För att världen krävde det: Goodbye Zebras guide till GIFF 2010

Snart är det filmfestival. I år ser det inte bättre ut än att jag äntligen slipper jobba som journalist. Den tidning jag brukar rapportera för har nämligen valt att ”sköta bevakningen av Göteborg filmfestival från Norrbotten”. (...)
Men, detta om detta, en festival behöver ändå en fast hand, gärna hållandes en machete som bereder vägen fram till det guld man annars så lätt går miste om. Kort sagt: en guide.
Det finns förvisso redan ett festivalprogram, men det är mer än lite bristfälligt i sitt utförande. Tusentals är de plottriga kategorier som samsas om att vara mest korrekta, utan att egentligen berätta något om filmerna. Programmets stora problem är dock att de missar att informera om det viktigaste. Vilket jag ämnar presentera i snygg punktform.



1.Här super du

- Festivaltältet
Ah, det undermåligt uppvärmda festivaltältet. Krogdyr bärs och krånglig kortläsare till trots är det här stället att hänga på. Det kan stundvis bli smått exkluderande stämning när Sveriges alla filmkritiker bildar en ring, lika openetrerbar som Leonidas muskelmur av spartaner i filmen 300, för att prata om dagens intag. Annars är det trevligt. Den kalla temperaturen gör att alla står med jackan på inomhus, vilket i sin tur leder till överhettning och okontrollerat alkoholintag. Särskilt då den påstått ”lougeiga” volymen är för hög för att gå att prata till, men inredingen är för fel för att dansa bredvid, så blir det mest att man stirrar på varandra och dricker. Tältet är helt enkelt förfeststället no 1.

- Riverton Skybar
Här äger alltid den berömda efterfesten med tillhörande stjärnor och ”profiler” rum. När jag träffade en bakfull Jens Jonsson i gbg, precis när han vunnit pris för Pingpong-Kingen i Sundance, kände han sig dock inte särskilt glad över att ha spenderat natten på en svettig skybar istället för att skåla med Tarantino i fjällen.
Ärligt talat har jag faktiskt aldrig varit på skybarens efterfest, eftersom den enligt min egen-uppmålade bild går ut på att det är väldigt ryggdunkarvidrigt.
Men jag kan ju ha fel?

- Någon annanstans.
Bästa alternativet. Men känslan av att missa ”där det händer” kan bli panikartad och sluta i att man går och ser en dokumentär om samiska marmeladtillverkare. Ensam. I så fall bör man vara beredd, vilket leder till nästa viktig punkt:


2. Här ser du filmerna.

Många tror att det gäller att lita på sin favoritkritiker i programbladet, eller bara tolka de överpositiva små filmbeskrivningarna genom ett väldigt cyniskt filter för att få en bra festivalupplevelse. =Helt fel tillvägagångssätt.
Hynek Pallas, som är min favorit i programbladet, rekommenderar t ex filmen ”Google baby” med en trovärdig text. Problemet är att filmen visas i festivalens absolut sämsta salong. Här är genomgång över vilka lokaler som duger och inte:

Chalmers 2: ”Stolar” som framkallar regelrätta kotfrakturer. Min vän Joakim har beskrivit en visning här som ”min top-1 sämsta bioupplevelse”.
Draken: Fantastisk salong. Problemet är lobbyn vars trängsel skapar en dödlig flaskhals i trappen när trycket är som värst.
Roy: Sköna stolar som jag sovit gott i under flera visningar, senast förra året under bosniska ”Snow”.
Capitol: Förmodligen festivalens bästa bio. Bra lutning i rummet och mycket benutrymme. Men så har den varit en gammal porrbiograf också.
Hagabion: Jag gillar tanken mer än själva upplevelsen.
Stadsbibblan: Svettigt och trångt.
Aftonstjärnan: Ska vara fantastisk, men har aldrig upplevt själv.
Bergakungen: gött om man ska se en film, men suger om man vill tillbaka till järntorget.
Pustervik: Här börjar nacken hjälpa sig själv till whiplash.

3. Den här formuleringen aktar du dig för i programmet:

”Kan vara festivalens vackraste film”

Innebär i praktiken en handkamerahistoria om en baltisk kvinna som återvänder till sin hemby efter lång exil. Det hade varit fine, om inte det ”vackraste” visat sig vara en gröt av pålagda photoshopfilter som förvandlar filmen till det närmaste upplevelsen av att titta på färg som rinner ner för en målarduk man kan komma.