Benny's Video

Igår såg jag Michael Hanekes inlägg i tidiga 90-talets videovåldsdebatt. Den var bra, innehöll precis den där krypande känslan av att allt kommer att gå åt helvete som "Den sjunde kontinenten", även om den var mycket tråkigare. Benny är en medelklass (vad annars) tonårskille som gillar våldsfilmer och speed metal. En dag när han ska lämna igen sina hyrfilmer träffar han en tjej utanför videoaffären. Han bjuder hem henne, när han och flickan börjar leka med en slaktpistol skjuter Benny skjuter henne tre gånger. Hon dör. Som av en händelse står hans kamera på och att vi får se mordet filmas på en liten teve. Detta lägger ytterligare ett lager av äckel över händelsen. Det är här man blir medveten om distansen som Benny, och vi som tittare har, till reellt våld. men genom att lägga våldet i en meta-dimension blir det istället dubbelt så verkligt och fruktansvärt att titta på. Bennys sätt att sedan behandla kroppen föreslår att han sexualiserat våldet, mer än flickan själv. Han drat t ex ner flickans kjol på ett sätt som signalerar totalt ointresse för hennes kropp. Istället smörjer han in sig med hennes blod.

Väldigt hemskt allt. Särskilt när Benny visar filmen med för sina föräldrar. Då filmas bara deras ansikten, så det blir lite som att se allt igen, men med deras ögon, deras kärlek osv. Jag vet dock inte om poängen är att se sambandet mellan Benys våldskonsumtion och hans våldsfetish, åtminstone inte sm en direkt påverkan. Haneke är ju alltid intresserad av att kritisera de stora strukturerna. I det här fallet av ökad våldsacceptans och inte "videovåldet" som enskild kulturell händelse.
Kommer nog ha mardrömmer ett tag framöver. Men nu har jag iaf sett alla Hanekefilmer!

Dagens Medarbetare: Nils, frilansfotograf

De flesta som talar om min bransch, mediebranschen, talar om en bransch i kris. Men som alla egna företagare vet är ”kris” egentligen bara ett annat ord för ”möjlighet”. Eller som jag ser det: en annan persons kris är min möjlighet. Mediemarknaden är helt klart i stort behov av duktigt folk, det är inget snack om den saken. Men behovet av att betala särskilt mycket, eller ens några pengar alls för kompetensen är inte längre självklar. Detta beror helt enkelt på sjunkande upplagor och sämre annonsintäkter. Detta är en cancer som drabbat bloggar lika mycket som dags och månadspress. Vi bloggare måste helt enkelt göra mer med mindre resurser.
I vissa fall kan detta motivera en mediesäljare att ta ett jobb som inte erbjuder några pengar, utan istället något vagt som ”kontakter”. En av dessa människor är min nya frilansfotograf Nils Wallin, 25 år gammal. Han har precis börjat sin karriär inom foto och har tagit alla bilder i reportaget som ligger här under.
Dra åt svångremmen och kom till pappa.

Uppdrag guldspade: Haschet på vinden

Av någon anledning hade min hyresvärd hängt ett tjockt lås med namnet "MASTER" på den dörr som tidigare gav mig tillgång till vindsutrymmet. I flera veckor har jag försökt få tillgång till mitt vindsförråd. Och idag, när jag äntligen lyckats tjata mig till att få låset avknippsat, förstod jag varför värden gjort som han gjort.

"Welcome to the crackhouse" muttrade min frilansfotograf Nils när vi klev in. Den yta som förseglats hade tidigare använts som regelrätt näste för knarkande ungdomar. Överallt på golvytan låg resterna av jointar, rizlapapper, läsk och chips. Barnen hade inte bara knarkat och blivit ännu mer höga på den lagliga drogen "energidryck", de hade också roat sig med att försöka tutta eld på en gammal soffa. En möbel som de av allt att döma våldtagit först.
Egentligen är inte detta särskilt anmärkningsvärt, det konstiga är ju värdens beslut att bara bomma igen brottsplatsen efter att han sett förödelsen. Hur tänkte han eller hon där?
Var det bara lathet, eller ville han försöka glömma hur förlorad dagens ungdom är? Kanske hade värden sympatier för de juvenila delinkventerna? Ett eget förflutet som sade "se men inte tjalla"? Oavsett anledningen så finns nu äntligen bevisen och sanningen för vad som hänt.

Krönika i Sydsvenskan: Good Hair (hela texten).

-If your hair is relaxed, white people are relaxed. But if your hair is nappy, they're not happy.
Så låter ingången till dokumentären "Good Hair". I den har komikern Chris Rock ägnat två år åt kvinnlig hårbehandling och använt ett förstoringsglas mot afroamerikansk populärkultur som anpassats för en rasism ingrodd i samhället. Filmen fick pris i Sundance förra året och släppes på DVD i februari.

Dokumentären är oväntad från Rock, som annars vrålar könsord och etniskt laddade svordomar från en stand-upscen.
Märkligt nedtonad upptäcker han marknaden för ingrepp med ”weaves”: hårförlängningar som sys fast utanpå det egna, inflätade håret. Men weaves är oskyldiga i jämförelse med ”relaxers”: en hårinpackning med frätande kemikalier som kan bränna hål på kycklingskinn. På slang kallat "creamy crack" och verkar lika beroendeframkallande som narkotikapreparatet, då det gör afrohåret "naturligt" och ”avslappnat”. Vitare, med ett annat ord.

Löshåret är dyrt och importeras från Indien där troende lämnar ifrån sig håret rituellt som en gåva till gud. Processen liknar den post-koloniala marknaden med blodsdiamanter i Afrika. Båda varorna importeras på bekostnad av fattiga som utnyttjas enligt en global ekonomisk modell. De diamanter som grävs fram under slavarbeten har länge varit en statussymbol för nyrika afroamerikanska män. I första hand i den vräkiga gangstarapkulturen där man gärna hävdar framgången på grund av rötterna i fattigdom. Männen har fetischiserat de blänkande stenarna av samma anledning som svarta kvinnor åtrår det raka håret. Efterfrågan på marknaden styrs av fetischismen för kapitalet och i förlängningen: vitheten.
Problemet illustreras i en rolig scen i ”Good Hair” när Chris Rock försöker sälja avrakat afrohår till en hårhandlare.
- Det här håret kommer från Cleveland! försöker Rock, men lyckas inget vidare.
Han pratar även med ungdomar som är rädda att det medfödda afrohåret signalerar politisk radikalism vid arbetsintervjuer.

Det är tydligt vilket hår som värderas högst även här i Sverige. Frisörer berättar att rakpermanent och hårförlängningar är den vanligaste behandlingen för afrohår, även om frisörutbildningen på gymnasiet knappt har någon kurs i att behandla det. Frisörföretagarna har inte haft en enda afrosvensk modell de senaste två åren och för ett år sen uppmärksammades hur svarta kvinnor i Sverige investerade i farliga blekningsprodukter. För huden.

I dokumentären ”Bling - A planet rock” (2007) reser New York-rapparen Raekwon med ett gäng andra hiphoppare till Sierra Leone för en läxa om ädelstenarna som gungar runt deras halsar. Det blir ett plågsamt uppvaknande vid en diamantgruva och alla lovar att aldrig bära ”ice” igen.
Good Hair slutar tyvärr sämre, med floskeln "Det är vad som finns inuti huvudet som räknas".
På internet har dock en motståndsrörelse bildats.
Afroamerikanska kvinnor samlas runt bloggar, fotoalbum och youtube-klipp som beskriver deras ”Natural Hair journey”. En resa där de rakar av sitt konstgjorda hår och odlar krull från scratch. Sedan beundrar de varandras naturliga hår.
I ett av de populäraste klippen, med ca 265 000 visningar, rullar collage av krulliga huvuden till tonerna av Queen Latifahs ”Freedom”.

En något kortad version av den här texten har publicerats i Sydsvenska dagbladet 21/03/10

Jag tar in en praoelev till min twitter!

Entreprenörskap. Varje frilansjournalists viktigaste ledord.
Integritet, meningsuppbyggnad, textstruktur, humor? Element lika lätta att ignorera som det är för en tjur att krossa porslin. Framtiden för journalistik heter "bygga sitt eget varumärke" och det har ingenting med skrivande att göra. Detta är något jag pysslar med varje dag via mikrobloggen twitter. En viktig kanal att synas i.
Mitt liv är hektiskt: varje dag hundra händer som ska skakas, varje kväll ett nytt mingel med mediemänniskor inför potentiella projekt. Det är nyttiga möten, särskilt om de involverar en schysst pina colada, Men de gör att dyrbar twittertid spolas rätt ner i toaletten, och med den sköljs min framtida karriär också ner. Twitter är ett heltidsjobb, vilket de flesta frilansjournalister i mitt flöde verkar vara införstådda med. Varför skulle jag vara sämre?
Som tur är kan jag som egen företagare utnyttja det svenska skolsystemets praoprogram. Så jag har tagit in en obetald praoelev för att sköta delen av mitt liv som stavas twitter.

Låt mig presentera Amina, 16 år gammal:

AFKAHS: Assholes formerly known as Hipsters

Gawker har uppmärksammat ett stort problem med den samtida mediediskursen. Ordet "Hipster" är daterat! Jag har också tänkt på det här. Visst har det känts som om något är fel under en ganska lång tid? Varje gång jag läst ordet i en tidning som vänt som till en ung populärkulturmedveten publik har det fått mig att rodna lite. "Hipster" har fått klangen av gammalt, av lokaltidning, av när ens föräldrar säger "ballt" eller "fränt".

Artikeln lägger ut kriterierna för hur ett nytt ord för "Hipster" ska formuleras:

1. It must succeed in evoking a widely understood and recognized subculture. The same subculture now referred to as "hipster."
2. It must be one word. Pithiness is key. The point is to be able to refer to hipsters without having to describe them, which is impossible.
3. "Hipster" is, in essence, a slur. It must have at least an underlying whiff of insult.

Kommentarsfältet har gått wild länge. Några idéer är "American Apparel Android", "cokeheads" och "neotards".
Själv skulle jag vilja nominera ett par egna förslag för den svenska marknaden:

"Appsholes", "Tweettards", "FIGSIOTS"(=Fixed Gear idiots), "Tumbl-are", "Drapers", "spotifyttor" och min personliga favorit: "Lokkos".

Äntligen, Jag skaffar en praktikant!

Mediebranschen är en ständigt omvandlande massa av deadlines deadlines deadlines och publicistiska events. Arbetet är ett stressigt sådant och att blogga hör till obligatorisk sysselsättning. Men, det är inte så lätt att hinna med allt. Möten möten möten! Medan jag springer mellan möten på olika redaktioner och går viktig bloggtid till spillo. Goodbye Zebras har under en längre tid känt efterdyningarna av finanskrisen, inte ens bloggosfären har gått säker. Men nu jävlar, när sosse-samhället rämnat och vi som visar framfötterna ÄNTLIGEN får lön för mödan är det dags att skörda frukterna av den fria marknaden och låta dess safter droppa ner för min haka. Det smakar jävligt gott.
Jag har börjat med att skaffa en obetald praktikant, som kan hantera mina mest basala och banala uppgifter här på bloggen när jag är upptagen med annat. Detta kommer förhoppningsvis leda till rejäl effektivisering.

Utan vidare får jag be att presentera Petter Granberg, 23 år gammal: