Håkan

Här har ni en intervju med honom:




En presentation känns kriminellt överflödig.
Det kanske inte bara är positivt att hela Sverige har en förutfattad relation till artisten Håkan Hellström. Själv hade jag bestämt mig för att han fått mer beröm än vad han förtjänade. Och barnsligt nog ville jag bevisa den där tesen med min korta intervju.
Jag hade rustat för krig med mina frågor. Men när jag träffar Håkan innan hans (helt otroliga) konsert på Kirunafestivalen är det svårt att hitta någonting provocerande i hans personlighet. Mission: Failed.
Mest svarar han "Intressant fråga" istället för att bli arg och jag hinner inte ens ställa alla mina frågor då jag upptäcker hur trevlig snubben är att prata med.
Han ger ett något skört intryck med sitt hackiga kroppsspråk och pillande på papper och saltkar som står på bordet mellan oss.

Hur känns det att prata så mycket om sig själv hela tiden?
- Egentligen ska man svara väldigt snabbt på det. Det ska man väl veta instinktivt, men jag måste tänka efter...
Jag gjorde en intervju med Joel Alme som sade att han kände sig tom efter alla intervjuer och som att han aldrig fick något tillbaka.
- Ja, det har han jävligt rätt i faktiskt. Det kan finnas ett visst uns av tomhet efter ett sånt där race, särskilt när jag släppt en skiva. Men jag försöker tänka på annat också.
- Jag behöver inte tro att jag någonsin "är något" för att jag får spela på på såna här ställen, stora scener inför publik och så. Det kan jag bara glömma, jag blir satt på plats rätt fort av en två och ett halvt-åring när jag kommer hem.
Kring tiden vid din första skiva sade du att mainstreammusik var "djävulens största framgång på jorden". Har du bytt perspektiv sedan du blivit äldre?
-Ja, det där låter verkligen som en 25-åring som tycker väldigt mycket om saker och ting och har för lite att göra.
- För det första vet jag inte vad mainstream är, Jag skiter i mainstream. Vad är det för konstigt uttryck, vem har uppfunnit det?
- Jag tror att det är en barnsjukdom att relatera till annat hela tiden. Att sätta sig själv i relation till andra och definiera sig efter vad andra anser.
Du har nyligen sagt att du söker trygghet framför utanförskap, betyder det att du kompromissar för att göra andra nöjda?
- Sådär har jag aldrig tänkt med min musik, och där ligger väl den sista trotsigheten jag har kvar. Att jag gillar att provocera trendsättare. De som anser sig veta vad som är bra och dåligt.
- Vara riktigt folklig, göra saker som man inte får göra. Jag älskar att vara nere i den breda klumpen och göra så fin och vacker musik jag kan.

En sak som jag alltid har undrat: Hur kommer du undan all kontrovers kring ämnet, trots att du sjunger så fritt om droger?
- Haha. Ja gud, varför gör jag det? Synd att du tar upp det, nu kommer säkert någon som läser göra en grej av det. Kanske är det för att jag hittar så bra synonymer för knarket så att ingen fattar vad det är? Nej, jag vet inte. Men journalister är väl lika goda kålsupare som jag någonsin varit, de kan ju inte gärna kasta sten i glashus.

//KV




Konsertrecensioner från sista dagen på Kirunafestivalen:

Looptroop Rockers
Sahara Hotnights
Petter
Sven-Ingvars (haha!)

Break Gold

Intervjun med The Hives från kiruna ser på dagens webb rätt ruffig ut. Jag klistrar in den lille här i stället:

Kanske är det mediatränat uttänkt att vi får träffa tre av dem, och de 65% av bandet ger ett något sömnigt första intryck. Vilket känns som en udda tillstånd att förknippa världens kaxigaste rockband med. Naturligtvis är det också en felbedömning. Även om Gitarristen Vigilante Carlstrom och bassisten Matt Destruction inte säger så mycket visar snart Pelles bror Nicholas Arson hur det bubblar av rå energi under fagerstamännens frisyrer.

Nicholas: Allt sitter i muskelminnet. Vi brukar citera Guitar Wolf (japanskt punkband reds anm): Det är inte meningen att man ska tänka. "Most important in rock are: looks, guts and jumping".

Sveriges favoritband i fållan "superkonceptualistisk punkrock" gjorde igår sin sista Sverigespelning på Kirunafestivalen. Efter världsturnén som slutar i september ska The Hives spela in uppföljaren till förra årets "The Black and white album".
Men även om de antyder nya planer på samarbeten verkar det mesta i processen inför det nya albumet diffust.

Nicholas: Ibland vaknar man upp på natten eller på morgonen och bara tänker "Ja. Det här ska vi göra, nu bygger vi hela skivan på det här" och 20 minuter senare har man tröttnat på den idén.
Ibland kan sitta med ett riff i ett halvår. Man vet att det är världens bästa riff men det går inte att sätta ihop med nånting. "Diabolic scheme" på förra skivan var en sån låt.

Tidigare när ni skrek att ni var världens bästa band hade ni inte det stora medhåll från pressen som ni har nu...
Vigilante: Då har alla fattat. Då kan vi luta oss tillbaka och dricka vårt kaffe.
Nicholas: Jo. Vi brukar göra en lista på tidningar i början av året. Aftonbladet, Expressen, DN ja alla de där.
Sen kollar vi av den någon gång under året, och har vi då en femma nånstans så kryssar vi av den tidningen. Annars tar vi kontakt nästa år och förklarar hur läget var förra året. Att vi hade problem med det, och skulle vilja se förändring i det nya året.
Med er i Kiruna krävdes en punktinsats.
Ni blir inte blinda för självkritik när ni får så mycket bra press?
Vigilante: Nej. Vi är våra största kritiker.
Nicholas: Och idag har de flesta som skriver missat poängen tycker jag. "Det är för dålig energi", men gå och se ett band om har bättre energi då. Hives typ.
Har du nåt mer där på ditt slarviga papper?
Okej sista frågan: Vad ska ni göra för att få Kirunapubliken att komma ihåg er?
Vigilante: Vi vänder på det istället: Vad ska Kiruna göra för att inte vi ska glömma dem? Vi kommer vara fruktanvärt bra ikväll.
Nicholas: Vi kommer att bryta guld i gruvan, glöm malm för fan.



Recensioner:

Lillasyster
Mustasch
Adam Tensta


Bloggen. (som nu mest handlar om att dissa min chef Olle)

Kiruna

Jag är i Kiruna.
Malmpellets, Lappland, gruvarbetare, renar. Svensk mästare i hundspann och en svinkyla förstås.
Jag är här för att jobba från Kirunafestivalen. Hives och Håkan spelar. Och några till. Typ Petter.

Kirunaborna säger "välkommen till Kiruna" hela tiden, lite på samma sätt som när New Yorkarna säger "Welcome to New York city" varje gång något crazy händer.
Fast här händer ju inte så mycket wack-attack. Inte än. Förutom att min chef Olle Sjögren bad mig ta tåget klockan 06 från Luleå medan han själv tog sig en liten oannonserad sovmorgon.

UPPDATERING:

Här ligger festivalbloggen.



Ni undrar säkert vad låten som spelas på bilden heter också. Det är Freemasons/ Beyoncé - Deja vú

Våld vackrare än fotboll

Det fulaste med EM måste vara att det förvandlar alla vanliga smygrasister till full blown...
Jaja okej. Men jag kan inte tänka mig något annat sammanhang då jag i egenskap av svensk uppmuntras hata andra länder så pass ogenerat som under just stora fotbollsevenemang. Inte utan att någon i fikarummet frågar vad fan man snackar om liksom (om jag nu hade hängt i miljöer med fikarum).

Som Alex Schulman kommenterade inför Sverige-Rysslandmatchen:

"Ryssarna tar in på lyxhotell och har stora guldlänkar runt de feta nackarna och går runt i spa-badrockar och tar kanske en helkroppsmassage.
Vi dricker whiskey ur plunta - de silar champagne genom sina gula tänder. De kan inte fotboll. Vi brinner för den. Vi är riktiga fans. De är ryssar som hittat nåt nytt att spendera sina pengar på."

Citatet är inte unikt varför jag använder det som exempel. Det är rätt "ok" att basha andra länder under EM, och exemplet ovan känns ärligt talat som ett ganska milt sådant i sammanhanget.
Men den här typen av språk som i värsta fall kan leda till kollektivt förakt mot andra nationaliteter, det ska visst anses vara något "fint" och "stärkande"? "Bra sorts nationalism" läste jag någonstans.
Det är det inte. Det är "vi och dem". Det är... postrasism.
Zlatan då?
Please, den snubben är lika mycket en ikon för mångkultur som ett alibi folk använder för att få förlöjliga och hata.
Det är länge sedan rasism verkligen handlade om "ras" eller "etnicitet". Idag är det att förminska och skapa rädsla för andra kulturer som är hippt. För övrigt lurar ingen som tar en hummerlimo i guld (!) från flygplatsen mig att tro att de är sympatiska.

Jag överreagerar?
Naturligtvis. Jag har inte varit med om att någon som bara blivit lite irriterad inte beskyllts för att överreagera. Att bli upprörd är nämligen det fulaste man kan bli. Det är ju bara fotboll för guds skull.
Exakt, man tror ju att det ska vara helt och hållet obetydligt. Men så är heller inte fallet.
Om fotboll som maktmedel vore obetydligt skulle inte Fredrik Reinfeldt åkt ner till Innsbruck och hållit "tal till nationen" samtidigt som FRA-lagen klubbades igenom.

Intressanta är också reaktionerna svenska landslaget fick när de förlorade. Folk verkade ta det personligt. Tyckte att laget "svikit" för att de spelat så värdelöst. Ovan nämnde bloggare lade ut en bild där han pekade finger åt hela laget.
Eh? Så konstigt.
Är det ett stort behov av att se oss själva som en slags stormakt? För någon orsak söker vi efter den bekräftelse som kommer med att vara herre på täppan, visserligen på världens mest ihåliga täppa, och som bonus på det får vi alltid hybris när det är dags att leka.

Jaja, jag gillar att fotboll är tillgängligt för alla klasser. Behövs ju bara en boll liksom. Ingen golfbana eller hockeyutrustning för 40 000.
Men varför måste man hela tiden sträva rikstäckande kollektiv fest med tillhörande euforiska glädje? De flesta dagar om året går ju svenskarna omkring och gnäller på vilket skitland vi bor i. Plötsligt ska den här sporten agera duken vi projicerar alla våra föreställningar om den vackra svenskhet som vi hoppas finns där djupt inne i kollektivet. Är det så att vi hittar vårt begravda svenska kulturarv (det vissa tveksamma politiska partier hävdar att vi "måste bevara") den dag vi tar guld i EM eller VM? Det är helt enkelt inte realistiskt.

Tacka vet jag Martial Arts. Visst kan man välja att tro på klyschan att de enda utövarna är kriminella tribal/bola/mohikanfrissor som Jens Lapidius vill få er att tro. Nu är det naturligtvis inte så men det är heller inte poängen.
Visst är det skrikande kollektivet, känt i folkmun som "publik", lika blodtörstigt på en kampsportsgala som under en fotbollsmatch, och det är väl äckligt på sitt sätt.
Men när det är över, då är det ingen nation som känner sig kollektivt nedbruten, sviken och kränkt.
Det är nämligen inte vi och dem som slåss.
Det är han mot honom. Hon mot henne. Du mot mig.



Och sen är vi kompisar igen. Puss.

Midsommardubbel

Traditionerna till trots steker jag fiskpinnar på midsommarafton. Allt för att gå emot konventionerna.

Här är veckans biorecensioner.

Stop-Loss
Sex and the city

VIKTIGT Meddelande till FRA och Sveriges riksdagsledamöter.

FRA-lagen har gått igenom.

Filter this bitches: BOMBA, TERRORISM, ALLAH AKHBAR, GEORGE W BUSH, FREDRIK REINFELDT, FREDRICK FEDERLEY, JIHAD, GUANTANAMO BAY, MAUD OLOFSSON, ATTENTAT, MÖRDA, RIKSDAGEN, KNARK, DROGER, UPPLOPP, IF YOU SEE SOMETHING SAY SOMETHING, SVERIGES REGERING, NYLIBERALISM, SPRÄNGA HELA SKITEN I LUFTEN, HELIGT KRIG, YTTRE HOT, STAFFAN DANIELSSON, HOTBILD, UPPROR, SIGNALSPANING, VÅLD SOM KONST, GRUNDLIGT PLANERA OCH UTFÖRA SABOTAGE, KORRUPTION, VÄNDA KAPPAN EFTER VINDEN, PLANERA ATT MÖRDA, TRÄFFAS FÖR DETALJER KRING MÅLET, MANIFESTATION, PROTEST, HAT, FILDELNING, KASTA GATSTENAR, MASSFÖRSTÖRELSEVAPEN, PIRATKOPIERAD INFORMATION, FRÅN UNDERÄTTELSETJÄNSTEN, ISLAM, TOTAL KONTROLL, HOMOSEXUALITET, SEGREGATION, SKYDDA MEDELKLASSEN, KONTROLLINSTANSER, SÄPO, SKYLDIG TILLS MOTSATSEN BEVISATS, TILLVERKA EN BOMB, KRYPTERAD KOMMUNIKATION, DIKTATUR, ÄCKEL, KODORD FÖR TERROR, STOREBROR, OMVAL,
PANOPTICISM*: ALLIANSEN, ALLIANSEN, ALLIANSEN. FUCKING FUCK YOU!



Bloggar som skriver om eländet:
Blogge Bloggelito. ("det är krig")
Kjell Häglund
Rick Falkvinge
Isobel
Peter Wennblad
Henrik Alexandersson
Emma gray munthe (med ett passande citat)
Anna Troberg
Jonas Thente

* "Ett panoptikon kan beskrivas som ett runt torn i mitten av en fängelsegård. Från detta torn kan vakten se in i alla fängelseceller, men fångarna kan inte se in i tornet. Panoptikonet är alltså ett förträffligt maktintrument som tillåter total kontroll och ständig övervakning. Det fina i kråksången är dessutom att ett panoptikon gör att fångarna kommer att övervaka sig själva, eftersom de inte kan veta om det finns någon vakt i tornet eller ej. Men blotta möjligheten att någon iakttar dem får dem att avstå från vissa saker." -Miegel, Johansson, Kultursociologi 2002.

À l'intérieur

Om texten i rubriken var filmens handling hade accangerna i den knappt räckt till för att representera mängden av blod.
Inside, som är den engelska titeln, är mycket nära på att kvala in på min top-5 över bästa skäckfilmer ever.

Sarah, En gravid kvinna förlorar sin man i en bilkrasch. Några månader senare sitter hon i apati på ett sjukhus och bokas in för kejsarsnitt dagen efter. När hon kommer hem till sitt tomma hus knackar det på dörren och en slags Clockwork Orange-homage utspelar sig när en kvinna med obehaglig röst ber att å låna telefonen för att hennes bil gått sönder. Hon avvisas men dyker snart upp utanför ett fönster som hon slår stora sprickor i innan hon försvinner. Efter det brakar helvete lös. Hon försöker skära upp Sarahs mage med en sax men lyckas inte, då hon vaknar och hinner blödande låsa in sig på toaletten.

Kvinnan vill åt hennes barn. Därefter följer ett blodbad av sällan skådat slag, och det är inte sådär torture-porn-onödigt heller. De finns logiska förklaringar till alla vidriga våldsskilringar, vilket förstås gör filmen läskig as fuck.
Det handlar främst om en kamp två kvinnor emellan, där skurken söker att stjäla ett moderskap.
Det är ett smart grepp som gör att all gammal slasherdramaturgi där en psykopatiskt man med mer eller mindre sexuellt motiverat våld jagar skrikande kvinnor utan handlingsförmåga.
Jo, den är från Frankrike också.
När det går att göra en sån här film i Sverige kommer mitt yrke inte längre att behövas. Haha, det lär ju aldrig hända.




PS. En annan blodig film utan spekulativa element är The Descent.

Förbjud Johanne Hildebrant

Det finns inte många skribenter jag riktigt hatar här i världen. De flesta dåliga är ju inte särskilt farliga. Men en av dem som är det är Aftonbladets kolumnist Johanne Hildebrant.

Igår skrev hon den vidrigaste texten jag läst av henne. Den handlade om FRA-lagen. Hon slentriandissar vänstern och de kritiska rösterna innan hon i slutklämmen menar att vi "lika gärna kan godkänna förslaget" på sitt vanliga "att-ingen-tänkt-på-det-här"-sättet.
Artikeln finns inte på nätet, men Hildebrant påstår bland annat att ingen kommer orka läsa alla våra mejl, att vi överskattar andras intresse av oss och att begreppet personlig integritet "känns förlegat". Förlegat. I "en värld av bloggar och facebook". Har ni hört något dummare? Som om det är samma sak att låta ett enormt övervakningssystem bedöma "intresset" för "yttre hot" i mina mail, är det samma som att jag beskriver mina tillkortakommanden i en blogg?
Kanske anser även Hildebrant att begrepp som "Demokrati" känns "förlegat", nu när Sverigedemokraterna ändå fått 4%. Just go with it, liksom.
Okej. Det är kanske inte hennes fel att hon är helt jävla dum i huvudet. Förmodligen lider hon av kemisk obalans i hjärnan och borde antagligen vara på tung medicinering, men har uppenbarligen inte fått den hjälp hon behöver för att fungera (ännu ett svek från regeringens vårdpolitik).

De som står för ansvaret i vad som sägs är naturligtvis Aftonbladet. Och jag är helt och hållet för yttrandefrihet, det är ju precis det som den här lagen handlar om att ta ifrån oss, men Aftonbladet måste väl ändå se det olämpliga i att ha en kolumnist som antingen är helt skjuten i huvudet (hög trolighet) eller aldrig kollar sina källor ordentligt (mycket hög trolighet).
Kvinnan har en spalt på sista sidan i nordens största kvällstidning och hon har inte en aning om vad fan hon skriver om. Det är som att skicka iväg Peter Jihde till ett krigsdrabbat Irak med Black hawk down som researchmaterial.

Oscar Swartz ger en grundkurs i Demokrati på Expressens debattsida.

Det handlar inte bara om mejl. Det handlar om allt vi gör på nätet:
Sökningar, sexchattande, läsande av tidningar, bankaffärer, fildelande, radiolyssnande, deltagande i diskussionsforum för anonyma alkoholister, ifyllande av webbformulär när vi anmäler oss som medlem i någon förening, bokning av resor. Allt.

Emma gray Munthe gör en bra sammanställning av artiklar kring FRA-lagen på sin blogg.

Hultsfredsfestivalen: Grand finale

De sista jobben:

Intervju: Atmosphere

Robyns presskonferens

Recensioner: Afasi & Filthy, The Cool kids, Håkan Hellström

Hultsfredsfestivalen: part tres

Dagens jobb:

Recensioner på: Familjen, Black Lips, Raised Fist, Rage Against the machine (finns inte på nätet)

Gjorde även ett litet EM-tips med Afasi & Filthy:

Hör fotboll hemma på rockfestival?
Afasi: Ja det kan man väl fatta. Nästan alla kollar ju på fotboll. Är det nyårsafton i Hultsfred så måste man kanske smälla av raketer.
Filthy: På en så här stor festival måste man inte kolla för att den är där, det finns mycket annat att göra. Du tycker inte att det är så jävla fett eller?
Nej, eller jag har inget intresse...Hur går det i matchen mot Spanien?
Filthy: Sverige vinner så klart, ”oh yeah” (ironisk arm i luften).
Afasi: Med ett noll.
Hur långt går Sverige i EM?
Filthy: Kvartsfinal, fan vet jag.
Afasi: Alltså, du frågar två personer som...
Filthy: Jag har knappt sett en hel fotbollsmatch i hela mitt liv.
Vem vinner hela skiten?

Filthy: Det brukar väl vara Frankrike?

Hultsfredsfestivalen: part deux

Dagens jobb:

Krönika: Rage against the Festival.

Intervju: Adam Tensta

Recensioner: Babyshambles, Adam Tensta.

Hmm. Dubbelt Double up.


Här är festivalbloggen igen också. Reads.

Hultsfred

Hej på er ungar.

Vet ni, jag har svinmycket att göra just nu. Jag har påbörjat festivalsommaren. Hultsfred. Mitt bread and butter.
Sen fortsätter det med tre hela månader, förkroppsligade av överviktiga ölhävers i ironiska kepsar ("harder than your husband"), brölande billabongsvennar och små poptjejer vars mödrar sitter hemma och ringer, ring, ringer utan att få svar.

Jag bloggar på NSDs hemsida tillsammans med mina två små rödmyror Linda och Joel.
Tre dagar. Jag bloggar ofta, och spretigt. Trots en paketdeal.

Sminka dig själv och läs.

Helgens bio: Sex and the city & The Happening

SATC:

396 skitfula haute coutureklänningar och jag vet inte hur många orgasmutsöndrande Louis Vittonväskor senare känner jag mig lite mör. jag har ändå gillat Sex and the City- serien. Men den här filmen var inte kul någonstans. Bara materialistisk, elitistisk och allmänt dum i huvudet.
Bortsett från de stora idelogiska idiotierna är den också fett slarvig i hantverket. Jag menar varför i helvete slänger de in ett tiominuters ickeproblem om att Charlotte är rädd för att jogga med sin gravida mage? En rädsla som löses av ett tvåminuters peptalk med Carrie. "And like that, charlotte got her will to run back" men Halle-fucking-lujah då, vad tillför detta till handlingen? Jag orkar inte skriva något mer. Dels för att fler har recenserat den, men mest för att jag inte får betalt. Och så här meningslösa bagateller kräver jag ersättning för att rapportera om. Men den här får ni gratis: SJP utesluter inte en uppföljare.

The Happening:

Här börjar det likna något, i skräpväg alltså. underhållande skräp är ju trots allt underhållande.
Plötsligt börjar New Yorkers förlora självbevarelsedriften och påkallar istället en drift att ta sina egna liv. Till slut har det gått så långt att folk startar gräsklippare, bara för att få förvandla sig själva till död köttfärs.
Och allt sker på grund av ett "Oförklarligt vetenskaplig fenomen".
Shyamalan försöker alltså övertyga mig om att vinden är otäck. Han försöker skapa ett osynligt hot, lite mer påtagligt än i Signs och definitivt mer än i The Village. Och det fungerar ju... eeh inte alls. Allt är bara så fånigt. typ när NK-läraren Marky Mark får reda på att "Attacken började i central park" så häver han ur sig "In a park, that's wierd". INGEN frågar varför han tycker att det är konstigt. Och sedan, efter nästa attack bara "What, in another park!?" OKEJ, vi fattar att det har med växterna att göra och att det inte är en terroristattack. WE GET IT.

Faktum är att det här känns precis som det där South Parkavsnittet när alla springer från en osynlig Global Warming. Denna naturens hämnd är också regissörens slutpoäng. Han vill varna (skrämma) oss, något som Stefan Jarl gjorde tusen gånger bättre redan 1983. Men pekoralen är ett faktum och The happening framstår mest som misslyckad skrämselpropaganda.

Kolla in redband-trailern här, och jämför sen med klippet ur south park under. Det är snudd på plagiat från Shymalans håll.

Sommarfilmer

Den här krönikan är förvisso rätt så chopped and screwad, men slutklämmen tyckte jag blev rätt nice (Yeah fuckers, nu måste ni läsa hela).

Racewar!

Minns ni beefen mellan Spike Lee och Clint Eastwood?
Well, shit went down.

Stunthumor

Jag såg M. Night Shyamalans nya The Happening idag. I eftertexterna under "Stunts performed by" var det en snubbe som tagit sig namnet Jake Brake.

Horan vs Madonnan

Det finns inom feministisk litteratur ett uttalat skillnadsbegrepp kallat "Horan och Madonnan". Tanken är att de män som lider av detta komplex antingen vill ha sina kvinnor uppe på en piedestal eller nere på marken som ett hål att knulla med. Enkel formula: Madonnan är Arwen i sagan om ringen medan horan figurerar i Bingo Rimérs privata videokollektion.
Men vad många glömt att påpeka är att detta motsatstänk stämmer även i kvinnors struliga hjärnkontor.

Mansmadonnan:

Är en smal kille som spelar i ett indiepopband. Han kallas ibland "indieman" och vill inte ha sex med kvinnan då det skulle vara att förtrycka henne. Kvinnan idealiserar honom för att han idealiserar henne. Hon vill naturligtvis inte ha sex med honom utan "tycker det är bäst om de bara är vänner". Förresten vette sjutton om hon ens vill träffa honom. Han är ju där uppe på piedestalen. Han är Shia Lebeuf och Håkan Hellström. Och hon tycker det är så fint när han skriker ut att "skönhet kommer innifrån" i sommarnatten. Han är sexuellt ouppnåelig, även om han spelar i ett pyttelitet popband. För han är ju så fin. För fin för att ha sönder med kyssar, och av sex skulle han gå sönder som en gipskatt. Mansmadonnan får se till att någon blir så kär i honom att de överväger ett förhållande, ett giftemål om det dras till sin spets.

Manshoran:

Är DJ. Eller "har en klubb".
Ingen vill ha ett förhållande med honom pga hans flyktiga livsstil där han vistas i miljöer med ständigt supande och där kvinnor är flirtiga. De har sett hur han vänder skivor redan på hans profile pic på facebook. Och det får dem att helt exkludera honom som potentiell fader.
Meneeee....Han knullar som fan. Sannerligen en potentiell erövring.

The Embassy på jazzhuset

En vän påstår att jag tillhör något av en populärkulturell överklass, då jag ibland får gå förbi köer "bara för att du känner några muppar som skriver i en gratistidning". Vilket förvisso är sant, förutom att de inte är några muppar utan fina, intelligenta typer. Jag tror även att min titel som skribent på en tidning från Norrland och det faktum att jag bor i Göteborg för närvarande omöjligör en eventuell titel som popkulturell Staël von Holstein. Kanske är jag på sin höjd övre medelklass? Är jag klassmässigt populärkulturens ishockey, iphone, tjack eller TV8? Ni märker kanske att det blir en viss paradox, hur skall populärkultur överhuvudtaget kunna vara överklass?
Hela diskussionen är naturligtvis ganska meninglös då jag blint hävdar att jag gör mig förtjänt av alla backstagepass, gratis red bulls och diverse andra extremt åtråvärda prestigeprivilegier genom att förmedla populärkulturen till er, kära läsare, utan att ni behöver lyfta så mycket som ett finger. Eller okej, ett finger för att klicka på musen.

Igår var det årets längsta kö utanför jazzhuset, som jag förstås gled förbi. Embassy spelade kring midnatt och det var väl som The Embassy brukar vara live, icke-ambitiöst (för att använda milda termer). Duon körde ett par av sina nya låtar, som förstås verkade rätt bra. De hade potential att bli bra om man lyssnar på dem på "skiva". För det mesta var det dock laptopen som jobbade, och på "some indulgence" (stönlåten) försvann killarna från scenen. Den blonda av dem såg extremt trött och även lite ledsen ut. Han hade mycket röda ögon där han stod och pillrade på en synt. Efter 5 låtar eller så var det slutt. Ungefär som för ett år sedan då klubben svanen fyllde år, den kvällen som var min första på jazzhuset. Jag minns att den blonda killen i bandet pratade om väldigt djupa filosofiska saker med mig nere på innergården. Själv stod jag och rökte nickandes.
Men, och det här har jag skrivit förut, det är ändå lite punk att göra som Embassy gör. För även om de gör jävligt snygg popmusik blir det väldigt provocerande att inte alls paketera den för sin livekontext. Det är inte slarvigt, utan medvetet dåligt. Och det är ju alltid soft om någon med åsikter om "hur det ska vara" blir sur. Då är det nästan per automatik bra grejer.

Krazy-eyes Killah

Jag träffade nån tjej i helgen som brukade jobba på min närmaste thairesto, där jag är stammis. Hon berättade iaf en saga om sin chef som jag inte riktigt visste om.

Hon: Åssåeeeh.... sägente det här till min chefellerså men när vi pratar om dig brukar hon kalla dig: "han med crazy eyes".

jag: Va? vafan!

Hon: Jaaaasssåå hon bruka typ säga att "hans ögon ser ut som att de är på väg ut ur huvudet".

Det här hade förstås varit en svidande kritik mot mina flirtatious skills, om det nu vore så att jag någonsin flirtat med henne. Ja se chefen i sammanhanget är en ständigt hyperventilerande (möjligen methamfetaminmissbrukande) 40+are vars spattiga sätt inte riktigt går hem hos mig.
Men okej, det är inte hennes fel att hennes arbetskollegor bedrar hennes förtroende. Även om hon förstås förlorat en kund för alltid. Det är ju ändå inte så roligt att höra.

Crazy eyes liksom, vadå?

Dead-Dagbok från ett motorhome

Uff. Lite synd, men George A Romeros Diary of the dead var ganska dålig. Inte direkt vad jag förväntat mig.

Zombiemanglaren Romeros femte film i Dead-serien utspelar sig samtidigt som hans första (mycket bättre) Night of the living dead, men handlar om ett gäng collageungar som går på en filmskola vars crazy ambition verkar vara att återuppliva den oåterupplivbara Mumiefilmsgenren. Patetiskt är alltså både för, mellan och efternamnetnamnet redan när ungdomarna spelar in sin B-film ute i skogen och Zombie-epedimin bryter ut.
Allt filmas därefter med handkameror (nu räcker det med den trenden tycker jag) hur gänget, tillsammans med sin försupne, krigsärrade och skrattretande dåligt spelande professor, åker på en högst ospännande roadtrip i sin stora husbil. Ute på vägarna dödar de lite zombies och blir rånade av Armén. filmens enda ljuspunkt är en döv Amishgubbe som plöjer odöda med handgranter.

Romero försöker också förmedla någon diffus mediekritik genom att låta huvudfilmarens outhärdliga flickvän pipa om hur okänsligt det är att "filma allt det här".

Jag säger att ett skott i huvudet på den här filmserien vore på sin plats nu. Det är det enda som fungerar som ni ju förstår.

Ett blandband om ingenting

Lil Waynes Tha Carter III är förvisso i all sin spretiga prakt en stundtals genialisk platta. Ja, även om man redan hört mer än 70% av de coolaste låtarna tack vare bloggläck. Den bästa "let the beat build" hade i och för sig varit nog. Men ändå är det så skönt, alltså när man är lite, lite besviken, att Washington-geniet Wale släpper sitt mixtape about nothing och att det typ är... helt fantastiskt. Det är samtidsanalyserande hiphop med ett äckligt bra flow, en 70-talsfunkig produktion på en fond av den putslusiga sit-comen Seinfeld. Wale samplar Michael Richards "nigger"-utbrott från förra året i början en låt och avslutar med densammes ursäkt med pålagda burkskratt. I övrigt samplar han friskt från olika avsnitt (bla favoriten The Switch) och det låter ju förstås helt sjukt. Men det funkar. Mycket bättre än det mesta tillgängligt faktiskt, Vilket Wale för övrigt poängterar genom att dissa ringtonerappare och låter lines som "a lot of rappers sound like a lot of rappers" upprepas ofta.
Det är intelligent, men på ett icke-äckligt commonpatos-tyngt eller Eminemtramsigt sätt. Och det är liksom inte heller så där distanslöst självskrävlande om hur mycket pengar och horor man har. Som iofs i teorin är schysst, men samtidigt börjar bli en aning tröttsamt att lyssna på. Skaffa lite nya intressen liksom.

... låter Julia Luis Dreyfus (Elaine och Christine) gästa på en skit:

"I'm here on this mixtape to tell you that he's awesome. And don't you think that makes me the coolest person...ever? And don't you think my kids are gonna think I'm so cool I'm on this mixtape Motherfuckeeer!"

Ja. Det är fanimej coolt.
Det är också rätt roligt. T ex när Wale får ett telefonsamtal från ett storbolag som försöker få honom att sälja sig till "the hipsters, euuhm the hopsters?" Med att göra en "raverap"låt. "I gotta go" säger rapparen, märkbart grinig, och nästa låt är tapets tyngsta som inleds med "I'm just doin what I gotta do...". Wale rappar vidare om Nike-boots tillsammans med ovan nämnde Weezy.

Senare ber Wah-lejj om ursäkt för att varit så ful i munnen på ett tidigare tape och sagt "bitch" några gånger.

"There's two different kinda guys you can meet. Good guys who will call you a lady and women and even your real first name. And there's guys who will try to pull your hair and call you bitches and a hoe and all that. So you basically have the opportunity to choose one or the other so, - musiken slutar- bitch, pick the right motherfucker. huhuhuh... "


Wale - mixtape about nothing

Ta det.

Den akademiska partyhierarkin

1. Konstskolefester.

Coolast i alla städer (de tre stora that is). Den hegemoniska kreddigheten baseras på otillgängligheten för aveny/stureplan/vadnuMalmösmotsvarighetär-folket men förmodligen också för borderlinesvennar som tittar på tv6 efter en hård dag av mp3bloggletande. Konstskolans fester är också dem som ligger närmast ett samtida populärkulturellt klubbkoncept där typisk rekvisita kan vara roliga saker som barbiedockor och bananer. Ribban för klubbar lades förstås högt när Glory boati Göteborg lät sina besökare göra entré genom en stor fitta ett par somrar tillbaka.
Men det finns en viktig skillnad i attityd mellan skojiga konceptklubbar och konstskolepartyn. Trots att deras plottersaker och trendiga musik ofta är i samma lekpark är konstskolemänniskor alltid mycket surare och trippelt blasé. Det har rapporterats om en konstskoleupplevelse då en arg tjej gick omkring i en knökfull lokal och stötte in i alla axlar hon kunde förmå sig till. Själv fick jag en playboykanin sprejad i neon på armen vid en liknande tillställning för att någon minut senare få den recenserad av en helt okänd tjej som "öppnade" mig genom att säga "Din kanin är verkligen provocerande skitful".

2. Arkitektfester

Det är koftor och svartpermanentat hår med gråa slingor på männen. Kvinnorna har klänningar eller långkjol och inget smink. Visserligen har inte arkitektstudenterna jag träffat gett något annat än ett avslappnat intryck. En kille var in fact så avslappnad att han höll en 10 minuters redogörelse i hur hans liv bestod av koder: "Ja, jag har en en pinkod till bankkortet, en kod till facebook, en till mejlen...ja många koder blir det" osv. osv.
Dock så tror jag att deras fester är någon slags ventil då de äntligen tillåts släppa på det konstlade lugnet. Då jävlar åker spandexkostymerna fram och förmodligen används några av de där "plugg-pillren" till att för länge festen också. Attraktionen för en utomstående ligger i någon form av borgelig vurm för praktiskt konstnärskap. Prestigen i en arkitekts arbete blir ju faktiskt en fet jävla byggnadi slutändan och inte 40 tråkiga a4sidor.
När festspekulanten föreställer sig det färdiga huset i samband med arkitekterna som skapats formas en våt dröm. "Hur kunde det där huset komma från hans händer?"- Lite som att bli upphetsad av den enorma prestation en barnafödsel innebär.
Eller vad fan vet jag. jag har aldrig varit på någon arkitektfest.

3. Psykologfester

Ligger i mitten. Psykologer vet en massa saker som ingen annan vet. Och de har nästan alltid rätt. Det är vad de lär sig på sina skolor och även vad som gör att de håller ganska åtråvärda fester. Vi vill alla veta vad det är psykologerna vet som ingen annan vet.

4. Journalistfester

Tror jag, eller finns de ens?

5. Kursarfester

Vi närmar oss botten. Häri platsar de flesta som slarvigt valt ut random kurs i t ex Historia, litteraturvetenskap, kulturstudier, språk eller sist ner i skiten: musikvetenskap. Dessa samlingar av mäniskor, som inte särskilt ofta kallas fester utan istället saker som "tentapub"," historiapub" eller bara "öl".
Utbildningarna är spretiga och ingen i klasserna känner varandra. Detta gör att mycket av den eftersträvansvärda "vi och dem"-tanken försvinner, något de övre tre placeringarna tagit god fasta på. Kursarna blir helt enkelt ganska identitetslösa. Vem fan har tagit någon som sagt sig vara "filmvetare" på allvar?

6. Chalmersfester

End of the line. Här slutar rekvisita vara roligt och fövandlas till obehagligt. knäppa hipsterglasögon är utbytta mot piratkostymer och killar som klär ut sig till cheerleaders.
Ingen ligger med varandra efteråt för att det "blir ju så pinsamt på måndag"
För djupare förståelse i chalmersfester kan ni klicka här.


Listan är 100% sann och empiriskt bevisad genom kvalitativ forskning i mina allra djupaste fördomar.