Antisommar

Ah, sommar. Den enda årstiden vi lyckats fantisera och drömma om till den punkt att den blivit verklighet.
Vi vet att det aldrig blir särskilt varmt. Skulle det, mot all förmodan, bli över 20 grader i luften? Då är vattnet minus fem grader. Då har man ändå inte semester. Det blir en liten pjäs vi spelar upp för varandra. “Jaha, är du bara ledig idag eller?” "Jaha, jodå". Sommarkonstruktionen byggs också på ihärdigt grillande. Ett verklighetsfrånvänt försök att värma upp luften, som av vårt nordliga geografi är naturligt iskall. Priset är flintasteksdoftande kläder. Det finns bara ett ord för att beskriva hela årstiden: totalt jävla utvecklingsstörd.

Vad jag vill komma fram till, genom en väldigt misantropisk harang, är att vi alla skulle må bättre av att stanna inne. Förslagsvis där film visas.

För terapi över psykosen som säger att man “måste vara ute om det är fint väder” rekommenderar jag Lars von Triers “Antichrist” (premiär 5 juni). Den kvinnoföraktande dansken sägs ha blandat sin kanoniserade konstfilm med tortyrporr á la Hostel, när naturen slår tillbaka mot ett par som försöker koppla av i i en liten stuga i skogen. Cannes-rapporterna har beskrivit den som makalöst brutal. Lycka till med er lilla campingtripp efter att ha sett den lilla Black Metal-pärlan av psykisk terror.

När alla ligger där på stranden och låtsas att solen värmer kan man förstås drömma sig bort till en framtid när det inte finns någon sol alls. Så verkar fallet vara i Terminator Salvation (3 jun) där Christian “What don't you fucking understand!?” Bale förhoppningsvis ger filmserien lite trovärdighet tillbaka. 15 årsgränsen är tillbaka, en liten försäkring.
En självklar film att se fram emot är förstås Sasha Baron Cohens “Bruno” (10 juli), där hans österikiska überfjolla till fashionista ska bekräfta våra fördomar om modevärlden, på samma sätt som Borat gjorde med amerikanska lantisar. Det finns bara ett problem med det här: Att alla jobbiga idioter som blir självutnämnda komiker på fyllan kommer att härma Brunos oneliners i baren i sommar. Jag kräks fortfarande lite i munnen varje gång jag hör ett påklistrat “high five”. Hur ska jag klara mig när alla fotbollskillar vill låta som om de är med i Army of lovers?
"Inglorious Basterds" är förstås sälvklar, men den filmen är också så söndersnackad att det redan känns som om jag sett den. Då är jag nog mer sugen på "Harry Potter och Halvblodsprinsen" (15 juli), som trots att det är en barnfilm, ser duktig kickass ut i trailern. Det gör "G.I. Joe" och nya "Transformers" (augusti) också, men någonstans mellan barnböckerna och leksaksaffären måste man faktiskt dra gränsen.

Krönika publicerad i NSD

Carl Bildts kavaj

Det är lätt att hata kuppfilmer. Munhuggande sarkasmer som studsar fram och tillbaka i all sin förutsägbarhet innan den stora, ”omöjliga”, stöten går vägen. Som att titta på tennis ungefär, Oceans-filmerna det värsta exemplet. I Duplicity går man en bekant väg, det är en romantisk twist på bedrägerithrillern, Clive Owen och Julia Roberts munhuggs på fler än ett sätt. Men det handlar i alla fall inte om någon diamant, gammal arkeologisk skatt eller casino som ska ”rånas”. 00-talets melodi sjunger företagsspionage.

En ny produkt inom bioteknik skall snart presenteras. Vem som får patenten verkar bero på vem som har bäst team av hemliga infiltratörer och mitt i allt sitter Owens och Roberts, som med sina förflutna i CIA respektive Mi6 jobbar på en väg till att fylla sina egna fickor med kosing. Det är inte så lite fånigt hur deras romans bygger på en typ av fetishiserad flyktighet (Att de aldrig kan lita på varandra gör att de också kåtar upp varandra).

Det är rörigt, men snyggt hur Tony Gilroy (senast i oxrövsmörka ”Michael Clayton”) fortsätter med sitt dramapusslande bakom de mest låsta dörrarna i businessvärlden. Spänningen är uppfriskande uppbyggd, långt ifrån någon som ska knäcka koder i otillåtna korridorer (well, okej lite sånt) handlar "Duplicity" mer om rutinerade skådisar som kramar blod ur ett halvalldagligt manus.

Recension publicerad i NSD

DN, SvD

Skriv upp er för Fiendens nyhetsbrev.

Mina favorit t-shirtkonstnärer Fienden har släppt ett gäng nya tryck. Jag har skrivit om dem tidigare, ni kanske minns, det här?

De senaste trycken bjuder på Anders Borg som Undertaker, Badminton som lösningen på infekterade relationer och skivomslag till "the lågkonjunktur blues".
Hälften av njutningen med att handla tishor från Fienden är att man får deras nyhetsbrev. Eftersom jag inte har något att skriva om själv idag tänker jag i alla fall tipsa om någon annan har det:

"Peter Birro ville inte delta i nyhetsbrevet med en dikt. Vi twittrade Petter istället. Han svarade med följande blogginlägg, som faktistkt är en haiku:

Här kommer Fredrik Snortare han glider med stil Han har en glassig blogg plus en leasad bil Han har kontakter med vakter, krogpersonal Hela Stureplan, Berns, Riche, Kharma, Spy Bar Han känner röset, alla balla coola som finns Han är som fisken i vattnet han är Stockholms bloggprins Han fäller brudar på rad han jagar ass Han är en stekare, glidare, en kille med cash Han har flickor över allt, krossar hjärtan på rutin Men bara en som krossar hans, och hennes namn är kokain För han är fast, tagen har ett kraftigt begär Och det finns ingenting här som stoppar Fredrik från att bara blogga Och varje kväll är han på plats, i bar och salong För han finns där det händer, där det finns hålligång Han har känslomässigt blogg, egoistisk och kall Och inget ont anande näst om vad som komma skall"

Nitti

Jag såg på teve i fredags. Henrik Schyffert avslutade sin Stand-upterapi "The 90s - ett försvarstal" med ett medley av bilder från hans jeansiga 90-tal.
Hela hans stand-up var bra och så, nästan överasskande onostalgisk. Förutom slutet, som nästan gjorde mig nostalgisk över min egen nutid. Jag kände mig plötsligt lite ängslig över att jag kanske inte gör nog mycket roliga saker. Sen kom jag på att jag inte gör annat än går på bio, surfar mitt älskade internet och lyssnar på gratis musik varje dag. Problemet är att jag tar allt det där på jättestort allvar. Jag tror att det är lika viktigt att se film som att få vitaminer och mänsklig beröring.
Det är alltid folk som säger att mina skribentjobb är "Kalle Anka journalistik". Det är 90-talets ironiker som byggt det där slottet av oseriositet genom att bara fåna bort allt. All popkultur var då bara "påskoj". men det finns skoj och skoj. Skoj då betydde tydligen helt oviktigt. Men jag tror inte att det är så. En sjuk del av mig gillar även att ta det allra fånigaste på allvar. Jag älskar att titta på MTVs Weekend break t ex. Älska de där skräpproduktionerna, har ni sett That's Amore?

Vilken låt ska definera min egen generation? Bakom Schyfferts bildkavalkad dånade Popsicles "Hey Princess". Några alternativ jag snabbt funderade över är:

babyshambles - fuck forever?
Camron - I hate my Job?
Glasvegas?
TTA - Make it happen?


Haha Nej,för helvete. Det förstår ni väl att det inte går. Det finns för mycket musik på 00-talet för alla som är födda på 80-talet.
Jeff Chang, som i skrev "Hiphop-generationens historia" (som jag läser för skolan) tycker att det här med "generationer" är förminskande. En babyboomerkonstruktion som mest av allt begränsar identiteten.
Så jag kan väl känna att om Schyffert stannat i 90-talet är väl det okej, men han behöver inte påstå att alla andra fastnar i tiden som var de var hippast i. Det vore ju trist.

Truly Trivial

Såg ni remaken av Psycho igår eller? Nä. Tänkte väl det. Jag såg lite av den. Sjukt stjärnspäckad ändå. Julianne Moore, William H Macy, Viggo Mortensen, Anne Heche och Vince Vaughn, innan fetman, som Norman Bates. Och Gus van Sant regisserade den! Bissart.
Hur som helst, det finns en scen då Vince Vaughn står och tjuvkikar genom ett hål i väggen och runkar. Man hör det där runkljudet. Det där klickande ljudet av blött fläsk som självmant skinnflås. Det är ett väldigt speciellt ljud.
Ljudkillen i remaken av "Psycho" tyckte nog att det där ljudet var så speciellt att han skulle skoja lite med det. Senare, när Vince Vaughn är ute och springer över en grusgång. Man ser fötter som snabbt lyfter och landar i gruset. Det är bråttom bråttom med något.
Och man hör: Ja, ni fattar.

Åh, hennes mjuka läppar! Det var kapris hon smakade.

”Vad blir det till efterrätt då?” ”Tja lite sex kanske? Nä. Förlåt. Förlåt”.

Det här kanske låter som en parodi på en gymnasiepjäs? Nej nej. Replikskiftet är faktisk dialog mellan Tuva Novotny och Sverrir Gudnasson (Sveriges blekaste skådespelare, alltså bokstavligt talat är han kritvit).
"Original" handlar om den sistnämndes karaktär Henry, som är "bra på motgångar, inte att hantera dem men att skaffa sig dem”. Henry växer upp faderlös med en psykiskt sjuk mamma. En dag på jobbet som banktjänteman träffar han en talanglös kock (Daniel Dencik) och bestämmer sig lite senare för att öppna en restaurang i Spanien tillsammans med snubben. Som, eeh, exklusivt bär en träningsoverall från 70-talet (?). Tillsammans flyr de mot Danmark för att kidnappa Henrys inlagda mamma.

”Original” är en spektakulär pekoral. Den vill blanda ihop kompisfilm, road-movie, romantisk komedi, och pseudo-feministisk gangstersaga (där farligaste bossen liknar en föråldrad Emil i Lönneberga) med ett naivt ”carpe diem”-budskap.

Och den misslyckas. På precis alla punkter. Kanske blev den uttagen till Tribeca i post-låtdenrättekommain-välvilja eftersom Sverige lyckades klämma ur sig en bra film förra året. Big mistake, stackars New Yorkers.

Det enda intressanta är att studera filmen för de tecken i tiden som den (förmodligen oavsiktligt) berör. T ex försöker man kritisera psykvården genom att framställa en dansk doktor som en ivrig hypnostrollkarl utan en tanke på sina patienters välmående. Jag är helt klart på pro- konstfacks- Anna Odell och hennes försök att hitta ett innifrånperspektiv från psykinstitutionen. Men häxjakten lär inte dämpas av att ”Original” förstärker de fördomar som finns om att konst inte kan verka progressivt.

En annan samtidsmarkör är matfetishismen. Just nu domineras ju teve av manliga kockar som är mer eller mindre psykotiska och kvinnliga som återvänder till 50-talets husmodersideal.
Tuva Nuvotny har på sig samma kläder en jazzböna från the swinging 50s skulle haft. Och som peppar på köttfärsen blir både hon och Sverrir levande anakronismer när de kåtar upp varandra genom att duellera i vem som kan citera flest stycken ur hemmets kokbok.

Blandad Apa

Mina vänner i The Touch har släppt ett mixtape. Deras första. Vänner av den här bloggen kanske minns att jag intervjuat dem typ sju gånger, en gång för Vice Magazine (som refuserades).
Det är ingenting att bråka om här. Det är fet House.


Varsågoda.

The Touch - Mixed Ape (zipfil)

Em och Cam = Mamas Boys

Eminems nya skiva, ”Relapse”, som släpps den 19 maj är hans första på fem år. Plattan är en Dr Dre-producerad glassbomb av fylliga, om än repetitiva, beats där Eminem återvänder till den självutlämnande svärtan, sexismen och böghatet som gjorde hans första två skivor så poppis.
I ”Insane” rappar Marshall Mathers om hur hans styvpappa våldtar honom. ”I was born with a dick in my brain Yea fucked in the head/ My step-father said that I sucked in the bed”. Låten fortsätter i en övergreppsramsa och skivan fortsätter med våldtäktsskildringar där Eminem, enligt en ”offret som blir förövare”-dramaturgi beskriver sig själv som gärningsman och rappar ironiskt om att ”folk tror att man är ett monster efter bara ett par våldtäktsanklagelser”. Eminem kanske försöker skapa en ny subgenre. Rape-Rap anyone?

Bortsett från effektsökeri är "Relapse" en uppgörelse med Mathers nära-döden-upplevelse han fick efter alla år av knarkande. I intervjuer har Eminem berättat att han kunde ta upp till 20 vicodin om dagen innan han en dag överdoserade på metadon. Efter att han blev nykter säger Detroitrapparen att ”nu när jag vet att drogberoende går i släkten har jag förståelse för min mamma, I get it.” (även om han i låten ”My mom” snarare ger henne skulden för sitt missbruk).

Eminem är annars ganska unik i mammahatet (återkommande på alla skivor). Macho gangstarappare med frånvarande fäder brukar vara flitiga på morsgrisrap. Ungefär på samma sätt som de försvarar hemkvarteret. En teori kring detta är att misslyckad samhällsintegrering gör att hooden börjar fungera som en slags utvidgad livmoder.



Harlemrapparen Cam'ron är inte bara killen som myntade böghatarbrasklappen ”No homo” inom hiphopvärlden. Hans nya album ”Crime pays” (släpptes 12 maj), som kan vara ett av årets bättre, bjuder på genusmedvetna låttitlar som ”bottom of the pussy hole” och ”you know what's up”, en hymn om att sex mest är en bonus så länge man får betalt.
Cam har varit ”försvunnen” i två år. Han har inte hörts till sedan han bad 50 cent dra åt helvete (i ett legendariskt klipp som avslutades med ”get my pool in the backround” varefter kameramannen visade en bild på världens sorgligaste kloranrättning).
Anledningen till frånvaron, säger Cam, är faktiskt att han tagit hand om morsan som lidit multipla strokes (Och det var utanför hennes vårdhem Cam gjorde sin poolfilm). ”Mamma var sjuk så jag var med henne i nio månader, 24 timmar om dygnet, om jag inte var tvungen att gå ut och äta i en timme eller två.” Att han lägger till det där sista, om att han ibland ”var tvungen att gå ut och äta”, tycker jag är gulligt.
Dessutom kan han leverera roliga och relaterbara superhits som ”I hate my job”, för dem som är klistrade på finanskrisens skosula.

”Relapse” dryper av referenser till massmördare. Både levande och fiktiva, vilket förstås inte är något nytt. Eminem uppträdde utklädd till Jason från ”fredagen den 13: e” redan i början av 2000-talet. Ems skräckfilmspersona har dock fått ett par bristningar i över buken efter ett medverkande i tysk teve. I den skojfriske Stefan Raabs talkshow tvingades Em freestyla över en plågsamt hissmusikflörtande sambalåt dubbad ”Zucker im kaffe” (socker i kaffet) där den grinande värden Raab trallar refrängen: ”Das is wunderbar senór”.
Det går inte att ta miste på lidandet när Eminem stapplar över orden och hans hjälplösa ansikte tycks gallskrika efter mamma.
Kanske hade han just då mått bra av att få höra samma uppmaning han ger sina lyssnare på en av skivans bästa låtar: ”Even if it sounds corny, don’t ever let noone tell you you ain’t beautiful”.

Krönika publicerad i NSD 15/05

Max Anus

Max Manus
Betyg: 2
Regi: Espen Sandberg, Joachim Rönnberg
I rollerna: Ken Duken, Aksel Henning, Christian Rubeck
Speltid: 118 min

Boring. Inte så att mina förhoppningar var skyhöga på Norges egen variant av ”Valkyria”. De var, för att uttrycka det stillsamt, dämpade.
Blev ändå besviken.
När Norge blev ockuperat av Nazisterna ”fanns det fortfarande dem som inte gav upp kampen”. Ni förstår vart det här barkar? Till att en liten underjordisk grupp med rebeller trycker sin egen oberoende tidning och för ett gerillakrig mot elaka tyskar? Ja. Fast än att de inte är tillräckligt onda för att jag ska orka bry mig.
Det har gjorts förut, att det är ett grannland som serverar biffen gör ingen skillnad i ren klyshrikedom. Max Manus heter ledaren för de norska rebellerna, han stred för att göra kungen stolt och filmens ambition är att förvandla honom till nationalhjälte. Visst sprängde han en hel del tyska fartyg, men skådespelaren Aksel Hennie är intetsägande och ser ut lite som en fisk. Medan nazisten som jagar honom olyckligt nog är mycket snyggare (spelad av Ken Duken och ses i sommar i Tarantinos nöjesparkifiering av andra världskriget: Inglorious Basterds). Manus och hans mannar framstår som idealistiska robotar när de flänger omkring och hittar på hyss. Att slutet blir en flaggviftsfestival till gamla Norges ära gör att ”Max Manus” känns lika konstnärligt nyanserad som fotbolls-vm.

Facebook som barnbok

När samtiden ska skildras av dagens barnboksförfattare måste de ta hänsyn till förändringar i tiden. Särskilt när teknologiska framsteg som facebook förändrar sättet som vuxna bygger sin kärlek och sina relationer på. Därför har jag och tecknaren Nils Wallin skrivit och illustrerat en barnbok för den postmoderna generationen. Efter att Waltz with Bashir bröt många tabun genom att animera en dokumentär kände vi att det låg i tiden att basera vår bok på sanningen. De växlingar i status/reply som vi valt att skildra är regelrätta citat från människor existerande och verkande på facebook. Utan att nämna dem vid namn kan det poängteras att paret är i mitten av 20 års åldern.

Bubben!

Dammit, man! I'm a doctor, not a physicist!

Här är en till sån där film som ska berätta allt från början.
”Wolverine” gjorde det förra veckan med X-men-paketet. Nu gör J.J. Abrams med ”Star Trek” en slags ”När Kirk mötte Spock”-version av alla teknologstudenters heliga Graal.

Allt börjar med lille James Kirks födelse som händer simultant med att hans pappa offrar sitt liv i en maffig rymdstrid. Ett gäng skurkar av rasen Romulans, som med sina fula tribaltatueringar i ansiktet liknar rymdens Hells Angels, har rest tillbaka i tiden för att hämnas på ”Ambassadör Spock” som de ger skulden för att deras planet förintas, eh, drygt 150 år in i framtiden.

Spock blir i sin ungdom mobbad hemma på planet Vulcan. Hans morsa är människa vilket gör honom till ett halvblod och därför ”handikappad” enligt Vulcanplanetens rasistiska normer. Han joinar federationens flygskola istället. Samtidigt, borta på Jorden, hamnar den unge James Kirk i en barfight med federationens piloter. Efter några järn går han dock med på att själv bli rekryterad, förmodligen för att gå i pappans fotspår. Så han hookar upp med Spock, lingvisten Uhuru, teleportör-Scotty och läkaren McCoy. Och, måste förstås snart rädda galaxen också.
Jag har tidigare stört mig på att Star Trek alltid känts så fastlåst i rymdskeppet Enterprise. Alla bara hänger vid kommandocentralen och går varandra på nerverna i sina gula pullovers. "Star Trek" räddas av att allt faktiskt händer för första gången. Man har lyckats lura bort den där innötta känslan.

Zachary Quinto spelar Spock med den torrhet som blivit karaktärens signatur utan att bli en kopia av originalet. Chris Pine uppdaterar Captain Kirk till en bufflig collegekille. Vilket känns logiskt när Kirk hamnar på en vinterplanet och det fläskas på med stora datoranimerade monster som han måste löpa ifrån.
”Lost”-skaparen och ”Cloverfield”- producenten J.J. Abrams har nog som roligast när han får leka med effekterna. Även om han gör en snygg förtjänt i att inte trassla in sig i alla resonemang kring svarta hål, tidsresor och warphastighet som utgör konflikten.

Om man ska vara noga är ju ”Star Trek” en ”När Kirk mötte Spock, när Kirk mötte den gamle Spock från framtiden och när den Spock mötte sig själv”.


Recension publicerad i NSD.

Bonus: Alla McCoys.

PS. Jag hejar förresten på Team Anna Odell.

Vem vet mest?

Den värsta skräcken för ett modernt samhälle är att vetenskapens fynd i en handvändning blir obetydliga. Eller, så var väl tanken i alla fall.
I Knowing spelar den ständigt skallige Nicholas Cage Astrofysikprofessorn John Koestler. En man av vetenskapen.
En dag kommer han över en A4-sida med sifferkombinationer som legat nergrävda i en tidskapsel i 50 år. På ett sånt där "nämen det här kan inte stämma"-sätt förstår John att siffrorna är profetior för katastrofer. Alla förutom tre stora (varav den sista förstås är jordens undergång) har redan inträffat.

Johns son Caleb börjar höra röster i sin hörapparat samtidigt som farsan med sin forskarhjärna försöker hitta en vetenskaplig förklaring till allt mayhem. Men det finns så klart inget att hämta hos psykologi, sociologi, fysik eller astrologi. Hotet kan inte förklaras med annat än luddig religiös logik som bygger på tron om den oundvikliga undergången. Knowing är i och för sig en brutal effektfest av kraschande flygplan och tunnelbanestationer som smashas till smågrus. Sånt som gör den mesta vetenskap överflödig. Men att hotet om apokalypsen bygger på evolutions-förnekande hokus pokus gör att den blir svår att ta på allvar. Det är obehagligt att inte erbjuda ett sista hopp i form av en nördig kille med glasögon. Istället för hopp kräver den här katastroffilmen en tyst underkastelse.

Sifferprofetian, får vi veta, kommer från yttre rymden. Slutet på Knowing har lett till en hel del debatter hur man skall tolka det religiösa budskapet? Som scientologpropaganda? Mycket av idéerna känns igen från deras pseudo-religion, för att inte tala om Tom Cruise-modet som utomjordingarna rockar. Eller är de Jehovas Vittnen? Vanlig kristendom? En av alla forumbesökare i imdb-myrstacken jag damsög menade att regissören helt enkelt bytt ut Gud mot rymdvarelser i en traditionellt biblisk allegori. Kanske för att hävda en alternativ skapelseteori? Ja kanske. Det fullkomligt forsar ut tvetydiga symboler. Aliens med änglavingar, ett nytt utomjordisk Eden och pekningar till en Noahs ark-idé.
Kanske visste inte regissören Alex Proyas själv vad han försökte säga? För att citera en svensk klassiker: "Vem vet? Inte du. Vem vet? Inte jag."

Recension publicerad i NSD 08/05


Andra recensioner: DN, SVD

Strage hann först

Fredrik Strage använder uttrycket "deras heliga Graal" i sin recension av JJ Abrams nytändning av Star trek. Det är kul, förutom att jag använder exakt samma formulering i min recension som inte publicerats i dagens tidning. Jag skrev den alltså igår i torsdags, men nu kommer jag väl framstå som om jag copy-pasteat. Som en Romulansk bandit.

Eller framstå och framstå. De är inte som att jag tror att folk som läser Dn läser mina recensioner. Eller tror jag?

Mitt Anime

För typ åtta år sen såg jag, i princip, all anime som då fanns. Mitt bredband var bättre då, men det var inte det enda verktyget jag hade för att tomglo på all japansk tecknad film. Innan jag blev riktigt insatt kollade jag på engelskt dubbade animefilmer på VHS från "manga entertainment". De var sämst. Förutom Akira och Ghost in the shell var det oftast någon halvhjärtad plot där hjälten skulle döda eller, ibland, knulla rätt boss för att bli av med någon slags förbannalse.
Sen tog en drös med studenter från Sveriges osexigaste universitet, Luleå tekniska, tag i saker. De hade frisyrer som skogens småvilt men lyckades hyra en bio där de visade all anime de laddat ner. Jag minns att det var rätt skön stämning där. Även om de också kollade på väldigt mycket dåligt.

Några minnesvärda skräckvisningar som ploppar upp är sex epar om en tjej där handlingen kretsade kring hennes jättepipiga röst. Åtta avsnitt med en lärare som var pedofil på ett "charmigt" sätt. Och när studenterna grät över att en tecknad figur dog i deras favoritserie - Fushigy Yugi. Det är något speciellt med att kolla på tecknad film i 24 timmar, det gratinerar hjärnan.
Needless to say så var jag nere med den där skiten långt innan alla Miyazakifilmer gick upp postumt på svensk bio och kanoniserades som det bästa mänskligheten hade varit med om. Nu när "Nausicaa - valley of the winds" gått på bio och är sådär ny-aktuell tog jag och såg om den. Självklart hade jag kvar en bajsnödig idé om att "anime är bäst på japanska" och gick därför miste om Shia LeBeuf och Edward James Olmos i den dubbade versionen.

Nausicaa var i alla fall riktigt bra. Den här post-apokalyptiska djungelvärlden där naturen slår tillbaka har ju ett budskap av samma patosnivå som Stefan Jarls.
Princessan Nausicaa är duktig på att slåss, men värnar ändå om miljön, till skillnad från resten av de överlevande människorna. De är mest peppade på att bränna ner den förorenade skogen (som om det skulle hjälpa). Några av dem försöker återuppliva ett vapen som människorna byggde innan alla på jorden dog och sensmoralen är förstås att vi upprepar våra misstag. Det ekovänliga budskapet körs i en mixer tillsammans med en gammal religiöst klingande legend och en hel del snygga fighter och drömska flygsekvenser när Nausicaa mästrar sin glider. Nausicaa är inget liten flicka, även om hon inte direkt ger uttryck för könsmognad så är hon en vuxen kvinna i en flickas kropp. Det märks att hennes veg-engagemang inte är någon temporär tonårsrevolt när hon hela tiden måste kompromissa sig själv.

Om man tänker efter är Nausicaa - Valley of the winds väldigt substantiell för att vara Miyazaki. Nu är mitt minne lite rostigt. Men Laputa – Castle in the Sky minns jag som ganska mörk. Däremot Totoro och Kikis delivery service är inte annat än bufféer av gullighet. Porco rosso...Hmm vi kör en lista istället. Det är lättare:

Miyazaki top-3:

1.Nausicaa
2.Mononoke Hime
3.Laputa

Ett tips då, på tal om hjärndöd hack n slash anime:

snuskig rappin pasta dude

"the ad was pulled from TV after a public outcry over what people perceived as Pasta Dude smackin' some imaginary ass, in his pasta dance. God bless America. " //Via Gawker

Dominos Pasta DUDE!

(död)grävande journalistik

Journalister älskar att se andra journalister på film. Jag själv är inget undantag, även om jag inte håller på med sk “skjutjärnsjournalistik”. Jag är också del av en ny generation skribenter (eller var det “Blåst” som Fridolin sade?). Internet har spelat en större roll för mig än de papperstidningar jag växte upp med att se gå till tryck.
I “State of Play” finns inget internet.
Trots att ny och snabb teknik finns tillgänglig har Cal McAffrey (Russel Crowe) en dator som är 16 år gammal. Han kör en gammal Saab och på huvudet växer långt ovårdat murvelhår. En man som gillar att göra saker ordentligt. Eller långsamt då. Trots sin groteskhet är han den ende av alla män i filmen som framstår som någorlunda viril. Han har kvinnor omkring sig hela tiden och charmar allihop till slut. Kanske är förhöjandet av fulhet en gammal journalistklysha som lever tack vare allt ytlighetsförakt.
Cal börjar utreda en tjock konspirationsgröt så tjock att det rinner över på tallriken. Hela USAs homeland security håller på att monopoliseras. Detta är kopplat till: a) En politikers (Ben Affleck) hemliga kärleksaffärer b) Cals vänskap med samma politiker c) Hans förhållande med samma politikers fru och d) Hotet om att ett storföretag skall köpa upp The Washington Globe, som efter det bara kommer anställa bloggare (som Rachel McAdams käcka karaktär).
Det hade förstås varit lustfyllt att pissa på allt det här och kalla det “konservativ romantik“, men det funkar faktiskt. Det funkar på alla sätt som en politisk thriller ska göra.
Russel Crowe och hans spritfetma är gammelmedias siste riddare och tillsammans ska de göra ett riktigt jävla gräv.

Järvinfluensan

Det har varit mycket tjafs kring den här prequel-filmen till X-mentrilogin. Bakgrundshistorien om järvmutanten Jimmy Logan, Wolverine, läckte i ofärdigt skick ut på nätet innan premiär. Många av actionscenerna såg patetiska ut. Men man lovade att den riktiga filmen skulle vara i bättre skick (vilket många sen hävdade att den inte gjorde). Sen blev en reporter på Fox news sparkad för att ha recenserat den ofärdiga versionen och nu har premiären av ”Wolverine” skjutits upp i Mexico på grund av svininfluensan.
Vad betyder det här för den färdiga produkten? Well, kanske inget, direkt. Förutom att ett par kritiker fått rätt. En del saker fortfarande ser rätt löjliga ut.

Jimmy Logan (Hugh Jackman) och hans bror Victor Creed (Liev Schreiber), senare Sabretooth i de andra X-menfilmerna, blir medvetna om sina mutantkrafter i Kanada på 1850-talet och spenderar uppväxten med att fly sina hem. Redan i montaget till förtexterna där brorsarna med odödlig lätthet utkämpar alla amerikanska krig visar det sig att Victor är psykopaten av de två. Han har inga problem med våldtäkt eller att skjuta civilia.
Efter att ha mördat ett befäl, dömts till döden (och naturligtvis överlevt) rekryteras bröderna till en elitgrupp med andra mutanter, som med regeringens finanser försöker hitta nya sätt att utnyttja mutantkrafter som vapen (what else?) i USAs globala korståg. Härstamningen av Logans oförstörbara adamantiumskelett skildras pliktskyldigt. I övrigt frossas det i olika mutantkrafter och tung action. Ungefär hälften av de dyraste scenerna är toppade med dåliga repliker och utdragna slagsmål, men den andra hälften är ibland drop-dead-fantastiska.

När Wolverine testar sina nya adamantiumklor för första gången är det inte en vacker syn. Hemma hos en par gästvänliga lantisar råkar han ofrivilligt slicea sönder halva toaletten, men det största problemet är att klorna ser så fånigt animerade ut att man frågar sig om effekterna är lika gamla som Järven själv. Den bästa scenen är när Hugh Jackman boxas mot en gammal kollega som gått upp 600 kg sen de träffades. Logan får några smockor stora som badbollar och tunga som stål i ansiktet. Sen spöar han skiten i fettberget och avslutar med att släppa ut klorna rätt genom boxninghandsken. Så pass komiskt sköna serietidningsgrejer ursäktar annat flum. Tyvärr har många av Wolverines macho-charmiga oneliners slarvats bort.