Journalister älskar att se andra journalister på film. Jag själv är inget undantag, även om jag inte håller på med sk “skjutjärnsjournalistik”. Jag är också del av en ny generation skribenter (eller var det “Blåst” som Fridolin sade?). Internet har spelat en större roll för mig än de papperstidningar jag växte upp med att se gå till tryck.
I “State of Play” finns inget internet.
Trots att ny och snabb teknik finns tillgänglig har Cal McAffrey (Russel Crowe) en dator som är 16 år gammal. Han kör en gammal Saab och på huvudet växer långt ovårdat murvelhår. En man som gillar att göra saker ordentligt. Eller långsamt då. Trots sin groteskhet är han den ende av alla män i filmen som framstår som någorlunda viril. Han har kvinnor omkring sig hela tiden och charmar allihop till slut. Kanske är förhöjandet av fulhet en gammal journalistklysha som lever tack vare allt ytlighetsförakt.
Cal börjar utreda en tjock konspirationsgröt så tjock att det rinner över på tallriken. Hela USAs homeland security håller på att monopoliseras. Detta är kopplat till: a) En politikers (Ben Affleck) hemliga kärleksaffärer b) Cals vänskap med samma politiker c) Hans förhållande med samma politikers fru och d) Hotet om att ett storföretag skall köpa upp The Washington Globe, som efter det bara kommer anställa bloggare (som Rachel McAdams käcka karaktär).
Det hade förstås varit lustfyllt att pissa på allt det här och kalla det “konservativ romantik“, men det funkar faktiskt. Det funkar på alla sätt som en politisk thriller ska göra.
Russel Crowe och hans spritfetma är gammelmedias siste riddare och tillsammans ska de göra ett riktigt jävla gräv.
No comments:
Post a Comment