Benny's Video

Igår såg jag Michael Hanekes inlägg i tidiga 90-talets videovåldsdebatt. Den var bra, innehöll precis den där krypande känslan av att allt kommer att gå åt helvete som "Den sjunde kontinenten", även om den var mycket tråkigare. Benny är en medelklass (vad annars) tonårskille som gillar våldsfilmer och speed metal. En dag när han ska lämna igen sina hyrfilmer träffar han en tjej utanför videoaffären. Han bjuder hem henne, när han och flickan börjar leka med en slaktpistol skjuter Benny skjuter henne tre gånger. Hon dör. Som av en händelse står hans kamera på och att vi får se mordet filmas på en liten teve. Detta lägger ytterligare ett lager av äckel över händelsen. Det är här man blir medveten om distansen som Benny, och vi som tittare har, till reellt våld. men genom att lägga våldet i en meta-dimension blir det istället dubbelt så verkligt och fruktansvärt att titta på. Bennys sätt att sedan behandla kroppen föreslår att han sexualiserat våldet, mer än flickan själv. Han drat t ex ner flickans kjol på ett sätt som signalerar totalt ointresse för hennes kropp. Istället smörjer han in sig med hennes blod.

Väldigt hemskt allt. Särskilt när Benny visar filmen med för sina föräldrar. Då filmas bara deras ansikten, så det blir lite som att se allt igen, men med deras ögon, deras kärlek osv. Jag vet dock inte om poängen är att se sambandet mellan Benys våldskonsumtion och hans våldsfetish, åtminstone inte sm en direkt påverkan. Haneke är ju alltid intresserad av att kritisera de stora strukturerna. I det här fallet av ökad våldsacceptans och inte "videovåldet" som enskild kulturell händelse.
Kommer nog ha mardrömmer ett tag framöver. Men nu har jag iaf sett alla Hanekefilmer!

Dagens Medarbetare: Nils, frilansfotograf

De flesta som talar om min bransch, mediebranschen, talar om en bransch i kris. Men som alla egna företagare vet är ”kris” egentligen bara ett annat ord för ”möjlighet”. Eller som jag ser det: en annan persons kris är min möjlighet. Mediemarknaden är helt klart i stort behov av duktigt folk, det är inget snack om den saken. Men behovet av att betala särskilt mycket, eller ens några pengar alls för kompetensen är inte längre självklar. Detta beror helt enkelt på sjunkande upplagor och sämre annonsintäkter. Detta är en cancer som drabbat bloggar lika mycket som dags och månadspress. Vi bloggare måste helt enkelt göra mer med mindre resurser.
I vissa fall kan detta motivera en mediesäljare att ta ett jobb som inte erbjuder några pengar, utan istället något vagt som ”kontakter”. En av dessa människor är min nya frilansfotograf Nils Wallin, 25 år gammal. Han har precis börjat sin karriär inom foto och har tagit alla bilder i reportaget som ligger här under.
Dra åt svångremmen och kom till pappa.

Uppdrag guldspade: Haschet på vinden

Av någon anledning hade min hyresvärd hängt ett tjockt lås med namnet "MASTER" på den dörr som tidigare gav mig tillgång till vindsutrymmet. I flera veckor har jag försökt få tillgång till mitt vindsförråd. Och idag, när jag äntligen lyckats tjata mig till att få låset avknippsat, förstod jag varför värden gjort som han gjort.

"Welcome to the crackhouse" muttrade min frilansfotograf Nils när vi klev in. Den yta som förseglats hade tidigare använts som regelrätt näste för knarkande ungdomar. Överallt på golvytan låg resterna av jointar, rizlapapper, läsk och chips. Barnen hade inte bara knarkat och blivit ännu mer höga på den lagliga drogen "energidryck", de hade också roat sig med att försöka tutta eld på en gammal soffa. En möbel som de av allt att döma våldtagit först.
Egentligen är inte detta särskilt anmärkningsvärt, det konstiga är ju värdens beslut att bara bomma igen brottsplatsen efter att han sett förödelsen. Hur tänkte han eller hon där?
Var det bara lathet, eller ville han försöka glömma hur förlorad dagens ungdom är? Kanske hade värden sympatier för de juvenila delinkventerna? Ett eget förflutet som sade "se men inte tjalla"? Oavsett anledningen så finns nu äntligen bevisen och sanningen för vad som hänt.

Krönika i Sydsvenskan: Good Hair (hela texten).

-If your hair is relaxed, white people are relaxed. But if your hair is nappy, they're not happy.
Så låter ingången till dokumentären "Good Hair". I den har komikern Chris Rock ägnat två år åt kvinnlig hårbehandling och använt ett förstoringsglas mot afroamerikansk populärkultur som anpassats för en rasism ingrodd i samhället. Filmen fick pris i Sundance förra året och släppes på DVD i februari.

Dokumentären är oväntad från Rock, som annars vrålar könsord och etniskt laddade svordomar från en stand-upscen.
Märkligt nedtonad upptäcker han marknaden för ingrepp med ”weaves”: hårförlängningar som sys fast utanpå det egna, inflätade håret. Men weaves är oskyldiga i jämförelse med ”relaxers”: en hårinpackning med frätande kemikalier som kan bränna hål på kycklingskinn. På slang kallat "creamy crack" och verkar lika beroendeframkallande som narkotikapreparatet, då det gör afrohåret "naturligt" och ”avslappnat”. Vitare, med ett annat ord.

Löshåret är dyrt och importeras från Indien där troende lämnar ifrån sig håret rituellt som en gåva till gud. Processen liknar den post-koloniala marknaden med blodsdiamanter i Afrika. Båda varorna importeras på bekostnad av fattiga som utnyttjas enligt en global ekonomisk modell. De diamanter som grävs fram under slavarbeten har länge varit en statussymbol för nyrika afroamerikanska män. I första hand i den vräkiga gangstarapkulturen där man gärna hävdar framgången på grund av rötterna i fattigdom. Männen har fetischiserat de blänkande stenarna av samma anledning som svarta kvinnor åtrår det raka håret. Efterfrågan på marknaden styrs av fetischismen för kapitalet och i förlängningen: vitheten.
Problemet illustreras i en rolig scen i ”Good Hair” när Chris Rock försöker sälja avrakat afrohår till en hårhandlare.
- Det här håret kommer från Cleveland! försöker Rock, men lyckas inget vidare.
Han pratar även med ungdomar som är rädda att det medfödda afrohåret signalerar politisk radikalism vid arbetsintervjuer.

Det är tydligt vilket hår som värderas högst även här i Sverige. Frisörer berättar att rakpermanent och hårförlängningar är den vanligaste behandlingen för afrohår, även om frisörutbildningen på gymnasiet knappt har någon kurs i att behandla det. Frisörföretagarna har inte haft en enda afrosvensk modell de senaste två åren och för ett år sen uppmärksammades hur svarta kvinnor i Sverige investerade i farliga blekningsprodukter. För huden.

I dokumentären ”Bling - A planet rock” (2007) reser New York-rapparen Raekwon med ett gäng andra hiphoppare till Sierra Leone för en läxa om ädelstenarna som gungar runt deras halsar. Det blir ett plågsamt uppvaknande vid en diamantgruva och alla lovar att aldrig bära ”ice” igen.
Good Hair slutar tyvärr sämre, med floskeln "Det är vad som finns inuti huvudet som räknas".
På internet har dock en motståndsrörelse bildats.
Afroamerikanska kvinnor samlas runt bloggar, fotoalbum och youtube-klipp som beskriver deras ”Natural Hair journey”. En resa där de rakar av sitt konstgjorda hår och odlar krull från scratch. Sedan beundrar de varandras naturliga hår.
I ett av de populäraste klippen, med ca 265 000 visningar, rullar collage av krulliga huvuden till tonerna av Queen Latifahs ”Freedom”.

En något kortad version av den här texten har publicerats i Sydsvenska dagbladet 21/03/10

Jag tar in en praoelev till min twitter!

Entreprenörskap. Varje frilansjournalists viktigaste ledord.
Integritet, meningsuppbyggnad, textstruktur, humor? Element lika lätta att ignorera som det är för en tjur att krossa porslin. Framtiden för journalistik heter "bygga sitt eget varumärke" och det har ingenting med skrivande att göra. Detta är något jag pysslar med varje dag via mikrobloggen twitter. En viktig kanal att synas i.
Mitt liv är hektiskt: varje dag hundra händer som ska skakas, varje kväll ett nytt mingel med mediemänniskor inför potentiella projekt. Det är nyttiga möten, särskilt om de involverar en schysst pina colada, Men de gör att dyrbar twittertid spolas rätt ner i toaletten, och med den sköljs min framtida karriär också ner. Twitter är ett heltidsjobb, vilket de flesta frilansjournalister i mitt flöde verkar vara införstådda med. Varför skulle jag vara sämre?
Som tur är kan jag som egen företagare utnyttja det svenska skolsystemets praoprogram. Så jag har tagit in en obetald praoelev för att sköta delen av mitt liv som stavas twitter.

Låt mig presentera Amina, 16 år gammal:

AFKAHS: Assholes formerly known as Hipsters

Gawker har uppmärksammat ett stort problem med den samtida mediediskursen. Ordet "Hipster" är daterat! Jag har också tänkt på det här. Visst har det känts som om något är fel under en ganska lång tid? Varje gång jag läst ordet i en tidning som vänt som till en ung populärkulturmedveten publik har det fått mig att rodna lite. "Hipster" har fått klangen av gammalt, av lokaltidning, av när ens föräldrar säger "ballt" eller "fränt".

Artikeln lägger ut kriterierna för hur ett nytt ord för "Hipster" ska formuleras:

1. It must succeed in evoking a widely understood and recognized subculture. The same subculture now referred to as "hipster."
2. It must be one word. Pithiness is key. The point is to be able to refer to hipsters without having to describe them, which is impossible.
3. "Hipster" is, in essence, a slur. It must have at least an underlying whiff of insult.

Kommentarsfältet har gått wild länge. Några idéer är "American Apparel Android", "cokeheads" och "neotards".
Själv skulle jag vilja nominera ett par egna förslag för den svenska marknaden:

"Appsholes", "Tweettards", "FIGSIOTS"(=Fixed Gear idiots), "Tumbl-are", "Drapers", "spotifyttor" och min personliga favorit: "Lokkos".

Äntligen, Jag skaffar en praktikant!

Mediebranschen är en ständigt omvandlande massa av deadlines deadlines deadlines och publicistiska events. Arbetet är ett stressigt sådant och att blogga hör till obligatorisk sysselsättning. Men, det är inte så lätt att hinna med allt. Möten möten möten! Medan jag springer mellan möten på olika redaktioner och går viktig bloggtid till spillo. Goodbye Zebras har under en längre tid känt efterdyningarna av finanskrisen, inte ens bloggosfären har gått säker. Men nu jävlar, när sosse-samhället rämnat och vi som visar framfötterna ÄNTLIGEN får lön för mödan är det dags att skörda frukterna av den fria marknaden och låta dess safter droppa ner för min haka. Det smakar jävligt gott.
Jag har börjat med att skaffa en obetald praktikant, som kan hantera mina mest basala och banala uppgifter här på bloggen när jag är upptagen med annat. Detta kommer förhoppningsvis leda till rejäl effektivisering.

Utan vidare får jag be att presentera Petter Granberg, 23 år gammal:

Kulturen

Vad har jag gjort på senaste tiden då? Jag fick en mindre flipp för några dagar sedan och tänkte att jag ska fylla på mitt kvalitetskulturella kapital. Så jag har börjat hyra film på bibblan (inte böcker än, vi tar ett steg i taget) och just nu ligger klassikern "faces" och väntar på att jag ska orka slå igång den. På senaste tiden har jag dock sett en massa andra filmer:


Green Zone

Det finns något härligt bonnpojkigt med Matt Damons karaktärer. Alla älskar en riktig mjuktuffing som kan leverera en replik som "get your fucking gameface on" utan att det låter macho overkill.
Green Zone handlar om delen av irak-kriget när amerikanska soldater (i filmen ledda av Damon) gräver runt i Bagdad efter massförsterelsevapen utan lycka. Lite regeringsfusk och vips en slags pelikanfallet-dramaturgi i världens farligaste stad. Även om vi ju redan vet att USA inte hade någon anledning att förklara krig mot Irak så känns det skönt att få det förklarat av Hollywood.

New Moon

Intressant. Alltså att Bella är en så osympatisk tjej. Hon ska ändå verka som identifikationsobjekt för alla unga tonåriga tjejer som vill ligga med de mytiska sagomännen VampyrEdward och VarulvsJacob. Bella lipar i flera månader över Edward och använder sedan Jacob som surrugat innan hon kallt lämnar honom för Edward igen. Lame. Egentligen är Bella lika velig och handlingsförlamad som sin manliga motsvarighet Harry Potter. Men Bella har i alla fall en sexualitet som skulle kunna göra den här skiten lite undervisande för barnen som ska se den. Synd att både Varulven och Vampyren är totalt impotenta.

In the loop

Vi är körda. Om det här är det minsta realistiskt skildrat när det gäller hur politiska beslut fattas. Alltså, det är det inte förstås, en massa punchlines har pressats in i manus. Men vad är realism egentligen? På en nivå är den här sortens fiktion sannare än vilken dokumentär som helst. Den visar all idioti som ligger bakom de faktiskt besluten (jmf The Wire och den stillastående administrationen i den offentliga sektorn). I In the loop handlar beslutet om man ska starta ett krig eller inte, och hur ängslig mediepositionering kan utnyttjas. Statssekreteraren Simon Foster används typ som en liten marionett där hans minsta tvekan ("Krig är oförutsägbart") blir en ständig refeens i argumentationen för krig. Allt invävt i ett informationslandskap där mannen med ett faktum är kung.



Solaris

Min första bibblofilm blev en Tarkovsky. Även om Solaris var väldigt lång och inte riktigt lika bra som Offret eller Stalker så var den ändå nice.
Chris Kelvin åker upp till rymdstationen ovanför planeten Solaris och märker att planeten skapar materia av hans tankar. Till exempel dyker hans fru upp, som varit död sedan tio år tillbaka. Han förstår att han blir lurad, men börjar ändå till slut älska den falska klonen.
Det blir klassiska postmodernistiska frågor: fantasi kontra vetenskap. Om vetenskapen överhuvudtaget kan rättfärdigas eftersom den försöker utplåna fantasin. I Slutet väljer ju faktiskt Kelvin drömmen fastän han vet att det är en falsk verklighet. jag märkte också att både Danny Boyles Sunshine och purfärska Moon är rejält influerade.
Filmen ifrågasätter också människans sökande efter andra världar som ett fåfängt och självbekräftande projekt. Jag är säkert humanioraskadad, men jag tänkte ändå att Tarkovsky var väldigt tidig med en postkolonial tankeström. "Vi behöver speglar, inte andra världar" är det någon på rymdstationen som säger i en monolog. Precis som rymdresandet i Solaris bygger kolonialism på ett utökande och inträngande av den egna kulturen, snarare än ett utforskande av något främmande.
En av Tarkoskys fulare filmer, men ändå väldigt vacker. Planetens trippiga ocean är bara den ett konstverk.
Nostalgia ska visst vara bra också. Någon som sett den?


The Pacific

Inget hände på 48 minuter så jag slog av.

Krönika i ETC: Grabbighet är lyx

På facebook finns en grupp som heter Vi som älskar hårdrock och starköl. Det går alltså att ”bli ett fan” om man så vill, av hårdrock och starköl i kombination. Ändå kul. På senaste tiden har allt roligt för mig handlat om nya sätt att närma sig grabbighet på en meta-nivå, alltså en slags självmedvetenhet där man skämtar om skämtet i sig. När jag låg med en oerhört grov bakfylla på nyårsdagen fick jag smeknamnet Magnum för att jag druckit en magnumflaska chapel hill kvällen innan. Senare fick jag namnet H5, en förkortning av den grabbiga handklappshälsningen känd som high-five.
Det ska vara bärs och järn istället för mammas bullar. Humor på bekostnad av en basic manlighet där ett personligt problem alltid kan ”snackas ut” om. Typ: Två män, ”mellan fyra ögon och fyra bärs”.

För mig som inte extremsportar finns även en kittlande risk i att försöka maxa meta-grabbigheten offentligt. Min snygge vän Jonathan var ute på lokal och fick en mycket besviken blick av en kvinna som sneglat på honom från avstånd. Det var efter att han avslutat en lång monolog i ämnet som inleddes ungefär såhär: ”Varje gång jag beställt en kall bärsjävel så känner jag lite på glaset innan jag säger åt ölen: ’Håll käften!’ och sen dricker jag. Suger ur bärsen tills det är vakum i glaset...”
Jag har försökt söka min och mina vänners dragning till det nygamla höhö-andet.
För några år sedan skrev Nöjesguiden om ”neo-grabben”. En ny sorts man som blev hel och ren, slutade snusa och kalla tjejer hora, men behöll de väsentliga grisighetsdragen. Några neo-grabbar syntes i alla fall aldrig till. Istället blev det mycket värre än vi någonsin kunnat föreställa oss: neo-gubben gjorde entré. Överallt ville och vill fortfarande unga män se ut som väldigt gamla farbröder. Den manliga motsvarigheten till modeblogg hette herrblogg och snubbar med mjölktänderna kvar fejkade reumatism och kompletterade sin look med käpp, hatt och med att bära en plåtask mintpastiller i innerfickan.
Konstruktionen om neo-gubben var dock ingen arbetarklassgubbe. Han var en belevad karl, heterosexuell och vit, med pengar på fickan.

Meta-grabbigheten bryter mot den självmedvetna gubben. För det första är grabben inte bestämd av en anglosaxisk etnicitet, och bär drag av just lägre klasstillhörighet om än med en slags idiotdogmatisk minimalism: Bärs, brudar och sport. Lite självreflexion då: är meta-grabbigheten bara ytterligare klassförakt? Det hade det förstås varit, om inte en del av mig märkte hur detta grobianskämtande faktiskt känns rätt. Jag tror att meta-grabbigheten är ett sätt att hantera det skifte i normer som en övergång till feminism och genusvetenskap innebär. En nödvändig passagerit över till rätt sida.

Två bloggar jag verkligen gillar är Highbrow (sic) och Byggidioterna. Den första är en slags hatblogg mot stockholmcentrism, kvasiintellekt inbäddat i suddiga modefotografier och farfarsmodet. Ett utdrag: ”Tur för vakterna på Spyan att de känner igen mig så jag slipper ta upp vipkortet. Med tanke på hur många gånger jag ejakulerat på det.”
Byggidioterna skildrar ett kollektiv av manliga byggarbetare som förolämpar varandra på grova sätt. Texterna är välskrivet gapiga och påminner om en slags svensk bloggversion av den amerikanska teveserien The three stooges från 20-talet, där tre fryntliga män slår varandra på käften till skojsig musik.
Problemet med att konsumera hatbloggar blir att de kan få den grabbiga tonen att kännas rätt behövlig ibland. Att det inte alltid finns något metalager att skala bort. Jag tvingas sakta förstå hur grabbigheten inte bara är ett manlighetens fängelse, utan också en lyx jag själv unnar mig. Men det är åtminstone en lyx i självspäkelse.

Krönika publicerad i ETC 12/3

Stjärntydning: Nicholas cage

Hur ska man förhålla sig till Nicholas Cage idag? Han har så väl så länge som man kan minnas varit något av Hollywoods största mongo, men det hade ju varit ointressant om han inte hade något annat också. Det måste finnas en djup ambivalens i en man som sysslar med självskadebeteende som "The Wickerman", "Next" och "World trade center" i ena stunden, för att i nästa ploppa upp i högkvalitativa saker som "Adaptation", "Wild at Heart" eller varför inte "Weather Man"? Trots att hans håräste är på väg bakåt pekar karriären bara framåt. Olikt många andra stjärnor i Cages ålder ligger kurvan från tramsfilm till auteurverktyg i ett väldigt stabilt flöde. Han gör typ tre-fyra bukkakefilmer och sedan, som av ett mirakel, dyker det upp en kreddig roll med en erkänd regissör som på något sätt ursäktar det andra.
Innan Cage spelade blandmissbrukande svin till detektiv i "Bad Lieutenant: of the port of New Orleans", regisserad av legenden Werner Herzog, hade han lallat sig igenom en national treasure-uppföljare, Scientologpropaganda i "Knowing" OCH den fånigaste hitmanfilmen någonsin: "Bangkok Dangerous".
Cage är en enigma i Hollywoodformulan. Han är ingen ung sexig Vincent Chase, och heller ingen äldre pondusingivande Sean Connery-karl. Istället är han spattig och i bästa fall lite låtsasmacho. Han kan förvisso också höja sitt ena ögonbryn på ett pseudo-intellektuellt sätt. Men hans största styrka är förmågan att alltid se lidande ut, lite som om han precis begravt sin hund bredvid resten av släktingarna i familjegraven. Om det beror på att han lider över rollerna han spelar eller om han alltid instrueras: "Nic, gör ditt gråtrunkfejs nu" är omöjligt att veta.

Jag tror att bloggen "Nic Cage as everyone" är nära på att hitta ett svar på gåtan. Där har man kokat ner de mest väsentliga delarna i Cages ansiktsdrag och applicerat på all popkultur tillgänglig. En slags återvinning. Ni förstår, Nic Cage är som skit. Skit finns överallt och går för det mesta inte att använda till något. Men i en bondes kompetenta händer kan det få saker att växa. Till och med vackra saker.

We're number 2! We're number 2!

Varför är inte Whip it nominerad för en oscar för bästa film? Jag skojade bara. Klart jag vet varför. Ingen tar ungdomsfilmer, iaf inte de som inte handlar om vuxensaker (som att bli gravid), på allvar. Men Whip it borde vinna ändå. Jag har inte sett något lika härligt sen, när? Breakfast Club?
Bliss (Ellen Page från Juno) bor i en liten håla i Texas där hon lever en slags självvald misfit-tillvaro tillsammans med sin bästa kompis Pash och snubben Birdman. Lite som i Ghost World, men cynismerna är ersatta med en uppgivenhet som känns mer äkta. Bliss har en (kanske liiite orealistiskt) konservativ morsa som inte ser skillnad på en vas och en bong. Mamman vill tvinga in dottern i någon slags skönhetstävlings/duktig flicka-kalkyl. Men Bliss är förstås helt ointresserad och tar första bästa chans att åka till Austin och börja tävla i rollerderby, en fullkontaktsport på rullskridskor till indie. Det visar sig att Bliss, eller Babe Ruthless som hon blir dubbad, är en född talang och blir intagen direkt i den softa världen av rullskridskobrudar. Schyssta husfester och gullig pojkvän (som spelar i ett band) följer som ett brev på posten. Kanske att 50-talsmorsan är en lite för lättköpt skurk för att bära upp en konfikt. Men vet ni, det är så jävla oviktigt. Egentligen. Hon räcker gott för att det ska kännas som om världen stannar och hejar på när Bliss undervattenshånglar i med sin nya kille i en väldigt vacker scen. Eller när hennes gullige farsa ser ett rollerderbyklipp på internet och äntligen vågar stå upp för dottern. Whip it är en sportfilm med fokus på att ha kul istället för prestige, men utan att vara hånfull mot sporten som så många manliga parodiska motsvarigheter. Det låter ju klyshigt som fan, men det är allt annat än självklart.
Den här självförverkligande feel-goodbomben balanseras med drösvis smart humor. Exempelvis när Bliss tar hand om en dyngrak Pash som vill spy men sedan ångrar sig. "Sätt fingrarna i halsen" försöker Bliss övertyga utan att lyckas, men fortsätter: "Tänk på när dina föräldrar har sex, din pappas nakna kropp, hans gungande pung, svettig..." och lyckas till slut.
Den här sortens Diablo Cody-skoj används sparsamt, och undviker därför känslan en film kan få när den är för självmedveten för att fungera som tårkanalsöppnare.
Jag grät hela filmen.

Heaven and hell

Ursäkta mig. Jag vill ju verkligen gilla säsong 4 av Big Love, men hur ska man tolka den sjuka ombytligheten? Förrförra episoden var obehaglig, mörk och asspännande rakt igenom. Ni vet när Bill åkte till Mexiko för att rädda sin son undan de värsta sektmedlmemmarna och morsan högg armen av den där knasbollen med hatt. Historien hängde ihop, utan att tusen nya problem skulle serveras på Bills tallrik.
Jag har känt en utmattning, eller i alla fall mättnad, efter hälften av säsongens avsnitt med staplande i överdramatiska vändningar och tusen nya konflikter. Att Bill själv inte drabbats av en stroke eller hjärtattack är väl ett mirakel om något?

Om Sopranos var psykoanalysens drama och The Wire sociologins dito ska ju Big Love vara den intelligenta HBO-serien som utforskar det post-sekulära Amerika. Men den nya säsongen känns ibland mer som ett experiment för att närma sig... post-såpan: (spoilers):

Den fundamentalistiske sektledaren Alby blir smygbög och plågas av minnena från sin mördade pappa Roman, profeten. Bills brorsa ljuger om mordet på roman och blir påkommen av JJ, som kör utpressning. JJ, som tidigare varit gift med Bills fru Nikki, och har en dotter tillsammans, gifter plötsligt om sig med Nikkis mamma. Som blir gravid. Samtidigt visar det sig att Nikki själv har svårt att få barn. SAMTIDIGT blir Bills Kasino bombhotat, hans andra fru blir upphånglad av hans egen son och båda hans föräldrar börjar smuggla papegojor. Allt det, plus typ 100 saker till medan Bill försöker att inte sabba sin senatorkampanj "Build with Bill" där också han utpressas från annat håll.
Phew.

Det är inte lönt att låtas som om det inte finns något väldigt tilldragande i det här såpaexperimentet. Det växer på mig, precis som det nya introt där skridskodammen ersätt med en svart slitande tomhet. Big Love har börjat kännas lite David Lynch. Twin Peaks typ. Såpa, mord och ett medvetet mindfuck. Men det behövs kanske ett nytt lager bisarroness som tar Big Love ett steg närmare ett paralellt universum.
Det har börjat bra med Nikki som förkastat mormonklänningen och intresserat sig för fashion. Att hon byter kläder för varje ny scen gör det inte mindre uppenbart hur mycket Chloê Sevigny njuter av att få visa upp sitt riktiga jag genom ett fiktiv karaktär. Ett lite kusligt sätt för serien att flirta med verkligheten. Eller är det jag som läser in för mycket?
Hur som helst, om Barb röker fredspipa och knullar med indianen i bastun har vi en fortsatt bra följetong av tabubrytande på G (vi vet att hon vill).

Kvitterkungen

Yeessss. Äntligen lite rapps värt att skriva om. Soulja boy tellems nya "Legendary"-mixtape närmare bestämt. 19-år unga killen (!) Soulja boy har ju varit en stabil ringtone-rappare sedan han fick alla fjortisar, fängelseklientel och katter att dansa till "crank dat"för tre år sen. Sen dess har han beefat med gubben GZA, haft en MTV-grotesk "super stunna 18" och sålt fler ringsignaler än du vill veta. I fjol medverkade han dessutom på "Bingo" tillsammans med Gucci Mane och Waka Floka Flames. Lätt en av förra årets bästa låtar.

Om 2008 var Weezys år, och 2009 Guccis, finns det med "Legendary"-tapet en del som talar för att 2010 blir året då Soulja Boy får den kritik han förtjänar. Alltså, med tanke på vilken skattkista av diamanter han har hemma är det knappast pengar han behöver.
"Legendary" är 65% briljant och resten slaggprodukter. Vilket är väldigt bra för att vara en hiphopskiva. Låtarna Legendary pt 1-6 är fantastiska, särskilt femman som blandar en slags tjackad tv-spelselectronica med mörka blås där Soulja är snabbare än road runner. Sjukt fet är också "Bang bang" där Soulja samplat Michael Jacksons argaste sång ur "They don't care about us".
Bäst är dock "2 Milli". En både kaxig och rolig låttitel. Som en pastish på Lil Waynes monsterhit "A millie" där Soulja dessutom markerar paradigmskiftet genom att förklara "I always knew one day - I would be The best rapper". Titeln som Lil Wayne claimat tidigare i "best rapper alive" på ett sätt som då stagnerade Jay-Zs ännu äldre "Greatest rapper alive".
Soulja-Låten är dock inget överpampigt. Snarare en överraskande soft och glidig historia med kvinnliga vocals som bäddar om hela beatet.
Det roligaste med "2 milli" är att den inte handlar om något pengaskryt. Soulja Boy kvitto på total framgång är att han har två miljoner followers på twitter. Blondinbella har uttryckt idéer om en "twitterportal" , och det är säkert bra för folk som vill bygga sitt personliga varumärke (sic). Men känns det inte lite överflödigt om "The twittergod is in this bitch" redan?

Säga vad man vill om sociala medier, det är i alla fall där hiphopen får sin ständigt ökande dos av nödvändig hybris bekräftad.

Soulja Boy tellem - Legendary (ladda ner hela mixtapet)