Den värsta skräcken för ett modernt samhälle är att vetenskapens fynd i en handvändning blir obetydliga. Eller, så var väl tanken i alla fall.
I Knowing spelar den ständigt skallige Nicholas Cage Astrofysikprofessorn John Koestler. En man av vetenskapen.
En dag kommer han över en A4-sida med sifferkombinationer som legat nergrävda i en tidskapsel i 50 år. På ett sånt där "nämen det här kan inte stämma"-sätt förstår John att siffrorna är profetior för katastrofer. Alla förutom tre stora (varav den sista förstås är jordens undergång) har redan inträffat.
Johns son Caleb börjar höra röster i sin hörapparat samtidigt som farsan med sin forskarhjärna försöker hitta en vetenskaplig förklaring till allt mayhem. Men det finns så klart inget att hämta hos psykologi, sociologi, fysik eller astrologi. Hotet kan inte förklaras med annat än luddig religiös logik som bygger på tron om den oundvikliga undergången. Knowing är i och för sig en brutal effektfest av kraschande flygplan och tunnelbanestationer som smashas till smågrus. Sånt som gör den mesta vetenskap överflödig. Men att hotet om apokalypsen bygger på evolutions-förnekande hokus pokus gör att den blir svår att ta på allvar. Det är obehagligt att inte erbjuda ett sista hopp i form av en nördig kille med glasögon. Istället för hopp kräver den här katastroffilmen en tyst underkastelse.
Sifferprofetian, får vi veta, kommer från yttre rymden. Slutet på Knowing har lett till en hel del debatter hur man skall tolka det religiösa budskapet? Som scientologpropaganda? Mycket av idéerna känns igen från deras pseudo-religion, för att inte tala om Tom Cruise-modet som utomjordingarna rockar. Eller är de Jehovas Vittnen? Vanlig kristendom? En av alla forumbesökare i imdb-myrstacken jag damsög menade att regissören helt enkelt bytt ut Gud mot rymdvarelser i en traditionellt biblisk allegori. Kanske för att hävda en alternativ skapelseteori? Ja kanske. Det fullkomligt forsar ut tvetydiga symboler. Aliens med änglavingar, ett nytt utomjordisk Eden och pekningar till en Noahs ark-idé.
Kanske visste inte regissören Alex Proyas själv vad han försökte säga? För att citera en svensk klassiker: "Vem vet? Inte du. Vem vet? Inte jag."
Recension publicerad i NSD 08/05
Andra recensioner: DN, SVD
No comments:
Post a Comment