Intervju: Jesus Christ von Helvete i Skandinaviens Twin Peaks.

Jag känner först inte igen honom utan sminket. Innan vi klär av honom för plåtning liknar Turbonegros frontman Hank von Helvete (han heter egentligen Hans-Erik Husby) en campingfarsa på semester. Timmar senare står han halvnaken på kebnescenen och brölar om erigerade penisar och analsex.

Vi sätter oss i en bastu med utsikt över gruvan. Hank vet att Kiruna är på väg att försvinna ner under jorden.

Vilken av Turbosnegros låtar handlar mest om Kiruna?
- Det måste väl vara...Welcome to the garbagedump. Nä, skämtar bara: Sell your body (to the night).

Turbonegro vill få världen att sakna dem lite. Bandet ska, i motsats till rykten om en ny skiva, ta en paus efter festivalsäsongen. I höst ska Hank spela huvudrollen i musikalen Jesus Christ superstar.

Är du kristen?
- Jag är gnostiskt kristen vilket går ut på att all sorts kunskap är gudomlig. Fantasi och kreativitet till exempel. Det handlar inte om att be rakt upp i himlen och hoppas på det bästa. Det är mer allt som är reellt här. Lite som kvantfysik.

Dina landsmän som spelar väldigt antikristen Black Metal har samma smink som dig.
- Ja, det är dem som har snott det från mig och hela glamrocken. Jag tycker att Black Metal är kul, men inte att bränna ner kyrkor och döda varandra.

Tror du att det finns många satanister i Kiruna?
- Det här är Skandinaviens Twin Peaks. Det måste väl åtminstone finnas en eller två sjuttonåringar. Men de är ju bara kids. De har ingen makt att göra något. De kan inte sätta igång ett krig över olja.
- Läkarna som ger kidsen amfetamin är problemet. Det var en läkare som förgiftade Michael Jackson. I?m not surprised att han dog. Elvis, Heath Ledger och alla som felmedicineras av läkare dör på samma sätt.

Vad har ni gjort för att få kidsen i er sekteristiska fanclub "Turbojugend" att bli så lojala?
- Äntligen är det någon som berättar för dem vad de ska göra. Om det är bra eller dåligt skiter de i, bara nån tar lite kontroll. Kontroll för att göra nåt fult eller för att supa. Kontroll är inte alltid en dålig sak. Turbojugend är folk som inte tyckte om världen särskilt mycket innan de fick de där jeansjackorna.

Er gayimage har blivit bra mottagen av hårdrockarna, för att hårdrock ÄR gay...
- Det var hela vår poäng. Det viktiga var inte att skämta med bögar utan med homofober. Dom som varit i metal och rockscenen, klätt sig som tjejer och krampknullat så många tjejer de kan för att visa att "jag ser ut som en dam men jag är hetero som fan". Att man ser ut som en bög och klär sig som en bög behöver inte betyda att man inte är bög.
- Men det är inte bögar och flator som får aids. I väst är det 16-17 åriga kids. Om inte folk skärper sig lite kommer ni få aids på ungdomsskolan här i Kiruna. Kom ihåg att du är någon, inte bara en kropp som ska knulla runt. Då tar vi hellre upp det på scenen och skämtar med det. Jag tror faktiskt att Turbonegro är Skandinaviens bästa försäkring mot att pojkar och flickor under 17 får aids.

Använd inte kondom, lyssna på Turbonegro?
- Hehe, vi ska ta aids tillbaka till bögmiljön. Det går för bra för dem nu. Nu använder de kondomer och adopterar barn. Alla heteroungdomar får aids, skjuter sig själva i huvudet och bränner ner kyrkor.
- Jaja, man har val här i världen, en fri vilja. Man kan basta lite.

Bastun är en bekant miljö för den sleazerockens frontman som fick spendera fyra timmar om dagen i 16 dagar med att svettas ut alla gamla droger.
- Det händer mycket sjukt i bastun. Det kopplar på och gamla droger lossnar. "Wow det där var kul...fan det här är inte kul alls, nu kommer jag ihåg". Det var lite fel steg att vara på droger i 24 år. Inte vägen till lycka. Det var inte tråkigt, det lovar jag, men det var inte coolt, bara danger. Jag inte fick gjort mitt jobb. Alla var arga på mig och jag var arg på alla. Fuck drugs alltså.

Får jag be dig om en sista grej, kan du sammanfatta Kirunaspelningen med ett ord?
- Sexy.

Intervju publicerad i NSD 29/6

PS. Vår plåtning av Hank i bastun går inte att sno från NSDs hemsida så klicka på länken.

PS 2. Recensioner av Takida och Adiam Dymott. Blogg om efterfesten.

I bakfull brist på något att blogga om: Min intervju med Adiam Dymott från Kiruna.

På fredagen spelade Adiam Dymott (uttalas "Dajmott", får jag lära mig) på Kirunafestivalens cityscen. Jag träffade henne före giget och tog det lugnt.

Vi dunsar ner och halvlägger oss i två puffar i tv-spelshörnan på hotellet innan hon börjar mumsa på en medtagen gröncurrygryta. Vi spelar lite playstation, men det funkar sådär. Adiam är mer inne på "Top spin" och pingis till X-box.
Innan hon slog igenom på P3 guld-galan tidigare i år jobbade Adiam som receptionist på Cosmic studio i Stockholm. Hon hängde kvar efter jobbet och sjöng på några låtar.
- När jag jobbade i studion var det inget sånt klassiskt receptionistjobb. Man kunde sitta hela dagarna i studion om man ville, men jag har alltid hållit på med musik på egen hand och med kompisar. P3 Guld var bara den första officiella spelningen.

Adiam och Thomas Rusiak, Stockholms version av den amerikanske skäggproducenten Rick Rubin, började peta i en rockplatta som tog två år att färdigställa. De fick även med sig Christian Gabel (Bob Hund, Thåström), Mattias Bärjed (SOOL) och Harry Mänti (före detta Kent).

Varför började ni spela rock? När man läser intervjuer med dig verkar du mest ha hängt med hiphoppare?
- Njaa, jo, eller, jag vet inte. Det blev så bara. Jag lyssnar ju på alla olika sorters musik. Men det var där det kändes bekvämt.Vi bestämde inte innan att "nu ska vi göra en rockplatta".
Vad lyssnar du på nu då?
- Mycket Drake, Lil Wayne och Dungen.
Lyssnar du på Gucci Mane?
- Mmm!
Dagen före Kirunafestivalen har bandet gigat i Norge på en kulturfestival. Publiken, alla över 50, stod och höll för öronen.
Vilken rockklyscha! Det låter som i en film från 50-talet.
- Haha, ja. Det kändes lite så men det var kul att spela. Jag har varit hos min syster i USA så det var kul att träffa bandet och spela av sig lite.
Går turnén bra annars?
- Ja, det är kul att spela på festivalerna. Vi gjorde en liten klubbturné i mars. Men när man åker runt i landet och kommer till en stad där det bara finns ett ställe, kanske alla kommer dit...
Men inte för er skull?
- Ja, precis.
Vet du nånting om Kiruna?
- Aa, att de ska flytta stan. Att det är en industristad, väldigt fint.
Kan du spekulera i hur publiken reagerar?
- Vi får väl hoppas att det kommer nån.
Klart de gör. Men du, vad menar du med att din musik låter som "Alice Bah på tjack"?
- Haha! Har jag sagt det alltså? Jag tror bara att jag ledsnar på att beskriva, det är ju upp till lyssnaren. Uppenbarligen är det viktigt att kategorisera för många, men jag lyssnar inte på musik på det sättet.

Intervju publicerad, med världens mest opassande rubrik, i dagens NSD

Vars var du när Michael dog?

Vissa hävdar: Att när Palme, eller Elvis eller Martin Luther King dog, då minns de flesta var de var, vad de gjorde och hur det gick till. Det blir en slags milstolpe i deras liv. En stund att minnas. Och Michaels död är det nya 9/11 när det gäller kollektiv sorg.

Klockan var ett på natten. Jag och Sara stod i lobbyn på hotell ferrum i Kiruna. "Michael Jackson är död." Sade en röst. Det var sångaren i 50+orkestern Ragges. "Det ska vi fira!" sade en annan röst. Det var min bror. Han skojade. Men jag blev mest ledsen. Omkring mig brölade tusentals packade kareokemänniskor i öltälten och innan dess hade jag recenserat något så träslöjdstråkigt som Jojkjazz. Sen är Michael Jackson död. Det är för fan sjukt.
Ändå.

Välkommen till Kiruna

Jag är på Kirunafestivalen. I Kiruna. Jag vet inte vad jag ska säga om det egentligen. Det finns ju en profil för festivalen och så, det finns det. Den är bara väldigt frånkopplad alla band. Festivalens "själ" är en slags självexploatering av den exotism som finns om norraste Norrbotten, eller så är det bara jag, som inte varit här på så länge.
I mitt presskit fick jag en liten burk med "renskit", laktritsgodis, all mat är ren-souvas och ikväll headlinear en samisk brud innan Martinez går på "LKAB-scenen" (Döpt efter gruvföretaget). Skillnaden mellan ett gäng sköna typer i en Afrikansk djungel som låtsas vara urinvånare för att blåsa turister på pengar, är väl att Kirunafestivalen är några snäpp ifrån den charaden. Några snäpp för nära verkligheten. Eller så är det jag som är fördomsfull.

Nya Transformers innehåller ännu mer rasism

Stora, dåliga filmer som många ser ska inte ignoreras. Det är farligt. Istället skall kulturproblemet belysas och bespottas, precis som i alla konflikter.

Ni minns att första filmen om de stora leksakerna hade en "svart" robot vid namn Jazz? Förutom namnet pratade Jazz en slags vit version av hiphopslang från slutet av 80-talet och pysslade breakdance. Han var också den enda goda roboten som miste livet, utan att någon verkade bry sig särskilt. Nu har inte jag sett den nya filmen, men Chud news rapporterar om att fallet "Jazz" var rena Jesse Jackson i jämförelse med de nya svarta Transformers, ett par tvillingar med stora öron som, enligt Michael Bay själv, finns där för kidsen att relatera till:

They have a 'playful' back and forth relationship, which includes them talking in some sort of modern day rap-age jive, calling each other 'bitch-ass' or 'punk,' talking with an exaggerated, crunked-up 'street' accent. They appear to be stoned all the time. And they can't read; when asked to translate some ancient Cybertronian language they sheepishly admit they 'don't do much readin'.' To be fair, only Primes can read this language, but even the completely idiotic mini-bot (and Italian stereotype) Wheelie can at least recognize what the writing is. The Twins are completely illiterate, it seems. I was actually surprised that the film didn't find a way to make them wear a Transformers version of baggy pants.

Söndags RT

iamdiddy: Bout to go watch hangover!!!
about 8 hours ago from TweetGenius

slimthugga@iamdiddy: helluva movie homie.
about 8 hours ago from TwitterFon in reply to iamdiddy

Alkohol drags me down to hell

”Det våras för skräcken i finrummet”. Yeah, enligt DN kultur för en vecka sen. En lång artikel om hur skräckfilm och litteratur nu äntligen börjar få sitt stora erkännande som något fint. Gött, synd bara att jag läst samma artikel ungefär fem gånger tidigare. Jag tror att jag var 19 första gången ”skräcken släpptes in i finrummen”.

Så jag såg ”Drag me to hell” i fredags och den var ändå rätt skön. Det är roligt att se filmer där det märks hur kul de har haft när de gjort den. Men, Shit vad många som hann hylla den innan mig. Jag hade gärna skrivit något själv, alltså i tid och sådär, men mitt biobesök sammanföll med den "tunga helg" som jag var med om i ett tidigare inlägg. Jag var alltså onykter under biobesöket, det var kul men förmodligen sista gången. Alla mellanpartier i handlingen kändes typ som reklamavbrott i en film på teve så jag kollade egentligen bara koncentrerat när zigenartanten spydde galla och fistfuckade Alison Lohman i halsen.
Som upplevelse betraktat var det helt okej, roligt ser jag alltid till att ha när jag dricker. Filmen får betyget fyra. Utifrån antalet scener jag minns.

Ballar av stål, del 2

Frilansjournalisten och sexnovellförfattarinnan Caroline Hainer skrev nyligen ett inlägg på Weird Science om nya "Terminator Salvation". Hon rasade, krävde censurstopp och ville 2009 få se en terminators manliga genitalier på film. Inte så mycket begärt kan tyckas.
Well, nu har bönerna, om inte besvarats så åtminstone blivit slött lyssnade till, av Michael Bays öra.
I sin recension av den nya "Transformers 2" skriver Empire om ett äkta fynd för en pungantropolog:

"A notable moment occurs during the dementedly frenetic final act of Transformers 2. A robot-on-robot fracas is unfolding around Egypt's Giza Necropolis, with Devastator, an especially massive mechanoid comprised of several construction vehicles, set on clawing its way to the peak of a pyramid. As it lumbers up the dusty colossus, a shot tilts up to its mid-section, revealing two wrecking balls dangling down. Yes, Michael Bay, the man who brought us cyber-micturition in this movie's predecessor, has one-upped himself: Decepticon testicles."

PS. Jag såg andra avsnittet av Birros Hammarkullen i förrgår. Vad är grejen med äckelgubben i permobilen? Alltså han glänser ju riktigt om munnen, tror ni att de smörjt in honom med kycklingfett för att få honom sån?

Birros Göteborg

Ooofhh. Tung helg.
Bäst igår var ett par som hade träffats på "Volvo Ocean race" och blivit djupts förälskade. Helt klädda i vita seglarkläder hade de tagit en promenad och betalat in sig (500 SEK även sista kvällen) på Clandestinofestivalen och dansat en hel kväll till afrobeats. På väg därifrån drog vi med dem till en svartklubb i en lagerlokal där alla dansade till deep (acid?) house och rökte inomhus. Där dansade de, i ett mörkt hav av västkusthipsters och strålade i sina vita, svenniga kläder. Fantastiskt.

Tidigare idag när jag låg i soffan dog av bakfylla kom Peter Birros gamla serie "Hammarkullen" från 97 att landa framför min rödsprängda specs. Serien är lite grand klippt som "The Wire", ingen linjär handling utan korta scener på olika platser som påverkar varandra. Det finns däremot ingen sociologhierkrisk vinkel på det, bara ren jävla misär. Skinheads som svär åt ett afrikanskt luciatåg med barn, en permobilburen snuskgubbe som hyr porr och trakasseras av gatans ungar, maktlös kvarterspolis, pundare som snor cykel, proletäralkisar som skriker om Olof Palme osv osv... Shit, vem sa att 90-talet var ironiskt? "Hammarkullen" gjorde samma sak för göteborgsförorten som "Midnight express" för bilden av Turkiets fängelser eller vad "Hostel" gjorde för Slovakien.
Det blir så pass allvarligt att det inte riktigt går att ta på allvar. Tolv år kan förstås förvandla vilken misär som helst till humor. 97 ansågs säkert Birros serie också vara "ultrarealistisk". Nu känns den så klart väldigt daterad med sitt scenstaplande av handlingsförmlamade offer och blattexploatering.

I Göteborg har spårvagnarna fått namn efter kända Göteborgskaraktärer som "Kurt Olsson", "Leif Loket Olsson" eller modernare "Håkan Hellström". Det är namn som skall representera det där "goa och glada" Göteborg.
I avsnittet av "Hammarkullen" blev det bråk mellan skinheadsen och hiphopkidsen vid en spårvagnshållplats. När den milde kepskonstapeln dök upp skingrades slagsmålet. Kidsen hoppade på spårvagnen och svor åt nazisterna som heilade tillbaka. När den rullade förbi kunde man läsa att spårvagnen fått namnet "Peter Birro".
Lite ironi bjöd han på ändå.

Priceless comment

Haha, ni minns att jag skrev en krönika om Eminems nya skiva för ett tag sen? Det handlade mycket om att Eminem knarkat mycket och behöver ne moderlig kram. Well, jag hade inte hunnit se det, men signaturen "Henka" har lämnat en fantastisk kommentar till texten på NSDs hemsida, savor this:


"Du hade inte tänkt nämna någonstans att den här skivan är den bästa som producerat på många år? Hans uppbyggnad av låtar, hans tekniska rap, hans helt briljanta rim? Detta är hiphop. Världens bästa hiphop."

Naturen är Satans kyrka

Kort historielektion bara: När västvärlden industrialiserades, sekulariserades och kapitaliserades - "Moderniserades" som det heter - blev också naturen ganska harmlös. Från att ha varit skitaläskig, full med monster och mystik blev naturen objektifierad och väntade i våra ögon mest på att bli golfbanor, hallucinogena partydroger eller ikeamöbler.
Vi lärde oss skilja mellan natur och kultur. Det senare representerade en mer kontrollerad och intelligent syn på världen. Kulturen blev det tämjda och kalla. I många delar av världen, innan industrialiseringen, förknippades kvinnor (oftast förklarat med att de födde barn) mer med naturen, den vilda och varma. När vi moderniserade skiten ur världen hängde en föreställning om att kvinnan och naturen var samma skrot och korn kvar. Rätt logiskt. Alltså som en motpol till hur "kultiverad" (den manliga) civilisationen blev. Ja, ni vet hur Freud ställde diagnosen "hysteri" på känslosvallande kvinnor lika frikostigt som om han regnade endollarsedlar på en strippklubb.
Lars von Trier drar myten om kvinnan som vild av naturen, till sin yttersta brant i "Antichrist".

Ni har väl läst vad den handlar om, men en snabb genomgång bara:
Filmen börjar med att paret "Hon" och "Han" knullar i duschen till en symfoni av Händel. slo-mo, arty som fan och så hoppar deras barn ut genom fönstret och dör precis när hon, Charlotte Gainsbourgh får orgasm. Dark right? Det blir bara värre säger Willem Dafoe till Hennes deprimerade och söndergråtna ansikte, utan att försöka trösta htar han på sig rollen som hennes terapeut och verkar inte så brydd i att hans lilla baby gjorde fritt fall. Han är mest besatt av att Charlotte Gainburgh ska botas.
Så. För att hans kognitiva terapi ska fungera måste Charlotte åka ut till deras stuga i skogen, "Eden", för att fejsa sina fears eller nån skit. Senast hon var där och skrev på en avhandling om våldsdåd mot kvinnor genom historien slutade hon skriva. Senare hittar Han hennes anteckningar som blivit rent kludd. Dessutom säger Charlotte att hon börjat tro på kvinnors inneboende ondska istället för att, som en akademiker borde, förhålla sig kritisk.

Väl i skogen börjar naturen bete sig hotfullt. Ungefär som i South Park-avsnittet "Woodland critter christmas" där gulliga små disneydjur försöker frammana Antichrist genom blodsorgier och människooffer (Har Strage skrivit om den grejen?).
I Lars von Triers "Antichrist" nöjer man sig med en räv som mumsar lite på sig själv och som säger att "Chaos Reigns". Ju längre filmen rullar, desto mer förstärks stereotypen av mannen som intellektuellt subjekt och kvinnan som en spegling av naturen, ett objekt i dubbel bemärkelse. Terapin leder ingenvart och Charlotte Gainsbourgh blir våldsam mot Dafoe, hon går över genren skräck till tortyrporr för att hon blir så påverkad av naturens ondska, naturen vilken hon menar är "Satans Kyrka".

Med dem orden blir filmen Black Metal. Precis som allt blir i slutändan.
De norska svartmetallarnas nyandlighet och återmystifierande av naturen har alltid varit det viktigaste inom subkulturen med det bästa sminket. Även om de är förvirrade i övrigt är det värt att påpeka att Von Trier inte är först med att spela på naturens mystik, vilket blir tacksamt otäckt mot oss i väst som avskärmat oss från grönskans kulturella betydelse så hårt.

Charlottes besatthet, blodtörst kombinerat med en underlig kåthet gör att man skulle kunna tolka det som om hon är en häxa. (Vilket skådespelerskan nekat till i intervjuer, men Von Trier menar att alla kvinnor är). I en scen blir det här med att "tämja naturen" väldigt påtagligt.
Nu kommer en spoiler.
Charlotte ångrar sig och försöker att lägga band på sina våldsamheter genom att klippa av sitt eget klitoris. Sen dör hon, Dafoe slänger henne på majbrasan innan han stapplar hem genom skogen. Och där, till slut: alla döda kvinnor kommer tillbaka upp för en backe. Vad menas? Förstår någon? Nej, det är öppet för flera tolkningar.

Det är nog det största problemet för mig, precis som det var för många som såg kvinnohatet i "Breaking the waves", det tvetydiga slutet. "Antichrist" är filmiskt bland det maffigaste jag sett och har inte reagerat så fysiskt starkt på en film ever. Men, Von Trier använder stereotyper som förstärker myter om kvinnlighet och manlighet, myter som är långt ifrån utrotade, han gör det för att göra en poäng som ingen med 100% säkerhet kan säga sig ha hajat.

Von Trier kommer till viss del undan med det här bland oss journalister för att (gissar jag) han är en sån härlig spjuver som verkar skämta om allt ("Jag är världen bäste regissör") samt att själva anslaget av "konstfilm" gör att man enligt någon underförstådd regel skall tolorera vissa saker man normalt sett annars inte hade, eftersom de är del av en mer "kultiverad" text. "Antichrist" kanske är kanske bara en terapisession och misongyni på skoj?
DNs Kerstin Gezelius skriver i sin recension att hela filmen bara är "en dröm (...) Om man vill. Valet är fritt. Man kan drömma med drömmaren och famla, med drömmaren, efter tolkningar av drömmen. Låta den stanna kvar, mutera, få nya betydelser, bli kvar som en stämning som man inte vill släppa fast den är kuslig. Därför att man vet att den innehöll något högst väsentligt."
Det här "väsentliga" är förstås väldigt subjektivt, och ambitionen kanske var att få publiken att rannsaka sig själva, men man får inte glömma att regissörens lollighet och ambition är en sak, och hur man uppfattar hans film är en helt annan. Ungefär som vi lärt oss att skilja mellan sagor om tomtar och troll och vad vi kallar för verkligheten.
Frågan är: behövs stereotyperna för att underlätta allt det andra att tränga igenom? Allt det där som ingen förstår?

Trailerrecension: Precious

"Du är 16, fortfarande i junior high school och gravid med ditt andra barn".
Så börjar den 2 min och 31 sekunder långa sagan om Precious, en groteskt överviktig flicka som genom utbildningens mirakel lär sig att hennes bebes, och tydligen också hennes lärare, älskar henne. Det är Oprah Winfrey som ligger bakom den här trailern vilket förmodligen inte kommer som en överraskining för någon. Det är en berättelse om att överkomma gigantiska hinder mot alla odds: En mobbande morsa, en ful Mariah Carey som stänger dörren till welfare, faktumet att ens petite-a namn är ren lyteskomik.
Trailern till Precious är lika skoningslös som en käftsmäll i skrevet när den visar hur svårt det är för afroamerikaner på samhällets botten. Men att tro på sig själv är det enda som hjälper. Kom ihåg: LIFE is precious. lol.

Hatad av alla.

Hej, det var några dagar sen. På senaste tiden har många mejlat, ringt och personligen uttryckt sitt hat över min utvecklingsstördhet. Källan till missnöjet är att jag lade min röst på Piratpartiet i EU-valet. Kören har varit rörande överens om att det var det dummaste någon i hela världen kunde göra. EVER.

Vissa argument, som diffust rörde sig om att jag "ville ha fri fildelning" kändes lite sorgliga att behöva konfrontera. Hade ingen läst tidningarna det senaste året? I så fall hade de nog inte brytt sig om att utbilda sig i det tilltänkta alternativet till "fri fildelning": Företagsstyrd polis och domstol med rätt att öppna alla dina mail och lyssna på dina telefonsamtal. Hårddraget alltså.

"Piratpartiet är en typexempel på män i grupp" tyckte en. Och det stämmer ju. Förutom vissa undantag utgörs rösterna på PP mest av en flock Lan-grabbar som skrålar i ventrilo.
Men motståndet mot dem är knappast lett av några queer-teoretiker? Jag kan inte se ett annat parti som verkar bry sig på riktigt om integritet, det är ju fördelen med ett enfrågasparti, man kan lita på att de brinner för EN fråga.

Samtidigt skulle jag kunnat rösta på F! (Kvinnor i grupp är alltid bättre än män i grupp sades det), vilket jag kommer göra i riksdagsvalet, förmodligen.
I vanliga fall bryr jag mig inte särskilt om andras direktiv. Men jag blev tvungen att reflektera. Nu när folk jag gillar och respekterar tyckte att jag svikit något, vad vet jag inte.
Hade jag blivit galen som plötsligt inte höll med Jan Guillou? Det skulle i så fall vara första gången.
Jag är fortfarande inte säker på om jag har gjort rätt, och det har nog lite att göra med vad Copyriot skrev för ett tag sen:


"Det finns bland oss nordbor en idé, som kanske är lutheranskt färgad, om att ens själ genom röstandet bekänner sig till ett politiskt parti. Vad som räknas är inte så mycket röstandet som handling, utan den lära man svär trohet till. Moralen är att medborgaren bör läsa igenom alla partiernas program, jämföra dem med sina egna uppfattningar (som antas existera inne i huvudet, också i form av en uppsättning programpunkter) och lägga sin röst på det parti där överensstämmelsen är störst. Metoden kommer till praktiskt uttryck i tidningarnas tester.

(...) Med detta sagt, kan jag säga att jag gärna skulle vilja bidra till att upprätta Bryssel-kanslier för såväl Isabella Lövin (mp) som Christian Engström (pp), likaså Gudrun Schyman (fi) och Erik Josefsson (v) och andra. Därmed inte sagt att jag önskar något av partierna egen majoritet, eller att jag därmed gör en ideologisk utsaga. Låt oss se röstandet mer pragmatiskt, som en handling! Och låt oss för allt i världen komma ihåg att en röst i detta val är någonting annat än en röst i kommande riksdags- och kommunval."

Ja, det var typ det jag ville säga. Fast han skrev det först. Jag har precis skrivit en tenta. Ni vet "skriv med egna ord". Den skiten slipper man iaf på internets.

Skicka Arnold till medeltiden

I väntan på den stora Antichristtexten måste jag bara få ur mig några ord om "Terminator salvation". Typ Christian Bale. Förlåt att jag skrev att Bale kunde "styra upp" den här franschisen, jag hade uppenbarligen glömt att han är sämst. Vad skiljer egentligen CB från säg... en kille som Vin Diesel?
Bale har spelat Bob Dylan, så var det ja. Är det någon som minns just den delan av "I'm not there"? Jag var då inte särskilt "there" kan jag säga. Okej. Christian var grym som bitige fuck-upsnuten i "Harsch Times", men där spelade han ju bara en klumpigare variant av sitt eget översittarjag. Och i "Cubic", som var en rätt töntig men underhållande sci-fi, skulle han spela en kille "utan känslor". Svårt!

I "Terminator Salvation" har Bale två röstlägen.

1. Vrålskrik. typ "WHAT ARE YOU!" och "IF WE DROP THIS BOMB, EVERYONE ARE GOING TO DIE!!!"

2. Viskningen typ "The signal works..." eller "I thought I knew my enemy, but this, this makes me feel like I don't know anything..."

Men jag antar att det är bättre än i Batman där skrik och viskning skulle kombineras.

"Salvation" är i övrigt helt okej. Den börjar dock bättre än den slutar. All råfet action smäller tidigt och gör att det mesta efter biljakten känns ointressant. Själva handlingen finns knappt och Hynek Pallas har rätt i SVD, att för många maskiner förtar det som var så läskigt med terminators från början. Deras övermäktighet. FLM skriver långt och intressant om Terminatorernas filosofiska tematik här.

Egentligen borde maskinernas onda dator SKYNET ha skickat en terminator till medeltiden och skurit av Connors-släktträd redan där. Hur hårt hade motståndet blivit då? Svärd och brynja vs stålskelett. Och så programmerar de bara in några enkla fraser åt mördarmaskinen:
- Are you Sarah Connor?
- Y-yes
- WIIIIIITCH!!!!

The Girlfriend experience

”Endast barn tror att sex är det viktigaste i mänskliga relationer, sen växer de upp och lär sig att det är pengar” skrev San Fransisco Chronicle om Steven Soderberghs senaste film, ”The Girlfriend Experience”. En mestadels improviserad indiefilm som ligger närmare regissörens debut ”Sex lögner och videoband” från 1989, än Soderberghs episkt uppdelade 4-timmars drama om Che Guevara.

Under upploppet av förra årets presidentval möter vi Chelsea, spelad av högexponerade porrstjärnan Sasha Grey (Hon modellar för American Apparel och har fått en indiestämpel, som intressant nog låter henne bli tagen på allvar som feminist av media).
Chelseas affärsidé går ut på att hon erbjuder lyxescort åt rika wall street-män. Men hon tar mer betalt för social bekräftelse än för sex. För 2000 dollar går hon på bio och småpratar om filmen efteråt. Kanske har hon sex. Men hon äter frukost ihop med sin torsk morgonen efter. En komplett ”flickvänsupplevelse” där sexet vilar i periferin av de trötta affärsmännens ojjanden över pengar som försvinner under finanskrisens första krypningar.
Filmens blåkalla foto får New York att se ut som doppad i flytande kväve. Kameran rör sig i kliniska café, restaturang och lobbymiljöer medan den fokuserar på Greys uttråkade ansikte. Det annars partyglada stora äpplet liknar ett Los Angeles där alla gratisdrinkar ur MTV-såpan ”The Hills” tagit slut.

Börsmäklarna har fruar och barn, men förhåller sig till sin köpta ”girlfriend experience” som till den övriga handeln: med envägskommunikation. De frågar Chelsea om hon gillade filmen ("Man on Wire") och hon svarar vagt ”Ja...”,”Skulle du se den igen?”, ”Ja...kanske”
Vana vid att varje behov kan stillas genom att kasta pengar på det reflekterar de inte över det konstiga med att kommodifiera kärlek. Den svenska sexköpslagen, som debatterats efter sitt tioårsjubileum i termer av ”verkningslös”, är faktiskt unik. Den kriminaliserar just det här behovet. Istället för att brottsbelägga prostituerade kritiserar lagen inte tillgången utan själva efterfrågan.

Det är förstås logiskt att den första filmen som riktigt berör finanskrisen handlar om världens äldsta yrke, och Steven Soderbergh visar en omvänd marknad både från sin mest utblottade och mest cyniska sida.
Chelsea fungerar som ett betalt surrogat för affärsmännens obetalda fruar. Ett quickfix på djupare problem de är för patetiska för att konfrontera.
Samtidigt får Chelseas förstående pojkvän motvilligt acceptera ett förhållande som bara är på hennes villkor. Så funkar marknaden, det privata blir lidande då det privata är till salu.

Chelsea är ingen särskilt lycklig eller olycklig hora. Mest en girig flickvän som valt en bransch med hög stressfaktor. Kanske har hennes torsk rätt när han råder henne att investera i guld.


”The Girlfriend Experience” gick upp på bio i USA i 22 maj och släpptes samtidigt på import-dvd.