För många år sedan, när Hultsfred fortfarande gav ett hem åt Sveriges största och viktigaste musikfestival hette det att ”Band ska inte vara kända innan de spelat på Hultsfredsfestivalen, de ska bli kända efter att de spelat på Hultsfredsfestivalen”.
2009 passar ett slutsålt Way out west i Göteborg in bättre i den beskrivningen. Visst, alla okritiska mediehyllningar av västkustens urbana skogsfest börjar kännas som de hängivna bladen i ett fanzine. Men som forum för alternativ populärkultur är Way out west viktigt. För att förvandla hela Göteborg till ett enda stort party är festivalen ännu viktigare, ett vitalt pumpande hjärta.
Redan på torsdagen går det att besöka klubbarna i stan. Den italienska DJ-duon Crookers, samt Kornél Kovaks och Erol Alkan på fredagen gör om världskulturmuséet till dansfest av mentalsjuka proportioner. Muséet görs mer rättvisa med deras progressiva house (och på lördagen dubstep med Magnetic Man) än alla ”helgkurser i indisk bollywooddans” som står på menyn i vanliga fall.
På fredagen missar jag tyvärr Grizzly Bear men hör att det var ”not bad but not great” av en amerikanska som sett dem.
Senare spelar alla svenska musikjournalisters crowdpleaser: Robyn. Hon dansar in i en hudnära sparkdräkt och fullkomligt dränker publiken i hits och gäster. Hennes äldsta låtar, som ”Show me Love”, får en nostalgiskt skönhet över sig. Spåren från 2005 års ”Robyn” börjar dock bli rätt tjatiga. ”Who's that girl” IGEN liksom. Allt räddas av ensemblen av artister som hoppar in på nya låtar. Mapei gästar på en tung cover av Neneh Cherrys 20 år gamla ”Man child”, och Röyksopp är med på driviga ”The girl and the robot”.
Att folkhemstandläkaren Dr Alban studsar in i en löjeväckande linnekostym och levererar en ”No coke” - som sedan måste förklaras av Robyn som ”Ingen ironi om nån nu trodde det” - ligger dock för nära hjärnhalvan som svarar till lyteskomiken för att tilltala min smak.
Det blir bättre covers mot kvällen när Antony Hegarty tillsammans med hela Göteborgs symfoniorkester gör Beyoncés ”Crazy on love”. Plötsligt är allt sex utbytt mot emo och låten handlar inte längre om hur härligt det är att vara galet kär. Det är som om Hegarty suger ut all livsglädje ur RnB-hitten och injicerar ett stråkkryddat nedåttjack som gör mig gråtfärdig. Något lika depressionsbejakande hade säkert kunna sägas om Fever Rays spelning mot natten, som jag förstås missar. Så när som på laserstrålarna.
Festivalens största dragplåster Arctic Monkeys behöver inte ägnas särskilt mycket textutrymme. De var där, de hade sina frisyrer och de gäspar sig i princip igenom sin tråkiga rock. De brittiska aporna har tröttheten gemensamt med svenska [Ingenting] som inleder lördagen med att göra lama versioner av sina annars stora poplåtar i linnétältet. Som tur var blir det bättre när radikalpolitiska rapduon Dead Prez ockuperar eftermiddagen och snackar mycket mellan låtarna om ”the motherland” och ”the opressed side of new york”. Ett par udda fåglar bland alla modeslavar till hipsters. Förhoppningsvis var konserten inte likställd med en indiska-tillverkad palestinasjal för publiken, Dead Prez förtjänar att vara mer än en kulturell assesoar.
Hiphoplördagen, som i all ärlighet kunde varit hetare artist och vädermässigt, fortsätter med Nas, som i tidningen metro oförklarligt presenterats som ”Festivalens bråkstake”.
Jag märkte inte av något bråk alls. Däremot kände jag lukten av en olaglig planta i luften.
Spelningen var ganska standard. Lite tråkigt från ”hiphop is dead”, lite roliga från gamla ”illmatic”. Tyvärr är gensvaret från publiken inte det bästa. Att Nas skulle ha bandsättning oroade mig (jag med tanke på Timbuktu och Damn!) men det gjorde inte så mycket när ”Made you look” ägigt rullar igång och värmer hela den regnhandikappade publiken.
Jag ser några låtar av Lily Allen på natten. Hennes poppärlor om sviniga pojkvänner har aldrig direkt attraherat mig i radioformat. Live är det helt oemåtståndligt när de levereras av Allen i silversminkning och en kontrollerad fuck you-attityd.
Sist på festivalområdet spelar Teddybears. Alltid lika roliga att se, inte lika roliga att skriva om eftersom de inte har så mycket nytt att komma med.
På väg till klubben Kajskjul 8 i Göteborgs hamn råkar jag först gå fel och möts av en folksamling som sjunger nationalsången. Jag blir orolig över att jag hittat till ett SD-rally istället för kvalitetsrap men andas ut när jag hittar rätt dörr runt hörnet.
”There is nothing wrong with some good pussy” säger Washingtonhypen Wale (uttalas Wah-lej). Och hans studsiga semi-councios-hiphop är stundtals genial, som i duetten ”Chllin'” med Lady Gaga. Att Wale tar upp tjejer på scenen, detta obligatoriskt uttråkande element under hiphopspelningar, är en sak som gör hans konsert ojämn inför en lojal publik. Tyvärr nedlåter han sig också till ölhävarfasoner genom att mangla ut Nirvanas ”Smells like teen spirit” utan anledning. Men bara en idiot skulle argmentera mot hur hårt och eget hans blandning av hiphop och go-gofunk svänger.
Som ordkonstnär och representant för en ny sorts hiphop är han helt klart (som Wales fans på internet parafraserat Will Ferrels karaktär Ron Burgundy): ”Kind of a big deal”.
Text publicerad i NSD.
No comments:
Post a Comment