Gunvald Larsson söker desperat efter ledtrådar för att låsa in sexförbrytaren bakom lås och bom, men innan de vet ordet av famlar båda i mörker.

"Beck - Förtjänaren" har svensk biopremiär ikväll.

PS. Se "District 9" i helgen.

Torteraren Takashi Miike

Efter att Quentin Tarantino listat sina 20 favoritfilmer från 92-09 tog jag och kollade på en av dem jag inte redan sett: "Audition" av Takashi Miike. Shit. Jag hade lovat mig själv att inte återvända till den där skevkåta japanen ever again. Redan efter "Ichi the killer" kände jag aversion av allt fruktansvärt snuff-våld. Men värst någonsin mådde jag efter hans refuserade avsnitt av "Masters of horror" där 15 minuter (eller mer) ägnas åt tand och nageltortyr.

"Autition" är dock hans "återhållsamma" undantag av feministisk mästerlighet.
En medelålders man förlorar sin fru. Sju år senare känner Shigeharu att det är dags att gå vidare, eller rättare sagt, hans son säger åt honom att hitta någon ny och pappan lyder konstigt nog utan den minsta protest. När han snackar med sin kompis om vilken sorts kvinna han söker efter vill han att hon ska vara intelligent och gärna vara skolad i något konstnärligt. Han jämför att välja kvinna med dito sin första bil och säger att han vill träffa så många kvinnor som möjligt, så att han kan hitta idealkvinnan. Kompisen är peppad på idén och tillsammans lyckas de flumma ihop en audition till en påhittad film bara för att Shigeharu ska få väljaoch vraka bland en massa olika kvinnor som potentiella fruar. När han hittar rätt tjej, en kysk madonna till ballerina, är hon dock bara en projicering av hans patriarkala kvinnosyn (Det lärde jag mig genom att läsa den här, sjukt långa men sjukt intressanta psykoanalysen av filmen). Även om Shigeharu inte vet så mycket om den unga kvinnan som har börjar träffa bestämmer han sig rätt fort för att hon är helt perfekt. Sen när han ska gifta sig ändras hans bild av henne och då spårar ju allt. Hon blir en psykopat och hela tillvaron blir mardrömmar med missfoster som krälar fram ur potatissäckar och som matas spya ur matskålar. Och tortyr förstås. Den här gången med nålar.

Jag har inga machopoäng att plocka av någon läsare, hoppas jag i alla fall, så ta det inte på fel sätt när jag säger att jag sällan blir rädd av film. Jag hoppar väl till vi "bu!"-grejerna kanske, men mest njuter jag av obehaget. Miikes filmer däremot, jag dör på riktigt av dem. "Audition", som jag förstås såg själv två på natten, ville jag bara stänga av för att jag mådde så dåligt. Visst kanske den här lilla späda flicka med långt svart hår som blir ett monster är lite played out 2009, men tänk inte så mycket på det. Se den, den är skitbra.

HBO Monday roundup

Jag vet att det nästan är tisdag. Men. skitsamma.

Entourage:

Jasså Vince har fått en stalker som stjäl hans kalsonger. Så tossigt! Och Megastjärnan Bob Saget medverkar (igen) för att vattna sina sjuka sexlustar. Han vill ligga på Es nya chefs kontor. OMFG? Nä det var inte så mycket som hände i senaste avsnittet, men det var i alla fall det bästa på hela säsongen. Äntligen är den där skittråkiga subplotten med Aris kompis in-office-affär över och begraven. Och när Drama är som mest upprörd och dum är han en helt genial karaktär som man nästan tycker om.

Hung:

Har varit segt i ett par eps men det blev faktiskt rent blödigt i söndagens avsnitt. När Ray äntligen trodde att han skulle få börja dejta Jemma, utan att hon betalade honom, på riktigt liksom. Då dissar hon honom. Han försöker skriva ett känslosamt brev och säger "It's from my heart" och hon bah "Fuck your heart". Ouch. Kuken i hjärtat liksom.

Inglourious Basterds och våldet

Jag såg "Inglorious Basterds" igår. Gillade. Men har ni tänkt på att varje ny Taratinofilm måste bedömas av kritikerna utifrån själva "Tarantinoheten" i filmen. Som om en viss procent av ett visst ämne inom filmen ska mätas med nästan kemisk precision. "Tyvärr, inte tillräckligt Tarantinosk dialog, next!". Det är ju så med andra regissörer också, att de bedöms utifrån vad de gjort tidigare, men med Tarantino är det som ett visst mått krävs för att hans filmer ska få godkänt. Typ Kill Bill minns jag, då var det många som bah "Eh nä, här blev det ju kung-fu film=dåligt". Nu var väl "Kill Bill", särskilt tvåan, inte särskilt bra. Men det hade med andra saker att göra (Typ exploding heart technique - jag fattar att det ska vara homage eller vafan till gamla samurajfilmsreferenser men ändå - lol?).
Det måste vara irriterande att folk vill att man leva upp till sitt gamla legacy hela tiden. Särskilt om man vill göra nya saker.
Så, vad har det här med Inglorious Basterds att göra? Den där affishen på stan, där aftonbladets fyra prematura plus vrålar tillsammans med ett ensamt citat om "Härligt galet Tarantiniskt!"

Jag tycker att citatet är missvisande. QT har använt sina gamla knep. Med hoppa i tiden, återuppliva gammal skådis, anakronistisk musik (som han f.ö. återanvänder från Kill Bill), referenser till gamla spagge-westerns och trycker in stiliserade textremsor mitt upp i allt.
Kanske känner han att han måste göra allt det där?
Annars har han i alla fall gjort en väldigt ovanlig film. Ovanlig i bemärkelsen att den inte vill vara cool. Inte på det där sökta sättet som gjorde att både "Death Proof" och "Kill Bill" blev så tomma på annat stunts och ball musik. "Basterds" är cool för att den är rolig och sjukt spännande. Förresten, att "Death Proof" har kallats "feministisk" provocerar mig. Bara för att ett gäng tjejer plötsligt beter sig som brunstiga hockeyspelare gör inte en film feministisk. "Basterds" är i alla fall inte bara en till film som handlar om andra filmer. Även om storypremissen är snodd från en gammal B-rulle är det en egen historia. Sist Tarantino gjorde nåt sånt var väl Pulp Fiction?

Ett gäng judiska amerikaner, drivna av Brad Pitt med en hillbilly-dialekt, drar omkring i naziockuperade Frankrike för att skalpera Nazister.
En sidohistoria inleds ute på en bondgård. Där den otryggt trevlige naziöversten Hans "judejägaren" Landa (Cristoph Waltz) snirklar sig genom förtäckta vänligheter med gårdens bonde. Landa redogör lite om "protokoll som bara måste kollas för sakens skulle", ber om att få ytterligare ett glas mjölk, ber om att få tända sin pipa. Allt så icke-misstänksamt att det kryper i mig. Sen: en liknelse om att Judejägaren blivit så bra på sitt jobb för att han "kan tänka som judarna", "tänka som en råtta". plågsamt långsamt låter han också bonden veta att han förstått att denne gömmer judar under golvplankorna. En magnifikt obehaglig scen. Det blir förstås slaktkalas, men en flicka hinner fly iväg.
Flera år senare ska har hon fått ärva en gammal biograf. En ung krigshjälte till nazist blir kär i henne och övertalar Goebbles att hålla premiären av propagandafilmen "Stoltz der nation" på hennes lilla bio. Så hon tänker att det är en bra grej att bränna ner hela skiten med alla nazister och rubbet.
Skalperargänget i "The basterds" gillar att slå sönder naziskallar med baseballträn. Tidigt i filmen får vi se en sån scen. Men våldet och hämnden i Basterds är, i alla fall för mig, inte så förlösande som jag hade trott. Grejen är att nazisterna inte framstår som särskilt onda. Goebbles är en fjollig kulturdandy som gråter när han får beröm av führern. Hitler själv är en uppskruvad version av sitt ADHD-iga själv men framstår ändå som svag och spattig istället för folkmordskall och auswitz-grym. En svartklädd Nazimajor är med en stund som ondskans utredare, men han är samtidigt den som kommenterar likheten mellan King Kong och de afrikanska slavarnas landstigning i USA. I samma scen får vi träffa en snäll nazist som skålar över att han blivit pappa. Våldet är antiklimaxtoriskt på ett icke-Tarantinosätt. Basterdsgänget är lika brutala och onda som någonsin nazisterna, nästan ännu mer. För mig blir "Basterds" en film om att ifrågasätta den annars så rättfärdigade hämnden.
Den enda nazisten som lever upp till den onda myten om sig själv är Hans Landa genom Waltz prisvinnande minspel, som på något sjukt sätt också är charmig i all sin oförlåtliga diabolik. Det är bara med honom jag känner att jag längtar efter våldet, och njuter när det kommer, när Tarantino talar genom Brad Pitts mun som om han vore en buktalardocka och säger "Jag tror att det här är mitt mästerverk". Jag tycker då att "Inglorious Basterds" är så pass bra att QT har förtjänat rätten att få sätta sitt eget betyg.

Andra recensioner: DN (Bra), SVD (dålig).

Heta linjen

Jag sitter och skriver på en gammal uppsats, i full färd att förbanna mitt tomma konto och kaffebegäret på 100 otillfredställda % när: Det ringer från dolt nummer.
En nasal röst hörs i andra änden.

- Ä-är det Kristoffer?
- Ja. Vem är det här?
- Det är Johan.
- Johan vem då?
- Johan Andersson, vi är kompisar på facebook.

"Johan" frågar mig direkt om jag håller på med kampsport. Jag förstår inte varför han vill veta, eller hur han kan veta, men Johan är ihärdig. Svarar undanglidande på mina frågor om vem han är och hoppar snabbt till nästa fråga.

- Visst håller du på med kampsport?
- Ja, det har jag gjort. Vadå då?
- Vilken kampsport är det du har hållit på med?
- Öh... det är MMA. Som en blandning av allt. Boxning, brottning...
- Och sparkar?
- Ja...?
- Det är så att jag har en affärsidé till dig Kristoffääär.
- Jaha.
- Jag måste bara ställa tre frågor till dig först.
- Frågor?
- Ja Daniel, jag undrar om du är bäst på att sparka eller boxas?
- Öööh... är det här något busringning eller?
- Nej, nej, nej det gäller det här affärsförslaget. Men sista frågan bara. Vad har du för storlek på dojorna?
- Dojorna?
- Ja, vad har du för storlek på dojorna Daniel.
- 41
- Okej. Då är det så att jag vill köpa 10 sparkar av dig.
- Va?
- Jag vill att du kickar mig tio gånger, så cashar jag dig sen. Det är ju en ganska bra deal för dig Daniäääl.
- men har du verkligen ringt rätt? Du kallar mig för Daniel hela tiden?
- Ja oj, men det är väl Viita?
- Ja jag heter Viita.
- Daniel Viita...
- Men jag heter inte Daniel.
- Oj, men det är för att det var en kille på din kampsportsklubb som heter Daniel som tipsade mig om dig.
- Jaha hur ser han ut då?
- Eh, lång, mörkt hår. Men Daniel, hah oj förlåt nu kallade jag dig Daniel igen. Men var tror du att jag vill bli sparkad då? Du får gissa tre gånger och du får inga livlinor.
- Tja, jag vet inte. Vill du kanske bli sparkad på benet?
- Nej, bättre upp.
- Längre upp?
- Nej bättre upp...
- Men varför vill du bli sparkad?

*klick*

Way out West 09: Så var det.

För många år sedan, när Hultsfred fortfarande gav ett hem åt Sveriges största och viktigaste musikfestival hette det att ”Band ska inte vara kända innan de spelat på Hultsfredsfestivalen, de ska bli kända efter att de spelat på Hultsfredsfestivalen”.
2009 passar ett slutsålt Way out west i Göteborg in bättre i den beskrivningen. Visst, alla okritiska mediehyllningar av västkustens urbana skogsfest börjar kännas som de hängivna bladen i ett fanzine. Men som forum för alternativ populärkultur är Way out west viktigt. För att förvandla hela Göteborg till ett enda stort party är festivalen ännu viktigare, ett vitalt pumpande hjärta.
Redan på torsdagen går det att besöka klubbarna i stan. Den italienska DJ-duon Crookers, samt Kornél Kovaks och Erol Alkan på fredagen gör om världskulturmuséet till dansfest av mentalsjuka proportioner. Muséet görs mer rättvisa med deras progressiva house (och på lördagen dubstep med Magnetic Man) än alla ”helgkurser i indisk bollywooddans” som står på menyn i vanliga fall.

På fredagen missar jag tyvärr Grizzly Bear men hör att det var ”not bad but not great” av en amerikanska som sett dem.
Senare spelar alla svenska musikjournalisters crowdpleaser: Robyn. Hon dansar in i en hudnära sparkdräkt och fullkomligt dränker publiken i hits och gäster. Hennes äldsta låtar, som ”Show me Love”, får en nostalgiskt skönhet över sig. Spåren från 2005 års ”Robyn” börjar dock bli rätt tjatiga. ”Who's that girl” IGEN liksom. Allt räddas av ensemblen av artister som hoppar in på nya låtar. Mapei gästar på en tung cover av Neneh Cherrys 20 år gamla ”Man child”, och Röyksopp är med på driviga ”The girl and the robot”.
Att folkhemstandläkaren Dr Alban studsar in i en löjeväckande linnekostym och levererar en ”No coke” - som sedan måste förklaras av Robyn som ”Ingen ironi om nån nu trodde det” - ligger dock för nära hjärnhalvan som svarar till lyteskomiken för att tilltala min smak.

Det blir bättre covers mot kvällen när Antony Hegarty tillsammans med hela Göteborgs symfoniorkester gör Beyoncés ”Crazy on love”. Plötsligt är allt sex utbytt mot emo och låten handlar inte längre om hur härligt det är att vara galet kär. Det är som om Hegarty suger ut all livsglädje ur RnB-hitten och injicerar ett stråkkryddat nedåttjack som gör mig gråtfärdig. Något lika depressionsbejakande hade säkert kunna sägas om Fever Rays spelning mot natten, som jag förstås missar. Så när som på laserstrålarna.

Festivalens största dragplåster Arctic Monkeys behöver inte ägnas särskilt mycket textutrymme. De var där, de hade sina frisyrer och de gäspar sig i princip igenom sin tråkiga rock. De brittiska aporna har tröttheten gemensamt med svenska [Ingenting] som inleder lördagen med att göra lama versioner av sina annars stora poplåtar i linnétältet. Som tur var blir det bättre när radikalpolitiska rapduon Dead Prez ockuperar eftermiddagen och snackar mycket mellan låtarna om ”the motherland” och ”the opressed side of new york”. Ett par udda fåglar bland alla modeslavar till hipsters. Förhoppningsvis var konserten inte likställd med en indiska-tillverkad palestinasjal för publiken, Dead Prez förtjänar att vara mer än en kulturell assesoar.
Hiphoplördagen, som i all ärlighet kunde varit hetare artist och vädermässigt, fortsätter med Nas, som i tidningen metro oförklarligt presenterats som ”Festivalens bråkstake”.
Jag märkte inte av något bråk alls. Däremot kände jag lukten av en olaglig planta i luften.
Spelningen var ganska standard. Lite tråkigt från ”hiphop is dead”, lite roliga från gamla ”illmatic”. Tyvärr är gensvaret från publiken inte det bästa. Att Nas skulle ha bandsättning oroade mig (jag med tanke på Timbuktu och Damn!) men det gjorde inte så mycket när ”Made you look” ägigt rullar igång och värmer hela den regnhandikappade publiken.

Jag ser några låtar av Lily Allen på natten. Hennes poppärlor om sviniga pojkvänner har aldrig direkt attraherat mig i radioformat. Live är det helt oemåtståndligt när de levereras av Allen i silversminkning och en kontrollerad fuck you-attityd.
Sist på festivalområdet spelar Teddybears. Alltid lika roliga att se, inte lika roliga att skriva om eftersom de inte har så mycket nytt att komma med.

På väg till klubben Kajskjul 8 i Göteborgs hamn råkar jag först gå fel och möts av en folksamling som sjunger nationalsången. Jag blir orolig över att jag hittat till ett SD-rally istället för kvalitetsrap men andas ut när jag hittar rätt dörr runt hörnet.
”There is nothing wrong with some good pussy” säger Washingtonhypen Wale (uttalas Wah-lej). Och hans studsiga semi-councios-hiphop är stundtals genial, som i duetten ”Chllin'” med Lady Gaga. Att Wale tar upp tjejer på scenen, detta obligatoriskt uttråkande element under hiphopspelningar, är en sak som gör hans konsert ojämn inför en lojal publik. Tyvärr nedlåter han sig också till ölhävarfasoner genom att mangla ut Nirvanas ”Smells like teen spirit” utan anledning. Men bara en idiot skulle argmentera mot hur hårt och eget hans blandning av hiphop och go-gofunk svänger.
Som ordkonstnär och representant för en ny sorts hiphop är han helt klart (som Wales fans på internet parafraserat Will Ferrels karaktär Ron Burgundy): ”Kind of a big deal”.

Text publicerad i NSD.

"I want the warheads ready in an hour! "

Det var en gång i framtiden. En massa stora grabbar i stora robotkostymer som slogs mot ett superdiaboliskt geni som bodde i en undervattensbas. De stora och goda grabbarna kom från Amerika och kallade sig själva för "Joes". De tillhörde en militärisk elitenhet som "officiellt inte existerar". De onda grabbarna hade "Neovipers" - Soldater som injicerats med ett slags gift som gör att de "inte känner någon rädsla", vad nu det ska vara bra för. Om samma mikromekaniska gift används i en stridsspets kan den utlösa en storm av små "nanomites" som kan äta upp ett helt Eiffeltorn.
Alla skurkar är antingen släkt eller gamla ligg till de goda grabbarna. Egentligen är de nästan paralella avbilder av varandra. Den svartklädda och vitklädda ninjan t ex. Lite som i de första gamla westernfilmerna, när skurkarna urskiljde sig genom att bära svarta hattar.

Det är lätt att håna G.I. Joe - Rise of the Cobra. Alla visste att den skulle suga monkeyballs. Men som skvallersiten Gawker frågade: "HUR mycket suger den?". Tja, ändå mindre än vad jag trodde. Första halvtimmen är, som skräpmat för de mer ironiska delarna av hjärnan betraktat, underhållande. Sjukt cheesy oneliners och råfeta/löjeväckande effekter plus ett all-american-flaggviftande inom perifert räckhåll.
Jag visste ju att den skulle vara så. Men ändå, den påminner om bristen på något. Saknar ni inte början av 00-talet? Då var fortfarande action tilldelad filmer som iaf hade AMBITIONEN att vara lite filosofiska eller komma med en litet underliggande samhällskritiskt budskap. Typ Matrix par example. De påminner och om bortslösande av talang som den här vågen inneburit. Om man kollar på de jobbigaste filmerna under 00-talet: Indiana Jones och kristalldödskallens rike, Transformers, Eagle eye, GI Joe osv, så hittas flera av skådespelarna rån dessa brakskitar i andra, bra, indiefilmer som "A guide to reconizing your saints" (Shia LeBeuf) eller "Mysterious Skin" (Joseph Gordon Lewitt).
Alla oändliga uppföljare, superhjälte och leksaksfranshise-filmer är bara fetishiserad nördnostalgi. Med ett annat ord: Leksaksminnen.
Det är därför det snart kommer en ny otecknad Tutlesfilm. Naturligtsvis uppdaterad som "mörkare än de gamla originalfilmerna".

A twitter darkly

Vad jag gjorde i helgen? Well, jag var på en väldigt syltig svartklubb. Inte ravet ute i skogen där någon blev knivhuggen. Nej nej, jag var på hisingen. Hisingen! På ett ställe som heter "Truckstop Alaska". Ett band med wrestlingmasker spelade. Deras frontkvinna såg ut som en fet Lady Gaga men eftersom det kändes mer aktuellt skämtade vi plumpt om att vi "måste ha hamnat på Madonnakonserten höhö". Jag gillade sleazefaktorn och min vän Linus blev mycket glad över att få prata med en söt tjej i Burzum t-shirt (måste vara one i a million).

Frågan är om alla ni behöver veta att jag har haft det här kulet? Jag börjar själv ruttna på min vänner som konstant håller mig uppdaterad om allt roligt de har, precis i stunden som de upplever de roliga. Twitter, Facebook och mass-sms av typen "Jag är i himmelriket nu, så lycklig". Någon rapporterar live från Madonnas konsert, en annan från en stuga ute vid vänern och andra från medeltidsveckan. Detta börjar bli ett kulturellt problem, ett jag själv bidrar till.
Behovet av att informera omvärlden om ens tillvaro, i exakt samma tidpunkt som man njuter mest, härstammar förstås från den gamla devisen "Jag twittrar, alltså finns jag". Om inte jag skrivit att "jag vaknade med kläderna på i morse" på facebook - hade det i så fall ens hänt?
Men SÅ kul kan man ju inte ha, om det ska plockas upp en mobil och twittra, eller skicka ut samma sms om hur kär man har blivit, till alla sina vänner istället för att "ta in" själva ögonblicket? Jag vet inte, vi måste börja snacka om det här. Eller ska jag köpa en iphone och hålla käften, om det överstiger 140 tkn alltså?

John Hughes day off

En av de enda som kunde göra ungdomsfilm (på 80-talet) som tog unga på allvar istället för att se ner på dem. Nu är det bara Gus van Sant kvar. R.I.P John Hughes.

"The key to faking out the parents is the clammy hands. It's a good non-specific symptom; I'm a big believer in it. A lot of people will tell you that a good phony fever is a dead lock, but, uh... you get a nervous mother, you could wind up in a doctor's office. That's worse than school. You fake a stomach cramp, and when you're bent over, moaning and wailing, you lick your palms. It's a little childish and stupid, but then, so is high school." - Matthew Broderick som Ferris i John Hughes "Ferris Buellers day off".

Kort om Wendy & Lucy

Jag låg på Norrlandståget och kollade på ”Wendy and Lucy” (efter att ha läst Jakob Lundströms text i Aftonbladet blev jag sugen på det där med neo-neorealism, så en ”Chop shop”-recension är att vänta). Den var helt som väntat: svinigt avskalad.
En genomresande tjej (Michelle Williams) med smått trög privatekonomi får motorproblem och måste stanna upp i en liten anytown USA. Sen tappar hon bort sin hund och måste gå och leta efter den. Hon snattar lite och motarbetas rätt mycket av hela det lilla samhället, förutom av en gammal polis sm är snäll med henne. Och det är hela filmen! Och, det är smått fantastiskt.
Wendy har en av alla de där pissiga dagarna när man missar tre spårvagnar på tom mage. gånger 35. Och hon bara tar skiten, precis som man gör. Handle it.

Nu måste jag bara få tag på "Ballast". Någon som vet var?

Them hipsters are gonna have to get along with the hoodni66as?

Post-Hype: Drake

Då har jag sjukt sent lyssnat på Drakes mixtape "So far gone". Mycket snack gjorde mig vet inte riktigt om det var så mycket att fukta trosorna över. ”The Best I ever had” är förstås fantastisk. ”Succesful” likaså, med en deppig Drake (kan vi inte börja uttala det [drake]?) som drömmer om ”the money and the clothes, cars and the hoes – I suppose”. What? killen vet knappt vad han vill, förutom framgångsrik då (insert resonemang om vår nyliberala Idolifierade samtid). I Den rätt feta ”Ignant shit” får jag bli glad över att Lil Wayne får ett värdigt beat att vara rolig över (”I'm so high I could vomit on a comet”).
Men i övrigt: en massa minimalistiskt, mjäkigt, klagande, Emorap om varför Drake känner sig så ensam. Oftast är hans röst ensam framför en vägg av stumma trummor och lite fjesiga pianoslingor eller kyrkokörer som ursäktande ligger och sover i bakgrunden. Men emo är inte alltid fel. Ibland är bejakande värre. Värst är när Lykke Li gästar på ”A little bit” där Drake och Lykke har muskaliskt pusskalas och pratar bebispsråk om att de är ”a little bit in love”.
Så olyxig och gullig vill jag inte ha min hiphop. Även om jag inte unnar killen att bryta benet, eller vad han nu gjort på senaste tiden.

Då gillar jag gamlingarna bättre just nu. Nya Wu-tangskivan t ex. RZA har flummat ut totalt och gjort en halv spoken-wordplatta. Med Kung-Fu som vanligt.
Men innan det här blir en lång utläggning om Wales mixtape också vill jag egentligen bara ha en sak sagd:
Att att att. Bäst just nu är Pleasure P – "The introduction of Marcus Cooper". Den knulligaste skivan sedan studenten.

Win

Här ligger texten om någon vill läsa.