Hej kompisar. Jag såg Terry Gilliams nya film häromdagen och blev glad. Den var bra. Inte för att Terry Gilliam har ett lamt track record eller så, men jag såg hans förra med Jeff Bridges (Tideland, inte Fisher king) och kunde knappt ta mig igenom den första kvarten innan jag fick något mörkt i blicken och stängde av.
Ni kan pre-game snacket: Heath Ledgers sista film. Att han hann dö innan filmen blev klar osv. Att Heath Ledger dog är förstås sad, men om han var någon star skådespelare vet jag inte. I Brokeback Mountain iofs: fantastisk. Annars: Chilla. Här är han inte särskilt viktig, och de skådisar som ersätter honom i vissa scener (Kapten Jack Sparrow, Alfie och Alexander den Store) är mycket bättre än honom. Tyvärr.
Munken Parnassus gör en deal med djävulen (Tom Waits), för sin drömkvinna (Som ser äckligt mycket ut som hans egen dotter, ew) och evigt liv mot att Doktorn ger ifrån sig sin dotter när hon fyller sexton. Filmen startar när det börjar bli dags att leverera den läckra tonårstårtan. Och när Parnassus, uttråkad och med gnissliga leder efter 1000 år av sideshowshowbiz turnérar omkring med sitt ”imaginatorium” - en slags portal för betalande kunder in i hans egen hjärna i vilken han formar och sedan låter besökarens största fantasier förvärldsligas. En posh äldre kvinna får t ex dansa omkring i en näckrosdamm med stilettklackar stora som höghus.
Heath Ledgers karaktär representerar en slags falskspelande bigshot inom välgörenhetsföretagandet, som av en slump hamnar på den kringresande cirkusen med Parnassus och hans dotter. Det blir ett farsartat spring-i-dörrar-fantasy när han ränner omkring i den böjliga världen inuti Parnassus psyke, där också djävulen har möjlighet att hämta människors själar. Det blir som logiskt är, en del subtila moralkakor i altruistisk anda. Och med det menar jag moral i sin bästa bemärkelse. När den är viktig nog att fantisera om.
En grej jag tänkt på är hur duktig Terry Gilliam är på att skapa kontraster inom filmen. Han lyckas alltid göra rännstenen skitigare och blötare än någon annan, samtidigt som hans låtsasvärldar är hundra gånger mer färgsprakande än Tim Burtons. Minns ni hotellet i 12 Monkeys? Så dammigt, så fult och väggarna var fyllda av skam. Det är som att varje miljö har en egen depression i en annars bipolär hjärna som är resten av filmorganet.
Det blir faktiskt en av Terry Gilliams bästa filmer. Kanske inte 12 monkeys eller Fear and loathing in Las Vegas-bra. Men som en lillbror till Brazil absolut. Även om ”The Imaginarium of Dr Parnassus” kan vara den sämsta filmtiteln någonsin.
2 comments:
Äntligen någon som vågar säga sanningen om Heath Ledger. Jokerhysterin var ju närmast patetisk...
Men eller hur. Fast han är ju lätt det som lyfterden filmen. Christian Bale är ungefär som ett barn som härmar en "ondskefull röst" som han skrikviskar. actionscenerna? En röra där man inte ser vad som händer.
Post a Comment