Det är lätt att hata kuppfilmer. Munhuggande sarkasmer som studsar fram och tillbaka i all sin förutsägbarhet innan den stora, ”omöjliga”, stöten går vägen. Som att titta på tennis ungefär, Oceans-filmerna det värsta exemplet. I Duplicity går man en bekant väg, det är en romantisk twist på bedrägerithrillern, Clive Owen och Julia Roberts munhuggs på fler än ett sätt. Men det handlar i alla fall inte om någon diamant, gammal arkeologisk skatt eller casino som ska ”rånas”. 00-talets melodi sjunger företagsspionage.
En ny produkt inom bioteknik skall snart presenteras. Vem som får patenten verkar bero på vem som har bäst team av hemliga infiltratörer och mitt i allt sitter Owens och Roberts, som med sina förflutna i CIA respektive Mi6 jobbar på en väg till att fylla sina egna fickor med kosing. Det är inte så lite fånigt hur deras romans bygger på en typ av fetishiserad flyktighet (Att de aldrig kan lita på varandra gör att de också kåtar upp varandra).
Det är rörigt, men snyggt hur Tony Gilroy (senast i oxrövsmörka ”Michael Clayton”) fortsätter med sitt dramapusslande bakom de mest låsta dörrarna i businessvärlden. Spänningen är uppfriskande uppbyggd, långt ifrån någon som ska knäcka koder i otillåtna korridorer (well, okej lite sånt) handlar "Duplicity" mer om rutinerade skådisar som kramar blod ur ett halvalldagligt manus.
Recension publicerad i NSD
DN, SvD
No comments:
Post a Comment