Cloverfist

Självklart är det ingen slump, men ändå roligt att jag lyssnar på Pascals garagemangelhit Stort och vackert vars enda text skriks fram: "Jag ska bygga nånting stort och vackert / som jag ska krossa er med", samtidigt skriver jag en filmrecension om ett gigantiskt monster som inleder en förbannad killingspree med att halshugga frihetsgudinnan och bowla skiten ur New Yorks gator med hennes skalle som klot och stadens invånare som ofrivilliga käglor.

Låt oss ta det från början: Ett gäng snygga människor ordnar avskedsfest för en snygg kille som ska flytta till Japan. Den klumpige bästa vännen Hud får i uppdrag att dokumentera kvällen med handkamera. Denna kamera blir publikens ögon och öron resten av filmen på bästa blairwitch/videodagboksmaner. Och precis när festen med sina videofilmade hejdå-hälsningar börjar bli outhärdligt tråkig, och ett berusat relationsråd startar på balkongen av ett gäng killar som kallar varandra "dude" lite för ofta.

DÅ smäller det som fan borta i fjärran.

"Du kanske borde ha lämnat stan lite tidigare", säger Hud till sin bäste polare Rob innan en skyskrapa exploderar i bakgrunden och stresspulsen skruvas upp från Johan Sebastian Bach till Thorsten Flinck på ett par hundradelar. Sedan följer en dryg timmes intensiv kamp för överlevnad och en mission att rädda en tjej på andra sidan stan.
I ärlighetens namn hade nog det mesta känts segt utan handkameragreppet, då själva enormt-monster-är-arg-på-storstaden-grejen inte är särskilt unik. Nu lyckas dock den skakiga närvaron blåsa nytt liv i ett tidigare stendött koncept. För där sitter jag ju, och bryr mig inte om något annat än hur jag ska överleva i kaoset, det är ju jag som är mitt uppe i det, ja så känns det.


Det bästa med Cloverfield är att ingen tid spills åt att skapa någon låtsaslogisk anledning till fetmonstrets plötsliga entre. Ingen sitter i styrelserum och förklarar att varelsen är en produkt av vår dåliga källsortering. Inget trams där militärpolis skriker åt forskaren (som vill lösa problemet på ett humant vetenskaplig sätt), att "we have to nuke the bitch!".

På det direkta tilltalssättet liknar den här rullen Zack Snyders remake på Dawn of the dead från 2004 en hel del. De spelar båda på samma kompromisslösa panik.

Inte ens namnet på filmen förklaras. Cloverfield liksom? Vad är det?

Publicerad här dårå.

Pingpong-Kingen och DI

En kortfilmare på Göteborg filmfestival berättade för mig att han i unga år gått in på dramatiska institutet i Stockholm för att snoka runt lite. Han var liksom litesugen på att gå där. Bäst som han höll på att snoka dök det upp en kille som frågade vad han gjorde där? Kortfilmaren berättade att han var där ock snokade. Då blev killen genast väldigt glad och skulle visa den förvånade kortfilmaren runt. Han öppnade dörrar till alla möjliga rum och höll tydligen i en väldigt informativ guidetur.

Killen där var Jens Jonsson som regisserade Pingpong-Kingen. Min recension ligger här, men den har censurerats och börjar ursprungligen på följande sätt:

"Jag har aldrig varit i Gällivare. Någonstans har jag väl fått för mig att de flesta boende ovanför Boden fortfarande jagar i flock med spjut, gör upp eld genom att gnugga trä mot trä och tittar på TV4.
Som tur är har Jens Jonsson spelat in en film som utspelar sig i Norrbotten, utan att för den skull på typiskt filmsvenskt sätt schablonisera den geografiskt ofta bestämda bilden av befolkningen och kulturen (facit: Jägarna). Jonssons film är mycket större än så, eller vill åtminstone mer..."

Sweeney Tard

Visst ser han ut att lida av någon slags obotlig hjärnskada?

Modeblogg: Man 2008

Mansslöjan, en peacocking som heter duga. Precis som de iranska kvinnorna bär slöja där de lyckas framhäva sina ögon och lugg får mannen 2008 nya skönhetsramar för att utvidga ansiktets målarduk.
Numera räcker det inte att ha en cool Christian "chippen" Wilhelmssonfrippa, det är dags att tränga ihop och koncentrera den manliga skönheten till lugg och ansikte. Undergroundmannen har sedan länge insett slöjans diskretion och potential, då vi sett den bäras på flertalet punkiga kulturevenemang. Och icke att förglömma har ju slöjans kraft redan visat sig fungera på kvinnan, 2008 är det mannens tur.

Danmark örfilar oss till rätta

Det är lite typiskt att man aldrig lär sig. Står det "Förmodligen en av festivalens vackraste filmer" om en Kanadensisk/Armenisk dokumentär i programbladet till Göteborg filmfestival borde jag, om jag haft lite större förutseende, struntat i att gå på vad som skulle bli en av de svåraste filmupplevelserna jag varit med om. Stone time Touch var en slags pubertal formstudie i patosposerande som inte blev lättare att genomlida sittandes på en kudde i biograftrappen. När jag dagen efter skulle se den tyska Reclaim your Brain med tesen "dum TV gör dig dum i huvudet" gick jag ut från salongen.
Men nu ska inte den här texten bli ett staplande i sågningar (även om det förstås hade glatt er) utan en sammanfattning av det intressantaste som visats under Skandinaviens största filmfestival.

Ett nytt tema för 31:a upplagan av Göteborgs filmfestival är "efter 9/11".

Battle for Haditha är en brutaltragisk historia med dokumentärkänsla om urbana strider i Irak. Den skildrar amerikanska soldater och deras vardag parallellt med några Irakiers planerande av en attack. I mitten av filmen kulminerar allt till ett blodbad.
Men i stället för att piska upp hat och peka ut olikheter som skälet till ondska för betraktaren, presenterar filmen aldrig någon typ av representant som filmen lägger ansvaret på. I vanliga fall är det en underbegåvad amerikansk byråkrat eller en islamistisk fundamentalist.

Den senare finns dock lite onyanserat porträtterad i Tsotsi-regissören Gavin Woods Utlämnad där Jake Gyllenhaal spelar Douglas Freeman som, trots sitt i sammanhanget självparodiska efternamn, mest framställs som en fegis och medlöpare när han beordras övervaka en tortyrsession. Han är en av många välspelande i en thriller om USAs förhörsmetoder och hur slentrianmässigt "ändamålen helgar medlen" används som argument för extrema kränkningar av mänskliga rättigheter.


Att ladda rollpersoner med värderingar och motiv är något som regissören Michael Haneke motsätter sig i remaken av sin egen Funny Games från 1997. Den amerikanska versionen är förvisso en nästan exakt kopia av originalet. Två unga män antastar en typisk kärnfamilj på deras semester i sommarhuset. Killarna använder psykologisk terror för att spela sadistiska spel med familjen. Här är det just avsaknaden av fasta identiteter som gör antagonisterna så vidrigt obehagliga. De har inga riktiga namn utan kallar varandra Peter, Paul, Beavis, Butthead, Tom och Jerry. När en gråtande Tim Roth frågar "varför gör ni det här?" drar en av de tvålfagra ynglingarna en sarkastisk vals om att de är knarkare från svåra förhållanden och flinar sedan åt sin egen lögn. Faktumet att våldshandlingarna verkar så triviala och meningslösa för de två väldigt blase unga männen gör att hotet som är så påtagligt aldrig går att bestämma var det kommer från, och det skrämmer skiten ur mig.

Förra året kom två bra svenska filmer på bio. Under en av dagarna på festivalen såg jag inte mindre än tre bra svenska filmer på en dag. Om vi har otur är de tre också de enda grymma detta år.

Jens Jonssons Pingpong-Kingen kanske inte levde upp till sin massiva hype, men visst var den ett stämningsfullt familjedrama med viss abstrakt USA-kritik och en ny spinn på mobboffrets revansh som kanske inte faller alla i smaken. En film jag blev positivt överraskad av är Patrik Erikssons En enastående studie i mänsklig förnedring, den första långfilmen någonsin filmad med en mobiltelefon. Här trodde man att snacket om filmen skulle vara roligare än själva upplevelsen. Så fel det går att ha. Otroligt självutlämnande, patetisk och väldigt lätt att känna igen sig i.

Vampyrdramat Låt den rätte komma in har redan utnämnts till en modern klassiker, och visst, det är svårt att värja sig för blodutgjutelse när den är så romantiskt inramad och inspelad på Örnäset och Pontusbadet i Luleå. Där man ju badat som ung.

Som vanligt kommer dock Danmark och örfilar oss till rätta. Eller okej, klappar oss åtminstone på huvudet. Susanne Biers första hollywoodfilm Things we lost in the fire hade visserligen en fantastisk Benicio del Toro men filmen som riktigt krossade mig var Anders Morgenthalers Echo (se även Princess från förra året).
En far som förlorar vårdnaden om sin son bestämmer sig för att kidnappa pojken och ge dem en sista tid tillsammans, samtidigt gör pappan upp med ett trauma från sin egen barndom. Morgenthaler skapar en knivskarpt timad konflikupptrappning med en antites till tillgjord dialog (läs: Juno) och är expert på den vackraste av konster: empati för den svage. Denne som ibland är en stor skäggig poliskonstapel till karl.

Publicerad.

Bonusgnäll:

Förlåt att jag missade att skriva om vissa "talk of the festival"- filmer, som Broken English, Erik Nietzhe - the early Years eller Lindsey Andersson dokumentären. Det är bara väldigt mycket film och det går inte att se allt.
sista dagen på festivalen var igår, söndag. Den spenderade jag med att somna till Werner Herzogs dokumentär om antarktis. Jag vaknade till när Herzog frågade en pingvinexpert som slutat prata med människor om det finns gaypingviner? Senare såg jag den sämsta filmen i världen, Captain Ahab, "fritt inspirerad av Moby Dick" Ja om med "fritt inspirerad" menar "helt jävla dumma i huvudet" kanske. Det var filmad teater rakt upp och ned om hur Ahab växte upp och vad som ska ha "format" honom till den sadist han senare blev. Han blev slagen med en käpp i luften t ex, fan vilket trauma. Nae, usch. Det värsta var att jag redan fått mig en powernap och kunde inte direkt somna i Folkans hårda säten. Inget värdigt slut på en annars väldigt fin filmfestival.

Modeblogg: Sommarens look 2008

Plagg: Lång eller kortärmad vit piké, korta seglarshorts och låga vita converse. Alt. blåa vans för viss kontrast. Vita handskar. Gult regnställ om du bor i Göteborg.

Accessoarer: Golfklubba, hagelsprakare.

Attityd: Identitetsambivalens och ett glatt humör.

Fredagslistan: Ensamheten

Förra fredagen skrev ironikern, radioprofilen och musikern Anders "Teg" Teglund ett inlägg på sin blogg Fredagslistan. Det var en (surprise) lista, en för kärleken. Teg tycker att det i dagens samhälle råder en gällande singeldiskurs som via helgbilagornas allmäktiga genomslagskraft bedriver en slags propaganda mot parförhållanden som beskrivs som konservativa och förknippade med "hyr-dvd och ikea-inköp". Tegs lista slår alltså ett välriktat och behövligt slag för den monogama heterorelationen som i sitt underläge blir sparkad på av hårda helgbilagskängor. I kommentarsfältet hyllas sedan Teg enhälligt som den ende sanna tolken av kärlekens ack så komplicerade språk.

Eftersom jag själv (som bekant) är väldigt pro-etablissemang känner jag att någon borde ta singeldiskursen i försvar. Förklara några punkter som bidragit till dess storhet. Det handlar förresten inte om att vara singel, utan att, som Teg själv förklarar, vara ensamstående. Singel är ju bara ett lite förfinat uttryck (hallå Fredrik Lindström). Så nu använder jag skamlöst Tegs eget grepp med "fredagslista" för att ge er den ultimata listan till ensamheten i all sin blodssvällande prakt.

1. Som helt ensam får man skaffa sig ett nytt och förfinat förhållande till matematik. "Hur många öl har jag druckit nu?" är förstås en viktig uppskattning att hela tiden göra, då man aldrig har någon chans till närhet eller sex i nyktert tillstånd. Men dricker man för mycket så slutar man istället upp på Grand Burger klockan fyra med gråten i halsen och en kebabrulle i skötet.

En annan intressant uträkning jag har gjort är den om hur snabbt en tjej i ett förhållande nämner sin pojkvän. Senast 10 minuter efter första kontakt gäller, och det slår faktiskt aldrig fel. Oavsett om det är kärnvapenkrig och mutanter på anabola som tar över jorden samtidigt så kommer tjejen, så fort man kastat sig ned i första bästa jordhåla för att söka skydd från atomstrålningen, kläcka ur sig någon detalj om sin kille. "Min pojkvän gillar den här undergångsfilmen I am Legend jättemycket". Sedan hör man sig själv säga "Åh gud vad intressant, berätta mer?" samtidigt som man förbannar valet att inte rädda hennes kompis undan kärnvapenexplosionen istället.
Som för att markera liksom, "jag har en pojkvän och han är en så stor del av mig att när jag de få stunder inte klänger i hans arm och faktiskt är ute för mig själv så måste jag konstant prata om honom så att illusionen av hans närvaro åtminstone finns där."
Om en tjej har en pojkvän är hon naturligvis stolt över detta, det är för övrigt nödvändig information. Så att man "inte får några idéer". Det finns också tjejer som väljer att aldrig nämna att de lever i ett förhållande men det är oftast för att de är trötta på sin kille och vill ha lite uppmärksamhet av någon utomstående. Att lista ut en sån sak kräver noga beräknande för att man inte ska slösa bort en hel kväll med att känna sig som en kung för att sedan få "the pull back" när man "får sig några idéer".
Samma regler gäller förstås för killar som har flickvän, även om de för det mesta skiter i 10 minutersregeln och struntar i att berätta om sin relation överhuvudtaget då killar nte tycker att det här med relationer är så häftigt, utan snarare antalet tjejer man legat med. Risken är då att ingen kommer att finna killen intressant eftersom tjejer inte är särskilt intresserade av killar som inte redan lever i ett förhållande. Med all rätt förstås.

2. Man behöver aldrig diska. Aldrig. Två ord: take-away.

3. Man kan ladda ner film istället för att gå och hyra den.

4. Sexet som ensam är förstås sämre än i en monogam parrelation. Både solo och i sällskap med någon annan. Men fördelen är att det finns en större förlåtande faktor. Det är liksom okej om det är dåligt eftersom det är första (och förmodligen sista) gången. "Det är ju klart att ingen är världsmästare på sitt första försök" tänker båda om den andre och somnar gott i varandras armar.

5. "det är det bästa med att inte vara älskad av någon, man får så jävla mycket tid över till annat" Som den gode Beta skrev. Och ingenting kunda stämma bättre. Exempelvis kan man som ensam ta sig tid och lyssna på UGK - "international players anthem", Känna efter riktigt djupt och och känna att om man varit med i en film så hade man tänkt "det här, det är en riktigt jävla ironisk filmscen det här". Och så skrattar man högt för själv och njuter av den bästa sortens humor, ens egen.