A twitter darkly

Vad jag gjorde i helgen? Well, jag var på en väldigt syltig svartklubb. Inte ravet ute i skogen där någon blev knivhuggen. Nej nej, jag var på hisingen. Hisingen! På ett ställe som heter "Truckstop Alaska". Ett band med wrestlingmasker spelade. Deras frontkvinna såg ut som en fet Lady Gaga men eftersom det kändes mer aktuellt skämtade vi plumpt om att vi "måste ha hamnat på Madonnakonserten höhö". Jag gillade sleazefaktorn och min vän Linus blev mycket glad över att få prata med en söt tjej i Burzum t-shirt (måste vara one i a million).

Frågan är om alla ni behöver veta att jag har haft det här kulet? Jag börjar själv ruttna på min vänner som konstant håller mig uppdaterad om allt roligt de har, precis i stunden som de upplever de roliga. Twitter, Facebook och mass-sms av typen "Jag är i himmelriket nu, så lycklig". Någon rapporterar live från Madonnas konsert, en annan från en stuga ute vid vänern och andra från medeltidsveckan. Detta börjar bli ett kulturellt problem, ett jag själv bidrar till.
Behovet av att informera omvärlden om ens tillvaro, i exakt samma tidpunkt som man njuter mest, härstammar förstås från den gamla devisen "Jag twittrar, alltså finns jag". Om inte jag skrivit att "jag vaknade med kläderna på i morse" på facebook - hade det i så fall ens hänt?
Men SÅ kul kan man ju inte ha, om det ska plockas upp en mobil och twittra, eller skicka ut samma sms om hur kär man har blivit, till alla sina vänner istället för att "ta in" själva ögonblicket? Jag vet inte, vi måste börja snacka om det här. Eller ska jag köpa en iphone och hålla käften, om det överstiger 140 tkn alltså?