Kulturen

Vad har jag gjort på senaste tiden då? Jag fick en mindre flipp för några dagar sedan och tänkte att jag ska fylla på mitt kvalitetskulturella kapital. Så jag har börjat hyra film på bibblan (inte böcker än, vi tar ett steg i taget) och just nu ligger klassikern "faces" och väntar på att jag ska orka slå igång den. På senaste tiden har jag dock sett en massa andra filmer:


Green Zone

Det finns något härligt bonnpojkigt med Matt Damons karaktärer. Alla älskar en riktig mjuktuffing som kan leverera en replik som "get your fucking gameface on" utan att det låter macho overkill.
Green Zone handlar om delen av irak-kriget när amerikanska soldater (i filmen ledda av Damon) gräver runt i Bagdad efter massförsterelsevapen utan lycka. Lite regeringsfusk och vips en slags pelikanfallet-dramaturgi i världens farligaste stad. Även om vi ju redan vet att USA inte hade någon anledning att förklara krig mot Irak så känns det skönt att få det förklarat av Hollywood.

New Moon

Intressant. Alltså att Bella är en så osympatisk tjej. Hon ska ändå verka som identifikationsobjekt för alla unga tonåriga tjejer som vill ligga med de mytiska sagomännen VampyrEdward och VarulvsJacob. Bella lipar i flera månader över Edward och använder sedan Jacob som surrugat innan hon kallt lämnar honom för Edward igen. Lame. Egentligen är Bella lika velig och handlingsförlamad som sin manliga motsvarighet Harry Potter. Men Bella har i alla fall en sexualitet som skulle kunna göra den här skiten lite undervisande för barnen som ska se den. Synd att både Varulven och Vampyren är totalt impotenta.

In the loop

Vi är körda. Om det här är det minsta realistiskt skildrat när det gäller hur politiska beslut fattas. Alltså, det är det inte förstås, en massa punchlines har pressats in i manus. Men vad är realism egentligen? På en nivå är den här sortens fiktion sannare än vilken dokumentär som helst. Den visar all idioti som ligger bakom de faktiskt besluten (jmf The Wire och den stillastående administrationen i den offentliga sektorn). I In the loop handlar beslutet om man ska starta ett krig eller inte, och hur ängslig mediepositionering kan utnyttjas. Statssekreteraren Simon Foster används typ som en liten marionett där hans minsta tvekan ("Krig är oförutsägbart") blir en ständig refeens i argumentationen för krig. Allt invävt i ett informationslandskap där mannen med ett faktum är kung.



Solaris

Min första bibblofilm blev en Tarkovsky. Även om Solaris var väldigt lång och inte riktigt lika bra som Offret eller Stalker så var den ändå nice.
Chris Kelvin åker upp till rymdstationen ovanför planeten Solaris och märker att planeten skapar materia av hans tankar. Till exempel dyker hans fru upp, som varit död sedan tio år tillbaka. Han förstår att han blir lurad, men börjar ändå till slut älska den falska klonen.
Det blir klassiska postmodernistiska frågor: fantasi kontra vetenskap. Om vetenskapen överhuvudtaget kan rättfärdigas eftersom den försöker utplåna fantasin. I Slutet väljer ju faktiskt Kelvin drömmen fastän han vet att det är en falsk verklighet. jag märkte också att både Danny Boyles Sunshine och purfärska Moon är rejält influerade.
Filmen ifrågasätter också människans sökande efter andra världar som ett fåfängt och självbekräftande projekt. Jag är säkert humanioraskadad, men jag tänkte ändå att Tarkovsky var väldigt tidig med en postkolonial tankeström. "Vi behöver speglar, inte andra världar" är det någon på rymdstationen som säger i en monolog. Precis som rymdresandet i Solaris bygger kolonialism på ett utökande och inträngande av den egna kulturen, snarare än ett utforskande av något främmande.
En av Tarkoskys fulare filmer, men ändå väldigt vacker. Planetens trippiga ocean är bara den ett konstverk.
Nostalgia ska visst vara bra också. Någon som sett den?


The Pacific

Inget hände på 48 minuter så jag slog av.