Wednesday, October 21, 2009

En liksäck åt Scrubs-manligheten


över 15, 000 människor har sagt sitt. "500 days of Summer" är tydligen är bra film. 8,2 har den fått på imdb. Okej, säger författaren i en brasklapp innan filmen, det här är fiktion och om något skulle likna verkligheten är det bara slump, "särskilt när det gäller dig Jenny Beckman. Slyna."
Allvarligt börjar filmen så. Sen träffar vi, vad som antas vara författarens "fiktiva" avbild Tom, som jobbar med att författa cheesy greetingscards (men drömmer om att bli arkitekt). Tom träffar det helt oemotståndiga kvinnoväsendet Summer och blir kär utan att ha pratat med henne. Piedistalen ni vet.
En pompös voice-over förklarar att "det här inte är en kärlekshistoria". Och den domderande röstjäveln har rätt, det är det verkligen inte. 500 days of Summer är en historia om två väldigt fåniga människor som, utan någon märkbar gnista, bestämmer sig för att bli tillsammans. Eller nämnde jag att båda gillar The Smiths? Aj, aj, aj. Ni hör vart detta barkar?

Allt börjar dock med själva break-upet och hoppar sedan fram och tillbaka i tiden.

Tjejen Summer säger tidigt till snubben Tom att hon inte är ute efter något allvarligt. Tom är förstås en hopplös romantiker (läs: lider av ett svårt hora/madonna/Ronnie Sandahl komplex) och blir därför extremt upprörd när Summers påstående visar sig stämma ganska bra och hon lämnar honom. Varför detta gör henne till en "slyna" som förtexten kallade hennes verkliga förlaga kan jag faktiskt inte förstå. För att hon inte delar Toms övertygelse om att kärlek är ödesbestämt? Men nu får jag det att låta som att hon har någon substans. Summers karaktär är egentligen bara en platt fortsättning på den quirky indieflickvännen som Natalie Portman spelade i fruktansvärda Garden State (där hon och Zach Braff blev kära för att de både gillade The Shins): en korkad och viljelös person som stirrar som ett barn framför sig. En "ren" kvinna.

Den här Scrubs-manligheten som ständigt ska romantiseras, varför? En lite fumlig och tafatt kille som inte tror på sig själv, och inte heller tror att han har någon som helst förmåga att förbättra sig själv, träffar en lite knasig tjej. "Hej, jag vet att du är alldeles för snygg för mig så jag tar och ger världens sämsta första intryck för jag är så dålig, kan ju lika gärna gå hem och dö". Well, ungefär.
I vanliga fall slutar det lyckligt, men nu verkar åtminstone diskursen om den kvinnliga karaktären kommit så långt att hon fattar vilken ointressant jävel Scrubs-mannen är. Vad har han egentligen att erbjuda, förutom timmar av självömkelse? Man skulle kunna resonera att de två karaktärerna förtjänar varandra, om det inte vore för att den spånstirrande tjejen är en så uppenbar manligt konstruerad fantasifigur. Presentationen av Summer görs av den där brådmogna voice-overn som berättar om hur ALLA blivit betuttade i henne. Varför är hon så speciell, hon öppnar ju knappt munnen? kanske är det därför alla blir kära i henne? Han vill ju inte knulla med en patetisk och lipig tjej som bara ligger hemma och skär sig själv i armarna. Men tycker att hon är en slyna som inte pallar med när han gör det? Som tur är slutar allting bra för Tom. Han styr upp sitt liv och pluggar vidare till arkitekt och träffar så småningom en ny tjej. Hon älskar också arkitektur. Slutet gott allting gott.

Jag tycker inte att jag är ovanligt queer-rabiat i mina omdömen när det gäller film. ALLT måste inte bryta ny idealogiskt mark. Jag såg t ex nyversion av "Fame" och älskade den.
Det är det förställda jag inte klarar. 500 days of summer parodierar liksom Bergmans "Sjunde inseglet" men dubbar den på franska och avslutar den med "fin". Som om Tom just sett "en arty film". Regissören Marc Webb kan omöjligt ha sett Bergman. Då hade han inte tyckt att det där var roligt. Det blir bara som att titta på ett riktigt mys-spekulativt blogginlägg i 90 minuter.

20 comments:

Medelklassman said...

Hell yeah. Äntligen!

Team Ribs said...

åh vad härligt!

Christopher said...

Loves it. Ändå sugen på rullen.

Kristoffer Viita said...

Tack för uppskattningen.

Btw C, jag skulle ha länkat till din gamla text i ämnet om du inte "blivit för stor för det" och lämnat internet.

Christopher said...

da game been good to me.

Christian said...

Jag håller med om allt.

En störig grej (eller två rättare sagt) du inte nämnde var Toms loser-buddys: de mest deprimerande karaktärerna på film sedan någonsin.
Jag antar att de var tänkta som två quirky, småroliga figurer, lite comic-relief i all hjärtesorg liksom, men jag ville bara örfila dem och vråla "skärpning!" så fort de dök upp i rutan. Särskilt den krullhårige. Fy fan alltså.

Kristoffer said...

Men jaa. Och den där Criminal Minds-snubben som ska vara rolig för att han frågar "did you bang her yet?" och att hans drömkvinna har "väldigt stora bröst". Både han och krullkillen är som sjukt slappt plankade versioner av kompisgänget ur 40-year old virgin.

Kristoffer Viita said...

Nej förresten. Efter en dag av ofrivilligt grubblande har jag kommit fram till vad som är sorgligast: Att Tom har en typ 11 årig flicka som terapeut. Så emotionellt omogen är han. Men det ska förstås bara framstå som cute.

inanna said...

Jag tror jag just blev kär i din analys. Det finns inget som är bättre än när någon framför så intelligent kritik att man känner att man måste se filmen i fråga, trots att man vet att man inte kommer gilla den. Tack.

Kristoffer said...

Thx! Men jag hoppas att du i så fall laddar ner filmen åtminstone.

Jack said...

Ah, detta var intressant läsning. Jag som har ett lite ansträngt förhållande till quirky/indiekomedier måste givetvis applådera denna lilla utläggning. Jag har förvisso inte sett filmen, men jag börjar ana likheterna med mitt favorit-hatobjekt Juno och Garden State (som du nämner) som jag bara sett några scener ur. Klarade inte mer.

Scrubs-manligheten var det ja. Jag tänker på den manliga huvudrollshavaren i Juno som är sådär charmigt bortkommen, tafatt och viljelös. Och hur fint det är att Junotjejen kör lite med honom, är lite elak.. vilken hjälte hon är och vilken fin kille han är. Att det skulle komma fler filmer av denna typ är väl inte så förvånande. Men det är sååå tröttsamt. Romantiserandet av självhatiska män med dåligt självförtroende är så uttjatat. Och att alla blir så extatiska. Garden state var en enorm kritierfavorit, liksom Juno och nu 500 days of summer. Så flödet av skruvade kvinnor och tillplattade män kommer knappast att sina. Folk tycks inte kunna få nog av det. Snart lanseras väl the Quirky-channel där allt som sänds är skruvat, galet, uppochner,tokigt och motströms...tex Quirky Brother där man samlar alla missförstådda manliga romantiker, poeter sökare, livsnjutare,författare, musiker, filmmakare mellan 20 och 35 år i ett hus. Narcissister, vuxna barn och oddballs av alla sorter som virrat bort sig i den sociala periferin ska samsas under samma tak. I första avsnittet får vi träffa en 27 årig kille som klär sig i rött och bara äter jordgubbar. Charmigt undernärd och konstig. Inte för att jag gillar det men jag tror han skulle få många röster.....

N said...

Jack: Jag hade fan sett det programmet, men bara om det gick på MTV

Julia said...

Ugh, tweemänskorna alltså.

Skinngogge said...

Det har blivit lite av en dum klyscha bland hipsterbloggare att angripa halmdockan "indiemannen" och insinuera att "indiemannen" skulle ha speciellt dålig kvinnosyn. Synd bara att det blir så sökt när man förstår att bloggaren bara är ute eter att tradera en hipsterbloggmyt och samtidigt få chansen att "ta ner" någon indiekomedi som blivit lite för hyllad. Kom igen liksom.

Kristoffer said...

Är jag en hipsterbloggare? Coolt!

Anna Theresia said...

En av de värre sakerna tycker jag är att Summer inte får behålla sin kärlekskritiska hållning hela filmen. Nej, en kvinna behöver en man för att ha ett helt liv, så hon går och GIFTER SIG! Jag som tjej med fear of commitment kände mig väldigt snuvad på en talesperson i filmvärlden.

Filmens budskap känns i slutändan som att det finns en, EN, rätt person för alla (och att den inte nödvändigtvis gillar The Smiths). Sjukt konservativt och sjukt störigt eftersom den utger sig för att vara "alternativ". Well, en kille blir inte mindre dum i huvudet för att han sjunger karaoke till Pixies, tyvärr. Och en idealiserad tjej blir inte mer trovärdig för att hon citerar Belle & Sebastian. TYVÄRR.

(Jävla skitfilm.)

Anonymous said...

Vaddå, är det alltså förtryckande att en kvinna kan ändra sig och vilja gifta sig? Det är väl annars en process de flesta av oss går igenom, från ungdom till mognad.

Jag tycker kritiken är långsökt. Samtidigt förståeligt, det är ju så oändligt mycket roligare att sparka på sånt som ligger nära en själv, sånt som man nästan-borde-gilla, än att sparka på alltför uppebara saker. Att huvudpersonerna för en gångs skull i en hollywoodfilm gillar The Smiths är naturligtvis det som får mycket av detta att trigga igång alla dessa hipsterbloggares klyschiga genusanalyser som ska "avslöja" "indiemannen" (den där "memen" är väl 3 år gammal vid det här laget?)

KV said...

Skinngogge och anonym (som verkar vara samma person?): Vad är motargumenten? Tesen är "gammal"? Det är lättare att dissa något som är "indie". Alltså va?

Skinngogge said...

Ja det var jag som skrev det förra inlägg. Glömde fylla i ett namn.

Anna Theresia said...

Det är lätt att dissa allt som är dåligt, end of story.

Sa jag "förtryckande"? Tror inte det. Budskapet jag försökte föra fram var att det var tråkigt att det aldrig kan få sluta annorlunda. Och att tjejer som inte vill binda sig (oavsett ålder, mind you) finns i verkligheten men är osynliga i filmvärlden.