Thursday, August 20, 2009

Inglourious Basterds och våldet



Jag såg "Inglorious Basterds" igår. Gillade. Men har ni tänkt på att varje ny Taratinofilm måste bedömas av kritikerna utifrån själva "Tarantinoheten" i filmen. Som om en viss procent av ett visst ämne inom filmen ska mätas med nästan kemisk precision. "Tyvärr, inte tillräckligt Tarantinosk dialog, next!". Det är ju så med andra regissörer också, att de bedöms utifrån vad de gjort tidigare, men med Tarantino är det som ett visst mått krävs för att hans filmer ska få godkänt. Typ Kill Bill minns jag, då var det många som bah "Eh nä, här blev det ju kung-fu film=dåligt". Nu var väl "Kill Bill", särskilt tvåan, inte särskilt bra. Men det hade med andra saker att göra (Typ exploding heart technique - jag fattar att det ska vara homage eller vafan till gamla samurajfilmsreferenser men ändå - lol?).
Det måste vara irriterande att folk vill att man leva upp till sitt gamla legacy hela tiden. Särskilt om man vill göra nya saker.
Så, vad har det här med Inglorious Basterds att göra? Den där affishen på stan, där aftonbladets fyra prematura plus vrålar tillsammans med ett ensamt citat om "Härligt galet Tarantiniskt!"

Jag tycker att citatet är missvisande. QT har använt sina gamla knep. Med hoppa i tiden, återuppliva gammal skådis, anakronistisk musik (som han f.ö. återanvänder från Kill Bill), referenser till gamla spagge-westerns och trycker in stiliserade textremsor mitt upp i allt.
Kanske känner han att han måste göra allt det där?
Annars har han i alla fall gjort en väldigt ovanlig film. Ovanlig i bemärkelsen att den inte vill vara cool. Inte på det där sökta sättet som gjorde att både "Death Proof" och "Kill Bill" blev så tomma på annat stunts och ball musik. "Basterds" är cool för att den är rolig och sjukt spännande. Förresten, att "Death Proof" har kallats "feministisk" provocerar mig. Bara för att ett gäng tjejer plötsligt beter sig som brunstiga hockeyspelare gör inte en film feministisk. "Basterds" är i alla fall inte bara en till film som handlar om andra filmer. Även om storypremissen är snodd från en gammal B-rulle är det en egen historia. Sist Tarantino gjorde nåt sånt var väl Pulp Fiction?

Ett gäng judiska amerikaner, drivna av Brad Pitt med en hillbilly-dialekt, drar omkring i naziockuperade Frankrike för att skalpera Nazister.
En sidohistoria inleds ute på en bondgård. Där den otryggt trevlige naziöversten Hans "judejägaren" Landa (Cristoph Waltz) snirklar sig genom förtäckta vänligheter med gårdens bonde. Landa redogör lite om "protokoll som bara måste kollas för sakens skulle", ber om att få ytterligare ett glas mjölk, ber om att få tända sin pipa. Allt så icke-misstänksamt att det kryper i mig. Sen: en liknelse om att Judejägaren blivit så bra på sitt jobb för att han "kan tänka som judarna", "tänka som en råtta". plågsamt långsamt låter han också bonden veta att han förstått att denne gömmer judar under golvplankorna. En magnifikt obehaglig scen. Det blir förstås slaktkalas, men en flicka hinner fly iväg.
Flera år senare ska har hon fått ärva en gammal biograf. En ung krigshjälte till nazist blir kär i henne och övertalar Goebbles att hålla premiären av propagandafilmen "Stoltz der nation" på hennes lilla bio. Så hon tänker att det är en bra grej att bränna ner hela skiten med alla nazister och rubbet.
Skalperargänget i "The basterds" gillar att slå sönder naziskallar med baseballträn. Tidigt i filmen får vi se en sån scen. Men våldet och hämnden i Basterds är, i alla fall för mig, inte så förlösande som jag hade trott. Grejen är att nazisterna inte framstår som särskilt onda. Goebbles är en fjollig kulturdandy som gråter när han får beröm av führern. Hitler själv är en uppskruvad version av sitt ADHD-iga själv men framstår ändå som svag och spattig istället för folkmordskall och auswitz-grym. En svartklädd Nazimajor är med en stund som ondskans utredare, men han är samtidigt den som kommenterar likheten mellan King Kong och de afrikanska slavarnas landstigning i USA. I samma scen får vi träffa en snäll nazist som skålar över att han blivit pappa. Våldet är antiklimaxtoriskt på ett icke-Tarantinosätt. Basterdsgänget är lika brutala och onda som någonsin nazisterna, nästan ännu mer. För mig blir "Basterds" en film om att ifrågasätta den annars så rättfärdigade hämnden.
Den enda nazisten som lever upp till den onda myten om sig själv är Hans Landa genom Waltz prisvinnande minspel, som på något sjukt sätt också är charmig i all sin oförlåtliga diabolik. Det är bara med honom jag känner att jag längtar efter våldet, och njuter när det kommer, när Tarantino talar genom Brad Pitts mun som om han vore en buktalardocka och säger "Jag tror att det här är mitt mästerverk". Jag tycker då att "Inglorious Basterds" är så pass bra att QT har förtjänat rätten att få sätta sitt eget betyg.

Andra recensioner: DN (Bra), SVD (dålig).

2 comments:

Tommy said...

Är det bara jag som känner mig lite besviken över det faktum att hur spännande sidospåret om flickan med biografen än är så fick man aldrig en riktig introduktion över vilka the basterds var, eller vad dom gjorde. Scenen där den överlevande menige återberättar vad som hände i skogen är ju egentligen enda gången man får se hela gruppen på ett ställe.

Kristoffer said...

Jag tror inte att du är ensam om det Tommy. Har läst några recensioner som antytt att de tyckt att filmen var för kort, trots att den är 2 h och 36 min eller nåt. Jag håller delvis med.

Tarantino har iaf snackat om att kanske göra en prequel om just det. Alltså mer om hur Basterds bildades.