”Vad blir det till efterrätt då?” ”Tja lite sex kanske? Nä. Förlåt. Förlåt”.
Det här kanske låter som en parodi på en gymnasiepjäs? Nej nej. Replikskiftet är faktisk dialog mellan Tuva Novotny och Sverrir Gudnasson (Sveriges blekaste skådespelare, alltså bokstavligt talat är han kritvit).
"Original" handlar om den sistnämndes karaktär Henry, som är "bra på motgångar, inte att hantera dem men att skaffa sig dem”. Henry växer upp faderlös med en psykiskt sjuk mamma. En dag på jobbet som banktjänteman träffar han en talanglös kock (Daniel Dencik) och bestämmer sig lite senare för att öppna en restaurang i Spanien tillsammans med snubben. Som, eeh, exklusivt bär en träningsoverall från 70-talet (?). Tillsammans flyr de mot Danmark för att kidnappa Henrys inlagda mamma.
”Original” är en spektakulär pekoral. Den vill blanda ihop kompisfilm, road-movie, romantisk komedi, och pseudo-feministisk gangstersaga (där farligaste bossen liknar en föråldrad Emil i Lönneberga) med ett naivt ”carpe diem”-budskap.
Och den misslyckas. På precis alla punkter. Kanske blev den uttagen till Tribeca i post-låtdenrättekommain-välvilja eftersom Sverige lyckades klämma ur sig en bra film förra året. Big mistake, stackars New Yorkers.
Det enda intressanta är att studera filmen för de tecken i tiden som den (förmodligen oavsiktligt) berör. T ex försöker man kritisera psykvården genom att framställa en dansk doktor som en ivrig hypnostrollkarl utan en tanke på sina patienters välmående. Jag är helt klart på pro- konstfacks- Anna Odell och hennes försök att hitta ett innifrånperspektiv från psykinstitutionen. Men häxjakten lär inte dämpas av att ”Original” förstärker de fördomar som finns om att konst inte kan verka progressivt.
En annan samtidsmarkör är matfetishismen. Just nu domineras ju teve av manliga kockar som är mer eller mindre psykotiska och kvinnliga som återvänder till 50-talets husmodersideal.
Tuva Nuvotny har på sig samma kläder en jazzböna från the swinging 50s skulle haft. Och som peppar på köttfärsen blir både hon och Sverrir levande anakronismer när de kåtar upp varandra genom att duellera i vem som kan citera flest stycken ur hemmets kokbok.
4 comments:
Jag var skeptisk när jag såg filmaffischen sen läste jag i bioprogrammet ("Inget blir som Henry tänkt sig och han fastnar i en virvel av bisarra händelser. För att få kontroll över sitt liv måste Henry förvandlas till sitt rätta jag, ett strålande och färgstarkt original.") och tänkte "herre gud vilken skittöntig plot" och när jag nu läst här är det helt uteslutet att se den. Nu orkar jag inte se mer skit.
Jag förstår fortfarande inte var det där betyder, alltså vad titeln syftar på och hur Henrt blir mer "orginell" av att vara en jävla klysha till tafatt psyko. Det är nog inte för att jag är dum, utan för att filmen är det. Som alltid.
Känns som vi sett två helt olika filmer. Jag ÄLSKADE verkligen filmen.
Bra skådisar, skön dialog och en underbar historia. Men smaken är ju so baken :)
För mig kändes som nåt nytt. Inte det gamla vanlig man brukar se i svensk film. Även om den inte var perfekt så uppskattar jag att nån försöker.
Ja filmen är ju ändå ett original. Det kan jag ge den.
Post a Comment