"Avatards" ETC Göteborg (22/01)

När jag såg James Camerons miljardfinansierade smurfäventyr Avatar hade jag en väldigt stark önskan i min kropp: ”Sluta aldrig”. Efteråt var jag nöjd med livet och gick, som injicerad med en berusande smurfdrog, vidare.
Det gjorde dock inte alla andra. De mest hängivna fansen har börjat visa tecken på en post-Avatar depression. ”Ända sen jag såg filmen har jag varit deprimerad, att få se den fantastiska världen Pandora och Na'vierna fick att vilja vara en av dem. Jag kan inte sluta tänka på allt som hände och alla tårar och rysningar jag fick”. Det skriver Signaturen Mike på ett en filmens hyllningsforum, och är så ledsen att han säger sig överväga självmord i hopp om att reinkarnernas i en värld som Pandora. Mike är inte ensam. Flera citat vittnar om samma känslor av verklighetens otillräcklighet. ”Jag vill inte jobba, sova, äta, eller tänka på något annat än den här filmen” skriver en annan. Problemet för de uttalat självmordsbenägna fansen (som fått det nedlåtande prefixet ”Avatards”) kanske kan förklaras med hjälp av den klassiske sociologen Emile Durkheim och hans kända verk om självmordet. Durkheim trodde att en orsak till självmord var anomi. Alltså ett resultat av samhällskris där proportionerna är orealistiska mellan vad människor önskar sig och vad de faktiskt har möjlighet att uppfylla. Med enkel matematik kan man då räkna ut att Avatar-fansen har ett problem att ”förverkliga sig själva”, som det brukar heta.
Förutom faktumet att det snart också finns porr i 3-D (jag skojar inte) lär suicidal depression varit det sista James Cameron trott att hans film skulle framkalla. Den lättsmält kolonialkritiska berättelsen borde ha berikat samhället. Men storyn om en amerikan på en annan planet som (genom ett myller av vacker teknik) upptäcker att det är dåligt att utnyttja urbefolningen, gjorde samtidigt livet meningslöst för en liten grupp fanatiker.

Kanske borde de deppiga fansen se filmatiseringen av Cormac McCarthys ”Vägen” (biopremiär idag) för att lära sig uppskatta verkligheten. I ”Vägen” finns inget samhälle kvar. En outtalad katastrof har utplånat all fotosyntes och förvandlat världen till en grå livlös klump. Med naturens död har också kuluren förintats och det enda som finns kvar av mänskligheten är klanbildningar, psykos och kannibalism. De flesta familjer har för övrigt begått självmord för att skona sig själva en plågsam död. Men en pappa (Viggo Mortensen) och hans son gör sitt bästa för att överleva. De lever ur en shoppingvagn och gömmer sig i bilvrak. Viggos skäggige ”Papa” är ingen machohjälte som den kapable marinkårssoldaten Jake Sully i Avatar. Viggo är utsvulten, smutsig och trött. Det är därför han är lite sur hela tiden. Plus att han har en liten pojke att ta hand om. När han konfronteras med hotfulla psykopater längs den kalla vägen ser de hans söndergråtna ögon som en självklar svaghet. ”I think you're a chickenshit” flinar en dåre med svarta tänder innan han kastar sig mot pojken med en kniv i högsta hugg.
I en död värld vars enda population är asätare blir kärlek en lyx. Något de besvikna ”Avatardsen” borde överväga som ett självterapeutiskt argument för fortsatt leverne. De har ju förmånen att inte behöva räkna med sopor som bas för överlevnad.

Publicerad i ETC Göteborg 22/01