Det ska vara bärs och järn istället för mammas bullar. Humor på bekostnad av en basic manlighet där ett personligt problem alltid kan ”snackas ut” om. Typ: Två män, ”mellan fyra ögon och fyra bärs”.
För mig som inte extremsportar finns även en kittlande risk i att försöka maxa meta-grabbigheten offentligt. Min snygge vän Jonathan var ute på lokal och fick en mycket besviken blick av en kvinna som sneglat på honom från avstånd. Det var efter att han avslutat en lång monolog i ämnet som inleddes ungefär såhär: ”Varje gång jag beställt en kall bärsjävel så känner jag lite på glaset innan jag säger åt ölen: ’Håll käften!’ och sen dricker jag. Suger ur bärsen tills det är vakum i glaset...”
Jag har försökt söka min och mina vänners dragning till det nygamla höhö-andet.
För några år sedan skrev Nöjesguiden om ”neo-grabben”. En ny sorts man som blev hel och ren, slutade snusa och kalla tjejer hora, men behöll de väsentliga grisighetsdragen. Några neo-grabbar syntes i alla fall aldrig till. Istället blev det mycket värre än vi någonsin kunnat föreställa oss: neo-gubben gjorde entré. Överallt ville och vill fortfarande unga män se ut som väldigt gamla farbröder. Den manliga motsvarigheten till modeblogg hette herrblogg och snubbar med mjölktänderna kvar fejkade reumatism och kompletterade sin look med käpp, hatt och med att bära en plåtask mintpastiller i innerfickan.
Konstruktionen om neo-gubben var dock ingen arbetarklassgubbe. Han var en belevad karl, heterosexuell och vit, med pengar på fickan.
Meta-grabbigheten bryter mot den självmedvetna gubben. För det första är grabben inte bestämd av en anglosaxisk etnicitet, och bär drag av just lägre klasstillhörighet om än med en slags idiotdogmatisk minimalism: Bärs, brudar och sport. Lite självreflexion då: är meta-grabbigheten bara ytterligare klassförakt? Det hade det förstås varit, om inte en del av mig märkte hur detta grobianskämtande faktiskt känns rätt. Jag tror att meta-grabbigheten är ett sätt att hantera det skifte i normer som en övergång till feminism och genusvetenskap innebär. En nödvändig passagerit över till rätt sida.
Två bloggar jag verkligen gillar är Highbrow (sic) och Byggidioterna. Den första är en slags hatblogg mot stockholmcentrism, kvasiintellekt inbäddat i suddiga modefotografier och farfarsmodet. Ett utdrag: ”Tur för vakterna på Spyan att de känner igen mig så jag slipper ta upp vipkortet. Med tanke på hur många gånger jag ejakulerat på det.”
Byggidioterna skildrar ett kollektiv av manliga byggarbetare som förolämpar varandra på grova sätt. Texterna är välskrivet gapiga och påminner om en slags svensk bloggversion av den amerikanska teveserien The three stooges från 20-talet, där tre fryntliga män slår varandra på käften till skojsig musik.
Problemet med att konsumera hatbloggar blir att de kan få den grabbiga tonen att kännas rätt behövlig ibland. Att det inte alltid finns något metalager att skala bort. Jag tvingas sakta förstå hur grabbigheten inte bara är ett manlighetens fängelse, utan också en lyx jag själv unnar mig. Men det är åtminstone en lyx i självspäkelse.
Krönika publicerad i ETC 12/3
2 comments:
Den där bärsrutinen är typ det bästa jag har hört om.
Helt grym krönika. Men jag tänker inte överge hatten och kostymbyxorna riktigt än. Trivs som fan i det ju. Och en sidecar vid bardisken är fortfarande godare än en bärs.
Post a Comment