Cashen dom tas

Det här kanske är en orättvis jämförelse. Men att se "Johan Falk - Grupper för särskilda insatser" kändes som att få huvudet nedtryckt under vatten och panikartat slå omkring sig utan att få luft. När jag idag såg Daniel Espinosas filmatisering av Snabba Cash var det skönt som att äntligen få konstgjord andning.
Alltså, det ÄR en orättvis jämförelse. Johan Falk-filmerna har säkert inte samma budget osv, men framförallt verkar de vara producerade av totala alkoholister. Alla skådespelare inblandade stirrar korkat in i kameran som om de berusat glodde ner i en kvinnas urringade klänning. De levererar tafatta repliker på ett släpigt och otryggt frånvarande sätt som för tankarna till fyllot som dröjer kvar efter stängningdags. Men det klart, fotot är så sjavigt och fantasilöst (om två personer pratar med varandra skildras det med två kameravinklar, en rakt framifrån varje person) att man blir mörkrädd innan någon ens hinner öppna munnen.

Att jämföra det med Snabba Cash vore som att jämföra onani med en orgie.
Det vore mer passande att ställa Snabba Cash mot Milleniumtrilogin, en annan svensk sugfest som till skillnad från Johan Falk faktiskt har hyllats så mycket att delar av den nu kan få guldbaggar. Ett jävla skämt är vad det är. Om Stieg Larsson-trilogin är en planet så är Snabba Cash den där övermäktiga Marvelskurken Galactus som ÄTER planeter. Jag tycker inte att Espinosas film är något mästerverk, men jag blir förvånad över hur högt en ny film kan prestera utan att det påverkar hur lågt resten av polisfilmssverige kan ligga för att ändå anses förtjäna mina skattepengar. Snabba Cash är ändå det närmaste vi lär komma en svensk "Pusher" (kolla bara på postern).

Filmen handlar, liksom boken, om Jorge, som rymmer från kåken och börjar om på nytt. Mrado som dänger väktarskallar i urinoarer för att finansiera sin beskyddarverksamhet och JW, en bonnläpp från Robertsfors som tagit en ny identitet som stekarposör i storstan. Alla håller på med tvivelaktiga affärer som, vilket alla kan räkna ut, kommer sluta dåligt. Historien är knappast originell på något sätt, och i filmen har man till och med snott en scen direkt ur Scarface. Det gör faktiskt inte särskilt mycket eftersom det är så proffsigt organiserat. Det mesta av koksandet på Stureplan som är en ganska stor del av boken är nedtonat. Tempot är dock rejält tjackat och klippen hugger av varandra med rasande fart. Ibland blir det svårt att hänga med, men det är ändå väldigt spännande.

Okej, Bara en till jämförelse med Johan Falk. När det gäller språket: I Snabba Cash kallar de kriminella varandra för fittor och mammaknullare. I Gruppen för särskilda insatser pratar man om de kriminella som busar och Pellejönsar.