Martyrs

Förlåt att det blev två inlägg om radio på raken. Det ska aldrig hända igen.

Nu vill jag istället att ni ska se den bästa tortyrporren som jag tydligen missat sedan 2008. Martyrs är coolare än mycket Hostel och Saw. Framför allt är den mycket vidrigare. Okej, hela grejen med källarhålor och tortyr och ett hemligt sällskap låter kanske inte så guldbrytande. Men det motiveras på ett gammeldags Sci-fifilosofiskt sätt.
Allt börjar med att Lucie, som blev kidnappad och torterad för en massa år sedan, klampar in hos Familjen Svensson (eller kanske Fransson, eftersom filmen är fransk?) och dödar alla med ett hagelgevär. Hon hämnas för gammal skit förstår man snart. Familjen visar sig också ha en tortyrkammare i källaren. Men innan Lucie och hennes barndomskompis Anna röjt undan liken i huset tar Lucies hjärnspöken över.

Jag vill inte berätta hela slutet eller så, men genom ofattbart äckliga scener av plågade kroppar så berättas historien om den här sjuka organisationen som "föder" fram Martyrer. Syftet är att de lemlästade ska nå bortom medvetande och sedan kunna berätta om livet efter döden. Ett förintelsebrutalt experimenterande med idén om paralella universum. Döden 2.0.

Lätt en av de bästa chockvidriga skräckisar från senaste åren. Hårdare än Inside, Eden Lake och The Descent tillsammans. 00-talets Sjunde insegel.

Sveriges bästa kulturmagasin

Visst var det länge sen Kobra kändes intressant? Jag har i alla fall helt slutat titta. Däremot missar jag aldrig P3 Kultur med Johanna Koljonen. Älskar att hon och gästerna tar nörderiet för givet på ett så subjektivt sätt. Som om det är självklart att spendera 40 minuter på att diskutera trollning. Eller Spindelmannens flickvänner. Att ta för givet att de här sakerna har en självklar plats i människors liv. Jag menar det som en bra sak. Det är ju nästan alltid tvärtom typ "nu är nörden hipp"-diskurser från ett jävla ovaninfrån perspektiv.

Lyssna. Det blir inte bättre än så här i public service.

Radioansikte

Om någon skulle vara vaken vid 08.55 imorrn, lördag, så kan ni höra yours truly. Jag ska nämligen medverka i Morgonpasset Helg och prata om högst P3-mässiga saker tillsammans med Elin Grelsson. Jag har instruerats att "verkligen ta ut svängarna", så det borde ju bli intressant.

KVs kampsportsträningsskola #2: Tänk bort kvinnor!

Du kommer att få ligga om du börjar träna. Men det är faktiskt ett sjukt mål att ha. Så försök att skita i det så kanske du kan göra någon annan glad istället för dig själv. När du tränat klart. Det är ju så, att den mest bekräftelsetörstande träningen utförs på gymmet. En sjuk plats där kroppen verkligen skulpteras enligt matematik. Det finns inget att lära sig på gymmet, det finns inget att bli ledsen över, bli häpen över eller bli kåt över på gymmet, det finns ingenting. Gymmet är för träningen vad "tavlor där man ser vad de föreställer" är för konsten.

Kampsport är våld, och våld är problematiskt att promota på många sätt. Men säga vad man vill om de moraliska aspekterna. När en man vid namn Ronny som väger 150 kg står med bar överkropp framför dig, redo att använda sina armar stora som ben för att kväva din syretillförsel, så är dina definierade muskler det sista du tänker på.
Det är primalt, precis som det bästa sexet. Motsatsen till det narcissistiska sex Patric Bateman ägnar sig åt när han tittar sig själv i spegeln och knullar en hora. Slagsmålet är helt enkelt en simulerad känsla av total nödvändighet. Det här måste du göra, du måste ta kontroll. Annars kan något fruktansvärt hända. En känsla som du får dela med någon annan. Vilket gör den hanterbar.
Jag vill inte predika något Fight club-evangelium där alla slår varandra på käften för att "hitta tillbaka" till manligheten (även om den berättelsen stärker min tes om slagsmålet som dramaturgiskt överlägsen någon annan sport eller träningsform).
Kampsporten är ju lika mycket en dans som det är våld. Det finns regler som i dans och det är explosivt som dans. Som i dans är en person mer aktiv och en mer passiv. Detta förhållande är dock inte baserat på ett skapat genus utan definieras först när de två rör vid varandra.

Men ändå går du till gymmet. För att du vill ligga?
Har du sett de som hänger mycket på ett gym? Det är är inte balla människor. Det kan faktiskt vara de töntigaste människorna som finns. Slavar till proteinshakes som "unnar sig" en hårdbrömacka på sin födelsedag. Det är så bortom all meningsfull estetik, nedkokat till det tommaste: linjer. På kroppen. Om det är sex vill jag inte ha med sex att göra. Kampsportandet behöver inte hjälpa dig bli bättre på sex, eller till att få en attraktiv kropp. Eftersom det är en annan sorts sex.

... Själv tränar jag inte MMA den här terminen och brukar gymma ungefär två dagar i veckan. Jag gillar att man får bättre hållning av det.

KVs träningsskola #1: Glöm skolgympan!

Som de flesta ute på the internets vet har Linna Johansson startat en träningsskola på sin blogg. Den är perfekt, förutom att den endast riktar sig till kvinnor. Linnas blogg behandlar också en slags fitness som jag inte har någon erfarenhet att beskriva. Det här gör att ett tomrum ekar för att fyllas av någon med idétorka. Mig. Däremot har jag tränat kampsport (Capoeira, Shootfighting, brottning, MMA, kickboxning) sedan jag var 14. Därför kommer den här skolan exklusivt fokusera på våldssport i olika former.

Linna hade en bra utgångspunkt, så låt oss ta avstamp i grundskolans traumatiska tillvaro.

Du känner igen känslan av total värdelöshet när klassens alla tjejer fnittrar åt din patetiska prestation i basket. Att du överhuvudtaget fått en passning och faktiskt vidrört bollen känns som ett smärre mirakel. Då blir förstås missen ett ännu mer monumentalt fail. Det är jobbigast när tjejerna skrattar åt dig. Det är ju ändå dem du någon gång vill lära dig imponera på. Att killarna flabbar är du förstås van vid, det är deras väl dolda krokben och armbågar i revbenen du lärt dig frukta på riktigt. Idrottlektionen handlade som sagt aldrig om idrott, utan om att skapa en frizon för pennalism. Klassens medlöpande sportgossar ledda av det mer kapabla lagsportsmongot. Alla i en härlig tyst överenskommelse om att hitta ett eller två svaga mål och göra dem till dagens underhållning. Ett kontrakt som gymnastikläraren mer än gärna skrev under på, eftersom det innebar att han/hon slapp göra sitt jobb.

Många män har minnen som detta och gett upp fysisk aktivitet helt och hållet. Det är förstås en väldigt mesig sak att göra. Inte "omanligt" mesigt. Bara mesigt. Att motionera är ju nyttigt! Man mår bra av det. Vad du inte mår bra av är att gå omkring och bära på ett trauma. Det perfekta med att börja träna kampsport, gärna någon som också är praktiskt fungerande i verkligheten, är att det innehåller en direkt kognitiv passage till det där gamla traumat. Vad du borde ha gjort för alla de där år sedan är ju, för att citera Jake Gyllenhaal i Donnie Darko:

"Sick of some jerk shoving your head down the toilet? Well, you know what? Maybe... you should lift some weights, or uh, take a karate lesson and the next time he's tries to do it, you kick him in the balls."

Men det gjorde du förstås inte. Och det är för att du kände dig typ 3000 gånger svagare än vad du faktiskt var. Eftersom alla ljög om att de bänkade "100 pannor" och du trodde på det. Skulle det vara anledningen till att inte må bra 10-15-20 år senare? För du mår bra gör när du tränar våldssport. Dels finns det inget lag, vilket gör att du slipper känna att du är skyldig en massa idioter dina prestationer. Och känna som om du "svikit" om du skulle misslyckats. Det finns ingen publik att imponera på (alla är för upptagna med sitt eget ändå). Och det finns ingen tydlig hierarki. Bäst av allt är att din prestation inte mäts i några fåniga poäng. Det finns poängsystem, men det är egentligen bara för syns skull. Syftet är ju att använda din kropp för att få en annan kropp att underordna sig i total underkastelse. Det kan låta som våldtäkt. Men det är verkligen inte så pass dramatiskt. Det är ju därför det finns regler.

Till att börja med rekommenderar en väldigt närkontaktorienterad kampsport som MMA. Det är den mysigaste sorten eftersom man får kramas mycket och dela upplevelsen av ett slags forntida barbari kombinerat med uppdämd barndom tillsammans. Kampsport handlar trots allt om att komma någon annan väldigt nära.


Nästa del: Tänk bort kvinnor!

Breaking news! Stieg Larsson lever! och låter sig bli intervjuad (Radio)

"Avatards" ETC Göteborg (22/01)

När jag såg James Camerons miljardfinansierade smurfäventyr Avatar hade jag en väldigt stark önskan i min kropp: ”Sluta aldrig”. Efteråt var jag nöjd med livet och gick, som injicerad med en berusande smurfdrog, vidare.
Det gjorde dock inte alla andra. De mest hängivna fansen har börjat visa tecken på en post-Avatar depression. ”Ända sen jag såg filmen har jag varit deprimerad, att få se den fantastiska världen Pandora och Na'vierna fick att vilja vara en av dem. Jag kan inte sluta tänka på allt som hände och alla tårar och rysningar jag fick”. Det skriver Signaturen Mike på ett en filmens hyllningsforum, och är så ledsen att han säger sig överväga självmord i hopp om att reinkarnernas i en värld som Pandora. Mike är inte ensam. Flera citat vittnar om samma känslor av verklighetens otillräcklighet. ”Jag vill inte jobba, sova, äta, eller tänka på något annat än den här filmen” skriver en annan. Problemet för de uttalat självmordsbenägna fansen (som fått det nedlåtande prefixet ”Avatards”) kanske kan förklaras med hjälp av den klassiske sociologen Emile Durkheim och hans kända verk om självmordet. Durkheim trodde att en orsak till självmord var anomi. Alltså ett resultat av samhällskris där proportionerna är orealistiska mellan vad människor önskar sig och vad de faktiskt har möjlighet att uppfylla. Med enkel matematik kan man då räkna ut att Avatar-fansen har ett problem att ”förverkliga sig själva”, som det brukar heta.
Förutom faktumet att det snart också finns porr i 3-D (jag skojar inte) lär suicidal depression varit det sista James Cameron trott att hans film skulle framkalla. Den lättsmält kolonialkritiska berättelsen borde ha berikat samhället. Men storyn om en amerikan på en annan planet som (genom ett myller av vacker teknik) upptäcker att det är dåligt att utnyttja urbefolningen, gjorde samtidigt livet meningslöst för en liten grupp fanatiker.

Kanske borde de deppiga fansen se filmatiseringen av Cormac McCarthys ”Vägen” (biopremiär idag) för att lära sig uppskatta verkligheten. I ”Vägen” finns inget samhälle kvar. En outtalad katastrof har utplånat all fotosyntes och förvandlat världen till en grå livlös klump. Med naturens död har också kuluren förintats och det enda som finns kvar av mänskligheten är klanbildningar, psykos och kannibalism. De flesta familjer har för övrigt begått självmord för att skona sig själva en plågsam död. Men en pappa (Viggo Mortensen) och hans son gör sitt bästa för att överleva. De lever ur en shoppingvagn och gömmer sig i bilvrak. Viggos skäggige ”Papa” är ingen machohjälte som den kapable marinkårssoldaten Jake Sully i Avatar. Viggo är utsvulten, smutsig och trött. Det är därför han är lite sur hela tiden. Plus att han har en liten pojke att ta hand om. När han konfronteras med hotfulla psykopater längs den kalla vägen ser de hans söndergråtna ögon som en självklar svaghet. ”I think you're a chickenshit” flinar en dåre med svarta tänder innan han kastar sig mot pojken med en kniv i högsta hugg.
I en död värld vars enda population är asätare blir kärlek en lyx. Något de besvikna ”Avatardsen” borde överväga som ett självterapeutiskt argument för fortsatt leverne. De har ju förmånen att inte behöva räkna med sopor som bas för överlevnad.

Publicerad i ETC Göteborg 22/01

För att världen krävde det: Goodbye Zebras guide till GIFF 2010

Snart är det filmfestival. I år ser det inte bättre ut än att jag äntligen slipper jobba som journalist. Den tidning jag brukar rapportera för har nämligen valt att ”sköta bevakningen av Göteborg filmfestival från Norrbotten”. (...)
Men, detta om detta, en festival behöver ändå en fast hand, gärna hållandes en machete som bereder vägen fram till det guld man annars så lätt går miste om. Kort sagt: en guide.
Det finns förvisso redan ett festivalprogram, men det är mer än lite bristfälligt i sitt utförande. Tusentals är de plottriga kategorier som samsas om att vara mest korrekta, utan att egentligen berätta något om filmerna. Programmets stora problem är dock att de missar att informera om det viktigaste. Vilket jag ämnar presentera i snygg punktform.



1.Här super du

- Festivaltältet
Ah, det undermåligt uppvärmda festivaltältet. Krogdyr bärs och krånglig kortläsare till trots är det här stället att hänga på. Det kan stundvis bli smått exkluderande stämning när Sveriges alla filmkritiker bildar en ring, lika openetrerbar som Leonidas muskelmur av spartaner i filmen 300, för att prata om dagens intag. Annars är det trevligt. Den kalla temperaturen gör att alla står med jackan på inomhus, vilket i sin tur leder till överhettning och okontrollerat alkoholintag. Särskilt då den påstått ”lougeiga” volymen är för hög för att gå att prata till, men inredingen är för fel för att dansa bredvid, så blir det mest att man stirrar på varandra och dricker. Tältet är helt enkelt förfeststället no 1.

- Riverton Skybar
Här äger alltid den berömda efterfesten med tillhörande stjärnor och ”profiler” rum. När jag träffade en bakfull Jens Jonsson i gbg, precis när han vunnit pris för Pingpong-Kingen i Sundance, kände han sig dock inte särskilt glad över att ha spenderat natten på en svettig skybar istället för att skåla med Tarantino i fjällen.
Ärligt talat har jag faktiskt aldrig varit på skybarens efterfest, eftersom den enligt min egen-uppmålade bild går ut på att det är väldigt ryggdunkarvidrigt.
Men jag kan ju ha fel?

- Någon annanstans.
Bästa alternativet. Men känslan av att missa ”där det händer” kan bli panikartad och sluta i att man går och ser en dokumentär om samiska marmeladtillverkare. Ensam. I så fall bör man vara beredd, vilket leder till nästa viktig punkt:


2. Här ser du filmerna.

Många tror att det gäller att lita på sin favoritkritiker i programbladet, eller bara tolka de överpositiva små filmbeskrivningarna genom ett väldigt cyniskt filter för att få en bra festivalupplevelse. =Helt fel tillvägagångssätt.
Hynek Pallas, som är min favorit i programbladet, rekommenderar t ex filmen ”Google baby” med en trovärdig text. Problemet är att filmen visas i festivalens absolut sämsta salong. Här är genomgång över vilka lokaler som duger och inte:

Chalmers 2: ”Stolar” som framkallar regelrätta kotfrakturer. Min vän Joakim har beskrivit en visning här som ”min top-1 sämsta bioupplevelse”.
Draken: Fantastisk salong. Problemet är lobbyn vars trängsel skapar en dödlig flaskhals i trappen när trycket är som värst.
Roy: Sköna stolar som jag sovit gott i under flera visningar, senast förra året under bosniska ”Snow”.
Capitol: Förmodligen festivalens bästa bio. Bra lutning i rummet och mycket benutrymme. Men så har den varit en gammal porrbiograf också.
Hagabion: Jag gillar tanken mer än själva upplevelsen.
Stadsbibblan: Svettigt och trångt.
Aftonstjärnan: Ska vara fantastisk, men har aldrig upplevt själv.
Bergakungen: gött om man ska se en film, men suger om man vill tillbaka till järntorget.
Pustervik: Här börjar nacken hjälpa sig själv till whiplash.

3. Den här formuleringen aktar du dig för i programmet:

”Kan vara festivalens vackraste film”

Innebär i praktiken en handkamerahistoria om en baltisk kvinna som återvänder till sin hemby efter lång exil. Det hade varit fine, om inte det ”vackraste” visat sig vara en gröt av pålagda photoshopfilter som förvandlar filmen till det närmaste upplevelsen av att titta på färg som rinner ner för en målarduk man kan komma.

Fuck u silly

Det har hänt en del bra saker senaste tiden. Inte för min egen del förstås. Jag ringde t ex och sökte jobb häromdagen. Kvinnan som svarade lät så arg så arg på mig. Mellan raderna hörde jag orden "Hur kan du tro att du ens skulle ha en chans?". Jag bad nästan om ursäkt för att jag försökt. Trots idel nederlag tror jag dock att 2010 kommer bli året då saker blir gjorda. Om inte annat med sänkta ambitioner. Jag satsar därför på att skriva en roman i år och släppa den på pdf som jag länkar till på internet. Så länge man får en like på facebook är allt lugnt.

Skämt och så, allt är bra med mig. Men det riktigt schyssta som hänt är att Diplo mixat om Gucci Manes Cold War-mixtapes och producerat någon slags tropisk gangsta som låter riktigt grymt, eller "Mad decent" som något annat relaterat kallar sig. Rubriken har egentligen ingenting med Gucci att göra. Få saker tilltalar mig nämligen mer än musik om att knulla. Ju mer direkt desto bättre. T ex att Cassie och Nicki Minaj inte bryr sig om någon hör när de skriker :

Cassie ft Nicki Minaj - fuck u silly

Random ostlove

Jag var nyss ute och pulsade i den svarta snön för att handla lite. Samtidigt lyssnade jag på Nick Caves och Warren Ellis soundtrack till The Road. Mer om filmen i en krönika som kommer snart (på ett än så länge hemligt ställe). Men filmmusiken är verkligen svinbra. Det låter förstås korkat att säga att det "låter som filmen/boken" men grejen med bra filmmusik är ju att den förlänger filmupplevelsen. "The Road" låter precis så dark och obehaglig som den fuckade världen efter katastrofen skulle gjort om den var en industriell stråkorkester.
När man sett en film för första gången är det över. Det blir aldrig samma sak att se om den. Däremot går det att bryta lös en bit av filmen - musiken - och använda den på sätt som gör att den fortfarande känns ny. En av mina bättre upplevelser av ett soundtrack var när en DJ spelade John Carpenters "Flykten från N.Y."-OST på en konstskolesvartklubb i en grotta. Good times.

Vad jag läser om överallt just nu som verkligen inte intresserar mig: Andra journalister och Leno vs Conan.

Cashen dom tas

Det här kanske är en orättvis jämförelse. Men att se "Johan Falk - Grupper för särskilda insatser" kändes som att få huvudet nedtryckt under vatten och panikartat slå omkring sig utan att få luft. När jag idag såg Daniel Espinosas filmatisering av Snabba Cash var det skönt som att äntligen få konstgjord andning.
Alltså, det ÄR en orättvis jämförelse. Johan Falk-filmerna har säkert inte samma budget osv, men framförallt verkar de vara producerade av totala alkoholister. Alla skådespelare inblandade stirrar korkat in i kameran som om de berusat glodde ner i en kvinnas urringade klänning. De levererar tafatta repliker på ett släpigt och otryggt frånvarande sätt som för tankarna till fyllot som dröjer kvar efter stängningdags. Men det klart, fotot är så sjavigt och fantasilöst (om två personer pratar med varandra skildras det med två kameravinklar, en rakt framifrån varje person) att man blir mörkrädd innan någon ens hinner öppna munnen.

Att jämföra det med Snabba Cash vore som att jämföra onani med en orgie.
Det vore mer passande att ställa Snabba Cash mot Milleniumtrilogin, en annan svensk sugfest som till skillnad från Johan Falk faktiskt har hyllats så mycket att delar av den nu kan få guldbaggar. Ett jävla skämt är vad det är. Om Stieg Larsson-trilogin är en planet så är Snabba Cash den där övermäktiga Marvelskurken Galactus som ÄTER planeter. Jag tycker inte att Espinosas film är något mästerverk, men jag blir förvånad över hur högt en ny film kan prestera utan att det påverkar hur lågt resten av polisfilmssverige kan ligga för att ändå anses förtjäna mina skattepengar. Snabba Cash är ändå det närmaste vi lär komma en svensk "Pusher" (kolla bara på postern).

Filmen handlar, liksom boken, om Jorge, som rymmer från kåken och börjar om på nytt. Mrado som dänger väktarskallar i urinoarer för att finansiera sin beskyddarverksamhet och JW, en bonnläpp från Robertsfors som tagit en ny identitet som stekarposör i storstan. Alla håller på med tvivelaktiga affärer som, vilket alla kan räkna ut, kommer sluta dåligt. Historien är knappast originell på något sätt, och i filmen har man till och med snott en scen direkt ur Scarface. Det gör faktiskt inte särskilt mycket eftersom det är så proffsigt organiserat. Det mesta av koksandet på Stureplan som är en ganska stor del av boken är nedtonat. Tempot är dock rejält tjackat och klippen hugger av varandra med rasande fart. Ibland blir det svårt att hänga med, men det är ändå väldigt spännande.

Okej, Bara en till jämförelse med Johan Falk. När det gäller språket: I Snabba Cash kallar de kriminella varandra för fittor och mammaknullare. I Gruppen för särskilda insatser pratar man om de kriminella som busar och Pellejönsar.

Förra årets bästa ölrapp

I typ en vecka har jag sporadiskt lyssnat på Fattarus "mina drömmars stad" från 2006. Eller, jag har lyssnat på en låt: "100:-". En låt om att vara pank. Resten av skivan är lite för...engagerad. Svensk hiphop har sina stunder. Visst. Och jag säger inte att jag lyssnar särskilt mycket, om ens tillräckligt för att leverera såna här påståenden som nån slags empiri, men den rap jag orkat lyssna på där det tragglas svenska är medvetet dum och handlar mest om öl. För två år sedan släppte ju Markus Price den episka miami bass-pastishen Basutbudet med uteslutande lyrik om rövar. Låten "när du ser mig" handlade om något ännu mer basalt, berusning: "När du ser mig: Bärs och järn / när du inte ser mig kompis / det är då jag meckar grellet".
I slutet av 09 släppte så hans kompis Näääk sin debutplatta där hela 12 spår handlar om exakt samma sak. Tung G-funk och busig skwee i produktionerna. Men det som imponerar är kreativa historier om att dricka 3,5 och hur många synonymer han kan hitta på för "rulla upp en fet jävla marley".
Kanske är det för att min vardag består så mycket av analyserande som jag tycker att det är så skönt att inte behöva tänka. Oavsett: Ta inte ifrån mig det här nu.

MMS från en konstnärsvän som ville illustrera den totala ondskan

Radio: Medierna intervjuar mig om mina Mad Men-essäer i DN

Fotnot: Mad Men säsong 3 börjar sändas 07/11 på kanal 9.

In epic news

http://niccageaseveryone.blogspot.com/

The Messenger

På nyårsdagen fick jag smeknamnet Magnum. Inte som en slags lumpenretorisk anspelning på mitt gigantiska kön, utan som en referens till att jag druckit en Magnumflaska med mousserande råttpiss (chapel hill) på nyårsafton. Vilket resulterade i att jag låg som en darrig liten spillra till människa och skakade över toalettstolen hela nyårsdagen. Sen dess har jag försökt att återhämta mig, varför det varit dåligt med uppdatering här. Men jag såg åtminstone en film:



The Messenger.

Om The Hurt locker var en film om manlighet i kris mitt under Irak-kriget så är The messenger dess dito, men efter att kulorna slutat vina över skallen och soldaten återvänder hem. Ett vanligt tema som körts tidigare i "Homecoming" och "född den fjärde juli". Men i the Messenger får Sergeant Will som sista uppdrag för armén att meddela anhöriga om att deras son eller dotter dött i kriget. Precis som i filmen "Stop-Loss", där soldater med färdig tjänstgöring återkallades till kriget, blir det en skildring av hur den amerikanska armén utnyttjar sin makt för att tvinga kvar soldater vid sina kontrakt, trots att de gjort sin plikt. Will har till och med tilldelats purple heart och fått den klassiska "hjälte"-titeln stämplad i pannan. Men det hjälps inte, han måste ändå knacka dörr och meddela gråtande fruar och mödrar att deras närmaste dött av sniperskott en miljon kilometer bort.
Som mentor och partner tilldelas Will skrivbordsgeneralen Tony Stone (Woody Harrelsson), som går enligt reglementet i en idiotabsolutistisk stil, men som ändå har något sympatiskt.
The Messenger är den tredje filmen om irak-kriget som inte är dålig, den är faktiskt riktigt bra. Och den liknar The Hurt locker i sin dramaturgiska uppbyggnad också, men istället för potentiellt exploderande bomber måste Will hantera mycket mer potentiellt explosiva människor. Vilket också är mycket mer plågsamt att titta på.