BeoDawg

FILM: Beowulf
I rollerna: Anthony Hopkins, Angelina Jolie, Ray Winstone
Regi: Robert Zemeckis

Nej. Du får inte se Angelina Jolie naken. För det första är hon ju helt animerad och för det andra skyls hon av ett slags guldskal. Men oroa dig inte, det finns så mycket testosteron att kompensera med att du förmodligen glömmer att bröst överhuvudtaget existerar. Du är nämligen en heterosexuell man om du peppat inför Beowulf, förmodligen är du heller inte helt engegerad i debatten om "hur ska manlighet se ut nuförtiden?" utan menar att det handlar om gammalt hederligt hjältemod, kallt stål och ovårdat skägg.
Beowulf är en sådan man, en sagohjälte. Handlingen baserar sig på en 1000-år gammal engelsk folksaga av okänd författare om hur krigaren Beowulf hoppar på en båt till Danmark för att fightas mot riktigt fula demoner.

"Om vi dör så är det för ÄRAN, inte guldet!", mässar Beowulf självsäkert innan han lemlästar ett av de fulaste filmtroll jag någonsin sett, för att sedan höjas till skyarna av byborna som levt under monstrets förbannelse. Beowulf skryter högljutt om sina egna goda kvaliteer medan han halsar mjöd och hälften av hans mannar grillas på likbålet. Goda tider, strålande tider, eller hur? Nja, tyvärr så vill demonens sexiga morsa kräva sin hämnd genom en ny förbannelse och Beowulf sätter spädgrisen i halsen (metaforiskt talat).

Medeltiden är skitig och ful, till och med när den är helt animerad. Ibland kommer det drakpiss i CGI-soppan, när någon springer eller när vattnet ska "skumma" ser det fånigt ut. Annars är tekniken klanderfri och det ser cool ut när skådespelarna har sina riktiga ansikten (Gollumtekniken).

Så: här är filmen för dig som är 15 år i sinnet och gillar håriga, deffade bringor.
Eller bara för dig som kan ignorera att göra en genusanalys till förmån för medeltida episk drakslakt.

Publicerad i NSD 30/11/07

Top-4 osexigaste festerna

1. Fester med tråkiga (jobbiga) lekar. Som charader.
De här festerna är värst eftersom de förusätter att folket som kommer tycker om att spela teater. I regel har värden/värdinnan (oftast är det både och som gäller) gått estetisk linje - teater på gymnasiet och tycker självklart att det är alle mans baskunskap att med yvigt och pinsamt återhållsamt kroppsspråk försöka agera ut "Beck - spår i mörker".
Men hela den biten är egentligen inte särskilt störande, det osexiga är just att det måste "lekas". Begreppet "umgås" låter mossigt och tråkigt. "prata med varandra" är pretentiöst, här ska det "lekas", "skojas" och (i värsta fall) "mysas". Leka är någonting som barn gör, och något osexigare än barn kan jag inte tänka mig. Jo förresten, ordet "fredagsmys".

2. Heterosexuell tjejfest eller killfest.
Det råder en vanföreställing att de här två typerna av fester skulle vara annorlunda på något sätt. En killfest består liksom av ca fem unga män i 20-årsåldern som en fredagskväll sitter med varsin ölburk inknökade i en soffa i en ostädad lägenhet. De kollar på youtubeklipp och bilder av tjejer på facebook tillsammans. De äter kanske lite tacos och går sedan ut på krogen och känner sig tafatta. Jävligt socialt misslyckat och osexigt helt enkelt. En tjejfest är samma sak minus youtube (eller vad vet jag?) och enligt fördomen, lite renare. Att en tjejfest skulle vara något annat, något lite mer styrkande, något som ger tjejerna en slags kollektiv kraft eftersom de bara är med varandra är vanföreställningen. En tjejfest är precis lika (motvilligt) gay som en sk "Sausagefest". Det kanske låter konstigt men tjejer är nämligen inte delar av ett kollektiv som tänker likadant och ständigt känslomässigt växer av varandras sällskap. Och dessutom är de lika kåta (eller okåta) som killar, om ni inte visste det vill säga.

3. Firmafest.
Jag har inte medverkat på särskilt många, men det är ungefär likadant som när man gick i mellan och högstadiet: Det finns inte särskilt mycket gemensamt mellan dig och resten av människorna på firman. Du ser ned på dem och dem på dig. Ni hatar i tysthet medan en anställd sedan två år tillbaka äntligen tar mod till sig och nyper den kvinnliga chefen i rumpan.

4. Fotbollsfest
Vad är det för fest som redan från början förutsätter att chanserna för att skiten ska träffa fläkten, allt ska gå åt helvete och bli riktigt deppigt är MINST 50%? Och som för övrigt inte erbjuder den minsta möjlighet till sex. Dvs depression utan rejection, har ni hört något så dumt?

Bubblare: Chalmersfest, Piratpub

Starvin' Christian'

Jag tycker ändå lite synd om honom. Christian Bale. I sin nya film tillfångatas han i Laos under vietnamkriget.
Han måste svälta igen, om det är lika "for reals" i Rescue Dawn som i The Machinist tvivlar jag på, men det är måste ändå vara lite irriterande för honom att inse "Jag har nog ett sånt där ansikte som folk vill se utmärglat". Eller är det för att han är så tvålfager? I så fall är det väl bara att gratulera till resten av världens kollektiva badwill mot hans snygga fejs.

Så här kanske det lät när Werner Herzog och hans kollegor pratade casting:

- Alltså, det här är ju en jävligt stark film. Det ska vara en Pianisten i Asien, hajar ni eller? Jag vill ha en snubbe som kan se jävligt trött och undernärd ut samtidigt som han är snygg, jag behöver typ en manlig Kate Moss.
producent: - Hmm... vad sägs om den där snubben som ska spela Ian Curtis? Eeehm mm-mm... Sam Riley?
Werner: - Men what, are you facking kidding? Han kommer ju aldrig bli trovärdig i ett lösskägg fattar du väl?
producent: - Owen Wilson då? Lite sårbarhet och sådär, du vet självmordet och så vidare..?
Werner: - Hallååå!? Hans näsa är väl för fan inget stridspilotmaterial, snarare en landningsbana, hehe.
Producent: - Christian Bale då? Han har ju redan svultit sig en gång tidigare, och dessutom såg han ju ut som en hungrig lodis i delar av The Prestige.
Werner: Yeah, han är ganska clean. Gillade American Psycho, han påminde mig lite om Timothy Treadwell.
Seså, ring Läderlappens agent och fixa ett möte åt mig. Dags för Werner att bring the pain to Bale.

Idiot

"Vi måste ta upp det här"
- Ändra lagen så att asylsökande som kommit till Sverige med hjälp av människosmugglare utvisas direkt.

DET FÖRESLÅR GÖRAN Johansson, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg.

Eeh, okeeeej. Genevekonventionen kanske? Alla har rätt till prövnng?

Det här utspelet ledde idag till ett reportage som P1 gjorde i Södertälje där svenska invandrare säger att "Om jag varit svensk hade jag lätt varit sverigedemokrat" och att "Irakier bara stjäl, de jobbar inte". Alltså da fuck? Är det okej med hets mot folkgrupp i public service? Så länge hetsaren heter Muhammed?

En kompis till mig, vi kan kalla honom "John Rosenius", trodde att Göran Johanssons psoriasis in fact var brännskador. Därför menade John att han inte var pålitlig som politiker. "Man kan ju inte lita på någon som inte kan hantera eld" tyckte John. Och trots att han hade fel i sak, så hade han ju så väldigt rätt.

Cristian Mungiu (NSD 27/11 - 07)

Alla vill prata med Cristian Mungiu på Stockholm filmfestival. Intervjun hinner bli uppskjuten både en och två gånger eftersom den rumänske regissören blivit så hårt bombarderad med frågor under lunchen. Tillsammans med två andra tidskrifter slussas jag genom korridorer via trånga hissar för att till slut inleda kontakten på ett hotellrum. Mungiu ber om ett tuggummi, ger ett ödmjukt intryck och lovar att ”speak the truth and nothing but the truth”.

4 månader, 3 veckor, 2 dagar är en svår film att se. Illegal abort är temat i Ceausescus hårt styrda Rumänien som ger ett ett minimalistiskt skildrat tidsavtryck av det gråa 1987. Filmen vann guldpalmen i Cannes och får svensk biopremiär 30 november. i Rumänien betydde Cannesvinsten mycket, inte bara för filmklimatet utan för landet i stort.
- Jag trodde aldrig att filmen skulle bli så populär, men så fanns det en liten känsla av att vi skulle vinna i Cannes, pressen skrev mycket och till slut sändes prisutdelningen internationellt. Så när jag kom hem fick jag medalj av presidenten och nyckeln till min hemstad. Alla betedde sig som om vi vunnit guld i fotboll. Det här händer inte särskilt ofta i Rumänien, att få vara på förstasidan för något bra.

När ämnet inspiration berörs talar Mungiu om sitt hemlands gamla filmer något, tja... återhållsamt.

- Egentligen var det många rumänska filmare som inspirerade mig i hur man inte gör film. De var väldigt fake, delvis på grund av censuren och propagandan i systemet. Allt var så komplicerat, metaforiskt och fattigt skådespeleri. Och med ett språk som ingen använder!
När jag såg filmerna tänkte jag ”Hmm, jag kan göra det bättre”.

Nu under slutet av 2000-talet har det talats om en ”ny våg” av rumänsk film (ex Cristi Puius Herr Lazarescus död, Cristian Nemeskus California Dreamin'). När jag använder begreppet ”trend” och frågar hur den kommer att utvecklas ryggar Cristian tillbaka lite.

- Det här är ingen ”ny våg” av rumänska filmskapare, det är den bästa vågen i rumänsk film.
Helt plötsligt talar vi inte om en eller två filmare, det är en hel generation mellan 30-40 som fått nationell respons ungefär samtidigt, och det är kanske därför det har uppfattats som en ”våg”. Men vi har inte särskilt mycket gemensamt, även om det finns vissa likheter. Som sympatin för realism, för att använda små medel, inte vara spektakulär, enkelhet. Men det är inte som dogma, vi delar inte samma estetiska manifest.

Anledningen till den avskalade berättarstilen säger Cristian är att han var väldigt mån om att den inte skulle bli manipulativ. Han valde t ex att göra filmen helt utan musik. Det klipps väldigt lite och oftast är det bara en tagning per scen. Detta för att låta filmen tala för sig själv och inte låta författarens idéer om vad som i efterhand är ”viktigt” spela över.

- Jag var tvungen att lita mycket på skådespelarna. Om man låter dem utveckla känslor i förbindelse med sina karaktärer kommer en del saker passera, och du kommer få känslan av att ha bevittnat historien. När jag jobbat med reklamfilm vill ibland klienten välja någon annan än mig och säger sen ”Du är regissören, du ska få honom att agera!” men jag kan inte få någon att agera om de inte är naturliga.

4 månader, 3 veckor, 2 dagar följer två unga kvinnliga studenter genom en plågsam prövning om abort. Regissören säger att han hoppas att folk bildar sig en egen åsikt i ämnet, han vill inte tvinga någon till hans åsikt. Så på frågan om vad han själv tycker svarar han snabbt :
Gå och se filmen.

publicerad i NSD 27/11/07

Allt det sämsta med mänskligheten på två ynka meningar.

"Nu har jag gjort allt! Jag har stått på scenen med Magnus fucking Uggla och sjungit “Pissfitter”, slå det om ni kan!"

/Katrin Schulman, Sveriges största blogg.

No love lost

Snart Control.

Sundayschool med Ass 'n Titties

Bild: Google.

Det är söndagskväll när jag skriver detta och oavsett när ni läser det så vänder ni er som vanligt till Goodbye Zebras för någon slags tröst. Jag förstår er, jag vill också ha lite tröst. Men någon måste försöka push-on och erbjuda lite underhållning i allt mörker. Denne någon skulle kunna vara jag, och jag ska därför försöka skildra min utekväll från igår på ett så rafflande sätt som möjligt.

Om du heter Martin Kellerman och har egogooglat dig hit är det bara att gratulera till en massa läsning i din ära.

Det är jobbigt att vara musiker, man måste alltid förnya sig. För varje platta ska artisten/bandet, liksom en amerikansk skådis som lär sig tyska, hitta nya uttrycksformer. Detta gäller för de flesta kulturmänniskor, alltså att man ska försöka få det barn man anser konsten vara mogna och växa upp. Men som vi alla vet så är konsten, precis som vilken skitunge som helst, ett litet monster som ibland stannar i utvecklingen och när det gäller serietidningar verkar det inte finnas någon större vilja till uppfostran från kritikerna. Jag talar om Martin Kellermans serie Rocky, som sedan andra boken i princip sett likadan ut. Neograbbighet och romantiserande av slackerkultur. Lättidentifierbara situationer som fikande, att inte orka träna, sura på krogen och eeh.. sura i största allmänhet. Och fine, jag har verkligen tyckt om serien. Kanske till och med älskat den. Jag har gett den villkorslös kärlek även om den aldrig utvecklats. Det har ju också varit Seriens stora sellingpoint "Rocky dricker fortfarande jättemycket kaffe" typ. Och det har känts tryggt på något vis, att de här killarna har funnits där, och att de varit lika lata och sura, eller ännu bättre: latare och surare än mig.
Men nu är det slut på toleransen.

Igår var jag ute på realeasefesten för Martin Kellermans nya Rockybok på Wish i Göteborg (arrangerat av Festen!) vilket fick mig att vilja omvärdera mina läsvanor.
När vi glider in på klubben klockan 01 sitter författaren på övervåningen bredvid DJ-båset där hans vänner spelar skivor. I Martins blogg kunde jag läsa uppmaningen "kom och festa med oss". Och jag vet inte om han spatserat runt någonting tidigare under kvällen men från 01 till minuten då jag går hem klockan 04.14 sitter han kvar på samma fläck. Jag dansar väldigt mycket och efter ett tag uppmärksammas mina utomordentligt slipade moves av en vacker blondin som belönar mig genom att, på dansgolvet, krama om min kuk genom byxorna. Två gånger. Det här ser jag i min största naivitet som något slags tecken på intresse, och jag fortsätter le även när jag blir ass-grabbed och uppmuntrad till freakydans. Men hela spektaklet visade ju sig inte vara något annat än gammalt hederligt sexual harassment, något som börjar komma starkt bland tjejer nu. Och tja, det är väl bra att brudarna reclaimar. Synd bara att de måste reclaima all idiotisk skit också.
När den namnlösa tjejen och hennes väninna glider bort från dansgolvet följer jag alltså efter dem. Jag tar blondinen i handen och hon kramar den tillbaka men tappar greppet i trappan upp till övervåningen. Jag är några steg efter dem när jag kommer upp och ser dem sätta sig bredvid hunden från söder, de trycker ihop sig där. Och ingen lucka finns för mig att sitta. Fuck. Går till baren.

Uppskattningsvis två timmar senare börjar en mörkhårig, inte lika vacker eller cool, men trots allt en tjej prata med mig ur ingenstans. "Har du någon lägenhet att hyra ut i Göteborg?" säger hon och jag hade väl varit väldigt socialt handikappad om jag inte förstod vad som var på gång. Jag pratar med henne en stund, men när hon vänder sig och tittar sig omkring ser hon en lucka bredvid Kellerman och kastar sig utan så mycket som en smäll på käften till avsked mot hundrackarn. Jag går till baren.

Tydligen imponerade ingen av tjejerna nämnvärt på denne Martin då ingen av dem satt kvar när jag gick hem.
Ett visst moln av avundsjuka fick mig därför att längta efter en stundande Rocky-backlash. När kommer egentligen kritiken? Någon som ligger så mycket som Martin Kellerman gör utan att behöva dansa snuskdans, vara social eller överhuvudtaget röra på sig, förtjänar fan inte ett en kritikerkår som villigt kysser hans fötter för varje nytt album han släpper ur sig.

Nu var jag lite hård. Och jag skulle nog ljuga om jag sade att jag "aldrig mer kommer läsa Rocky" även om det skulle bli ett mer bitterljuvt och mer punchlineaktigt slut på den här historien. Det skulle också vara ett för enkelt slut, ett som demonstrerade nyanslöst hat. Jag hatar inte, däremot kommer jag gotta mig extra mycket åt varje stripp där hunden Rocky inte får knulla - även om det knappt händer längre. Jag får väl helt enkelt läsa om första albumet.

I övrigt var det en rätt okej klubbkväll. Goodybags från Caliroots innehållande en t-shirt (som jag slarvade bort) och en leksaksrobot i plast (why?) och så sjukt mycket dansande. Alltså i princip fyra timmars konstant luftmaraccas känns som en rätt okej fysisk prestation. Det som gör Wish till en dålig lokal har egentligen ingenting med lokalen att göra, eftersom den är skitbra, det som gör Wish dåligt är dess regelbundna klientel av hockeyidioter med rutiga skjortor. Enorma kroppar med bakåtslickade frisyrer som tycker att "alla som dansar är bögar", men som ändå står där på dansgolvet och rör sig som om de vore på en konsert med favoritbandet Rammstein. Tre-fyra killar som "dansade" med varandra, kanske blev de provocerade av att jag hade tjejer i närheten av mig när jag dansade. "Någon måste fan visa vem som härskar i stammen" tänkte Hocky-Benny innan han rövade mig så att jag knuffades några meter in i ett oskyldigt gäng på golvet.
Som tur är så behöver stora apor mycket sömn. Benny Sunderström, (Sudden) Kenny Petterson (Kensa) och Johan Boman (Boman) försvann således ganska tidigt och partyt kunde fortsätta smärtfritt resten av natten. Trots vissa törnar under kvällen var det fan sjukt peppande att dansa till nån maxad remix på DJ Assaults "Ass n titties". Jag studsade upp och ner som en psyksjuk och vrålade med i texten

"Big booty bitches thats where it gets
Come on, hoe, let's go to the easy rest
When I see ass, titties, ass 'n titties
Ass, ass, titties, titties, ass 'n titties.

Ass, ass, ass, ass

If you a light-skinned bitch that think you the shit,
I can buy you, hoe, 'cause bitch I'm rich.
I see broke-ass hoes, broke-ass hoes,
Broke-ass hoes, broke-ass hoes.

Hoes, hoes, hoes, hoes

If you a freaky-dancin' ho, keep shakin' that shit
Let's see how you shake it on top of my dick
And you'll say "Assault, I'm cuming. Assault, I'm cuming.
Assault, I'm cuming. Assault, I'm cuming."

Det är fint att något så enkelt kan lyfta ett humör.

Vissa namn i texten är fingerade

Stockholm filmfestival round-up del 2

Filmfestival är precis som rockfestival ett utomordentligt tillfälle att upptäcka ny kultur att älska. Något jag själv sällan förunnas pga min så omfattande och allsmäktiga belästhet, eller i vardagstermer: "koll". Dessvärre är festivalen även en arena öppen för nya besvikelser att irritera sig över. Lite känslan som drabbade mig på Stockholm filmfestival när två av mina favoritregissörer inte nådde det max jag kommit att förvänta. Det är typiskt att en amerikan ska komma och skrapa upp bordet på alla kreddpoäng jag skulle dela ut.

Kim Ki-duk som i Sverige är mest känd för filmerna Järn-3an (2004) och Samaritan Girl (2003). Även prostitutionsdramat Bad Guy som I mindre kretsar är känd för att ha gjort filmjournalisten Emma Gray Munthe så pissed att hon hoppade och stampade sönder dvdskivan.

Järn-3an är en jävla bedrift. Det är nog inget annat än fantastiskt hur det går att göra något så enormt vackert utan dialog, utan påkostat foto, utan scenografi. Bara blickar, vinklar och känslor. Den kan mycket väl vara världens bästa film om olycklig, nej, omöjlig kärlek – ett genomgående tema i Ki-Duks filmer.
På Stockholm filmfestival är Kim tillbaka med Breath. En fin liten berättelse om en kvinna i ett trist och destruktivt äktenskap som förälskar sig i en dödsdömd fånge.
Kim använder sig som vanligt av så sterila miljöer han kan för att få känslorna hos sina karaktärer att lysa starkare. Det fungerar visserligen rätt bra och det är aldrig särskilt tråkigt. Dock så känns det som upprepning och i jämförelse med hans förra film Time (2006), som var en direkt hagelsalva i nyllet på plastikkirurgibranschen, känns Breath lite velig och kan väl på politisk nivå högst ses som en vag kommentar till dödsstraffet. Jag ser gärna att Kim tar en paus och kommer tillbaka i en annan form, den han arbetar genom nu kommer bli svår att förnya.

Min andre Koreanske älskling Chaan-Wook Park, som gjorde hämnden uppmärksammad igen med sin trilogi i ämnet. Sympathy for Mr Vengeance, Old Boy och Lady Vengeance. Alla tre utsökta och våldsfixerade thrillers med skuldens hårda nyanser som en överhängande tjock filt. Inbäddad av moraliska dilemman i ett fototekniskt, rent genialiskt, sken. Parks I'm a cyborg but that's ok handlar om en ung tjej som tror att hon är en cyborg, så hon slutar äta och måste checka in på mentalsjukhuset där en underlig kärlekshistoria utvecklar sig.
Filmen är till en början helt ogreppbar och när hälften är avklarad sitter jag fortfarande och frågar mig själv vad det är jag tittar på. Mot slutet börjar dock en viss substans i dramaturgin uppenbara sig. Det finns även två fetsnygga drömscener då Young-Goon fantiserar att hon massakrerar sjukhuspersonalen med sina robotpistoler hon har inbyggda i händerna, något som påminner en del om den berömda korridorsscenen i Old Boy. Och de söta stunderna när en kille låtsas reparera hennes ”matprocessor” för att lura i henne mat är . Frågan är om de här ljusglimtarna räcker för att väga upp en dryg timme av platt gökboet-slapstick?

En helt annan park har Gus van Sant gjort sin nya alienerade-ungdomar-på-glid-film om, nämligen skateparken Paranoid Park. En väktares död sker i anslutning till parken, skolans alla skateungdomar förhörs av polisen och 17-årige Alex ligger risigt till. Van Sant som gjort det till sin stil att estetisera tomheten (Last Days, Elephant) gör så även här. Han filmar tokvisuella skateboardvideos och lägger på gammal countrymusik. Sedan stjäl han filmmusik från Fellini, sveper med kameran under långa promenader och låter handlingen obrytt hoppa i tid. Ibland är Alex plågad av skuld, ibland är han less på sin flickvän och ibland är han bara snygg. Paranoid Park blir dock aldrig spekulativ. Den enda sexscenen är medvetet skyddad från de vanligaste fallgroparna då allt som visas är Alex nollställda ansikte.
Filmen är faktiskt raka motsatsen till en besvikelse och bilderna är ungefär så läckra att jag dör.

Publicerad i NSD 24/11/07

Bloggschema för er små princessor att följa slaviskt:

Imorgon: Kanske en dekadent helgrapport.
Måndag: Intervju med Cristan Mungiu - vinnaren av årets Palme D'or (!)

Att noga följa instruktioner

Stockholm filmfestival roundup del 1 & (stil) studie i brott

Stockholm filmfestival fick en mastig start. Josef Fares invigningsfilm Leo, där han själv spelar en av rollerna, tar upp rättfärdigandet av hämnd och diskuterar farorna med total lojalitet. Storyn kretsar kring hur tre vänner tillsammans planerar en våldshandling som motaktion på ett oprovocerat mord. Temat är väldigt likt fransmannen Gaspar Noes Irreversible. Men där Noé var bildspråksmässigt avantgardistisk, använder Fares ett kallt och nedskalat foto som är rent trist. Och där Noé lät tittaren tänka själv efter att ha presenterat allt rått våld, skriver Fares "Hämnd är dumt" i pannan på mig.
- Vi var väldigt nog med att inte glorifiera våldet, säger regissören i en intervju med DN, vilket är ironiskt med tanke på att det är precis vad han gjorde i buskisfilmen Kopps 2003.
Leo är inte alls någon bottenfilm, den är bara för mån om att uppfattas som god.



Årets guldpalmsvinnare, den rumänska 4 månader, 3 veckor, 2 dagar, uppmuntrar till större rum för personlig spekulation. Filmen är ett kylskåpstungt drama om illegal abort som spelas ut mot bakgrunden av Rumäniens kommunistiska 1985. Cristian Mungiu har byggt upp ett deprimerande mästerverk, inte minst är det gäller interiörer. Det ser liksom ut precis som man tänker sig att en östeuropeisk diktaturstat såg ut 1985.
Scenerna är alla gjorda i en och samma tagning vilket kräver guld av skådespelarna som också levererar äckligt trovärdigt. Ibland är det så hårt och svart att jag vill blunda. Inte för det visas särskilt grafiska vidrigheter, det är egentligen just vad filmen inte visar som är så obehagligt. Som när Otilia måste betala för vännens abort genom att sälja sin kropp till läkaren efter att han frågar "Tror ni att jag riskerar fängelse för 4000 lei?". Filmen tar ingen tydlig ställning i abortfrågan, dock tror jag inte att någon klarar av att härja om "pro-life" efter att ha sett den. Jag hoppas att det skulle kännas som total surrealism.



Inte surrealism men likväl poserad feminism blir det i roadmovien The Go-Getter. Mercer är den smale 19-åringen med poplugg och bebisröst som har lätt till gråten. Han stjäl en bil för att leta reda på sin mytomspunne bror. Men ägarinnan till bilen ringer och ber honom att berätta om sin resa i utbyte mot att hon inte anmäler honom. Självklart blir de förälskade tack vare ett gemensamt och väldigt sökt utanförskap.
På vägen träffar Mercer den sexuellt utlevande Joely som tyvärr bara utnyttjar honom för bilens skull. Vi får i samma veva reda på att droger är dåligt, sex av ren lust är fult och - hör och häpna - sex under täcket, med lampan släckt (!), är den rätta vägen att vandra. Har Ebba Von Sydow anlitats som finansiär?
Jag säger det nu till alla 17-19 åringar som älskade Garden State, dyrkar Wes Andersson och som säkert kommer gå upp i brygga över den här filmen: ni blir lurade. The Go-getter är ingenting annat än socialstyrelsen utklädd i en oversized indiekostym.


Dokumentärfilmsboomen håller i och verkar bara växa sig starkare. Vid årets filmfestival visas 20 filmer varav merparten kommer att få svensk biopremiär. Tungviktare är Leonardo DiCaprios I elfte timmen, en ny film som uppmärksammar den globala uppvärmningen. En till dokumentär som förmodligen kommer att kallas "en viktig film" är Ghosts of Abu Ghraib som synar och psykoanalyserar för att får reda på hur misshandeln och förnedringen av de irakiska fångarna kunde hända. Förmodligen är min moraliska kompass lite off då jag tycker att Manufacturing Dissent där Michael Moores metoder granskas verkar snäppet intressantare. För att inte tala om den underbara dokumentären Lagerfeld Confidential om stilikonen Karl Lagerfeld. Visserligen vinklad till hans fördel och skickligt undvikande de stora frågorna, men ändå så coolt att se Lagerfeld spotta konstig livsfilosofi och syrligheter på franska samtidigt som filmaren Rodelphe Marconi skrattar lamt varje gång Lagerfeld förolämpar honom. Kombinera med catwalkporr plus Nicole Kidman och receptet är creme brule.

publicerad i NSD 23/11/07

Del 2 kommer imorgon.




Film: American Gangster
Regi: Ridley Scott

American Gangster har nästan allt: Russel Crowe i byxorna på en hårdnackad narkotikasnut som försummar sin familj till jobbets förmån, Denzel Washingtons entreprenörmässige knarkboss som dennes Heat-luktande motpol.
korrumperade snutar med svarta mustascher, Harlem New York, gangstertypiskt skådespel, en löjlig titel, snygga kläder, lite sex, lite kärlek, lite våld.
En superstar till regissör (som i och för sig bara gjort skräp senaste tiden och inte släppt en hygglig film på sex år), ett övertydligt tidsmarkerande soundtrack, läckert foto och slutligen ett andefattigt konceptalbum tillägnat hela filmen, signerat en Jay-Z som sett sina bättre dagar.
Så vad saknar egentligen American Gangster? Well, mitt intresse är en grej. Åtminstone i början av filmen, där så många subplottar och planteringar ska tryckas in att jag blir smått yr. Som tur är försvinner de tråkiga elementen så småningom (arga ex-fruar, knarkande poliskollegor) ur filmen kring mitten. Missförstå inte nu, det är inte så att någon är oviktig för handlingen direkt. Men det kryllar liksom av olika relationer att hålla reda på. Detta gör att den viktigaste mellan Washingtons drogbaron och Crowes ärliga polis börjar utvecklas lite väl sent, när intresset är på väg ur synhåll. Men, nu är det så att Ridley Scott skärper till sig i mitten och låter kriminalhistorien täta till sig. Ja, faktiskt bli lite spännande. Med gott säljande heroin hämtat från ett krigshärjat Vietnam och uppkäftiga konkurrenter mördade på öppna gatan kan Frank Lucas ordna fina släktmiddagar utan skuld. Han kan sitta vid ringside på Muhammed Alis titelmatcher utan att se hyckleriet i sitt prat om goda värderingar och ”integritet”. Frank är en cool karaktär, också med tanke på att manuset är baserad på en sann historia lägger lite det extra tyngd på Denzels redan starka axlar.

Det här är en film om män som försöker fånga andra män som gör skumraskaffärer med ytterligare ett gäng män. Kvinnor är antingen tacksamma mammor, sura fruar (som ”inte förstår”) eller fina att titta på. Kanske är kvinnorna oviktiga för storyn (jag tror inte det, men kanske), men då undrar jag varför de, tillsammans med de löjliga skurkpoliserna ens är med i filmen och segar ner alltihop?

Publicerad i NSD 23/11/07

På tal om 90-talet...

...Här är et litet dvd-hålldigbortafrån-tips:



Best of the decade - the 90s

box med tre filmer: Basic instinct, Liar Liar och Casino

Betyg: 1

Genre: två thrillrar + en komedi=tragedi

Målgrupp: Trötta presentköpare?

Jag kan inte tänka något mer motbjudande än att samla tre mediokra filmer i en och samma box och sedan slarvigt kalla den "best of the 90s". För det första känns hela idén sjukt ur tiden, det kan nog knappast finnas någon som köper samlingen och sedan känner sig täckta.

"Yes, nu har jag avverkat 90-talets filmhistoria och kan flexa på nästa möte med kulturnämnden" Eeh, nej eller hur? Vi ser igenom det här tricket, visst gör vi? Grejen är ju att just de här 90-talsfilmerna verkligen inte klarar sig som ensamma utgåvor på marknaden och det är väl därför någon trött copywriter eller dennes assistent tvingat ihop de så omaka filmerna med en gemensam nämnare rymlig som en julklappssäck: ett årtionde. Och självklart blir det fullständigt identitetslöst.
Vem sade att ironin var död förresten? Det här är stor humor.

publicerad i nsd city 22/11 -07

PS. Fler rec här och här, och en något förvirrad krönika här.

Important message

Bloggavbrott tills imorgon. (på grund av bristande kontakt med den riktiga världen)

top-3 Lök

1. vit
2. gul
3. röd

Bubblare: Purjo, rostad

Second grade bullshit: PT 2

Oh yeah. Nu är 8000 tecken om film färdigförfattat och ligger bara och väntar på publicering. Tony Soprano skulle kanske likna känslan vid "Taking a shit". Men jag är mer inne på Dr Melfis linje: "I like to think of it as childbirth". Jag har skrivit om en jävla massa film. Så vad ska jag skriva om här då? Vad säga om allt som inte var film under Stockholm filmfestival? Jaa.

Random Thoughs:
Fan, Stockholm är en trevlig stad ändå. Jag gillar hur själva centrum är överhypat som "något stort". Det är väl inte direkt större än lilleputtgbgs stadskärna?

Tjejerna i på presscentrat var söta och coola. Även om en del var apgriniga och tyckte att minsta lilla görande av sitt egna jobb var likvärdigt med ett dussin piskrapp från passion of the christ.
"Åh, måste jag resa på mig nu också?" (OBS! genuint citat!)

Jag hamnade på klubben Marie Laveau (heter den så?) i fredags där egentligen bara två intressanta saker hände:

1. Vi gick förbi kassan diekt ned till klubben utan att betala. När vi försökte igen och mitt sällskap åkte fast, började de härja om att "Ska vi betala 100 kr IGEN?" fast de aldrig betalt en spänn. Jag visste inte om att man överhuvudtaget skulle betala fören mina vänner berättade att vi "klarat oss förbi".
2. En gaykille råstöter på mig och kör värsta the Game-teknikerna. Typ dissar mig för att jag ska söka hans bekräftelse, iggar mig, men snackar med mina polare ("Asså, har ni adopterat den här killen eller?"), you name it. Detta förstod jag dock först efteråt.

Fråga

Varför pratar man bara om homoerotik och aldrig heteroerotik? Pysslar inte heteros med erotik? Pysslar homos uteslutande med erotik och inte vanligt sex? Och är i så fall homoex lite finare än heterosex?

Löfte

En helgrapport utlovas, jag orkar inte just nu bara.

STHLM FLM FSTVL DG 1

Yeahapp, det ska inte bli så uttömande blogginlägg om festivalen. Jag tänkte spara mina bästa och fetaste formuleringar till artiklarna. Så bloggen får vänta och i dagsläget smaka på andrahandsskiten. Men "skit är inte alltid bara skit, ibland är det vasektomi också" som min kompis Karl brukar säga. Förresten, jag har skämt bort er med en massa noveller och recensioner på senaste tiden. Själsligt djupdykande (nåja), researchkrävande arbete och till och med en bild där jag ser helt dum i huvudet ut. Detta utan att få så mycket som en spänn. Nu ska ni bara få riktigt bloggig bloggskit. "Det här gjorde jag idag" -skit.

Ta det.

Jag vaknade hemma hos min bror ute på Lidingö, toast och cappucino ner i mig. Åkte in till presscentrat och stressade som fan över kommande Intervju med Christian Mungiu. Träffade de andra i min intervjugrupp. En kille från Kulturen och en annan från Festivaltidningen. Trevliga män.
Alltså jag var liksom ganska nervös men inte sådär sjukt jävla dödsnervös, och sen i efterhand förstod jag varför. Självklart för att jag inte hunnit se Mungius film.
När jag ett par timmar senare såg det rumänska abortdramat (Nej, det var ingen komedi) 4 månader, 3 veckor, 2 dagar så fattade jag vilken big deal snubben var. Så även om han var jätteödmjuk vid intervjutillfället så hade jag med största sannolikhet darrat på rösten om jag sett filmen i förväg.

Ser Josef Fares Leo, temat var rätt likt Gaspar Noes Irreversiblé. Men mer om den senare. Vad jag satt och tänkte på under visningen var dock hur lätt det skulle vara att förstöra den här typen av film. Om jag bara hade börjat skratta vid valfritt tillfälle, lite rått sådär, så hade hela upplevelsen blivit förstörd för flera hundra människor. Borattänk mitt up i allting, knasigt. Fast det var inte så att jag ville skratta direkt. Inte heller gråta. Mingelprylen inför filmen kädes dock ganska tam, en plastmugg med rödvin och utebliven frågestunde: 120 Kr? Nja, det är kanske inte så att man blir Sverker, men lite "ska man väl kunna begära?".

Filmfestival och rockfestival är egentligen inte så olika. Eller jo det är de väl, men jag beter mig ungefär likadant. Jag dushar varje dag, kliver upp tidigt. Sköter min hygien väl. Men jag slutar äta, dricker en massa kaffe, vin och röker cigaretter. Jag skapar en karaktär som går ut från bion och tänder en cigg med laptopen bakom ryggen. Skribenten typ. Eller så är det bara John Wayne, kanske för att jag inte haft någon att hänga med idag och känt mig tvungen att spela cowboy för att inte se löjlig ut. Men för tusan: festivalen har ju till och med en Westernfilm!

The cell

"Kom kisse!"
Hon använder en barnslig röst för att ropa på katten.
En sådan man använder för småbarn, tänker Milton.
"Koom då kisse!" Hennes stämma får med ens ett allvar och katten ryggar tillbaka. Milton lyssnar.
"Kom hit nu widde! Annars blir det badet."
Louise bestraffning när djuret inte löd henne var en simtur i iskallt vatten nere i källarens badkar. Så katten Widrig hoppar motvilligt upp i famnen på Louise som smäller av ett nöjt leende i sin egen ära. Milton är färdig med att lyssna i rummet intill och går in till henne i vardagsrummet. Hon har klätt ned sig från den röda jobbklänningen och sitter nu i mjukisbyxor och låter sina fingrar prassla ner i en påse med pollygodis. Hon har inte alls blivit tjock, trots att hon äter det där godiset varje vecka filosoferar Milton.
Han böjer sig ner och kysser henne lite halvhjärtat.
De var unga när de flyttade ut på landet, bara i 20-årsåldern. Allt kändes ju så rätt, "varför inte satsa?" Hade Milton sagt.
Utan att märka av hans känslomässiga ambivalens kysser Louise honom tillbaka, hårt, ungefär som hon brukar göra när hon kommit hem efter ett träningspass i step-up aerobics. Sedan vänder hon uppmärksamheten mot katten Widrig igen
"Joodå Kisse, har du varit ute och sprungit? Jooo".
Den barnsliga tonen irriterade Milton, det kändes som om någon elak typ lekte spjutkastning med små knappnålar i hans mage varje gång Louise löjlade sig sådär.
"Aj" Sade Milton.
"Vadå?"
"Det gör ont när du gullar med katten sådär."
"Gör det ont?"
"Ja..."
Hon tittar länge på honom, inte på ett sätt som Milton tolkar som ilsket eller sårat, utan bara dumt. Hon ser dum ut, som om hon försöker förstå vad han menade. Hon har munnen halvöppen och ögonbrynen sneddade över pannan.
"För att jag... gullar med widde?"
"Ja alltså..."
"Är du störd eller?"
"Nej?" säger Milton med sarkasm i rösten.

Louise vänder bort ansiktet och svarar inte. Milton greppar efter fjärrkontrollen och trycker ned sexan. "Cops" har precis börjat. Milton höjer volymen medan en svart man på teven får sitt huvud slaget i plåten på polisbilen. Han har skägg och hans kläder är i trasor. "Is this NOT your crackpipe sir?" Skriker polisen i hans blodiga ansikte och håller upp en liten glaspipa. "I-I dont know where that came from..." Börjar han stamma. Milton höjer ett snäpp till på volymknappen.
"Men lägg av!" börjar Louise.
"Vadå, jag hör dåligt. Okej?"
"Det gör du inte alls."
"Nej, det gör jag inte. Jag hör skitbra, men det verkar ju som att du hör jävligt illa."

Det blir tyst igen och Milton byter kanal. MTV visar my super sweet sixteen, en flicka med tandställning i Texas får en rymdfärja av sin pappa som jobbar på NASA, men hon är inte nöjd eftersom rymdfärjan inte har guldkromade avgasrör. "Men lilla gumman, det finns ju ingen som ser det i rymden ändå" Försöker pappan. Flickan bara stirrar med död blick på honom innan hon skriker så högt att Milton måste hålla för öronen "JAG VILL HA GULDKROM PÅ MIN RYMDFÄRJA! IDIOT!". Milton stänger av TVn och går ut från rummet.

"Jaha går du nu?" frågar Louise med darrig röst.
"Ja, jag ska kolla till lillen, det är ju dags om ett tag" Miltons ton är undvikande och spelat trött. Men han visste att det är ett bra sätt att slippa energikrävande situationer. "Verka trött, så slipper du stå till svars" - damn, det ska bli min catchphrase och jag någonsin blir sängförsäljare, - tänkte Milton för sig själv.

"Jaja, schysst att du först bara är skitotrevlig och sen ska du ha poäng för att du tar hand om Lillen, det här har du ju tänkt ut bra." Det hördes att hon har nära till gråten.

Milton svarar inte. Istället går han först ut i köket och hämtar enkilospåsen med morötter han köpt tidigare under dagen, och börjar hacka. Han öppnar paketet med den råa köttfärsen och blandar ihop rotfrukterna och det ostekta köttet till en rödorange sörja som han placerar i en vit skål. Sedan saltar han, rikligt, och pepprar. Han tittar sig omkring och spottar sedan, två gånger, ned i skålen. Han börjar gå mot trappan men Louise ropar med uppgiven ton från vardagsrummet.

"Hallååå, jag vill prata om det här."
Milton Ställer ned skålen på diskbänken igen och suckar djupt innan han går in till henne.
"Vad är det? Förlåt, okej? Jag tycker bara att det är sepe när du håller på sådär med katten."
"Varför det? Är du svartsjuk på Widde eller?"
"Ha-ha, skitkul. Jag gillar bara inte den där barnsliga tonen, Widrig är ju ett djur, han är inte Lillen. Eller hur?"
"Nä, det är han inte, men jag gillar Widde. Måste du vara så kall mot mig hela tiden?"
"Kall? Är det JAG som är kall? Vi har ju knappt haft sex på ett halvår och försöker varje kväll!"
"Du, det där är orättvist. Vi har ju visst haft sex, bara inte med varandra."
"Jaja, om det nu ska räknas. Fy fan vilka anklagelser du kommer med hela tiden. Varje kväll är det något nytt."
"Som vadå?"
"Men du vill att jag ska köpa "riktiga kläder" sa du igår till exempel. Vad är det för fel på dressmann? Det är ju billigt och bra kvalitet."
"Just det, varför tror du att det är billigt egentligen? För att det som ut som att du kommer från ett krigshärjat Sovjet när du har på dig de där jävla Leninjeansen"
"Haha! Där var du allt lite rolig... nu skiter jag i det här, jag ska gå och titta till Lillen, klockan är ju snart åtta."

Louise svarar inte, istället kryper hon fram till dvdhyllan och plockar ut en film. "Pretty woman". Hon tar fjärrkontrollen och trycker på play. Milton står tyst och betraktar henne.
"Skulle inte du kolla till Lillen?" Frågar hon besvärat.
"Ja.. eeh jo, jag ska."

Milton går ut i köket igen och hämtar skålen, innan trappan stannar han i hallen och plockar ner nyckelknippan från väggen. Han låser upp dörren till källartrappan och börjar gå ner. Det luktar surt, sticker lite i näsan på Milton som tänder i taket när han kommit när till källaren. Det är en naken glödlampa som hänger i taket. I det smutsiga rummet ligger lagrat damm, mögel och diverse hantverksverktyg som Milton någon gång köpt men som han aldrig använder. Han går fram till mitten av rummet, ställer ned skålen på marken och knackar hårt fem gånger på kistlocket. Genast hör han hur det rör sig där inne. Kistan på ungefär 2X2 meter är svart med förstärka bronskanter och har tre rejäla hänglås. Milton slår hårt två gånger igen på kistlocket till han inte längre hör några ljud från inuti kistan.
"Bra" säger han stilla.
Han låser upp första låset utan några problem men när han fått upp lås nummer två börjar det stöka inuti kistan igen och han slår hårt tre gånger på locket.
"Lugna!" Säger han, nu lite hårdare och ordentligt.

Milton låser upp det tredje låset och häver upp kistlocket. Ett dovt suckande hörs och den gamle mannen, som är naken, börjar genast huttra i källarkylan.

"Jooodå, nu är det kvällsmat som gäller för Lille Gordy" viskar Milton ömt.

Goodbye Zebras goes Stockholm filmfestival

Jag fick en brev med lite tidningsklipp av min pappa idag:
"Hej!

I dagens klipp kan du bl a läsa om hon som är bas för filmfestivalen som du ska till. Är kanske dotter till Irvis Scheynius (baltisk släkt) som var domare vid tingsrätten i Haparanda när jag jobbade på NSD (och flera gånger skrev om honom - en mycket uppskattad jurist). Hur som helst: Var försiktig i den farliga storstan!

Ha det!

//Duff

PS. Här bara regnar det, medan det fallit nästan en meter snö in i landet."

Just det kära läsare, jag kommer till landet någonstans för att rapportera lite från den där filmfestivalen. Så ni som bor i Stockholm och ser mig stirra omkring på ett valpigt sätt, kom fram och rufsa om mig i håret lite skojfriskt. Kom och nyp mig i kinden, ge mig en seg kola och säg "för att du är mycket speciell". Kom fram, klappa mig i rumpan och gläfs "Hämtar du en öl till, lilla stumpan?".
Vi ses där i alla fall, rapport följer.

Online piracy funds terrorism!

Motion picture association of america.
Ett gäng sköna typer som gillar att värna om, diskutera, skydda och främst av allt glo på film. En bunt frisläppta människor med stor respekt för konstnärlig frihet och kreativitet. En grupp bohemiska våldsmotståndare så fine med sex på film att man skulle kunna tro att de var avlade kärleksbarn ur både L word och Tell me you love me. Helt enkelt en nice hög med schyssta toleranta filmälskare utan något att dölja, right?

Wrong! MPAA är ett inskränkt berg av anonyma mörkermän grundat av Jack Valenti, förespråkandes "sunda familjevärderingar" inom film. Inte baserat på någon psykologisk undersökning eller beteendevetenskap eller så, utan bara genom att låta "vanligt folk" bedöma vad barnen av Amerika bör skyddas från. Läs: Pubeshår, ordet "fuck" och kvinnliga orgasmer.
MPAA är alltså dem som förser biofilm i USA med sk "ratings". Ett censursystem som tvingar filmare att hålla hårt på sina svordomar, våld och framförallt sexscener. I dokumentären This film is not yet rated tas det en närmare titt på den här fashistoida verksamheten som av misstag förväxlats med McCarthyism. Ja man undrar ju verkligen varför när de beskriver 13-åriga fildelare som terrorister.

Många kända nyllen från Hollywood figurerar. T ex Matt Stone, Kevin Smith, Kimberly Pierce, Darren Aronovsky, Maria Bello, John Waters etc.

Check yourself up on that motherfucker. 2-nite.

Ken Rings nya album "Äntligen hemma" är fint, cutta dom!

Karls kostym

Min vän Karl Linus berättade igår hur han skulle svida sig inför Halloweenpartyt nästa år:

Ett vitt lakan över kroppen.
Klipp två hål för ögonen.
Rita snedbena på huvudet.
Rita en kort, svart och noga diciplinerad mustasch.

Voila, Hitlers spöke.

Den där Malin

Film: The Heartbreak Kid
Betyg: 2

I USA måste man vara 18 år för att höra de kiss och snoppskämt som bygger upp Bobby och Peter Farrellys komedier. I Sverige räcker det med att vara 11 år. Ganska kul med tanke på att jag själv var 11 år när jag senast såg en film av bröderna som fick mig att skratta. Året var 1996 när Kingpin lät en blond amishkille röka gräs med världens största bong, lät Woody Harrelson skära av fötterna på en häst och framför allt lät Bill Murray freaka ur som ett tunnhårigt, bowlande hybrismonster av Kanye Westska proportioner.
Men efter Kingpin blev regissörsparet mer och mer förutsägbara. De skojade om platta, enkla ämnen. Idéerna verkade vara slut när de till och med byggde en hel film på fatjokes i min stora kärlek från 2001.

I Heartbreak Kid spelar Ben Stiller 40-årige Eddie som under stress gifter sig med knasbollen Lila (relativt stabilt spelad av svenska Malin Åkerman). Det visar sig redan på smekmånaden att Lila är en instabil fjortis i en vuxen kvinnas kropp. Hon sjunger med i alla radiolåtar och vill att Eddie ska hålla henne i handen när hon äter. Dessutom är hon jättesnuskig i sängen och har ett förflutet som kokainsnortare. Allt det här fungerar dåligt för Eddie som inte bara är lika torr som toast, han blir också snabbt förälskad i en annan tjej.
Om jag var på det humöret (och det är jag) skulle jag kalla Heartbreak Kid för en omarbetning av Farrellys Den där Mary från 1998. Ben Stillers karaktär utsätts för en massa galna och slumpartade bisarra, pinsamma situationer som ska vara roliga för att han är så passiv och tråkig. Lagom är vad han är. Och det är precis motsatsen som hela tiden ska drabba honom, vilket är ganska tröttsamt såhär 9 år efter att det var kul första gången.
Ibland bränner det till dock, som när Stiller berättar om hur han ”förlorade oskulden på en fotbollsplan, några av de äldre ungarna brottade ned mig”. Men i övrigt är det fega skämt, spermaluggen är helt enkelt utbytt mot rödflammig solbränna och mjölk som sprutar ur näsan.
Kanske hade jag skrattat mer om jag var 11.

Publicerad i NSD 09/11/07

Blodsblogg har slutat blöda

Min vän Kaj Lee Love har tagit av sig masken och avslutat Blodsblogg. I sitt sista och numera enda inlägg visar han till slut sitt ansikte.
So long Kaj, skönheten i din blogg blev för verklig för denna värld.

Traffic

Sommaren var slut och vinden från havet rullade aggressivt mellan husen och strök sedan längs med gatorna, lika ovälkommen som en acneepidemi på tungan. Det var tyst, ingen var ute så där sent på en vanlig onsdag.
Klockan var tolv och Heiniken var på väg hem från en kompis. Med musik i sina lurar strosade han fram med huvudet högt, en hållning med vilken han signalerade kapabelt kapital till världen. Eller tja, den värld som inte ens var utomhus, eller för den skull överhuvudtaget gav two-shits i hur kapabel han var till det ena eller det andra. De flesta låg som bekant och sov framför odiskade djuptallrikar med bulgur eller gourmetyoghurt med tv4s nationalsång skrålandes i bakgrunden. Ja, Heiniken tog sin promenad genom de rika kvarteren i diskanteberg-sjön.
Heiniken beundrade den gamla arkitekturen omkring sig, samtidigt som hans slacks trivsamt klapprade mot asfalten i perfekt synk med musiken i hans snäckor. Han omfamnade sin miljö och kände att han härskade över den befriande ensamheten han befann sig i.
Och så där. Precis där framför honom låg den. Cigaretten. Orörd på marken.
Heiniken plockade upp tobaksbehållaren och inspekterade den noga. Hade den skändats på något sätt? Nej då, att den låg på marken verkade vara ett resultat av någons knapphändiga förmåga att öppna ett cigarettpaket. "Min." tänkte Heiniken. Sedan höjde han volymen på sin musik och log lite för sig själv. Men sedan skämdes han, det går ju inte att stå och och flina helt solo, sånt sysslar nämligen bara psykopater med vilket Heiniken insåg efter ett par sekunder av att se ut som ett fån. Cigaretten förblev dock otänd då någon tändare in återfanns varken i Heinikens fickor eller någon av hans tillgängliga kroppsöppningar. Han placerade istället sin leverans för nikotin i handflatan och fortsatte promenaden.

När han kommit fram till en blåsig korsning kunde han, av enkla små vardagsförnöjelser onykter, (och tillika välklädd) se två siluetter några hundra meter framför sig.
Heiniken tyckte om dyra kläder med märken som han gärna slängde i ansiktet på folk. Märken som de oftast inte visste fanns. Och så kunde han flina och under lugg ge killen (alltid en kille) han just förstört kvällen för, en blick som sade "Du vet ingenting din jävla idiot". Sedan var han alltid redo för avenyn och alla kvinnor som där väntade passivt på att få lyssna på hans historier om safari i Afrika och hur han skjutit en Zebra utan sina linser instoppade. Heiniken älskade att berätta den historien eftersom han kunde göra den så levande.
Framme vid götaplatsen såg han en låga tändas i mörkret. De två siluetterna i fjärran var tydligare nu. Det var två tjejer, inte särskilt gamla, kanske 22-24 uppskattade Heiniken. Så han marscherade fram med all sitt samlade självförtroende som nu ägde honom, fick honom att sväva som en marionettdocka fram till tjejerna.

"Hej, jag såg en låga tändas här. Skulle jag få besvära om att låna den kanske?" Han log svinaktigt.
"Jaa, självklart!" Den mörkhåriga av de två började stressat gräva i sin handväska, ivrig att behaga honom. Den andra tjejen, liten och blond, samt märkbart alkoholpåverkad, tryckte sig upp mot Heiniken och sade med en upprymd ton i rösten:
"jag måste bara få lyssna vad du har för musik!"
Heiniken stod kvar, gav den blonda tjejen en av sina snäckor och log dominant. Ett förvånat och tillika imponerat sken spred sig över den blonda tjejens ansikte. Musiken i Heinikens snäcka var den nionde symfonin av kompositören Ludvig Van Beethoven, ouvertyren.
Hennes mörkhåriga väninna som märkte reaktionen utbrast i ett nyfiket "Vad är det?".
"Det är skitbra..." sade blondinen och tittade upp på Heiniken, i ögonen på honom. Varpå han fixerat besvarade blicken som till slut tvingade blondinen att generat stirra ner i marken. Hon stod fortfarande väldigt nära honom. Den mörkhåriga tjejen använde båda händerna när hon hjälpte Heiniken att tända sin cigarett.

"Tack så mycket" Sade han hårt, ryckte ut snäckan ur blondinens öra och drog ett djupt bloss av cigaretten. Han vände ryggen mot tjejerna med ett leende på läpparna som han den här gången inte skämdes ett dugg över, och placerade snäckan rätt i örat igen. Vad Heiniken inte hade räknat med, eller någon av tjejerna för den delen, var att bli överkörd av en spårvagn, vilket han olyckligt nog blev bara några sekunder senare.

Han är våldtäktsman

Alla som inte ansar skägget är våldtäktsmän
Gäller alla hela julen ingen åldersgräns
Gäller han och hon så konsekvent, att alla som inte ansar är våltäktsmän
Säg det till tjejen och kompisen-s väns vän: att den som inte ansar nu är våldtäktsman. Varför är det konstigt att att...
Alla som inte ansar är våldtäktsmän
Alla som inte ansar är våldtäktsmän
Alla som inte ansar är våldtäktsmän
Alla som inte ansar är våldtäktsmän
Gäller hela julen mellan dec nollett och jan nollfem.

Maskinen.



inspiration: Donnie Donut.

Tears in rain.

När det regnar i Göteborg brukar jag låtsas att jag är med i Blade Runner.
Jag brukar låtsas att det alltid regnar, och att alla butiksägare pratar på främmande språk. Och jag svarar på mitt språk, och vi förstår varandra. Jag leker att alla jag träffar är gråa i ansiktet och endast ler i nån vriden slags erotisk cynism.
Jag brukar föreställa mig trenchcoat och spandexmode ute på de smutsiga och neonbelysta bargatorna. Jag brukar tänka att jag är Harrisson Ford där han sitter i sin mörka lägenhet och klinkar på datorn (i vilken han behandlar bilder). Och att de enda samtal jag får är från jobbet. Jag fantiserar drömskt om att jag sitter där och längtar efter Sean Young.

Gaff: Monsier, ada-na kobishin angum bitte.
[Deckard gestures to Sushi Master for translation]
Sushi Master: He say you under arrest, Mister Deckard.
Deckard: Got the wrong guy, pal.
Gaff: Lófaszt! Nehogy már! Te vagy a Blade, Blade Runner!
Sushi Master: He say you blade runner.
Deckard: Tell him I'm eating.



Goodbye Zebras: nu 100 läsare om dagen.

Update: Big beef borta i kommentarerna hos Gordon för er som är intresserade. Debatt om prostitution.

Det här är inte Potters appeal.

Jag såg precis Harry Potter och Fenixordern i recensionssyfte och två saker slog mig i ansiktet lika hårt som en snygg tjej delar ut örfilsförnedring till random banan på Kos:

1. FAN vad lik den där karriäristkärringen Dolores Umbridge är näringsminister Maud Olofsson, alltså till och med modet med de skrikiga färgerna är på pricken. Otäckt


2. Vad är egentligen grejen med Harry? Varför gillar alla honom? Potter är ju en klassisk nörd som blir hjälte, och vi älskar det konceptet då vi ofta kan relatera till någon av nördens alla svagheter. Som t ex när Peter Parker färgade sina kalsonger rosa för att han tvättade dem tillsammans med sin spindelmannendräkt. "De är som oss" är ett grepp som icke ska underskattas.

Dealen med Harry är att han inte är "som oss", han är bara är en liten tjurskalle. Till att börja med har han inte dragit ett skämt på vad är det, fem filmer? Han fortsätter att spela "mina föräldrar är döda"-kortet och fortsätter grina över "Mina mardrömmar påminner om en dålig cradle of filth-video regisserad av Jonas Åkerlund, hjälp mig Dumbledore!". Frågan är alltså varför jag ska bry mig om Harry? Kanske är han en schysst kille, det har jag ingen aning om, han verkar mest vara besatt av att hämnas sina föräldrars död. Vilket ju är ett högst egoistiskt och destruktivt självändamål. Visserligen försöker man med god regi dölja hans mörka sidor genom att tilldela honom vänner som han låtsas bry sig om. Men Ron och Hermoine är bara för dumma och fattar inte att de blott är vertyg i Harrys hämndodyssé. Du förstår kära läsare, Harry använder smarta, klyshiga exempel på omvänd psykologi för att få sina vänner att riskera livet för honom. Typ "I think I better go alone, this is too dangerous for you" vilket självklart får polarna att vilja hänga på och slåss mot trollkarlsnazister ännu mera.

Är det vad som är sexigt med Harry? Hans luriga falskhet? I så fall kan jag se det, kyss mig Daniel.

90 nu.

Äh, jag orkar inte. Tänkte skriva typ att det är ett jävla tjat på att man ska återuppleva gamla årtionden. 80-talet var faktiskt bara tre år sedan. Det var 2004 och Morrissey spelade på Hultsfredsfestivalen. Det gjorde han också i Roskilde - där alla kunde hans texter och sjöng med i varje rad.

2005/2006 pratade någon nöjesjournalist (minns verkligen inte vem) om att "Än är det inte cool med Ace of base, men snart, snart kommer 90-talet".

Och nu sägs det alltså vara här, 90-talet. Ett årtionde som kommit att bli synonymt med bandet Nirvana, ironi och litteratur av unga sysslolösa män som slarvar bort sig i en storstad. Quentin Tarantino, ecstasy, Juliette Lewis, Blind Melon, ny demokrati, Oasis, Nine inch nails, Fresh prince i Bel air och lustigt nog även gangstarap.
Ett årtionde som också blivit syonymt med Henrik Schyffert, som i Dagens Nyheter tar sina ungdomsår i försvar.

Och såhär i backspegeln kan jag väl tycka om mycket av 90-talet. I alla fall så mycket som någon nu kan gilla en tid man inte direkt deltagit i. Eller hjälpt till att forma kulturen av. Eller ens minns särskilt mycket ifrån. Förutom på efterhand då, i filmerna, musiken och färgen gräset hade när man kollade fotboll på tv.

Efter att redan ha upplevt 80-talet två gånger, och även 60 och 70-talets mode, musik, politik och krig i USA, Vietnam samt en gång i Peter Birros skalle i jobbiga "upp till kamp" känns det här med nostalgi över ytterligare en tidsepok ganska mastigt.

Whale är väl coola fortfarande, "four big speakers" känns vackert i minnet sådär.
Men du, testa busringa till en kinesisk restaurang och boka bord under namnet "knurra". Försök imitera Robert Gustavssons transa, Greger, från Nilecity och titta dig sedan noga omkring efter respons. Du lär inte hitta en som skrattar utanför omklädningsrummet.


Så Hörni, jag vet att Mickey & Mallory är grymt sexiga, men vad säger ni om att leva nu, 2007?
Schulman, Filip & Fredrik, Simpsons på bio, Lantz i P1, Mapei, Hipsterns icke-vara, hängdebatt och export på jeans. Bygg en tidsmaskin och ta mig dit.

Citat #3

- Vem var det som messade?
- Anders tjej, hon brukar messa mig ibland.
- Varför det?
- Jag vet inte.
- Är hon rolig?
- Nja. Hon tycker att jag är rolig, och det uppskattar jag.


//GW