Tuesday, August 11, 2009
"I want the warheads ready in an hour! "
Det var en gång i framtiden. En massa stora grabbar i stora robotkostymer som slogs mot ett superdiaboliskt geni som bodde i en undervattensbas. De stora och goda grabbarna kom från Amerika och kallade sig själva för "Joes". De tillhörde en militärisk elitenhet som "officiellt inte existerar". De onda grabbarna hade "Neovipers" - Soldater som injicerats med ett slags gift som gör att de "inte känner någon rädsla", vad nu det ska vara bra för. Om samma mikromekaniska gift används i en stridsspets kan den utlösa en storm av små "nanomites" som kan äta upp ett helt Eiffeltorn.
Alla skurkar är antingen släkt eller gamla ligg till de goda grabbarna. Egentligen är de nästan paralella avbilder av varandra. Den svartklädda och vitklädda ninjan t ex. Lite som i de första gamla westernfilmerna, när skurkarna urskiljde sig genom att bära svarta hattar.
Det är lätt att håna G.I. Joe - Rise of the Cobra. Alla visste att den skulle suga monkeyballs. Men som skvallersiten Gawker frågade: "HUR mycket suger den?". Tja, ändå mindre än vad jag trodde. Första halvtimmen är, som skräpmat för de mer ironiska delarna av hjärnan betraktat, underhållande. Sjukt cheesy oneliners och råfeta/löjeväckande effekter plus ett all-american-flaggviftande inom perifert räckhåll.
Jag visste ju att den skulle vara så. Men ändå, den påminner om bristen på något. Saknar ni inte början av 00-talet? Då var fortfarande action tilldelad filmer som iaf hade AMBITIONEN att vara lite filosofiska eller komma med en litet underliggande samhällskritiskt budskap. Typ Matrix par example. De påminner och om bortslösande av talang som den här vågen inneburit. Om man kollar på de jobbigaste filmerna under 00-talet: Indiana Jones och kristalldödskallens rike, Transformers, Eagle eye, GI Joe osv, så hittas flera av skådespelarna rån dessa brakskitar i andra, bra, indiefilmer som "A guide to reconizing your saints" (Shia LeBeuf) eller "Mysterious Skin" (Joseph Gordon Lewitt).
Alla oändliga uppföljare, superhjälte och leksaksfranshise-filmer är bara fetishiserad nördnostalgi. Med ett annat ord: Leksaksminnen.
Det är därför det snart kommer en ny otecknad Tutlesfilm. Naturligtsvis uppdaterad som "mörkare än de gamla originalfilmerna".
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment