KVs träningsskola #1: Glöm skolgympan!

Som de flesta ute på the internets vet har Linna Johansson startat en träningsskola på sin blogg. Den är perfekt, förutom att den endast riktar sig till kvinnor. Linnas blogg behandlar också en slags fitness som jag inte har någon erfarenhet att beskriva. Det här gör att ett tomrum ekar för att fyllas av någon med idétorka. Mig. Däremot har jag tränat kampsport (Capoeira, Shootfighting, brottning, MMA, kickboxning) sedan jag var 14. Därför kommer den här skolan exklusivt fokusera på våldssport i olika former.

Linna hade en bra utgångspunkt, så låt oss ta avstamp i grundskolans traumatiska tillvaro.

Du känner igen känslan av total värdelöshet när klassens alla tjejer fnittrar åt din patetiska prestation i basket. Att du överhuvudtaget fått en passning och faktiskt vidrört bollen känns som ett smärre mirakel. Då blir förstås missen ett ännu mer monumentalt fail. Det är jobbigast när tjejerna skrattar åt dig. Det är ju ändå dem du någon gång vill lära dig imponera på. Att killarna flabbar är du förstås van vid, det är deras väl dolda krokben och armbågar i revbenen du lärt dig frukta på riktigt. Idrottlektionen handlade som sagt aldrig om idrott, utan om att skapa en frizon för pennalism. Klassens medlöpande sportgossar ledda av det mer kapabla lagsportsmongot. Alla i en härlig tyst överenskommelse om att hitta ett eller två svaga mål och göra dem till dagens underhållning. Ett kontrakt som gymnastikläraren mer än gärna skrev under på, eftersom det innebar att han/hon slapp göra sitt jobb.

Många män har minnen som detta och gett upp fysisk aktivitet helt och hållet. Det är förstås en väldigt mesig sak att göra. Inte "omanligt" mesigt. Bara mesigt. Att motionera är ju nyttigt! Man mår bra av det. Vad du inte mår bra av är att gå omkring och bära på ett trauma. Det perfekta med att börja träna kampsport, gärna någon som också är praktiskt fungerande i verkligheten, är att det innehåller en direkt kognitiv passage till det där gamla traumat. Vad du borde ha gjort för alla de där år sedan är ju, för att citera Jake Gyllenhaal i Donnie Darko:

"Sick of some jerk shoving your head down the toilet? Well, you know what? Maybe... you should lift some weights, or uh, take a karate lesson and the next time he's tries to do it, you kick him in the balls."

Men det gjorde du förstås inte. Och det är för att du kände dig typ 3000 gånger svagare än vad du faktiskt var. Eftersom alla ljög om att de bänkade "100 pannor" och du trodde på det. Skulle det vara anledningen till att inte må bra 10-15-20 år senare? För du mår bra gör när du tränar våldssport. Dels finns det inget lag, vilket gör att du slipper känna att du är skyldig en massa idioter dina prestationer. Och känna som om du "svikit" om du skulle misslyckats. Det finns ingen publik att imponera på (alla är för upptagna med sitt eget ändå). Och det finns ingen tydlig hierarki. Bäst av allt är att din prestation inte mäts i några fåniga poäng. Det finns poängsystem, men det är egentligen bara för syns skull. Syftet är ju att använda din kropp för att få en annan kropp att underordna sig i total underkastelse. Det kan låta som våldtäkt. Men det är verkligen inte så pass dramatiskt. Det är ju därför det finns regler.

Till att börja med rekommenderar en väldigt närkontaktorienterad kampsport som MMA. Det är den mysigaste sorten eftersom man får kramas mycket och dela upplevelsen av ett slags forntida barbari kombinerat med uppdämd barndom tillsammans. Kampsport handlar trots allt om att komma någon annan väldigt nära.


Nästa del: Tänk bort kvinnor!