Årets bästa filmer 2009

1. Where the wild things are.

Det kommer alltid finnas livströtta vänner i min och din närhet som romantiserar adolescensen och barndomen som något enkelt, okomplicerat och ”rent”. En tid utan krav och ansvar, right?
Tillåt mig: Pfft. Det suger att vara barn. Om det är något ”Where the Wild things are” kan få mig övertygad om är det hur hård och kompromisslös barndomen är. Eller snarare, hur vuxenvärlden aldrig kompromissar med sig själv, vilket ofta gör det väldigt outhärdligt att vara barn.
Max verkar vara en helt ordinärt snorig liten pojke, om än begåvad med gullighetsDNA som om framställd i ett labb, men man märker snabbt att han är känslig och intelligent.
Filmen börjar med att han bygger en igloo ute i snön. Den smashas brutalt sönder till snömos av hans syster Claire och hennes vänner. Max blir så ledsen att han springer upp till Claires rum och stampar sönder ett hemmasnickrat hjärta som han själv gett henne i present. Något han ångrar sekunder efteråt, och hopplöst försöker laga hemslöjden. Minns ni? Den där känslan av oreparerbar skuld. Man får den ju som vuxen också, men som barn ät den känslan stark som fernet och det är helt fucked varje gång man gör fel. Det gör Max också, och han börjar mopsa mot sin tråkiga morsa och springer hemifrån när han bitit henne efter ett bråk. Max hittar en båt som tar honom till en ö i hans egen fantasi: Vildingarnas Land. Vildingarna är ett gäng stora monster med kroppar formade som tunnor (eller som Edward Bloms buk). De funderar över att käka upp Max när han dyker upp, men han lurar snart i dem att han har superkrafter vilket gör att de installerar honom som deras kung istället. Max blir bästa kompis med den den stora lunsen Carol, en ensamsjäl som påminner om Max egen drömska och explosiva personlighet. Helst vill Carol att vildingarna ska hålla ihop, även om intentionerna ibland bubblar över i tokraseri precis som det gör för Max när ingen tar honom på allvar.
Vildingarna är liksom ambassadörer för Max olika sidor personlighet. De är en rörig blandning som har svårt att hålla sams. Därför blir det vackert när Max som ny chef över vildingarna, och i slutändan över sig själv, låter bygga ett stort majestätiskt fort i kungariket. Det låter kanske töntigt och så, men det är en respektfull skildring av självständig kreativitet och självkontroll. Att ta skapandet på allvar i händerna av ett barn, det som annars i filmsammanhang är ett rockband som jammar ihop sin första hit.

Filmen blir rätt dark när Max också lär sig att makt kan missbrukas. Han annordar ett krig i lerkastning som urartar, precis som de brukar göra, med att någon blir tjurig och gör sig ovän med alla. Och mycket av ångesten som Carol känner är Max egen, att han ser sig som övergiven hur han än försöker. Delvis, anar man av början, för att han inte har någon pappa.
Vissa recensioner har tolkat filmen som en existentialistisk downer. Att vildingarnas sorgsna personligheter och hur de vandrar omkring i ett talande tomt ökenlandskap är representativ för hela mänsklighetens oundvikligt närmande zoloftberoende. Men jag tycker att det är helt fel, filmen handlar ju snarare om hur svårt det är att leva upp till kraven om att kontrollera alla de där känslorna. "Where the Wild things are" vill, med en riktig gråtfest till slut, mer än något annat visa hur viktigt det är att ta sig själv på allvar. Det betyder att man kan förlåta vissa drag, bejaka andra och förstå att inga tillstånd är permanenta. Att växa upp vore passande att skriva, men jag vet inte om det är exakt det som händer med Max.