Bara för att det är lördag...

Filmkrönikan: Mångfald genom hjärntvätt.

Jag antar att de flesta såg slutet komma, Astoria Cinemas ansökan om konkurs som blev officiell i veckan.
Nu dansar den stora elefanten SF ensam på ett berg av slukade hotellfrukostar. Eller tja, på nåt ergonomianpassat skrivbord åtminstone.

SFI: s VD Cissi Elwin har kritiserats för att inte ha hjälpt Astoria tillräckligt. Men sade i DN 10/7 att "Sverige blir ett fattigare bioland med bara en stor aktör. Monopol är aldrig roligt".

Nej biomonopol känns inte direkt fräscht eller modernt i en tid när det görs mer film än någonsin i Sverige. Samtidigt tycker Gunnar Carlsson, dramachef på Sveriges television att de små filmbolagen nu ska rensas bort för att "medverka till att vi har produktionsbolag med finansiell styrka". Jaa! En liten dyr elitklick som tillåts definiera begreppet "kvalitetsfilm", vilken svinbra ide väl?

Detta tillsammans med triangelfilms död i färskt minne (hej då David Lynchs Inland Empire) gör att det inte direkt känns som att 2007 kommer få pris för mångfaldens biografår.

Det är bara att kolla sommarens bioprogram så fattar ni vad jag grinar över. Blockbusters, eller snarare deras uppföljare i mycket större antal än vad min smärttröskel pallar med. Pirates 3, Oceans 13, Spider-man 3, Die hard 4.0, Shrek 3, Harry Potter 573 och så vidare, i oändlighet.

Men om alla sena nätter då jag plöjt igenom hjälte och underdogfilmer lärt mig något, är det att stora orättvisor så småningom möter sofistikerat motstånd. Därför har visst hopp om bättring börjat ta fäste i min lilla hjärna.

Alla har ju nämligen sin gräns. Förr eller senare vill folk ha mer än bara animerade skärmsläckare, mer än actionfilm som saknar större funktion än som förrätt till popcornmenyerna.

Till slut kommer den vuxna biografpublikens tålamod att explodera lika ursinnigt som magen på fettot i slutet av Monty Pythons Meningen med livet. Själva motståndet kommer väl tyvärr inte nå särskilt våldsamma proportioner. I bästa fall ett par arga gäspningar och uteblivna besök på de konstnärligt tomt ekande storfilmerna.

Det är självklart väldigt roligt att överdriva. För så krisdrabbat är inte Sverige. Vi hade till exempel kunnat bo i ett land som dubbade allt tal. Och Luleåborna har ju redan fått vänja sig vid SF: s monopol i och med stängningen av Royal.

Så betyder detta att vi ska nöja oss, ta den där feta tandläkarborren i munnen med ett insmickrande leende? Tänka "Jag pallar inte mer, men om jag blundar, tänker på nåt annat så går smärtan snart över"?

Jag är ledsen över att göra dig besviken min vän, men du kan inte blunda längre. Den grupp konsumenter som storbolagen rättar sig efter är dessvärre publiken utan smak. Det vill säga. Individer som saknar intresse för annat än explosioner och välbekanta händelsemönster.

Så vad kan vi göra du och jag? Är det elitism att föreslå tvångströjor åt pöbeln (tänk Clockwork orange) och mata dem med lite gammal hederlig folkets bio?

Krönika publicerad i NSD 13/7 - 07.

DN har mer info. vilket jag tyvärr inte hunnit läsa innan jag skrev krönikan. Oh well.

Harsh times at Ridgemont High

Training Day-regissören David Ayer (och även SWAT, förträng!) använder sina rätta element igen. Dvs två svajiga män, cruisandes L.A.s lite mörkare områden i en bil. Två onyktra, stenade polare. Båda är busfrön sen gammalt, men äntligen med lite potential till drägliga, anständiga liv. Hindret på vägen för Mike (Freddy Rodriguez) och Jim (vår gode Cristian Bale) är varandras sällskap. Något som håller dem fastgjutna i gamla roller och beteendemönster de borde brutit sig loss ur, eller åtminstone vuxit ifrån vid det här laget. Så vad händer? Det är ju klart som Cristal att de råkar in i diverse välbekant sticky situationer. Knark och vapenhandel och allmänt jävla tramt, typ. Samt bonusnöjet att få se en man bli mördad av en sönderslagen ölflaska. I halsen.

Det är moget av Ayer att göra en sån här anti-buddypicture. Det är väl liksom det vi snackar om här? Jag tror inte att jag sett denna intressanta psykologiska profilering tidigare. Eller visst, uppfuckad krigsveteran med humörsvängningar, ett offer för USAs meningslösa krigshets, post-traumatisk stress. Visst liksom, we've seen that. Men vi har aldrig fått bekanta oss med dennes bäste vän, vilket vi får i Harsh Times. Mike är snubben som borde kastat psykfallet Jims nummer för lääänge sedan. Men det klart att det inte känns lätt att svika bäste polaren och be honom dra fuckhimself.
Ironiskt nog får Mike till och med ett visitkort av en poliskompis som vill festa med killarna senare på kvällen. Mike frågar Jim om "You wanna party with him?", får svaret "Fuck that dick"(typ) och sprättar kortet. Om Mike sparat nummret och ringt DEN killen, hade det hållit honom borta från en jävla skitstorm.
Istället måste han barnvakta Jims diverse panikattacker. Vad kunde vara roligare i en bil full med vapen och alkohol?

So long Astoria

Det blev många avsked idag. DN rapporterar att Astoria cinemas lägger ner. Buuu!

Hej då ODD

Jag är sent ute till gravsättningen men det betyder inte att jag inte förtjänar min sorg. 18 juni var datumet då sista numret av gratistidningen Odd at Large (Stlm, GBg, Malmö) skickades ut.
Synd tycker jag, det var en snygg och rätt smart tidning om populärkultur. Kanske till och med värdig en plats på min top-5 lista över schyssta gratistidningar, varav några ligger i länklistan här till höger.
Angående nedläggningen: Resumé vet mer. Vad som gjorde Odd så bra har stötts och blötts i kommentarsspalten till artikeln så jag tänker inte ge mig på någon större sammanfattning över tidningen förträfflighet.

Däremot det jag själv gillade mest med Odd var att den, olikt många andra liknande tidskrifter, alltid förklarade sina referenser. Stod det "R Kellys sextape (2) blev snarare en krycka av originalitet som musikrecesenterna kunde luta sig mot" Så förklarades detta i en liten kolumn typ: (2): "R Kelly dömdes 2002 för innehav av barnpornografi eftersom han filmat sig själv ha sex med en 14-årig flicka, att R kelly skulle ha kissat flickan i ansiktet pågår fortfarande stand-upmonologer kring".

De hjälpte liksom oss som kanske hamnat lite efter, vilket kändes mycket vänligt. Att läsaren förutsätts ha 100 % "koll" kan kännas lite krävande i andra poptidningar.

Typ "Och vem älskar inte Brian Manakin Sr egentligen? Förmodligen samma personer som avgudar red stripeöl och lyssnar på "Rapid Grandmanors", Alltså ingen vars livsstil jag tänker uppmuntra".

Visst är ju den här typen av skrivstil rätt sexig för de som är invigda och vet allt om det skribenten snackar om. Det blir liksom cyniskt coolt, på ett rätt trevligt sätt. Men det behövs alltid det bästa av två världar, det behövs både sexighet och vänlighet.

Adios, Bon Voyage och simma lugnt till alla fd anställda på Odd at Large. Förhoppningsvis kommer vänskapen mellan era texter och läsare återupptas snart.

Så länge spelades Kanye West - "Stronger" i Entourage episod 46 - "Sorry Harvey".

Från 19:15 till 23:22, Alltså 4 min och 7 sekunder.
Låten i sin helhet är 5:13 min. Grattis till samarbetet!


Let's get lost tonight, you can be my black Kate Moss tonight...

Sluta tyck synd om dig själv

Hittade den här lilla godingen simmandes runt på nätet. Jag vet inte hur pepp jag är på Die Hard 4.0 faktiskt...