Bästa blinkningen i Death Proof

Stuntman Mike: You have a billboard over at big Kahuna burger don't you?
Jungle Julia: (pekar på billboarden): I've got one here too Zatoichi

Facit:
Big Kahuna Burger
Zatoichi

They Live (for this shit)

Orgien fortsätter! 80-talsfilmerna rullar på och får sina välförtjänta hyllningar på Goodbye Zebras

John motherfucking Carpenter. Du har gjort det igen. Eller snarare: Gjort det för ganska länge sedan och åter en gång har jag tillfredställt mina sinnen med ett av dina verk.

They Live (1988)

Roddy Piper spelar Nada (B-skådis är en underdrift). En grymt bitig drifter, med underbart castad garderod: Hockeyfrilla plus flanellskjorta instoppad i ett par böghöga jeans. Sparkad i arslet av samhället har han fått lämna sin hemstad Denver för att söka Lyckan i L.A. vilket illustreras i ett sjukt snyggt gå-lite-motigt-gatan-fram-till-tunga-montona-bluesslingor-intro. Han får lite ströjobb på ett bygge och träffar Frank, en kille som fått en lite duktigare skådisrepresentation med Keaith David (Du vet äcklet i Requiem for a dream kallad Big Tim som köper sex av Jennifer Connelly? Eller har du inte sett den? Too bad for you).

Nada blir misstänksam när polisen dyker upp och hänsynlöst river ner de hemlösas provisoriska boenden. Han hittar ett par skumma solbrillor som får en del folk att framträda som ruttnande zombies (allt i svartvitt) och reklamskyltar att visa sina "sanna budskap". "Submit", "Obey", Comsume" och min personliga favorit "Stay asleep".
Så... Nada flippar! Han mördar ett par poliser (som dock ser ut som monster genom hans glasögon) och drar på rampage med två feta revolvrar och ett shotgun fint uppbackad av carpenters patenterade one-liners.

Faktum är att nästan all dialog filmen igenom är onliners, så fort någon annan form av dialogutbyte yttras så skär det sig som flensost i grytbasen. Här är några av de absolut fetaste meningarna:

"The Golden Rule: He who has the gold, makes the rules."

"Life's a bitch, and she's back in heat!"

"Not this year."

"you look like your face fell in the cheese dip back in 1957"

"The world needs a wake up call gentlemen... we're gonna phone it in"

"That's like pouring perfume on a pig"

Frank: I've walked a white line my entire life, I'm not about to screw that up.
Nada: White line's in the middle of the road, that's the worst place to drive.

"I got news for 'em. There's gonna be hell to pay. 'Cause I ain't Daddy's little boy no more"

They Live (1988) har lämnat sina spår i populärkulturen. T ex den långa och brutala fightscenen (med fyra knän i skrevet) i mitten av filmen har kopierats i South parkavsnittet "Cripple Fight". Och citatet "I came here to kick some ass and chew bubblegum, and I'm all out of bubblegum", mest bekant för dem som en gång i tiden häpnade över bröst i 2d genom spelet "Duke Nukem 3d", har hämtats från filmens huvudperson. Dessutom har jag sett nån musikvideo som snott hela filmen rakt av, nån dansmusik var det. Fuck it, anyways...

Filmen går kanske inte till historien, men hade den gjort det, så hade det varit som Carpenters mest politiska film. Filmen gjordes under den "glada" Reagan-eran och hela tiden pratas det om girighet som definitionen på ondska. Vad utomjordingarna tjänar på att genom konsumtion förslava mänskligheten är oklart. Men det spelar ingen roll, we get it.

Entourage säsong fyra (tre första avsnitten)

Säsong fyra har efter tre avsnitt svajjat ganska rejält. Första avsnittet, gjord som en behind the scenes dokumentär var ett av de bästa någonsin (jag ska snart förklara varför). Avsnitt nummer två var pinsamt uselt. Visst var väl jakten på Walsh och den enda filmkopian av "Medeiin" lite småkul. Men framför allt är det bara ett billigt knep att skjuta upp saker och ting utan att bjuda på något nytt. Detsamma gäller Dramas inflyttningsfest där han som värd får spela sur pedant. Historien om att Aris dotter blir utsparkad från den fina privatskolan för att han som pappa är, för ful i munnen? Kom igen eller? Så löjligt uppenbar utfyllnad, så tomt. Och rocktjejen i rosa trosor som de filmar baken på i typ en minut medan hon bråkar med någon ? Well...

Avsnitt nr tre som gick i söndags landar någonstans i mitten. Vince träffar coole Dennis Hopper, Eric bråkar lite med Walsh som i sitt vanliga manér har den grymmaste stilen i hela serien och skriker okänsligt åt Eric att "fuck off". E säljer "Medeiin" till tjockisen Harvey Weinstein som gör sig bra på ett buffligt sätt bakom ett skrivbord.
Den obligatoriska grabbigheten är seriens sämsta sida och bristen på den testosteronstinna atmosfären är delvis vad som gjorde avsnitt 1 så bra. Delvis.
I tredje epen är den här machopesten förlagd till Turtle och Dramas äventyr (som så många gånger tidigare). Drama vill ligga med en gammal flamma och tycker att Turtle ska "Take one for the team" genom att ha sex med den feta vänninan. "There's no way I'm fucking that old lady!" - Snacka om tung, hård, dramatik. Drama får ett ofrivilligt rimjob håhåh! Skitkul, INT.

Entourage balanserar ofta på en farlig liten pianotråd. När det övergrabbiga blir så påtagligt att det inte går att ignorera för alla metareferenser i världen, då har serien problem. Lösningen kallas utveckling. Ingen vill höra AC/DCs gubbrockriff hela livet, såvida de inte är retarded. precis som ingen vill titta på en serie vars humor ständigt återkommer till omoderna "No fat chicks"-skämt.

Seriens skapare med the Funky Bunch i falnande minne borde ge Turtle och Drama mer att göra med sina karriärer istället för att driva omkring i sina bubblor av grisighet. Vad som gjort Entourage intressant är känslan av att vara i händelsernas centrum. Att det finns hemliga dörrar till framgång på de mest oväntade ställen. Det som gjort serien dålig är att den måste leva upp till ryktet "Sex and the city för män". Sex and the city var en skitserie, men gav åtminstone en analys och lite djup till allt runtsexande. Entourage får för sig att alla män vill ha promiskuöst sex utan intelektuellt utbyte för att sedan fortsätta brottas och luncha med sina killpolare i sann neograbb-anda.

3 x Pleasure.

Som motreaktion till mitt förra inlägg tänkte jag att 3x njutning var på sin plats.

Först ut: Barbara Streisand ställer in sin konsert i Stockholm.

Jan Stenmark


Och Fiddy på Hultsfred, det är ju så att man får en tår i ögat:

2 x smärta : Vänner för Livet / Hills have eyes II

"Shampoo är för bögar" - tänkte han hatiskt.









Såg cirka 65% av Vänner för livet.

Hur kunde förresten en titel som "Reign over me" - dvs Härska över mig på svenska, översättas till "Vänner för livet"? Vi är inte så dumma, väl?


om jag hade fått lägga sk "keywords" hade jag gett dessa stolpar:

Pissig titel, Bob Dylan Look-a-like, Adam Sandler, Don Cheadle, tjatig fru, fast i "charlieworld", trauma, post-9/11 drama, åka ståmoppe, Arwenterapi, soundtrack som från reklamfilm, avsugning, tandläkare, Mel Brooks maraton-montage, spela tv-spel, spela trummor, spela dum i huvudet.



Hills have Eyes II spelar i en helt ny liga vad gäller skräpfilm. Wes Craven som på ålderns höst inte är helt ovan med att pumpa ut lite slarviga manus har förmodligen författat detta med röven.
Bara en snabb genomgång av film nr I: En familj kör vilse i öknen och blir våldtagna samt brutalt mördade av äckliga mutanter. De har blivit som de är pga av atombombstester. Första filmen hade Wes Cravens original som förlaga samt begåvade regissören Alexandre Aja vid spakarna. Den var bra, mycket otäck.

Andra filmen handlar om ett gäng militärer som skickas till samma öken för att undersöka försvinnandet av ett gäng forskare. Mutanter dyker upp och ospännande slakt följer.
Fel nr 1 av typ tusen är att jag verkligen skiter i om de här klåparsoldaterna överlever. Ingen av dem besitter minsta lilla sympatiska drag för att jag ska bry mig. Vissa av mutanterna har iaf lite cleana outfits och det är ju faktiskt mer av en ansträngning än sättet de här skådespelarna trögt hasar sig fram på.

I första filmen var familjen ett så lätt byte, det fanns svaga länkar som mutanerna kunde utnyttja. T ex spädbarn, samt väldigt skärrade kvinnor och män. Och familjen var begränsad till stora delar av filmen med att gömma sig i sin lilla husvagn och skrika i komplett panik. I del 2 klättrar rookiemiulitärerna i berg, klättra klättra klättra...
I del 1 var också det för tiden nya övervåldet mycket mer kreativt. De brände till och med en snubbe levande, fastbunden på ett stort kors. Här I del 2 kastar monstren typ sten, oooh Uga booga!
Och vad sägs om lite bajsfula bakrunder så kasst pålagda att de får gamla Bondfilmer att verka realistiska med sina påklistrade stadsbilder under slutsekvensernas obligatoriska love-boat-tur? Nej tack, just det.

(MEN,trailern till Hills have eyes II är skitsnygg. Och låten "Insect eyes" med Devandra Banhart är ett fint stycke.)

Jag orkar inte klaga mer än så här. Se ingen av filmerna. De suger lika mycket som en lumpare dricker slattar på slitzfest.

Spel som blir film nr 397: Hitman

Regi: Vem då?

Rambo III

Vi lämnar First blood utanför detta tycker jag. Det är en riktigt bra och nästan gripande film och känns inte som propaganda för USAs rättfärdigande av krig. För övrigt ser Stallone aldrig så gay ut som här i trean.

Rambo II och III följer båda samma mönster (Och även fyran av trailern att döma). Nåt sånt här: John Rambo behövs för ett "heligt"krig (jepp, de menar faktiskt allvar). Han säger "My war is over" eller "That is not my war". Generalen, hans ende vän säger typ "What about the war inside you?". Lite senare blir någon jänkare tillfångatagen eller så, vilket ger Rambo en ursäkt att dra på sig slaktmasken så fort han klivit av planet/båten till, i det här fallet, Afghanistan.

Det visar sig att Sovjet invaderat Afgahnistan (whoa, ny stavning varje gång?). Det berättas gråtmilt om ryssarnas något överdrivna grymhet. Bland annat skall de ha skurit upp magarna på gravida kvinnor (efter att ha våldtagit dem) och slängt deras foster i elden. Eeh...? Hade det inte varit lättare att skjuta dem?

Stallones muskelberg får höra många vackra historier om vilka ärofyllda krigare rebellerna är (numera världsberömda under etiketten "Talibaner"). Johns skäggige och älskvärde sidekick berättar en gammal saga om några Talibankrigare som piskade pisset ur sina motståndare och frågar sedan Rambo vad han tror att historien betyder. John svarar: "That you guys don't take any shit".

Resten är som bekant packad med fula explosioner, lite pilbågsskytte och en slutfajt med på hästrygg som aaaaldrig vill dö.

Och innan sluttexterna rullar till låten "HE AIN'T HEAVY... HE'S MY BROTHER" får vi veta att "filmen tillägnas Afghanistans stolta folk"