Valkyrernas Fashionshow

Peter Bradshaw på The Guardian skrev syrligt i sin recension av Valkyria. Han tyckte att det var superfånigt att uteslutande britter spelar tyska nazister och att Tom Cruise som ensam amerikanare inte gjorde saken bättre. Självklart har Bradshaw rätt, men hans resonemang är i samma bollpark som en kritik av Harry Potter-filmernas overklighet för att de "innehåller troll".
Andra världskriget är mer än någonsin en sagovärld som vilken som helst. Vi vet att de största nördarna varken samlar på rollspelsfashion eller Star Trek-leksaker. De största hardcorenördarnas fix är krig. Och deras heliga Graal är förstås det sista riktigt maffiga, andra världskriget.
Med samma hängivna gullighet som vilken skrivbordsgeneral som helst har Tom Cruise och Brian Singer gjort film av just sin favoritepisod.

Och, det är självklart en remake.

Cruise spelar Wehrmaktofficeraren Claus von Stauffenberg som tillsammans med en liten motståndsrörelse planerade, men misslyckades med, att mörda Adolf Hitler ungefär nio månader innan han tog sitt eget liv i den där bunkern.
Filmen blir en slags nedmörkad Oceans 11 utan komisk relief. Det skall planeras med viskande röster, menande blickar skall utbytas och munnar skall knipas ihop i hemlighetsfulla poser. Och det funkar bra tycker jag.
Varför skulle inte andra världskriget få bli den lekplats som vi ändå vill att den ska vara? Tyskland själva gör upp med de mörka bitarna av nazismen så bra på egen hand med filmer som Der Untergang och Die Welle.

Hollywood stör nog ingen med sina tacksamma serietidningsversioner av Adolf Hitler som väser att "endast den som förstår Wagner kan förstå vad nationalsocialismen handlar om". Vad Valkyria handlar om är nog mer Tom Cruise ögonlapp, men det är helt okej.
Senare i år har också Quentin Tarantinos WWII-film Inglorious Basterds premiär. Filmen är ännu en omtolkning ur en av Tarantinosskräplåda med älskade B-filmer, och den kommer förmodligen fortsätta göra rivsladdar i nazisternas sandlåda utan att själva tidsfonden har så mycket med handlingen att göra. Den stora frågan hittills har varit vad det är för byxor Brad Pitt har på sig. Om det diskuterades terroristiskt mode 2008 kommer 2009 bli känt som året då "Nazi-chic" blev ett vedertaget begrepp.

Publicerad i NSD 30/01/09

GIFF 09. Barrunda med: Bashir, Synecdoche, Slumdogs och icke-radioheadrelaterad Amnesia.

32 :a upplagan av Göteborg Filmfestival har haft det lite knackigt med stora gäster i år.
Både Ari Folman och Charlie Kaufman, två högt uppskrivna regissörer har tackat nej till att komma. Det är kanske tråkigt att Sverige inte känns relevant, men samtidigt är det busy season för stora regissörer i Oscarstider. Film är film ändå. Utan att regissören svarar på frågor efter visningen. Folmans dyker åtminstone upp som sig själv i filmen, om än i animerad form. Hans stiligt tecknade ”Waltz with Bashir” är ett av festivalens stora röda köttstycken.
En gammal väl till Ari Folman berättar om hur han hemsöks av kriget. Hans mardrömmar huserar 26 blodtörstiga hundar som skäller utanför hans port. Ari hjälper till enom att söka söka efter minnena för att få klarhet och historien från kriget, en estetisk dramatisering av den första libanoninvasion 1982, vilket varvas med intervjuer från dagens Israel.
”Waltz with Bashir” är omöjlig att ankra i filmiska referenser som inte känns långsökta. Det är en helt unikt vacker film. En animerad konstfilm som lyckas vara högerkrokskraftig dokumentär samtidigt.

Engelske Danny Boyles segertågsfilm, ”Slumdog Millionare”, om en indisk gatupojke som vinner i ”vem vill bli miljonär” är genial i sin folklighet, på sina ställen. Men jag tycker nog ändå att Boyle beskriver samtiden bäst genom framtiden, bäst i den döda genren Science Fiction. ”28 dagar senare” var en skön zombiefilm och jag tror nog att hans bästa sedan ”Trainspotting” var solskens-existentialismen i ”Sunshine”. Att se honom regissera Bollywood-dans till sluttexterna gör lite ont (vilket jag inte är först med att påpeka).

Charlie Kaufman fortsätter projicera sitt lidande konstnärsalterego på sina rollfigurer. Och det är ju okej, i ”Adaptation” var greppet gjutet. Redan skallige Nicholas Cage fick spela en mer tunnhårig och mycket mer patetisk verison av Kaufman vilket flöt ihop som kethup och starksenap. Men I ”Synecdoche New York” (jag vet fortfarande inte hur titeln skall uttalas) där Kaufman regidebuterar har det gått för långt.
Den här gången har Philip Seymour Hoffman fått rollen som teaterregissören Caden Cotard. Regissörens (och förstås indirekt Kaufmans) ambition är att skriva en pjäs om hela sitt liv, och alla andra i hans liv. Eftersom Cadens liv fortlöper och blir mer dramatiskt måste han hela tiden skriva in nya karaktärer och draman i sin pjäs, vars kulisser också växer och till slut är i identisk storlek med den riktiga staden New York.

”Nu kanske jag har en titel” säger han gång på gång och kräks floskler som han sedan reviderar. Ständigt bitter och ensam sitter Caden insprängd i en flora av värdelösa självhjälpspsykologer och älskarinnor som bor i brinnande hus.
Men för att beskriva Cadens problem kortfattat: ett fett jävla moment 22. Och det blir ungefär så enerverande att titta på som det låter. Ingenting i Charlie Kaufmans patenterade LSD-psykoser känns längre logiskt. Snarare är mycket av berättandet tillkrånglat för att visa hur svårt det är att ”berätta om livet”.
Vad återstår egentligen när det visar sig vara omöjligt? En 124 minuter lång egotripp som slår kärringknut på sig själv är vad.

Även upphypade Bosniska ”Snow” om hur familjens kvinnor väntar förgävas på sina döda soldater till män visade sig vara en snarkfest av stora proportioner.

En film som handlar om livet och döden utan kejsarens nya kläder, och som fick mig att vilja dö på ett bra sätt är ”Forgetting Dad”. En puttrig dokumentär i början, men förmodligen en av årets bästa redan efter en halvtimme.
Filmaren Rick Minnich går igenom ett livslångt trauma efter att hans farsa får minnesförlust i en bilolycka. Richard blir som ett litet barn och tycker att det är underligt att bli kallad pappa. ”Jag är den nye Richard, när ska du förstå det?” säger han till sin son. Men Rick fortsätter hoppas på att minnet skall återkomma. Ibland ser han drag av sin gamle far skina igenom. Sen tvistar allt och en misstanke utvecklas om att pappan fejkar. Amnesia är så sjukt ovanligt och läkarna säger hela tiden att Richard lan bli frisk bara han vill. Samtidigt skulle ett sånt skådespel vara
Frågestunden var förmodligen festivalens känslosammanste när Rick Minnichs ögon vattnades upp samtidigt som han svarade på frågor om sin far. En död person i en levande kropp.

Publicerad i NSD 29/01/09

Libanon 1982

Jag tror att vi har en av årets bästa filmer färdig för nästa decemberlista.

Recension: att bli misshandlad

Tja, jag är på Göteborg filmfestival just nu. Mer om det sen.
På onsdag typ. "Synecdoche New York". Konstig. "Forgetting Dad". Bra. "Snow", vad var grejen med den? Booring.
Jag vet att det varit ganska low activity här och det beror främst på ett överskott av saker att göra. För att ni, mina små vänner, ska få något att göra tänkte jag berätta om en milt dramatisk händelse ur helgens festarkiv.

***

I lördags var jag ute. Klubbade i festivaltältet. Ebbot spelade skivor och musiken var rätt dålig. Stort gäng som bli flera små gäng på väg in till klubb. Jag, min tjej B och hennes kompis Molli tog vagnen in till stan.
Spårvagnen blev Tokyofull. Det var en sån där ny spårvagn som kränger sjukt hårt vid minsta lilla start eller stopp. I en kurva trampade jag alltså en väldigt full, ful och arg tjej på tårna. "Aj som FAAAAN!" tjöt hon då och började skälla ut mig. Förståeligt. Och trots att jag stått med ryggen mot henne när jag tappade balansen och tog ett steg bakåt, tog hon det hela personligt.
"Men", sa jag, "Du fattar väl att jag inte stampar dig på fötterna för att jävlas?".
Detta var inte en godtagbar ursäkt i tjejens värld. Hennes rödmosiga kinder svällde upp och likt en svarthårig padda fortsatte hon skrika om hur hon blivit djupt kränkt. "Men kan du sluta vara så dum i huvudet?" sa B då så pedagogiskt som sällskapet gjorde möjligt. Paddan verkade inte bli gladare av detta och hennes värmländska (ller var det gotländska?) blev om möjligt ännu bredare när hon var arg. Jag minns inte alla detaljer men plötsligt började hennes väninna skrika om något till Molli som ditills mest haft front row seats till ett kammarspel av Stefan & Krister. Nu var även hon med i pjäsen. Ungefär då tror jag att jag sade "jag hatar folk!" ganska högt. Jag kan nog säga att jag bad om det.

När vi skulle gå av vagnen hade plötsligt männen i Paddans sällskap vaknat till och bestämde sig för att, jag vet inte, "försvara" sina tjejer. Förmodligen hade Paddan och hennes sidekick delat ur order som deras pojkvänner nu carried out. Några hårda knuffar i ryggen och B åkte i marken. Jag hann få tag i henne och dämpa fallet lite tror jag. Men sedan var det min tur. Vem den rakryggade slagskämpen var fick jag aldrig syn på, eftersom han slängde in mig i hållplatsens plexiglas och sedan slog mig i bakhuvudet några gånger innan han sprang därifrån. Ridderligt i ordets sanna bemärkelse.
B hann ge den flyende killen en rak höger i all fairness. Killen knuffade då ner B och spottade på henne. När jag kvicknat till ser jag en man med bakåtslickat hår som ser ut att ha viljat sparka på mig men som nu ryggar lite tillbaka. Han ser ut som om han bär sitt gymkort i skjortärmen av den praktiska orsaken att han alltid ska lyfta skrot. Musklerna försvinner sedan i en minneslucka där nästa sak jag minns är någon som "håller mig tillbaka".

Som upplevelse betrakad kändes hela grejen ganska intressant. Dels för att den blossade upp ett slags kranskommunskt förakt i mig som jag inte trodde att jag hade. Jag har skyllt hela reaktionen på hur bonläppar inte klarar av att åka spårvagn. Kanske var det bara mitt förakt mot staden Trollhättan som projicerade på de här dumjävlarna. Oklart. Det bästa med att bli lite lightmisshandlad är dock att man får tycka synd om sig själv i flera dagar efteråt. "Aj min bula gör ont" har gått varm i munlädret, och jag har nästan bara unnat mig skräpmat.

Det sämsta är väl att det inte serverades paddstuvning med värmlandsmos innan fegisarna hann springa sin kos. Men man ska kanske inte klaga på kulinariska smådetaljer, det finns dem som svälter.

Bergman 2 slår till igen

"Man vet att globaliseringen har gått långt när tredje världen outsourcar kärlek".
Det menade tidningen Vice i sitt "we hate your parents too issue" när de skrev om sitt 40-talisthat och om barnflickor som importerad arbetskraft. Lukas Moodysson vill göra samma poäng i sin första film sedan totalsågade "Container" från 2006. Men trots en större budget känns allting inte bättre än en billig version av Alejandro Gonzáles Iñnáritus (fantastiska) "Babel" som kom samma år.

Vi träffar ett överklasspar i New York. Gael Garcia Bernal spelar pappan Leo, en tv-spelsföretagare och miljonär. Han framstår trots en försvinnande hårlinje som naiv och pojkaktig spröd (som i de flesta av sina roller med andra ord).
Under affärsresan till Thailand får han en oförklarlig moralpsykos och börjar ljuga för främlingar. Inte långt efter det första blosset hasch har han lovat en prostituerad kvinna äventyr och giftemål. Han som verkade vara en så trevlig kille? Kanske vill Moodysson visa att varje västerlänning lämnar sitt goda hjärta när han kommer till ett fattigt land? Hemma har Leo lämnat Michelle Williams, läkarmamman Ellen, kvar i New York. Hon har sina egna problem. Aldrig tid för parets dotter då dagarna går åt till att lappa ihop andras knivhuggna småbarn på akuten.

I parets hushåll lever också filipinska barnflickan Gloria som jobbar i USA för att försörja sina barn i hemlandet. Ellens överarbete på sjukhuset och Glorias frånvaro från det sonen i hemlandet skapar en kedjereaktion där Ellens dotter tyr sig mer till barnflickan och både Gloria och Ellen känner sig som värdelösa mödrar.
Underförstått är det globala kapitalismen som tvingat Gloria till negligering av sina egna barn. Tåget rullar på och händelserna slutar i att hennes yngste pojke i jakt på pengar (så att mamma ska få komma hem igen), blir våldtagen av en sexturist. Det är långsökt, på gränsen till otroligt.
Det är överlag svårt att förstå varför personerna handlar som de gör i "Mammut". Det finns inga mänskliga drag i karaktärerna. Pratet är vardagtuggande realistiskt, men tillrättalagt och väldigt fantasilöst.

Vi jobbar och konsumerar för mycket. Duh, att detta är tesen vet vi från början. Måste allt vara så tråkigt för det? Fotot lyckas få både New York och Bangkok att framstå som Sundsvall och Boden (trots detta kallar DN filmen för "visuellt storslagen" ni€€a say wha?). Filmmusiken är övertydlig, Ladytrons syntpop tjuter om att "You destroy everything you touch", som om allt inte var hopplöst nog.

"Världen är sjuk" säger Alisson. Det är egentligen Lukas Moodyssons ord som nu har ekat genom varje film sedan proggflirten i Tillsammans.
Kanske har han rätt, men den här sega kopian botar ingenting.

Publicerad i NSD 23/01/09

Religion, Tvivel och mobbaren Bill Maher (NSD 19/01)

USAs mest sedda dokumentär förra året heter "Religulous". En (vilket namnet gör sig lustig över) religionskritisk film gjord av alla amerikanska popkultur och cynismjunkies favoritkomiker - Bill Maher.
Dokumentärer som muckar gräl med människors tro som post-modernt fenomen är inte ovanligt. Några bra är" Jesus Camp", "Zeitgeist" och "The God who wasn't there". Att de blir så pass framgångsrika att de klättrar över stängslet till över sju miljoner dollar i intäckter, det är ovanligt.

Bill Maher börjar sin dokumentär med en roadtrip genom USA där hans egna uppblåsta prat varvas med intervjuer av fundamentalistiska bondläppar. "Jag predikar för tvivel" säger Maher efter att han påpekat idiotin med att tro på Adam och Eva för några lastbilschaffisar. Efter det besöker han ett "museum", vars tokkristna grundare hävdar att människorna levde i symbios med dinosaurier, och använde dessa som husdjur. Filmen fortsätter ut i världen med samma trollerilåda av patronisering och skäller ut Islam för all jihad och Judendomen för kriget i Gaza (Hinduismen och buddhismen lämnas därhän).
Vi i Sverige som är sååå sekulariserade älskar förstås att få våra fördomar bekräftade. "En kille som försöker lura sabbaten genom att uppfinna en telefon som ringer sig själv? Haha vilken dumfan va".

Okej, en annan film, "Expelled", en propagandadokumentär för hokus-pokusreligionen "kreationism" (som i kort går ut på att evolutionen är en myt), gick nästan lika bra i USA som "Religulous". Vilket är ett självklart kvitto på att skepsis inför religion är viktigt. Problemet är att Mahers film inte alls "predikar för tvivel" utan för Mahers egen övertygelse. Typ att religion är orsaken till allt som är fel med världen. För att bevisa detta gräver Maher fram de värsta ur dårarna ur sopberget av religiösa andrasorteringar i intellekt och ställer förlöjligande frågor till dem. Andra som verkar ha något förnuftigt att säga klipps bort och får aldrig bemöta argumenten. Maher tycker att det är viktigare att visa hur han röker på med en präst över "kyrkan av cannabis" i Amsterdam. Allt för att predika till sin redan liberala kör.

Religulous är underhållande, men tom som debattinlägg. Den ställer rationalitet som motpol till religion.
Resonemanget påminner om ett avsnitt i South Park som utspelar sig i framtiden. I avsnittet "Go God Go" blir den girige tjockisen Cartman otålig i väntan på släppet för Nintendo Wii och fryser ner sig, tyvärr vaknar han 540 år in i framtiden. Där visar sig alla religioner vara utrotade, konstigt nog är det fortfarande krig (mellan människor och rymduttrar).
Krig över vadå? Religion är väl den enda orsaken till krig? Nej, i framtiden krigar man över vad ateismen bör kallas och vilken förkortning av termen som låter snitsigast.
Poängen är att irrationalitet kommer att existera med eller utan religion, men Bill Maher är en mobbare som tycker att de två begreppen är synonymer för varandra. Han anser att "vi" ateister måste sluta vara så timida och tolerenta mot "dem" som orsakar allt våld och galenskap. En retorik byggd på svart och vitt tänkande som inte skiljer sig särskilt mycket från de republikaner han ofta kritiserar.

Just nu går en film på svenska biografer som handlar om precis detta. "Tvivel".
Filmen är, enkelt förlarat, ett mästerverk. Allt som Religulous påstår sig vara. "Tvivel" utspelar sig på en irlänsk-katolsk pojkskola 1964. Philip Seymour Hoffman spelar prästen Flynn som tar en afroamerikansk pojke, ensam i sin sort på skolan, i beskydd . Hårdkokta surnunnan Beuviér (Meryl Streep) misstänker att prästen gett pojken vin och sedan begått (vad annars när det gäller katolska präster?) ett sexuellt övergrepp.
Allt är minimalistiskt och trångt beskrivet på ett skådespelarmässigt fulländat sätt. Trots att prästen Flynn framstår som en human karl lyckas Streep skapa otrygghet genom sin fasta övertygelse.
Vad som skiljer filmerna åt är att Bill Mahers dokumentär vill göra tänkandet åt oss (eftersom vi är för dumma för att göra det själva) och presentera en skurk (religion) och en hjälte (rationaliteten). Vad han inte verkar förstå är att folk som blir kallade för idioter oftast beter sig därefter.
"Tvivel" tvingar oss att tänka själva genom att inte ge några svar. Den får oss att ifrågasätta religion, moral och identitet genom allt den inte berättar.

Publicerad i NSD 19/01/09

Bakistipset

Top- 5 rörliga bilder de senaste dagarna

1. Tvivel (riktigt jävla svinbra)
2. Gran Torino
3. Slumdog Millionare
4. 50 cents reality show - the money and the power.
5. The Wrestler (igen)

Så.

Angående nummer fyra så är det nog det bästa som hänt just mitt bakfulla huvud. 50 kanske har börjat suga som artist, men som sadistisk gameshowhost är han fan natural born. "A hand full of shit doesn't equal a fist full of dollars".
Kolla bara:



Streamar alla avsnitt gör ni här.

Benjamin Butt

Studiohuvud: Okej, vad sägs om det här? En kille som åldras baklänges.
David Ficher: Vad sa du nu?
Studiohuvud: En kille som åldras baklänges.
David Fincher: NO WAY.
Studiohuvud: Yes way, vi gör film. Vi kör?
David Fincher: Vi kör för fan.

Eller så håller ni käften.
Drivkraften till att göra filmer som den här bör inte uppmuntras.
Okej, en övernaturlig fantasi som blir verklig. Vem har inte fyllefilosoferat om att uppleva slutet av sitt liv som en orgasm hellre än rynkig och nerbajsad? Visst kan det väl bli en intressant allegori över svåra livsfrågor?
Kanske, men inte om den skrivs på fyllan.

En biologisk bakvändhet går ut på att Benjamin Buttons (Brad Pitts) kropp blir yngre medan psyket åldras. Pitt blir hetare ju längre slutet vi kommer, en resa som får anses vara den egentliga ploten. I sista akten är han "perfekt" - Som Cate Blanchett uttrycker det.
Benjamin Buttons far har övergett och lämnat honom på ett ålderdomshem samma dag som första världskriget slutat. Vilket passar rätt bra, som spädbarn har han svår reumatism och ärrade kinder. Så småningom blir hans kropp och intellekt i bättre form och han klarar av att gå, sedan även springa, dricka sprit och knulla lyckligt tacksamma horor.

När Benjamin är sju år, men ser ut som 70, blir han kär i Daisy, som vid detta skede är en liten flicka (insert valfritt pedofilskämt här) och spenderar sedan resten av livet med att söka hennes kärlek. Samtidigt driver han omkring i världen och träffar en massa "original" som skänker ut konstpaustyngda pseudovisdomar som om de vore halloweengodis.
Filmen är en Forrest Gump för 00-talet (eh fast den utspelar sig under 20, 30 och 40-talet). Benjamin är inte, men skulle lika gärna kunna vara utvecklingsstörd. Han säger knappt någonting och är helt tom som karaktär. Cate Blanchett är förstås bra, men hon har ingenting att jobba med. Efter att hon sögs in i en annan dimension i den där nyvidriga versionen av Indiana Jones, och nu även gjort grovt tjänstefel till "Benjamin Buttons" klyshiga dialog behöver hon verkligen en ny agent.

Det mesta från urprungshistorien är ändrat (det gör en kort visit på wikipedia faktiskt plågsdamt tydligt). I F. Scott Fitzgeralds bokförlaga kommer Benjamin i puberteten i slutet av sitt liv. Han klarar inte av att ta hand om sina barn då han, well, är ett själv. I filmen är detta transformerat till ett livsbejakande montage där en hunkig 20-årig Benjamin lever backpackerliv i Indien. Och det är liksom helt okej, för att han "förtjänade att få uppleva ungdomen" typ. Men det är ju inte okej. Det är bara oansvarigt. Ta hand om din unge för fan? Det är som att hans "skruvade" tillstånd ursäktar all typ av dumt beteende.

Hela filmen är säkert jätterolig att snacka om men inte att uppleva.
Allt kretsar kring uppläsandet av Benjamins dagbok för den gamla och döende Daisy. Redan när filmen (på totalt 2.47) gått i en halvtimme vill jag skrika som Elaine i Seinfeld gjorde när hon såg "den engelske patienten": "Sluta berätta din dumma historia och DÖ nån gång!"
Men det hade varit förgäves. Filmen vill aldrig ta slut.

publicerad i NSD 16/01/09

***


Tillägsfråga: Vad jobbar Benjamin med? Han glider omkring på en räkmacka förutom när han är på den där tugboaten. Annars har han hur mycket fritid som helst? Störigt.

3:48

Man 2009: Världens undergång som mode

Modetrender går, enligt vissa, i cykler. Det må så vara, men vad är egentligen trender om inte rent trams? intressant mode skapas utifrån nödvändighet. De coolaste stilarna är de som fötts från blod, svett och tårar, den sämsta sortens förutsättningar. Se t ex på hur Thatcher-eran i England gav upphov till punkfrisyren eller hur fängelsemodet plockades upp i Hiphopkulturen och blev norm för gatumodet i USA. I Sverige 2009 har det blivit lika nödvändigt för män som för kvinnor att bära traditionell slöja (så att inte kvinnorna överfaller oss av kåthet). Snart kommer ett nytt uttryck, en ond kroppsmålning, att bli lika nödvändig. Vi har redan sett tecken i samtiden i form av klubbnamn som "Blod och Svärd", och fotoutställningar för "true Norwegian black metal". Den logiska fortsättningen på detta är att alla män som tidigare
rullat upp indiemössan över öronen och kavlat upp sina chinos, alla med någon typ av "koll" 2009, målar sig med Corpse Paint.

Länge har denna kroppsmålning dominerat modet hos amerikanska fribrottare, bandet Misfits samt smyckat en av världens extremaste subkulturer: De nordiska Black Metallarna, vars antikristna skinn fått uppsving i snygghet från det bleka tillstånd de närt i källarrummens slutna tillvaro. Men, vad har krigsmålning med årets fashionabla mansideal att göra? Well, för en nyliberal optimist kanske det här budet kan tyckas lite osexig. Men idag, när både finanskrisen, IPRED och TV4 attackerar starkt på tre fronter har jag insett att kapitulation är bästa försvar och ger de långhåriga kyrkbrännarna rätt: Jorden håller på att gå under.

Vår tid i det post-kapitalistiska samhället är räknad på en f.d. sågverksarbetares återstående fingrar. Festen är slut. Deal with it. Det är så fort vi konstaterat detta som vi kan förstå tillvaron. Den som inte är särskilt deppig utan betydligt mer livsbejakande i nuet, eller kanske efterfesten.
Låt oss därför inte kalla denna tid av fashion för post-kapitalism. En icke-nostalgisk och mer optimistisk approach är att låta 2009 kännetecknas som "pre-apokalypsens år".

Att kommersialisera Corpse paint som ett trendriktigt modealternativ i linje med jeans nedknycklade i kängorna är således inte bara sexigt, utan snart också (du gissade det) rent nödvändigt. Ett slags förberedande mode för ett liv efter smällen där psykologisk krigsföring kan vara avgörande för överlevnad. Männen efter apokalypsen vet att de kliver upp ur atombombens aska och ser jävligt farliga ut (i värsta fall lämnar de ett snyggt lik efter sig). Vi lever i en tid där Spotify snart gör mp3filer överflödiga och fysiska tidningar som koncept är döda som kallhyggen. Värde bygger mer på förväntningar och hype än fysiska
produkter och upplevelser. Därför tänker jag kassera ut undergången likt ett förskott på lönen redan i år.
Frågan alla modeslavar till män borde ställa sig 2009 är alltså inte "När jorden går under?" utan: "Vilken musik ska jag lyssna på under tiden?" och kanske mest "Hur ser jag ballast ut medan jag väntar?"

Svaret? Så här.

Gomorra

Aha, nu fattar jag varför alla andra gangsterfilmer är så töntiga. De hugger allid ut en karikatyr av en person, typ som Joe Pescis ettriga psykopater i Goodfellas och Casino, eller som Robert De Niros tysta introvärta dysterkvistar i samma filmer, samt i Once upon a time i America (som i övrigt är en fantastisk film). Jag tycker inte att "Gomorra" har något med Gudfadern att göra, inte mer än det uppenbara alltså. Att Roberto Savianos kriminaljournalistiska bokförlaga om den italienska Camorran ligger till grund för filmen är rätt självklart även för mig som inte läst boken. ”Gomorra” är så nära en dokumentär man kan komma när det gäller spelfilm. Den har inga utmejslat egensinniga karaktärer som ”platsar” i den organiserade brottsligheten för att de är så ”udda”.
I Neapel är maffian vardagsmat och alla har mycket skit under fingernaglarna. Den som tvättar händerna får dem avhuggna. Politikerna och medelklassen ner till de allra fattigaste är en del i ett större maskineri av brott där alla känner sig berättigade att skylla ifrån sig. ”Det är så det funkar, jag har inte bestämt det” säger mannen till sin assistent som plötsligt grips av samvetskval medan han hjälper Camorran dumpa cancerframkallade avfall. ”Vi löser bara problem som andra har skapat” är en projicering som rinner från högsta makten i Italien och nedåt.

Extrem fattigdom är en förutsättning för att den här typen av bilder ska få fäste som positiva. Om allt i världen är korrupt undrar dem lägst ner på trappan varför de ska behöva ta ansvar för någon annan än sig själva.
De två naiva småtjuvarna Toto och Simone har köpt skurkromatiken med plusmeny och leker att de är Tony Montana i ”Scarface” när de försöker råna maffian och själva bli bossar. Men pojkarna verkar inte ha sett slutet på filmen, där Tonys hybris får honom mördad.
En kläddesigner som knäcker extra för maffians couturemonopol slår på teven och ser Scarlett Johansson i en klänning han själv skapat. Hans ansiktsuttryck säger allt. Han kan inte berätta för någon att det är hans verk. Inte om han inte vill dö.
Det blir vulgärironi och en ofrivillig metafor för hela det Neapolitanska samhällets mentalitet när kommentatorerna för galaprogrammet diskuterar filmstjärnans kreation: ”Det är chic men sofistikerat, en uppenbar enkelhet men egentligen väldigt genomtänkt”.

Det finns redan ett samlingord för hela prylen: Kapitalism.

Mattias Alkbergs 40-årsprisang: Top-3 Softast UFC-Fighters

Nyligen blev jag firad på 23-års dagen av mina vänner. Ungefär två veckor försent tryckte de upp en princesstårta och ballonger i nyllet på mig. Det var en vacker surprise och jag fick greppa efter näsduken innan jag tog till lipen.
Nu har jag bestämt mig för att ge något tillbaka, fast till någon annan.

Jag skriver ju ibland om MMA i den här bloggen, men det sker oftast i förbifarten och lite sådär ofokuserat. Och varför skulle något egentligen ändra på det? Nu har födelsedagsbarnet Matti Alkberg (känd från bandet "Bear Quartet") eftersökt en slags topplista över UFC fighters så att han kan relatera lite till sina meditativa stunder framför tv4 sports nattsändningar. Vad listan ska handla om har han däremot inte specificerat i sitt önskemål.
Eftersom jag inte direkt är insatt i vem som har vilken fightingteknik eller vem som tränar på vilken skola och allt det där sportjournalistiska, shit jag har inte ens koll på vilka som fortfarande är kvar i UFC, så jag har jag utformat en lista över de mest musikaliska killarna istället. Och med musikaliska menar jag vilka som haft bäst känsla för sin intromusik.

Okej nu kör vi.


3. Kimbo Slice

Det är underhållande med folk som tar "allvarliga" saker som cagefighting med en klackspark. Men det är ännu mer underhållande med dem som tar det på så blodigt allvar att det blir lyteskomik. Kimbo Slice är ett sådant exempel. Samtidigt känns låtvalet gjutet om än rätt uppenbart. Dunk Ryders "fuck tha other side". En låt lika mäktig och talande för situationen som Kimbo är bjässig och skäggig.



2. Jeff "The Snowman" Monson

Snömannen är, precis som Mattias Alkberg, anarkist, och tycker att klasshierarkier är rätt värdelösa. Han har flera anarkisttatueringar och är medlem i facket "industrial workers of the world". Som om den godhetsbakelsen inte hade nog med grädde har han en examen i psykologi och har jobbat som kurator för barn.
Hans ingångsmusik "Imagine" med John Lennon. Godhetsoverload är på något sätt helt rätt i den här kontexten.



1. Rashad Evans

Evans är förutom innehavare av ett coolt namn en deffad mellanviktare som spöat skiten ur Chuck Lidell. Ändå ganska ballt med tanke på att den gubben kan slåss OCH har en mohikanfrisyr. Evans vann även i andra säsongen av dokusåpan "The Ultimate Fighter" och har hustlat/sålt ut sig i reklamvärlden där han gjorde reklam för världens ondaste företag Microsoft. Ett kort youtubeklipp förklarar varför den här killen är någon att hänga med efter jobbet. Chuck Lidell må ha bra intromusik, men det är vem som kan dansa till den som spelar roll.

Recension: Grammisgalan

Filmåret 2009?

Antingen har jag fått bättre koll eller så är det helt enkelt fler bra filmer på gång till 2009, hur som helst finns det riktigt mycket intressanta filmer i "framtidens sköte" (Svenska språkets äckligaste uttryck?). Tyvärr ser årets bästa premiärer ut att dela en gemensam nämnare: bok som förlaga, och oklarheten om de blir klara till utsatt datum.
Vilka filmer som når Sverige är ännu inte heller helt bestämt. Filmindustrin, som i regel brukar styra upp sin skit när det tryter i kassorna, är både tyngda av finanskris och väntade strejker. Just nu ser 2009s annonserade film-lineup mer ut som hiphopskivornas dito, det vill säga något man bör ta med stora skopor salt och förvänta sig året därpå.

Ett gäng Amerikanska storfilmer hänger just nu i sköra trådar. Jag är till exempel råpepp på filmatiseringen av Alan Moores "Watchmen", en tegelsten till serieroman om ett gäng bittra galningar och trötta idealister till superhjältar. Och en Gud. Som i filmen baxar svenska Malin Åkerman.
Men om Watchmen överhuvudtaget får premiär är osäkert på grund av en utdragen rättstvist mellan filmbolagen.

Den i förväg överviktiga kasskossan "I vildingarnas land", en filmversion på Maurice Sendaks barnbok, är färdig och regisserad av Adaptation-geniet Spike Jonze. Filmen har fått grönt ljus för premiär 2009. Men den här prodruktionen har stängts ner och startats upp så många gånger att jag inte tänker tro på några löften innan jag ser förtexterna rulla. När det väl händer ska det bli intressant att se en film baserad på en bok som bara är tio meningar lång. Förmodligen blir det helt fantastiskt.

Om någon missat det ser jag också fram emot filmen av Cormac McCarthys "The Road". Högst troligt årets atombombs-tunga film som ger post-apokalypsen ett nytt uppsving efter skitfilmer som t ex "Doomsday". Viggo Mortensen skall spela en av få människor kvar, som tillsammans med sin son vandrar vägen fram i en söndervittrad värld där himlen antingen är grå eller svart och där alla hav är döda. Den skulle ha kommit förra året

Mer? Tja, några Svenska regissörer har det viskats om. Jesper Ganslandt som gjorde nästan-dokumentären "Farväl Falkenberg" 2006 återvänder tydligen till hösten med Apan. Hittills är allt väldigt diffust och hemligt. Lite väl diffust och hemligt för att jag ska vara bekväm. En man som jag dock vet kommer leverera en rejält mastig moralkaka är Lukas Moodysson som har premiär för sin Mammut i början av året. Världens bästa emoband Broder Daniel ska visst bli en dokumentär också, hoppas att den inte blir för nostalgisk. Och så hoppas jag att Sverige någon gång släpper fram en ung kvinnlig regissör. De senaste årens toppfilmer (Darling, De Ofrivilliga, Ping-Pong Kingen) har representerats av talang, men samtidigt av konsensus i bastuklubb.

Trots all osäkerhet ute i premiärlandskapet går i januari en av årets, för mig, mest efterlängtade rullar upp i USA.
Notorious, en biografi över livet på en av världens kanske viktigaste rappare: Biggie Smalls.
Trailern lovar mycket gott och jag kommer säkert skriv mer om filmen när det dags. Det som oroar mig är både regissör och manusförfattare är oerfarna, med bara enstaka tv-serieavsnitt i bakluckan så jag hoppas verkligen att allt går bra. Om filmen "kommer till Sverige" (Som i film i fysisk form fortfarande var en förutsättning för att se dem, lol) är förstås osäkert, detta är trots allt landet som knappt klarar av att se slöjor på teve och som tillät en krönikör uppvigla mot "hiphopens sneda ideal" i en stor gratistidning.
Men jag tror att det är som Big säger: "Things done changed motherfucker, this ain't back in the days". Och om inte filmen går upp här tänker jag torka tårarna och se Beef-filmerna eller tanka ner och se om "Tupac: Resurrection". Att 2pac är död är i alla fall ett som är säkert. Men det är sagt utan någon som helst värderande ton. Det är bara rätt fattigt med filmatiserade rapbiografier .

Om Eden Lake och "våldsamma unga män"

Jag älskar att bli rädd. Eller mer exakt: Jag älskar att bli rädd när jag vet att det inte är någon fara. Som tonåring sökte jag känslan av stödhjulsstyrd skräck och skaffade Goblins soundtrack till Dario Argentos hallucinogena häxslasher ”Suspiria”. Jag gick ut och lyssnade på plåtslammer i min mp3spelare mitt i natten, valde ut de mörkaste och minst inbjudande gångpassagerna för mina promenader. Tanken var väl att jag kunde känna mig lite ball och säker trots att jag var så rädd.
Idag känns det där beteendet inte bara barnsligt, men även som en lyxartikel inte särskilt många kan unna sig. Folk är rädda. För allt och varandra. Otäckast är inte spöken, de tror ju ingen på förutom tv4+, istället är det våra grannar och, främst, barnen som vi lärt oss är benägna till otänkbara grymheter.

I filmen "Eden Lake" åker paret Jenny och Steve på förlovningsweekend vid en sjö i full färd att byggas till ett omslutet samhälle för traktens bättre betalda. ”Gated Community” säger en skylt som de ignorerar och istället kör de rätt in i skogen. Bara för att stöta på ett gäng våldsbenägna ungdomar. På avstånd betraktar de hur en yngre pojke blir förnedrad men Steve tycker att de bara är ”boys being boys”, så länge de lämnar honom och Jenny i fred. Det gör de förstås inte, och Steves egna barnsliga behov av sätta kidsen på plats gör bara att de ser honom som en fiende att jävlas med. Ledaren Brad blir ursinnig när Steve oavsiktligt har ihjäl hans kamphund. Snart är skogen jaktmark med mänskligt byte.
Våldet är rått och riktigt. Som om regissören James Watkins läst gamla testamentet över naturliga faror. Ungarnas spydigheter, bonnläpparna i staden som slår sina barn. Watkins kan liksom använda sig av miljön för att plågsamt grafiskt visa ont det gör att trampa på en sylvass sten. Varje litet element av obehag av eller extrem smärta kan spåras tillbaka till något vardagligt.


Filmen har startat stor debatt i England där kritiska röster menat att fördomar förstärks i och med att det galna ungdomsgängets ledare kommer från ett arbetarklasshem, komplett med arg alkad farsa. Sociologen Stanley Cohen, som forskat mycket om moralpanik i England (bland annat i boken ”Folk Devils and Moral Panics”), har förklarat att en av de vanligaste syndabockarna för press och moralhävdare är unga våldsamma män ur arbetarklassen. Att dessa gärna demoniseras utan att orsaken till deras beteende ifrågasätts och omfattningen överdrivs (I Sverige: Mobilstöldspaniken riktad mot hela förorten efter några enstaka personrån). Cohen gör en liknelse med en arg pojke som sparkar på en trasig läskautomat. Alla ifrågasätter pojkens våld mot maskinen, men inte maskinen i sig, som ju trots allt är trasig.
En tonåring med en kniv (stulen från en slöjdsal?) som finns representerad i "Eden Lake" ligger nära hemmet i allmänhetens medvetande. Och James Watkins utnyttjar den ökade klyftan mellan klasser och generationer för att skrämma. Utan analys kan allt tyckas vara både ultravåld och ultrarealism. Själv har regissören dock sagt i intervjuer att det är precis den problematiken han velat belysa.
Jag har svårt att välja sida. Helgan ändamålen medlen? Jag tycker nog ändå att "Eden Lake" är för kladdig för att visas i skolorna under samma flagg som ”A Clockwork Orange” men, och det här har ju folk konstaterat tidigare, vem bryr sig så länge man blir skraj?
Vad som engagerar mig mer är vad kommer detta kommer att göra för populärkulturen de våldsamma små barnen konsumerar? Det är inte ovanligt att musik eller filmer betraktas som medskyldiga till våldsbrott. Eden Lake har redan klumpats ihop som en av de första av en våg med "Hoddie Horrors" då den ändå använder en huliganistbesläktad medial stereotyp av ung arbetarklass kallad ”chav”. Ungdomarnas löst sittande sportkläder blir i värsta fall ett mode förknippad med kuslighet. I filmen lyssnar de små chavarna dessutom på Grime. En musikgenre som jag inte direkt tagit på allvar fören nu.
Någon som har några bra låttips?

Publicerad i NSD 3/1 - 09