Ny krönika i ETC: Vi är alla mänskliga tusenfotingar.

Jag visste att jag inte kunde hålla mig. Jag har sett The Human Centipede.
Filmen handlar om en galen tysk kirurg (en gång i tiden var han landets främsta på att separera siamesiska tvillingar) som kidnappar två kvinnor och en man för att skapa en mänsklig tusenfoting. Hans fingertoppskänsliga kirurgi bygger på att skära sönder sina offers knän och sedan sy ihop deras munnar i varandras anus. Detta ska kombinera de tre matsmältningsystemen och skapa ett, eh, hur nu det kan vara logiskt? Syftet för hela operationen är oklart, men kirurgen Dr Heiter verkar rätt nöjd med att få de tre ihopsydda människorna leka apport med hans morgontidning.

Det är en mycket äcklig film, men helt oemotståndlig i sin fånighet. Tro mig, jag hade flera bra idéer innan jag såg skiten. Jag tänkte först bygga en moralistisk tes om hur dagens möjligheter och offentliga press på plastik och skönhetsoperationer föder ”såna här filmer”. Kanske referera till dokumentären Ångrarna, där två människors inte vill tillhöra en given mänsklig kategori, vilket leder dem att byta kön och sedan ångra det. Jag funderade på den mänskliga tusenfotingen som en skräcksymbol för vår nya individualistiska kultur och rädsla för samhörighet. Typ liberalismens värsta mardröm. Jag tänkte fläska på med världens kvasifilosofiska utläggning om att människan vill bort från sitt eget jag och sin kropp. Att det är därför vi tittar på filmer om tortyrporr som Hostel och SAW och vanställningsfantasier som den här, där kroppen ändras bortom det mänskliga och språket utplånas som en effekt av att få sin mun fastsydd i någons röv. Jag ville gå all in och dra upp Donna Haraways genusklassiker Cyborg manifesto, som regissören Tom Six utan tvekan är bekant med, och utnämna The Human Centipede till ett debattinlägg i biologiöverskridande cyberpunkteori. Raljera i flera hundra tecken och förklara hur konstruktionen av en mänsklig tusenfoting skapar en helt ny könsidentitet likt de teknologiska människomaskiner Haraway hoppas ska uppfinnas. De som ska utplåna alla patriarkala maktuppdelningar som finns mellan man och kvinna. Tusenfotingen är ju både man, kvinna och djur på en och samma gång.
Kanske kommer filmens uppföljare kombinera ”maskin” till ekvationen.

Men de här tankarna hade jag innan jag sett filmen. Efteråt var jag helt tom. Jag kunde jag bara kommunicera i enstaka oneliners och menlösa utrop på 140 tecken via twitter. Jag blev precis lika dum som filmen förväntade av mig och jag kände mig lika intelligent som de mest ironiska trollen på internet.
Där ute har självklart den viktiga frågan varit: Hur lämplig är egentligen en sån här film för tusenfotingar? En orolig tusenfotingsägare ber om hjälp på imdbs forum där han säger sig ha övervägt att ta tusenfotingarna som bor i hans trädgård på bio, men om de kanske blir rädda?
En myndig röst svarar att ”Ja, det är okej, men verkligen ingenting för en vanlig foting”. Andra är tveksamma till biobesöket och tycker att filmen är ett solklart fall av rasism mot tusenfotingar. ”De här idioterna verkar tro att det räcker med tre pers som gör ”ass to mouth” för att vara tusenfoting!” Menar en upprörd kvinna som hävdar att hennes make är till hälften tusenfoting.
Det bästa med en sån här film är, om ni inte redan förstått det, inte filmen i sig utan allt trams runt omkring den. Om det är något vi behöver är det fler popkulturella händelser som vinner rubriken ”världens äckligaste film”.
Min personliga favorit är ändå titeln, och hur den inte lämnar någonting till fantasin. ”The human Centipede” liksom. Den mänskliga tusenfotingen. Yes, det stämde. Jag har inte njutit över att få precis vad som utlovats sedan Snakes on a Plane.

Krönika publicerad i ETC 28/5