Nitti

Jag såg på teve i fredags. Henrik Schyffert avslutade sin Stand-upterapi "The 90s - ett försvarstal" med ett medley av bilder från hans jeansiga 90-tal.
Hela hans stand-up var bra och så, nästan överasskande onostalgisk. Förutom slutet, som nästan gjorde mig nostalgisk över min egen nutid. Jag kände mig plötsligt lite ängslig över att jag kanske inte gör nog mycket roliga saker. Sen kom jag på att jag inte gör annat än går på bio, surfar mitt älskade internet och lyssnar på gratis musik varje dag. Problemet är att jag tar allt det där på jättestort allvar. Jag tror att det är lika viktigt att se film som att få vitaminer och mänsklig beröring.
Det är alltid folk som säger att mina skribentjobb är "Kalle Anka journalistik". Det är 90-talets ironiker som byggt det där slottet av oseriositet genom att bara fåna bort allt. All popkultur var då bara "påskoj". men det finns skoj och skoj. Skoj då betydde tydligen helt oviktigt. Men jag tror inte att det är så. En sjuk del av mig gillar även att ta det allra fånigaste på allvar. Jag älskar att titta på MTVs Weekend break t ex. Älska de där skräpproduktionerna, har ni sett That's Amore?

Vilken låt ska definera min egen generation? Bakom Schyfferts bildkavalkad dånade Popsicles "Hey Princess". Några alternativ jag snabbt funderade över är:

babyshambles - fuck forever?
Camron - I hate my Job?
Glasvegas?
TTA - Make it happen?


Haha Nej,för helvete. Det förstår ni väl att det inte går. Det finns för mycket musik på 00-talet för alla som är födda på 80-talet.
Jeff Chang, som i skrev "Hiphop-generationens historia" (som jag läser för skolan) tycker att det här med "generationer" är förminskande. En babyboomerkonstruktion som mest av allt begränsar identiteten.
Så jag kan väl känna att om Schyffert stannat i 90-talet är väl det okej, men han behöver inte påstå att alla andra fastnar i tiden som var de var hippast i. Det vore ju trist.