Då har jag sjukt sent lyssnat på Drakes mixtape "So far gone". Mycket snack gjorde mig vet inte riktigt om det var så mycket att fukta trosorna över. ”The Best I ever had” är förstås fantastisk. ”Succesful” likaså, med en deppig Drake (kan vi inte börja uttala det [drake]?) som drömmer om ”the money and the clothes, cars and the hoes – I suppose”. What? killen vet knappt vad han vill, förutom framgångsrik då (insert resonemang om vår nyliberala Idolifierade samtid). I Den rätt feta ”Ignant shit” får jag bli glad över att Lil Wayne får ett värdigt beat att vara rolig över (”I'm so high I could vomit on a comet”).
Men i övrigt: en massa minimalistiskt, mjäkigt, klagande, Emorap om varför Drake känner sig så ensam. Oftast är hans röst ensam framför en vägg av stumma trummor och lite fjesiga pianoslingor eller kyrkokörer som ursäktande ligger och sover i bakgrunden. Men emo är inte alltid fel. Ibland är bejakande värre. Värst är när Lykke Li gästar på ”A little bit” där Drake och Lykke har muskaliskt pusskalas och pratar bebispsråk om att de är ”a little bit in love”.
Så olyxig och gullig vill jag inte ha min hiphop. Även om jag inte unnar killen att bryta benet, eller vad han nu gjort på senaste tiden.
Då gillar jag gamlingarna bättre just nu. Nya Wu-tangskivan t ex. RZA har flummat ut totalt och gjort en halv spoken-wordplatta. Med Kung-Fu som vanligt.
Men innan det här blir en lång utläggning om Wales mixtape också vill jag egentligen bara ha en sak sagd:
Att att att. Bäst just nu är Pleasure P – "The introduction of Marcus Cooper". Den knulligaste skivan sedan studenten.
1 comment:
ligga till musik-frågan åsido så är faktiskt pleasure p exakt så bra ja.
Post a Comment