Årtiondets bästa filmer.

Listfetishismen över 00-talet har gått från låtar till filmer.
Det är lätt tänkt att 2000-talet skulle varit ett trött årtionde filmmässigt. Jag gjorde i alla fall det när jag försökte minnas vad som präglat de här åren: superhjältar och serietidnings/leksaksfilmatiseringar? Alla filmer jag först kom att tänka på i anslutning till den här listan visade sig efter en snabb imdb-koll varit från 90-talet. Men, nä. Om man tänker efter lite är det ganska så awesome ändå.

Siten nollnollfilm.se har frågat en massa journalister och kritiker (yours truly not included) att sammanfatta årtiondets bästa rörliga bilder. Jan Gradvall lägger tråkigaste "handikappad människa hittar meningen med livet"-filmen "Fjärilen i Glaskupan" på första plats! Jag har iofs förstått att Gradvall älskar att hylla den bredaste av den breda underhållningen, men att direkt efter trycka till med Russel Crowes skäggiga FrankMillerisering av romarriket i "Gladiator" är faktiskt inte okej. "Father of a murdered son, husband of a murdered wife..." Lägg av, really? I övrigt håller jag med om att många av filmerna på listan är bra, men kanske inte att de hör hemma så högt upp. Andrea Reuters lista är bättre, Babel, Donnie Darko, Efter bröllopet osv. Plus för Team America. Men, Sagan om Ringen? För helvete...
Emma Gray Munthes nedräkning har börjat bra. Hoppas mest på den faktiskt.
Även tidskriften FLM har tillfrågat Sveriges kritiker om vilka de bästa svenska filmerna är (yours truly, yet again, not included). Där finns det förstås färre att välja bland och det blir lättare att ta sig för pannan. T ex när TT:s Erik Helmersson dammar till med Josef Fares mega pekoral "Leo", I princip en filmversion av den Anton Abele-skapade facebookgruppen "bevara oss från gatuvåldet".

Jag var tvungen att göra mina egna listor.

Kriterierna som jag satte upp när det gällde att göra en subjektiv lista över 00-talets bästa filmer var att de måste utnyttja sitt medium på ett sätt som inte går genom något annat. Det måste alltså vara mer än typ en filmatisering av en fantastisk teaterpjäs. Film är bättre än litteratur, men bara när den är som allra bäst. Därför fick många helt otroligt bra filmer petas ner till senare placeringar. De tre första var tvungna att utnyttja fönstret till max.




1. Järn 3-An (Bin-Jip), Kim Ki-Duk (2004).

Som kulturvetare har jag tusen gånger fått mig inbankat att kön, etnicitet, klass och fan vet allt är språkligt konstruerade. Att verkligheten kan läsas som en "text". Knappast något är därför mer befriande än en kärlekshistoria nästan utan dialog. Självklart går den fortfarande att "läsa", men Järn-3an utnyttjar filmens språk så mycket att det är terapeutiskt. Jag hade liksom kunnat dunka in Ang Lees "Lust/Caution" på förstaplatsen. En mycket mer komplex kärlekshistoria med explicita sexscener och tusen olika historiska, sociologiska och kontextuella krokar att fiska i. Men jag ville att 2000-talets bästa film ska vara 100% skönhet. Även om det finns, och i såna fall kanske alltid måste finnas, banalitet i den tanken. Järn 3-an är ju egentligen en ganska konventionell berättelse, men berättad extremt okonventionellt. Hunsad hustru räddas av känslig kille som squattar medelklasshem medan deras hyresgäster är på semester. Tyvärr blir romansen kortvarig eftersom den schyssta killen åker in i fängelse och den hunsade kvinnans svin till man gör comeback.
Den snälle killen har en förmåga som gör honom okrossbar: hans förmåga att iakta.
I början, när han följer efter kvinnan i hennes hus känns det som voyerism. Men förvandlas och blir en ordlös flirt. När han sitter i fängelse är hans knäpptysta spioneri precis vad det inte borde vara, ett vapen, istället för ett kvitto på att han kuvats. Passivitet som anti-auktioritärt motstånd är svårt att inte göra hippiegulligt men Kim Ki-Duk bemästrar det. För övrigt är det här en ovanligt straight film för att komma från honom. Han låter ofta ångesten vinna över skönheten när han annars gör filmer om prostitution och skönhetsoperationer.
Det är så fantastiskt när slutet i Järn 3-an bara blir förlösande. Det är en twist utan den där känslan av at ha blivit lurad och sedan få allt upptryckt i ansiktet.
När slutet kommer, då både Han och Hon går omkring (i det vräkiga huset som hennes karl köpt) och de ser varandra samtidigt som patriarken går omkring och surar och inte märker någonting, inte ens när de kysser varandra. Då är kärleken koncentrerad i en vacker form som alla filmer om kärlek försöker visa upp men som misslyckas gång på gång. Den när två lyckas bryta med kontexten och skapa en egen värld. En bättre värld som bortsett från det uppenbara är frikopplad från estetik.

Lyckan är på bekostnad av en sann bad guy, och det är förstås sorgligt med lidande.
Men, "walking on sunshine" har aldrig låtit så rätt som i ovanifrånscenen av New York i ”American Psycho”. Ergo: Lite mörker behövs för att allt inte bara ska bli ett tacky julkort.



2. Dolt hot (Caché). Michael Haneke (2005).
En psykologisk tortyrkammare till skräckfilm, som stänger in en i sig själv. Ingen skurk. Shit, ingen musik ens. Och med totalt två sekunders våld.
Haneke hade förstås en given plats på den här listan. Det jobbiga var att bestämma vilken av hans 00-talsfilmer som varit bäst. ”Pianisten” var nära på att kvala in men jag droppade den till slut. Även om den är radikalfeministisk på bästa sätt fyller den inte kriteriet ”göra något nytt med själva mediet”. ”Kod Okänd” minns jag också som väldigt bra, men eftersom jag inte kom ihåg särskilt mycket vågade jag inte slänga in den.
Historien i ”Dolt Hot” skulle till att börja med aldrig gå att förmedla genom ett annat medium med samma effekt. Det kan kännas som att Haneke vill plåga sin publik, för det gör han. Grundligt. Men om han bara ville skada oss utan anledning skulle han kunna göra det med lillfingret på a la Takashi Miike.
En familj som får konstiga videofilmer hemskickade från anonym avsändare. Mestadels är de statiskt filmade och visar paret Georges och Anne Laurents hem utifrån (typ som i början av David Lynchs ”Lost Highway”). Filmerna kommer inpackade i hotfulla teckningar. Ritstilen liknar ett barns men har en underton av våld. Ett avhugget kycklinghuvud, ett slarvigt ritat ansikte med blod rinnande ur munnen. Kasseterna kommer oftare och oftare, och övergår från att skildra parets hem till att visa upp bilder på pappans barndomshem och andra ledtrådar till hans barndom. Farsan, med en bekväm övre-medeklass-karriär som programledare för ett högkulturellt teveprogram, stänger in sig i sig själv och minns tillbaka til sin barndom. Hur han skvallrade för sina föräldrar på den adopterade pojken Majid när de båda var små. Pojken blev skickad till barnhem och fick livet förstört. Georges tror att den vuxne Majid försöker hämnas på honom. Självklart har han också fel. Majid visar sig vara en bruten, men absolut inte hämndbenägen man.
En okänd som övervakar, men också dokumenterar, någon annan. Vetskapen om att Georges är övervakad får honom till slut att hata sig själv. Han försöker hitta skuld så långt tillbaka som i barndomen och gör det tills han vänder alla känslor utåt mot sin fru och senare mot Majid. Grejen är att även om Georges vill förlåta sig själv blir han bara mer fucked in the brain av den indirekta guilt-trip han får genom hotkasseterna som levereras på löpande band.
Det är mer än övervakning i realtid. Någon har en komplett arkivering av Georges liv och de har valt ut delar som triggar hans undermedvetna.
Man behöver förstås inte sitta framme med sociologiboken och bläddra efter filmen. Den går att se som en vanlig thriller om en familj som slits isär, med barnsligt enkla medel. Sjukt obehagligt hur porös den trygga kärnfamiljen blir av lite video.
En klysha är att skräckens största tillgång är det okända, så varför ens visa det alls?
Slutet där man får se hur den anonyma kameran filmar minnet av Majid som blir bortburen på väg till barnhemmet är fantastiskt i sin vidrighet och svek. Att man heller aldrig riktigt vet vem som skickar hoten känns i början svårt att svälja. Men tänk efter hur fånigt det hade varit med en badguy. Det finns inga badguys, bara bad ideas.


3. Irréversible. Gaspar Noé (2002).

Det här är en film som, genom att placera den på en sån här lista, medför en enorm positionering. Det är ingenting jag gillar, men jag vet att det är så.
Bara för den sakens skull tänker jag fatta mig kort: Grejen med den här filmen är, precis som Hanekes "Funny Games", att man tvingas utanför filmen och in i sig själv. Baklängesgreppet och hämnden är inte bara arty-fartytrams. Det är medvetet att vi får se den brutala hämnden först och våldtäkten sen. Det gör att hela hämndmotivet tappar allt rättfärdigande i samma stund som det blir skallspräckande-med-brandsläckar-verklighet. Det är en antivåldsfilm precis som Funny Games är det. Våldtäkten i mitten av filmen är 15 minuter lång och filmad från ett långt avstånd av en anledning. För att varje våldtäkt som skildrats innan dess gottat sig i hårda klipp, närbilder på skrikande kvinnoansikten och än mer spekulativt sällan visat mannen. Men jag vet inte om allt det där grafiska våldet är det intressanta. Jag tycker nog att pratet och skildringen av det nya paret och den obekväma gruppdynamiken med Monica Beluccis good-guy ex är det naknaste.

4. Mulholland Drive (2001)
5. Adaptation (2002)
6. Återkomsten (Vozvrashcheniye) (2003)
7. A scanner darkly (2006)
8. Hunger (2008)
9. Dawn of the dead (2004)
10. Lust, Caution (2007
11. Old boy (2003)
12. Team America - World police (2004)
13. Mellan Väggarna (Entre les Murs) (2008)
14. Margot at the wedding (2007)
15. Lost in translation (2003)
16. Donnie Darko (2001)
17. Last Days (2005)
18. Pusher 2 (2004)
19. Match Point (2005)
20. Wall-E (2008)

00-talets 5 bästa svenska filmer:

1. Farväl Falkenberg
2. De ofrivilliga
3. Sånger från andra våningen
4. Om jag vänder mig om
5. Lasermannen

Bonus! 00-talets Största pekoraler. top-2

1. Into the wild
2. Amelie från Montmarte

Och så var det med den saken.

FlashFrizzlers

För att parafrasera Snoop dogg: Hello my little blog rizzlers. Jag tänkte att ni skulle få lite att läsa. Nya Nöjesguiden kommer på fredag. Redan nu ligger dock mina teverecensioner på les internets. Jag klistrar in länkarna i botten. Men först måste vi ta itu med FlashForward.

För dem av er som inte vet men riktigt undrar vad en ”Flash forward” är, ska jag berätta.
Det är en slags framtidsvision. Hela mänskligheten får liksom en simultan blackout på två minuter och 17 sekunder. Under samma tid får folk en blurrad vision av sin framtid. ”Fast tydligare än i en dröm”.
Några ser ett lyckligt öde, andra en mörk personlig dystopi och resten ser inte en skit, logiskt sett är de döda ett halvår senare. Agent Mark Benford, Eff-Bee-Aj, sätter ihop ett team för att utreda och vips är en paranormal korsning mellan ”Arkiv X” och ”Lost” satt till världen. Lika lyxigt och tomt som det låter. Det går helt enkelt inte att grunda ett mysterium på något man vet kommer hända.
Jag har inte ens nämnt, eller jag gör det väl nu, att ordet ”supercomputer” används, helt oironiskt.

Flashforward börjar på TV4 den 30 oktober

Och just det, mina rizzilerz var det ja:

Recension av Bored to Death
Recension av Simma lugnt Larry säsong 7

Los Angeles har något...

...I vattnet som gör att alla blir gnälliga dicks. I alla fall om man är jude. Västkustens roligaste hebrew efter Larry David ger här nedan en visning över sina minst-favoritbetonade platser i L.A. för vbs.tv.

En liksäck åt Scrubs-manligheten

över 15, 000 människor har sagt sitt. "500 days of Summer" är tydligen är bra film. 8,2 har den fått på imdb. Okej, säger författaren i en brasklapp innan filmen, det här är fiktion och om något skulle likna verkligheten är det bara slump, "särskilt när det gäller dig Jenny Beckman. Slyna."
Allvarligt börjar filmen så. Sen träffar vi, vad som antas vara författarens "fiktiva" avbild Tom, som jobbar med att författa cheesy greetingscards (men drömmer om att bli arkitekt). Tom träffar det helt oemotståndiga kvinnoväsendet Summer och blir kär utan att ha pratat med henne. Piedistalen ni vet.
En pompös voice-over förklarar att "det här inte är en kärlekshistoria". Och den domderande röstjäveln har rätt, det är det verkligen inte. 500 days of Summer är en historia om två väldigt fåniga människor som, utan någon märkbar gnista, bestämmer sig för att bli tillsammans. Eller nämnde jag att båda gillar The Smiths? Aj, aj, aj. Ni hör vart detta barkar?

Allt börjar dock med själva break-upet och hoppar sedan fram och tillbaka i tiden.

Tjejen Summer säger tidigt till snubben Tom att hon inte är ute efter något allvarligt. Tom är förstås en hopplös romantiker (läs: lider av ett svårt hora/madonna/Ronnie Sandahl komplex) och blir därför extremt upprörd när Summers påstående visar sig stämma ganska bra och hon lämnar honom. Varför detta gör henne till en "slyna" som förtexten kallade hennes verkliga förlaga kan jag faktiskt inte förstå. För att hon inte delar Toms övertygelse om att kärlek är ödesbestämt? Men nu får jag det att låta som att hon har någon substans. Summers karaktär är egentligen bara en platt fortsättning på den quirky indieflickvännen som Natalie Portman spelade i fruktansvärda Garden State (där hon och Zach Braff blev kära för att de både gillade The Shins): en korkad och viljelös person som stirrar som ett barn framför sig. En "ren" kvinna.

Den här Scrubs-manligheten som ständigt ska romantiseras, varför? En lite fumlig och tafatt kille som inte tror på sig själv, och inte heller tror att han har någon som helst förmåga att förbättra sig själv, träffar en lite knasig tjej. "Hej, jag vet att du är alldeles för snygg för mig så jag tar och ger världens sämsta första intryck för jag är så dålig, kan ju lika gärna gå hem och dö". Well, ungefär.
I vanliga fall slutar det lyckligt, men nu verkar åtminstone diskursen om den kvinnliga karaktären kommit så långt att hon fattar vilken ointressant jävel Scrubs-mannen är. Vad har han egentligen att erbjuda, förutom timmar av självömkelse? Man skulle kunna resonera att de två karaktärerna förtjänar varandra, om det inte vore för att den spånstirrande tjejen är en så uppenbar manligt konstruerad fantasifigur. Presentationen av Summer görs av den där brådmogna voice-overn som berättar om hur ALLA blivit betuttade i henne. Varför är hon så speciell, hon öppnar ju knappt munnen? kanske är det därför alla blir kära i henne? Han vill ju inte knulla med en patetisk och lipig tjej som bara ligger hemma och skär sig själv i armarna. Men tycker att hon är en slyna som inte pallar med när han gör det? Som tur är slutar allting bra för Tom. Han styr upp sitt liv och pluggar vidare till arkitekt och träffar så småningom en ny tjej. Hon älskar också arkitektur. Slutet gott allting gott.

Jag tycker inte att jag är ovanligt queer-rabiat i mina omdömen när det gäller film. ALLT måste inte bryta ny idealogiskt mark. Jag såg t ex nyversion av "Fame" och älskade den.
Det är det förställda jag inte klarar. 500 days of summer parodierar liksom Bergmans "Sjunde inseglet" men dubbar den på franska och avslutar den med "fin". Som om Tom just sett "en arty film". Regissören Marc Webb kan omöjligt ha sett Bergman. Då hade han inte tyckt att det där var roligt. Det blir bara som att titta på ett riktigt mys-spekulativt blogginlägg i 90 minuter.

Helgen i filmer.

Fredag.

Apan.

En sjuk film på många sätt. Men jag vill inte skriva så mycket om den än. Det räcker med att ni vet att jag har sett den. Cliffhanger så.



Casablanca.

Gött. Skön historia detta. Ärrad cyniker träffar sin gamla kärlek och visar sig då vara den blödigaste mesen i hela marocco. Jag älskar att filmen är beroende av att Humphrey Bogart vågar släppa på sin stolthet. Det är en så ovanlig karaktärsutveckling att bygga en intrig på. Ingen direkt heroisk rädsla att komma över, han måste bara släppa att hans gamla tjej gått vidare så att hennes nya kille kan åka hem och vinna hela kriget. Det är inte så lätt som det verkar.

Lördag:



Upp (3D).

Åh. Pixar kunde förstås omöjligt toppa Wall-Es eko-budskap och skönhet. Däremot är "Upp" en väldigt mycket roligare film. Och det kan faktiskt vara bättre med 100% eskapism om det lyckas som här. På det sättet blir man bara lycklig och slipper göra en sån där liten igenkännande nick när något nyhetsämne tas upp på ett smart sätt.
Alltså Jag skrattade på ett så barnsligt sätt att det kändes som att se tecknad film för första gången. Kanske har jag blivit ett barn? Och så episka underdogs att ha en fet liten scout och en sur gammal gubbe. Världens bästa banter för övrigt. De flyger iväg till en djungel och träffar hundar som kan prata. Högsta betyg.

Go!

Den här gick på fyran sent på kvällen och jag valde mellan den och en film om Navy Seals. Inte särskilt bra, men underhållande med unga mäniskor som knarkar, stjäl bilar, går på strippklubbar. En slags "Baksmällan" som låtsas vara mer. Och allt känns 90-tal fast än det inte är det.

Paycheck.

Haha. Gentle Ben Affleck i en film från 2002 och som utspelar sig långt in i framtiden. Frågan är varför det inte finns några mobiltelefoner i framtiden? Utan bara telefoner som ser ut att komma från 2002. Grym film i övrigt. Skoja.

Republikanernas framtida styre

Det här var kul. Från Martin Gelins USA-blogg:

"Tyvärr verkar republikanerna inte ha tagit hjälp av dessa begåvade personer när de restaurerade partiets sajt. Den nya GOP 2.0.-sajten lanserades i dag och blev, för att uttrycka det diplomatiskt, en hejdlös katastrof.


Sajten blev omedelbart en viral succé, men kanske inte på det sätt de hoppats på.

De två stora favoriterna var i stället Michael Steele, partiordföranden med USA:s mest ansträngda hiphop-lingo, vars blogg heter – jag skojar inte – “What up?”.

Den andra favoriten var avdelningen “Future Leaders”. När man klickade på rubriken kom man till en helt tom sida."

Hej Konsument! Kristoffer Viita

Med anledning av att jag nyss hälsade på i Stockholm på en kort SSIB (supaskallenibitar)-helg, valde DN påstan att intervjua mig om mina konsumtionsvanor. Av någon märklig anledning finns inte artikeln på nätet än. Och eh, inte heller på papper, så jag klistrar in den här:

Bästa promenad: Den som tar mig dit jag är på väg.

Favoritgata: Andra långgatan i Göteborg. Eller kanske är haga nygata roligare? Problemet med haga är dock att deras spårvagnshållsplats är så sjukt tråkig.

Äter lyxmiddag på: Cantonhouse. *lyx*

Bästa mikromaten: ooh att de ens behöver fråga? Dr motherfucking Oetker såklart. En läkare utan gränser. Hans mozzarellapizzor är den bästa remisserade medicinen för ett bakfullt sjukdomstillstånd. Jag säger det igen: Dr Oetker prescribes.

Favoritförort: Hisingen. Är det en förort?

Fikar gärna på: Marken. Om det är varmt ute. Annars hemma.

Bästa bar: Det skulle kanske vara hagabions konstiga pytterum till alkoholservering. Men det betyget ger jag endast eftersom jag hade väldigt roligt där en gång. Jag lurade två random tjejer att jag hade en vän som jobbar som socionom men lider av grava alkoholproblem och att hon kommer in bakis till jobbet nästan varje morgon. Jag förklarade förstås att jag skämtade.

Bästa drink: Mojito.

Bästa brunchen: American Pancakes och bacon/ägg osv. Men det är också hemma, på stan är det antingen för dyrt eller för lite mat (egg and milk).

Bästa kaffet: Eldorado snabbkaffe. Och det har med tradition och lojalitet att göra.

Här bjuder jag på middag: Burger King.

Senaste Stockholmsupptäckt: Tunnelbanan gör mig åksjuk och söder är precis som i stan.

Senaste teaterföreställning: öh. NEXT question!

En bra gå bort-present: En present till någon som gått bort? Näe, det verkar ju inte så värst festligt. Äh, skoja! någonting dumt som aldrig används. Jag har gett bort en kapsylöppnare som satt fast på en riktigt uppstoppad kängrutass som jag hittade hos min mormor. En riktig babykängru.

Favoritlyxartikel: Oreo-shake på SNS i STHLM.

Läser just nu: "Postdigitala manifestet" av Rasmus Fleisher och "Det händer här" av Henrik Bromander.

Läser helst: DN, gawker och bloggar.

Favoritråvara: Paprika.

Favoritskor: desert boots. För en "apokalyptisk känsla" som min vän Petter "Park Hotell" Granberg sade.

Favoritmärke: American Apparel

Favoritfärg: röd?

Klädkonto per månad: ibland inget. Ibland tar jag av matkontot så det är svårt att veta.

Dricksprocent: 0% om jag är ensam. kanske 10% i sällskap med andra.

Mest överskattade affär: Ragtime och beyond retro. Second hand liksom, det blir väl kläder av sig själva?

Sämsta köp: Booring! next.

Det dyraste jag har köpt: Den här datorn kostade väl tio tusen, det är typ det dyraste, haha.

Favoritprodukt på Systemet: Gin.

Motionerar: mm.

Favoritprodukt på Apoteket: SB12

Lyssnar på: Rap.

Senast gnolade: Ey shuno.

Senaste fyndet: Att gå på fest istället för ut.

I dvd:n/datorn: Mad men, Curb your enthusiasm, Bored to death och South Park. För just nu.

Användbar pryl: Skohorn.

Mode jag aldrig vill se igen: De flesta jag vill ha bort finns ju därute nu. Ta hellre tillbaka något göttigt. Förslagsvis från aztekerna.

Bästa huvudbonaden: Huva.

Favoritaccessoar: INgen.

Bästa transportmedel: Cykel, men min har blivit stulen.

Återvinner: Gamla blogginlägg.

Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: Hatar.

Blind as a bat.

Tänk om vi inte blir utrotade av klimatet, fläsksjukan eller Nordkorea? Tänk om vi i stället bara drabbas av en slags vit blindhet och inte klarar av att hitta vägen till toaletten. Det skulle suga fett mycket mer, enligt filmen "Blindness" där just det där händer. Mark Ruffalo spelar en ögonläkare som ironiskt nog är en av de första som drabbas och skickas i karantän. Rätt åt honom tycker jag, han är så präktig i sina idealistiska försök att bringa demokrati till byggnaden som blivit ett fängelse för de blinda. Hans fru, Julianne Moore, är av någon oförklarlig anledning den enda som kan se. Skönast är att den annars så barnsliga Gael Garcia Bernal får spela smutsig envåldshärskare i det minimala kungadömet innanför murarna. Ett riktigt praktsvin som tvingar blindisarna att betala för den ransonerade maten, sen går han ännu längre och kräver kvinnorna som ny valuta.
Kul tvist på hela apokalypsgenren, som annars är beroende av effekter i överflöd, men i "Blindness" blir det istället grupppsykolgi i smutsen, på dagisnivå förvisso, men ändå. Slutet vette fan, lite för kristet för min smak. Oops, för mycket av en spoiler?

Horrorcore, Juggalos och mord i en småstad

Jag vet att Kinky Afro lovat ett inlägg om detta, men nu har det hänt en grej som gör att jag får ta tag i det själv.

Den 17 september i Quaint Farmville Virginia kände någon stanken av död. Det visade sig vara sex mördade kroppar i olika åldrar som hade producerats av 20-årige Richard Samuel McCroskey III, också kallad "Syko Sam" - en rappare i genren "horrorcore". Brottsplatsen var tydligen så fruktansvärd att policerna valde att inte beskriva den mer än att offren dog av "blunt force trauma".



"Horrocore" som musikgenre startade när ett gäng feta grabbar kallade Insane Clown Posse samlade ihop gangstarap, goth, death metal, rave, nu-metal och slängde in dem i en wrestlingring för att koka en white trash-gryta av sant psykopatisk musik. Det handlar om mord, våldtäkt och splatter. Som Eminem utan humor ungefär.
Musiken har ett subkulturellt följe av fans kallade "Juggalos" och "Juggaletts", vilka är minst lika lojala som Turbonegros "Turbojugend" eller för den delen Kiss "Kiss army". Juggalos klär sig förstås som sina idoler genom att sminka sig som clowner och ibland i corpse paint-liknande smink. I övrigt verkar stilen utgöras av en slags baggy ravearstil. "Horrorcore"-fansen verkar ha sina husgudar ICP på en orubblig tron, men Sam "Syko Sam" McCoskey och hans kompisar gillade också band som "Dismembered Fetus" och "Phrozen Body Boy".



Varje år samlas Juggalos från hela USA för "The Gathering" - en musikfestival i Illinos, en slags Arvikafestival fast 10 gånger större och istället för taniga syntare befolkas den av snabbsmatsfödda misfits som vill supa, slåss och titta på gyttjebrottning och dvärgwrestling. Violent J från insane clown Posse beskriver händelsen som "hur det måste vara för en muslim att besöka den heliga staden Mekka". Och det rätt dogmatiska uttrycket hos juggalosen liknar också den av religiös övertygelse. Det är fullt ös medvetslös som gäller om du vill vara med:


Ganska intressant att se hur "riktiga" artister som Ice-Cube och Scarface bundas ihop med Vanilla Ice för en sån här rejäl svinarfest. De flesta artister som är icke-horrorcore blir dessutom allt som oftast väldigt utbuade.
Subkulturen och dess Juggalos är rätt uppenbart ett fattigt släkte. Seriöst så kan det knappast finnas många som överhuvudtaget tror på att skaffa en utbildning. Vilket iofs är ganska punk. - vi är fucked ändå, typ. Inget lyxuppror utan snarare ett uppror mot ett meningslöst men till synes oundvikligt liv i servicesektorn.
Det är fashinerande hur de lyckats mixa allt det sämsta med det fattiga USA. Det är omotiverade svordomar, våldsporr, droger och ninjas. Allt för att attrahera självutnämnt missförstådda ungdomar. Det är svårt att inte missförstå eftersom stilen är så sjukt flippad och blandar alla uttryck för "dålig smak" som den klarar av att uppmana. Det är kanske så en subkultur kan hålla sig intressant, om man nu ska beskriva den lite sådär konstigt som en organism, genom att den inte vet vad fan den själv vill.

Likheten mellan Syko Sams och Norges "Black Metal-mord" under 90-talet är uppenbara. Dels mördade McCoskey en äldre pastor. Han bodde även i en liten, vad det verkar också kristen, stad på 7000 invånare. Han kan inte ha haft särskilt roligt på sitt high school.Att Syko Sam sjöng om att mörda människor var kanske det som höll honom från att faktiskt skrida till verket så länge. En slags oguidad enmansterapi där han fick en viss samhörighet.

Som Turbonegros Hank von Helvete sade om sina följeslagare:

"Äntligen är det någon som berättar för dem vad de ska göra. Om det är bra eller dåligt skiter de i, bara nån tar lite kontroll. Kontroll för att göra nåt fult eller för att supa. Kontroll är inte alltid en dålig sak.



Men om man är ensam för länge kan det kanske också finnas någon slags tröst i att höra någon som håller med ens om pubertala hat. Det är svårt att säga för mycket, annat än att det inte var musiken som katalyserade dådet (duh).
Att folk enligt moralpanikens enkla formler vill koppla ihop den onda musiken med de onda Syko Sam-dåden var förstås lika väntat som retarderat. Kanske är det bara så enkelt som en tillfrågad pastor uttryckte det:

I think it's deeply rooted in Satan, if you want to know the truth.

Även om Syko Sam själv sade att "Jesus told me to do it" när han fördes iväg av polisen.

Självmordsbrev från Roman Polanski

Hallå allihop. Roman här. Jag sitter i Schweiz och har det ganska segt. Lång historia kort: Jag har bestämt mig för att lämna detta liv. Men inte utan att först förklara en och två saker.
Jag våldtog ett barn. Analt. Men det är inte därför jag nu tar mitt liv och lämnar det här brevet.
Jag gör upp med mitt liv i punktform, det är så jag alltid har arbetat:

1. Herregud, det där var ju skitlänge sen! OM jag ångrat mig så pass mycket hade jag väl lagt snaran runt halsen för länge sedan. Nej om sanningen ska fram klarar jag inte av lynchmobben som förföljer mig. Seriöst, jag har inte fått hänga i USA på 50 år. Det är fett länge för någon som älskar barnhörnan på Chuck-E-Cheese.
2. Dessutom trodde jag att min svåra barndom liksom skulle... väga över i min fördel. Jag har inte haft ett särskilt lätt liv, min fru blev mördad och det var förstås en väldigt stor tragedi, men jag blev aldrig så djupt deprimerad som den senaste tidens händelser gjort mig. Matkulturen i det här landet är bedrövligt, och jag är fast här!
3. Visst har många ställt upp, och tyckt att "en våldtäkt är ingen våldtäkt" och jag har ju sen länge betalat en halv mille för att slippa snacka om det här. Men det känns faktiskt ganska taskigt att jag ska behöver behandlas som en terrorist av polisen. Jag är bara en vanlig snubbe som gillar att göra film!
4. Det är bara en massa folk som projicerat den här ondskan på mig. Precis som nazisterna gjorde på Adrien Brody i min film "Pianisten" (LOL @ att Michael Haneke har en film med samma namn, den kan ju inte räknas väl?). Jag är förföljd för något som jag, kanske inte är oskyldig för, men som iaf borde ha tvättats bort från straffregistret i samma sekund som jag fick den där Oscarn. Jag önskar att det fanns en snäll fångvaktare här, precis som det fanns en snäll nazist i min film. Tycker ni inte det också? Jag vet, det är förjävligt. Nåja, jag ska inte bli långrandig. Till sista punkten nu.
5. Jag har inte särskilt kul i fängelset heller. Sodom och gomorra. Därför har jag valt att ta mitt eget liv genom att ställa mig på händer och drunkna i toaletten. Jag har alltid sett den vattenklädda döden som värdigare än alla andra. Jag hade helst varit helt omsluten av vatten. Viktlös. Bortom all kontroll.

Farväl 4-ever.

//Roman Polanski

Top-3: Pengar

1. Nya
2. Gamla
3. Smutsiga

Bubblare: Gucci Mane

Entourage äntligen över!

Eric fick sin Sloan och Turtle fick kuken i hjärtat. Drama fick oförtjänt framgång och ingenting hände med Vince. Eller jo, han träffade Matt Damon. Usch. Det har verkligen varit en plåga att se den här säsongens redan ansträngda bromance-plot ta sidovägar in i inter-office-drama på Aris firma och till Erics endimensionellt präktiga Charlotte-karaktär som aldrig lärt sig mer än två känslolägen. Seriöst är snubben lika bra skådespelare som Stephen Seagal, och han kan i alla fall aikodo. Det enda plusset har varit att Turtle hittat kärleken och även förlorat den. Jag minns Break-upavsnittet med Vince och Mandy från andra säsongen som ett av de göttigt värsta. Det är ju just Vince som måste förlora för att serien ska få någon bärkraft. Hans flippscen i New York från förra säsongen var verkligen Tha bomb. I senaste säsongen har han knullat sig igenom varje avsnitt utan det minsta problem.
Skönt att skiten är över så att man kan börja längta efter hans kommande undergång, eller mitt eget självplågeri i nästa säsong.

Helgläsning i Nöjesguiden

Jag har en helsida i nya numret av Nöjesguiden där jag skrivit långt och utförligt om South Park. Det ligger nu även uppe på the internets och ser faktiskt riktigt bra ut tycker jag.

Läs allt här.

Nu har det gått en längre tid, så jag klistrar in texten här för säkerhets skull:

En av anledningarna till att svensk humor är bland den sämsta i världen, åtminstone den som tillåts i traditionell media, är bristen på timing. Inte bara när det gäller omedelbar leverans utan på oförmågan att kritisera tidsandans normer nog tidigt. Sverige är litet, vilket resulterar i att vi bara skojar om sånt som avviker. Vår humortradtion är ett slags gympalektion på nationell skala som blir en mardröm för tjejen med fula shorts och dåligt bollsinne.

USA är ett större land som kan organisera sig och utmana status quo genom humoristiskt gerillakrig tillsammans med de smarta kidsen från andra skolor. Eller är det bara en slump att de har satir som Daily Show, Simpsons och 30 rock medan vi har, vad? Robins?
South Park, den animerade serien om fyra pojkar från en liten håla i Colorado, är alltid bäst på det här. Bara 23 timmar efter att Barack Obama vunnit presidentvalet stod en animerad Obama i min laptop och talade patosfyllt om sina döttrars nya valp: "We will name him Sparkles!".
Drevet om svininfluensen kom långt efter att South Park skildrat en annan pandemi: global överdos av panflöjt-spelande torgorkestrar. Och i våras åkte tjockisen Cartman till Somalia för att hänga med piraterna, vilka fick sympatier och tilläts tala sitt eget språk istället för hitte-på-afrikanska.
Seriens känsla för timing är nog tyngst i avsnittet Best Friends Forever från 2005 som sändes 12 timmar före Terri Schiavos kontroversiella död. Schiavo levde som en grönsak med en feedingtube och debatten om ”rätt till liv” blev en bisarr mediecirkus där Terri visades upp i ett förlamat tillstånd för hela USA och utnyttjades av både högerreligiösa och vänsterliberala grupper som slagträ för deras egen poplulism. I BFF-avsnittet handikappas och dör den fattige pojken Kenny på ett liknande sätt och den sista sidan i hans testamente läses: "Don't ever show me in that condition on national television".
Seriens skapare Trey Parker och Matt Stone är känsligare för hyckleriet som komisk kraft eftersom de vägrar välja sida. Medan exempelvis Jon Stewart och Bill Maher ständigt hackar på lätta mål från republikanernas mest utvecklingsstörda stall gör South Park en poäng av att George Clooneys tacktal på Oscargalan innehåller lika mycket miljögifter som smog. Och så fort serien får prestigepris för vad som kan misstänkas vara för social/politisk medvetenhet ställer de sig utanför ryggdunkarklubben och dedikerar ett helt avsnitt till avföring. ■

South Park sänds på på Comedy central och fortsätter andra halvan av sin trettonde säsong den 7 oktober med sportavsnittet South Park's Got Balls.

B-laget

Pojkarna Stan, Kyle, Cartman och Kenny må vara cenralfigurer
i South Park, men även B-laget har sina stjärnor. Här är seriens största livegna organ:

Sergeant Harrison Yates
Stereotyp irlänsk poliskommissarie som bekämpar fildelning med motiveringen att han värnar om Lars Ulrichs konstintresse. När Michael Jackson flyttar till South Park konspirerar Yates mot (den nu avlidne) popstjärnan men ångrar sig när han ser Jacksons vita hudfärg. En arrest hade brutit mot polistraditionen att bara gripa oskyldiga svarta män.

Towelie
Pratande handuk som mest röker gräs. I avsnittet A Million Little Fibers skriver han sina stenade memoarer och hamnar i soffan hos Oprah Winfrey. När det avslöjas att boken är ljug skickar Oprah en lynchmobb efter Towelie som skriker ”burn that wich lies to Oprah”. En respons på den liknande uppståndelsen i USA då James Freys bok om sina egna drogproblem visat sig vara lögn.

Leopold ”Butters” Stotch
Precis som i verkligheten blir gärna eftertänksamma personer de mest utsatta. Butters har heller inte så mycket hjälp av att hans konservativa föräldrar skickar honom till läger för att ”pray the gay away”. Hans ocyniska attityd gör att han ofta blir lurad. Gulligt nog den karaktär som bejakar livet mest. Kanske för att han sällan förstår det.


Randy Marsh
Farsan som slåss på knattematcherna och blir alkoholist på grund av hypokondri. Olikt Homer Simpson har Randy en akademisk utbildning och är även Obamaanhängare, vilket tillför en extra dimension av dumhet när han av misstag svarar ”niggers!” i ett lekprogram på bästa sändningstid.


Herbert ”Mr” Garrison
Sägs vara inspirerad av en collegeprofessor Trey Parker hade i litteratur vid Colorados universitet. Garrison har bytt kön två gånger, är rasist, bög, homofob, schitzofren och absolutist vid minsta lilla infall. När han blir ihop med evolutionisten Richard Dawkins övertygar han denne om att sluta pjoska med religiösa: ”you have to act like a dick to people who doesn't think like you”.

Kristoffer Viita