Uttrycket "Slå in öppna dörrar".

Börjar bli sjukt tjatigt, när kommer backlashen??


Bara idag: Extra Allt, Alex Schulman, Staffan B

Nog nu!

In the old words of Orvar Säfström: - Här blir betyget "Inte gå".

Recension publicerad i NSD 17/08-07

"Surfaren kan stoppa förgöraren, men han behöver sin bräda!". Detta är ett citat ur filmen.
Nog är det barnfilm vi snackar om alltid. Frågan är dock, finns det många barn som läst Fantastiska fyran?

Kommer de att vara mottagliga för filmen? Well, med tanke på att fokus ligger på Mr fantastics och Osynliga kvinnans drömbröllop och om hur tiden aldrig räcker till för att "uppfostra barn och vara en normal familj", så är jag skeptisk - som vanligt när Marvelloggan svischar förbi.


Visst sjutton var den första filmen om fyran väldigt tam i humor, action och alla andra element, men nu när tvåan var på väg hade jag vissa små förhoppningar. Jag satt där och väntade otåligt medan den mänskliga facklans schablonartade stuntmansjargong vitnade mina knogar. Jag härdade ut smärtan som infann sig i magtrakten när The Thing skojfriskt bullrar "Du ska allt få se på ett stenras!".

Som serietidningsläsare har jag nämligen gjort mig bekant med karaktären som kallas för Silversurfaren. Han är - vilket inte märks i den här filmen - en intressant karaktär.

Norin Radd som han heter, kommer från en främmande planet som höll på att gå under.

Norin underkastade sig till slaveri hos slukaren av planeter, Galactus, endast för att hans älskade skulle få leva. Silversurfaren agerar sedan dess jakthund för planetfrossaren och spanar hela tiden ut nya världar för honom att förtära. Den här gången är det alltså jorden som råkar ligga i surfarens starmap.


Visst låter det ganska spännande? Tyvärr är det inte alls det, åtminstone inte i filmisk form. Den Gudsmajestätiske Galactus hade i serieform en mänsklig, kolossal skepnad. Han kunde således göra hotet verkligt påträngande och ge ondskan ett ansikte. I filmen har han reducerats till någon slags röra av damm och sten. Jag förstår ärligt talat inte vad det är jag tittar på. Eeeh.. Skurken är en stor kebabrulle som gör att himlen svartnar?

Uuuh scary, får mig att tänka på filmen om de invaderande Hawaiipizzorna Independence Day.

Så Silversurfaren är alltså rätt snäll, även om han mest håller käften. Och hotet från ovan känns fånigt, varför ska jag fortsätta titta egentligen? Men vänta! Det finns en skurk till.

Han som var med i ettan.

This is England, yes.

Regi: Shane Meadows
Premiär: Fredag 17/8

1983, ett skitigt England, under pågående krig och allmänt hårda tag:

This is England är, till att börja med, ett riktigt schysst gängdrama. En liten kille som går från att hänga med snälla skinheads, de som förkastar översittare, lajjar runt med luftgevär, spexiga peruker och är allmänt sköna typer, till att hänga med fel sorts skinheads: de som suttit inne, vill reclaima ordet "England" och hotar pakistanier med machetes.

Shaun är liksom 12 år och fattar inte bättre. Han söker efter en fadersdfigur och då verkar den stora buffeln till neo-nazi vara ett bra alternativ. Det är som bekant lättare att hata än att älska och Shaun manipuleras till att rikta sin ilska och sorg (som bubblat upp efter faderns död i kriget om falklandsöarna) mot invandrare. Det är snyggt att filmen skildrar en viss tidsperiod där det inte händer så mycket, allt ligger liksom och kokar. Med facit i hand är det riktigt smart att göra så här, vi vet att skinheadsen kommer växa till en större farligare och mer främlingsfientlig rörelse, och att visa upptakten under så här "hemmiga", liksom familjära förhållanden, känns jävla smart och realistiskt.
En tårtbit spännande gotta.

Filmen är ett fantastiskt tidsdokument över det fattiga 80-talets England, skitigt klotter överallt, Thatcher i bakrunden på radio och TV. Samt det helt fantastiska modet. Dr. Martens, Merc, Lonsdale, Brutus, Fred Perry, Ben Sherman Loake, Levi's... Pikéer, skjortor, kängor och fula jeans överallt. Inramat av schyssta betongväggar och slowmotion-montage till baktaktsversionen av "Louie Louie", jag hade varit helt okej med om de bara gjort en schysst musikvideo.

Edit: Det enda som känns lite negativt, just för att de lämnar slutet så öppet, är att alla jag såg med rakad skalle efteråt fick mig att tänka "Åh nej, shit. Där är han, fortsättningen på filmen, hjälp!" Att jag själv har rätt kort snaggat hårt gjorde inte känslan bättre. Tack som fan för att man numera ser ut som en nazist, iaf i ögonen på någon som precis sett filmen. Cheers really.

Are you havin' a laugh?

Ska se This is England imorrn. Verkar ju fett lovande, eller vad säger ni?

Intervju med Kocky

"Jag gillar låtar som fastnar"

Bodensonen David Åström har tidigare producerat beats under namnet Soul Supreme för svenska artister som Petter och amerikanska storheter som KRS-One. Tidigare i år kom hans egen debut "Kingdom came" under artistnamnet Kocky. Själva musikgenren har han döpt till Rapclash.
NSD träffar honom på festivalen Way out west i Göteborg. David "Kocky" Åström känns spontant som en ganska "stockholmsk" bodensare. Han röker, pratar snabb rikssvenska och klär sig snyggt.

Förklara gärna begreppet "rapclash".

- När vi gjorde plattan så kände vi att det inte fanns någon musikgenre som passade in på musiken, framför allt en blandning mellan europeisk dansmusik och hiphop. Det är bättre att göra genrebenämningen själv i stället för att låta någon rockjournalist göra det.

Jens Lekman, Timbuktu, Mapei, Hey willpower med flera gästar din debutplatta "Kingdom Came". Fick du övertala någon?

- Nej, däremot tjata på att få in deras bidrag. Artister är inte de bästa på att hålla deadlines.

Hur stor vill du bli?

- Den inställning jag har, vad jag än gör, är att bli så stor så möjligt. Sen får jag väl fundera över hur mycket jag vill kompromissa. Artister som går in för att vara extremt kompromisslösa tycker jag är konstiga. Jag ser musiken väldigt mycket som en kommunikation mellan den som gör och den som lyssnar. Det är farligt att bli för idealistisk, men vad än gör så vill jag att det ska vara nyskapande på något sätt. Som artist eller konstnär är det väl det man ska sträva efter, men jag vill inte vara någon jävla "starving artist".

Jag behöver inte lyssna på din skiva tio gånger innan jag börjar gilla den alltså?

- Det beror ju på vad man gillar. Det finns de som gör musik de inte tycker om bara för att det funkar, men jag kan inte göra det. Jag gillar låtar som är catchy och fastnar direkt. Det är lättare att göra något som är svårt att lyssna på. Du kan blanda techno och dansbandsmusik, ingen kanske har gjort det förut men det behöver inte vara bra för det.


Leker med hiphop-klicheer
I låten Get that dough rhymar Timbuktu om att pendla mellan rik och fattigdom. "Been on top, been on empty, seen a half a mille, been on en å femti" samt att Kocky ligger på sina vänners skivbolag, fyndigt döpt till "La vida Locash" ger upphov till frågan:

Vad har du för relation till musik om pengar?

- Jag tycker att det är ganska spännande att leka med amerikanska hiphopklicheer. Jag vill dock inte att det ska uppfattas som en ironisk betraktelse, då det är bland det värsta jag vet. Att ironisera över 50 cent är att sparka in en öppen dörr. Jag tycker att 50 cent är 10 000 gånger grymmare än Common, så det är genuin kärlek till den musiken. Det är en fördom att 50 cent och Fat Joe inte kan ha självdistans i sina låtar, man underkänner deras möjlighet att vara ironiska och överdriva.

Kommer Kocky någonsin att spela i Norrbotten?

- Om de bokar mig kommer jag att spela såklart. Vi spelar i Umeå till hösten så vi ska försöka få en spelning i Luleå samtidigt. Det är svårt att göra en spelning i Boden, det är för smalt som det ser ut nu. Det kan vara för smalt i Luleå också. Överhuvudtaget är det smalt att spela utanför Stockholm, Göteborg och Malmö. Så det är utlandslansering som är tanken.

(Intervju publicerad i NSD 14/08-07)

Exklusivt stycke för Goodbye Zebras läsare:

Vad har du för åsikt kring hiphopscenen i Norrbotten?

Den är väl varken bättre eller sämre än någon annan del av Sverige. Jag kan tycka att de rent musikaliskt kört fast i en stil som känns överspelad. Det är ointressant att göra hiphop som låter som om den kommer från 95. Men visst, om det är den musiken man verkligen gillar så… (ring) Hallå? Jag sitter i intervju. Va? Vart står ni? Tallen? Äh…
Finns många tallar här.
Precis. Men det är väl ett problem som svensk hiphop har i allmänhet, den har varit väldigt låst även om det börjar bli lite mer framåttänkande. Det är ju ganska stort att rappa över electrobeat nu. När Alexis Weak rappade över ”rhythm of the night” för två år sedan var det många hiphoppare som liksom sa ”Stäng av technon” men som nu kör på dansgrejer.
Att sammankoppla modern MC-Ing med modern dansmusik är något som inte finns i USA.

Sleep tight Zebras.

Way out West, dag 1 & 2

En festival utan 14-åringar som gråter efter första snedfyllan? En festival utan patetiska superpackade seniorer, utan tält, träskpunkare och trötta gamla gubbar på alla scener? Jepp, det låter kanske otroligt, men det är sant. Festivalen med 18-årsgräns och ett förkrossande smart program har i gengäld fått en intelligent och sofistikerad publik. Succen stavas "Way out west" och har precis i helgen ägt rum i Slottsskogen i Göteborg.
NSD:s Kristoffer Viita har bevakat festivalens premiärår.


Jag känner av lite första gångenvibbar när de "goa gubbarna" annordnar sin egen grej, pressområdet är lite trångt och vakterna runt om i stan verkar inte förstå att mitt armband ger företräde, "Vad är det där för band?".

I övrigt fungerar allt som ett klockspel i orange.

Jag startar fredagen med Strokesgitarristen Albert Hammond Jr. Ganska trevlig eftermiddagsrock med tv-spelsgitarrer från en kille som mumlar något helt ohörbart efter varje låt: "Mrhrm… Homer Simpson" (?). Jag skyddar mig från en regnskur innan jag går vidare till The Hives. De bjuder på nytt från kommande plattan The black and white album, en kaxig men lite fantasilös pastisch tycker jag. The Beatles och Jay-Zs två mästerverk som redan buntats ihop av DJ Danger Mouse på mash-up-plattan Grey album. Nåväl Howlin' Pelle och killarna sköter sitt gig okej, men jag har sett dem mer speedade och den gången hade jag roligare.

Drogerna tar ut sin rätt

Alla verkar ha hatat Primal Screams spelning utom jag, ljusshowen var grymt mäktig och hits som Swastika eyes och Country girl talade för sig själva. Visst var bandet redigt trötta och frontmannen Bobby Gillespie stod i princip fastfrusen vid mickstativet. Men hey, någon gång måste väl alla droger ta ut sin rätt?

Ser att Manu Chao svänger något enormt innan jag sticker mot en klubb i stan för att kolla The Tough Alliance. Erik och Henning sjunger playback framför videoprojiceringar av delfiner och gamla hiphopvideos. Ironiskt nog spelar de också upp en slagsmålsscen ur filmen Gladiator till låten Neo-violence. Jag blir en svettig apa, hoppar och vrålar om First class riot. Efteråt känner jag mig uppvaknad från en stark hypnos, skum men skön känsla som avslutar fredagen.



Lördag: Jag hör "visslingen" från Peter, Bjorn och John när jag glider över området för att titta på sötnosen Regina Spector - essensen i varje koftbärande ört-thedrickande indieflickas iPod. Spector sjunger vackert och ger ett ömtåligt intryck, jag vill nästan trösta henne fast hon inte verkar ledsen. Det är förmodligen hennes antites som lite senare kickar på flamingoscenen, Erykah Badu får med publiken på ett skamlöst funkigt gung.

Basgången från Göteborgsveteranerna Juliette and the Licks stör lite när jag en timme senare avnjuter Annika Norlins sista konsert i sommar som Säkert! Men hon är så ruskigt bra. Gåshud, bra.



The Ark? Jo, jag hörde att de spelade efteråt, hörde att det regnade galet mycket. Och att de sög.

Lily Allens ersättare Teddybears STHLM visar mot kvällen att de kan styra upp ett party på kort varsel. Visserligen kör de exakt samma setlist som förra årets i Arvika och lirar inte en enda ny låt. Men vad hade jag väntat sig?

Lördagens största dragplåster Kanye West är, inte direkt oväntat, kvällens kung. Kanye berättar att han nästan missade planet för at klockan 05 på morgonen för att avsluta senaste plattan Graduation. Längta var ordet. Han har med sig en levande stråkorkester som jag blir kär i. Jag hinner inte se hela konserten utan drar in till klubbarna i stan igen.


Bodensonen Kocky värmer snyggt upp publiken inför Mapeis HBT-vänliga freestylande och Basutbudets svängiga Booty Bass. "Jag vet redan vem du är, jag vet redan vad du heter, vad jag vill veta nu är vad du tar i centimeter, finns det plats för en neger?" undrar Markus Price. Ett mantra av "hörde jag skål?" ackompanjeras av skoningslöst tunga basar.

Skönt att Sveriges smartaste festival ändå får avslutas med något så komplett hjärndött.


(Artikel publicerad i NSD 13/08/07)