Efter att Quentin Tarantino listat sina 20 favoritfilmer från 92-09 tog jag och kollade på en av dem jag inte redan sett: "Audition" av Takashi Miike. Shit. Jag hade lovat mig själv att inte återvända till den där skevkåta japanen ever again. Redan efter "Ichi the killer" kände jag aversion av allt fruktansvärt snuff-våld. Men värst någonsin mådde jag efter hans refuserade avsnitt av "Masters of horror" där 15 minuter (eller mer) ägnas åt tand och nageltortyr.
"Autition" är dock hans "återhållsamma" undantag av feministisk mästerlighet.
En medelålders man förlorar sin fru. Sju år senare känner Shigeharu att det är dags att gå vidare, eller rättare sagt, hans son säger åt honom att hitta någon ny och pappan lyder konstigt nog utan den minsta protest. När han snackar med sin kompis om vilken sorts kvinna han söker efter vill han att hon ska vara intelligent och gärna vara skolad i något konstnärligt. Han jämför att välja kvinna med dito sin första bil och säger att han vill träffa så många kvinnor som möjligt, så att han kan hitta idealkvinnan. Kompisen är peppad på idén och tillsammans lyckas de flumma ihop en audition till en påhittad film bara för att Shigeharu ska få väljaoch vraka bland en massa olika kvinnor som potentiella fruar. När han hittar rätt tjej, en kysk madonna till ballerina, är hon dock bara en projicering av hans patriarkala kvinnosyn (Det lärde jag mig genom att läsa den här, sjukt långa men sjukt intressanta psykoanalysen av filmen). Även om Shigeharu inte vet så mycket om den unga kvinnan som har börjar träffa bestämmer han sig rätt fort för att hon är helt perfekt. Sen när han ska gifta sig ändras hans bild av henne och då spårar ju allt. Hon blir en psykopat och hela tillvaron blir mardrömmar med missfoster som krälar fram ur potatissäckar och som matas spya ur matskålar. Och tortyr förstås. Den här gången med nålar.
Jag har inga machopoäng att plocka av någon läsare, hoppas jag i alla fall, så ta det inte på fel sätt när jag säger att jag sällan blir rädd av film. Jag hoppar väl till vi "bu!"-grejerna kanske, men mest njuter jag av obehaget. Miikes filmer däremot, jag dör på riktigt av dem. "Audition", som jag förstås såg själv två på natten, ville jag bara stänga av för att jag mådde så dåligt. Visst kanske den här lilla späda flicka med långt svart hår som blir ett monster är lite played out 2009, men tänk inte så mycket på det. Se den, den är skitbra.
No comments:
Post a Comment