Wegrokulturellt kapital

Ibland ar det svart att inte exotisera.
Eller kanske inte sa. Men att tycka att andra kulturer ar coolare an ens egen. Det ar latt ibland.

Igar brakade jag och min resekamrat Gordon om vad vi skulle gora. Jag ville aka till Brooklyn och kolla in lite Spike Lee locations. Men han ville till mothafuckin Gugenheim. Vi komprimissade och kollade in Harlem istallet. Idag blev Gordon (mysteriskt nog) forskyld. Mitt i varmeboljan.
Sa jag akte till Da Brooklyn Zoo helt ensam. Detta trots att jag igar ordagrant sagt "men halla, jag kan ju inte aka ensam till Brooklyn, jag kommer ju bli skjuten!". Vilket jag baserade till 100 % pa fordomar.

Jag vet inte om jag hittade nagra rester fran Spike Lee jointar. Ni vet Clockers, Do the right thing eller mojligen Summer of Sam. Fast miljoerna kandes ganska bekanta.

Nar jag kom fram till Bedford/stuy och spatserande omkring ett tag borjade jag kanske for forsta gangen haja hur det kanns att minoritet. Jag har forvisso kant mig underlagsen, pa bade en och tre varianter och inte minst i kvinnligt sallskap. Men att vara enda vita killen inom synhall, det ar nytt. Det hade jag inte upplevt tidigare. Fan, jag trodde att jag inte var rasist, men det freakade me out till en borjan. Och ar det sa javla konstigt da? Med tanke pa alla gangstafilmer jag sett vars kulisser nu spelades upp live for mig? Jag inbillade mig till en borjan att jag blev uttittad.
Till och med nagra trapphangande kids kaftslang med varandra lat i mina oron som "Yeah das right, u better keep walking...".
En arg frisor forvarrande min nystartade relation med stadsdelen genom att bete sig...surt och argt.

Men skam pa den post-kolonialiststudent som ger efter for sitt arv av white guilt!
Jag hittade namligen en liten skivaffar dar jag gjorde den ultimata wiggersaken av alla: Fragade butiksinnehavaren efter nya mixtapes. Sen kopte jag till och med ett.
"Yeah, I think I'll gamble with this one" Sade jag och pekade pa mitt val till Gubben bakom disken.
"Aint no gamble... mummel.. mummel"
Jag namnde Lil Wayne till gubben men han verkade inte gilla ny hiphop eller RnB nagot vidare.
"The beats are good, but the lyrics... I don't like them" Sade han med en formodad livstid av musiklyssnande i bakhuvudet.
Jag promenerade lite till och insag att folk inte alls var hotfulla, och att de inte tittade pa mig. De flesta verkade skita i mig precis lika mycket som vanligt. Detta hindrade forstas inte fran att jag tyckte det var jaaavligt coolt att fyra snubbar dansade i ett gathorn till Jeezy fran en bilstereo.
Sa i mitt karleksrus utspatt av referensexotism maxade jag mitt wegerkulturella kapital och kopte en I LOVE BK T-shirt (BK som i Brooklyn, inte Burger King) innan jag akte hem till Manhattan.
Val tillbaka i den vita tryggheten kopte jag en cripsliknande scarf i 99c store. Den tanker jag bara ha pa mig i Sverige.