The Messenger

På nyårsdagen fick jag smeknamnet Magnum. Inte som en slags lumpenretorisk anspelning på mitt gigantiska kön, utan som en referens till att jag druckit en Magnumflaska med mousserande råttpiss (chapel hill) på nyårsafton. Vilket resulterade i att jag låg som en darrig liten spillra till människa och skakade över toalettstolen hela nyårsdagen. Sen dess har jag försökt att återhämta mig, varför det varit dåligt med uppdatering här. Men jag såg åtminstone en film:



The Messenger.

Om The Hurt locker var en film om manlighet i kris mitt under Irak-kriget så är The messenger dess dito, men efter att kulorna slutat vina över skallen och soldaten återvänder hem. Ett vanligt tema som körts tidigare i "Homecoming" och "född den fjärde juli". Men i the Messenger får Sergeant Will som sista uppdrag för armén att meddela anhöriga om att deras son eller dotter dött i kriget. Precis som i filmen "Stop-Loss", där soldater med färdig tjänstgöring återkallades till kriget, blir det en skildring av hur den amerikanska armén utnyttjar sin makt för att tvinga kvar soldater vid sina kontrakt, trots att de gjort sin plikt. Will har till och med tilldelats purple heart och fått den klassiska "hjälte"-titeln stämplad i pannan. Men det hjälps inte, han måste ändå knacka dörr och meddela gråtande fruar och mödrar att deras närmaste dött av sniperskott en miljon kilometer bort.
Som mentor och partner tilldelas Will skrivbordsgeneralen Tony Stone (Woody Harrelsson), som går enligt reglementet i en idiotabsolutistisk stil, men som ändå har något sympatiskt.
The Messenger är den tredje filmen om irak-kriget som inte är dålig, den är faktiskt riktigt bra. Och den liknar The Hurt locker i sin dramaturgiska uppbyggnad också, men istället för potentiellt exploderande bomber måste Will hantera mycket mer potentiellt explosiva människor. Vilket också är mycket mer plågsamt att titta på.