Hardcore

Veckans filmrecension: Get Smart

Här hittar ni den.

När Simons (och Burns) bitchslappade Steven Spielberg

Snart kommer en längre text om miniserien i sin helhet när den har svensk premiär. Men av logiska orsaker (som att den redan avslutats på HBO) vill jag börja med att snacka om slutet på Alex Skargårds version av teveserien Made: Generation Kill.

Spoilers ahead (duh).

Jag vet att ni minns hur jävla fånigt slutet på Band of Brothers var.
De supertappra fallskärmsjägarna har precis rökt lite ciga-cigarr i örnnästet för att fira sin vinst över naziondskan och de ädlaste av de tyska generalerna har blödigt gjort klart att ”det är en ära att kapitulera för er”. Hela EZ-kompaniet avslutar andra världskriget med en vänskaplig baseballmatch i solnedgången (i slow-motion!) samtidigt som den skrupelfrie kapten (namn) gör en fett gay voice-over där han hyllar varje soldat och pratar ömt om deras liv ”George Lutz return to New York, and he drove his cab...”. - Vilket egentligen är det bara en fet hyllning till honom själv och vilken fantastiskt godhjärtad krigsledare han varit. Ett sätt att understryka hans ödmjukhet och således Jesusförklara honom med hela EZ som sina lärjungar.

När Marinsoldaterna i Generation Kill slutfört invasionen av Irak spelar de lite amerikansk football. Ingen voice-over, solnedgång eller slow motion, däremot bara överkroppar, rakade skallar och en rätt obehaglig stämning som är svår att sätta fingret på. De spelar typ i två minuter utan att något speciellt händer. När ett av de mer inkompetenta befälen gör en touchdown och börjar vråla något om att han ”own all you motherfuckers!” blir ett annat befäl svinigt arg och slår honom på framtänderna. Någon motar isär dem och spelet fortsätt. Men ett par minuter senare blir den lille ironikern Jay överkörd av muskelknutten Rudy ( Rudy bär kläder han menar är ”body contious” och inte bögiga). Jay som hållit käften sen Bagdad kastar sig på snyggingen med knytnävar, men blir snart utlåst i ett sk triangle-choke.
När han kommit loss skriker han åt Rudy att dra åt helvete med gråten i halsen. ”Fuck you! Du är precis som alla jävla jocks i highs school!”.

Samma kanal men två olika miniserier, två olika krig och faktiskt de enda serierna som skildrat krig på just HBO.

Jag tror att David Simon ( bla The Wire) och Ed Burns ville ge Steven Spielberg och Tom Hanks ett uppriktigt fuck you för att Hollwoodherrarna sabbade ett helt krig med en så banalpatriotisk serie och slutkläm på ditot.
Åh, man måste ju älska hur uppenbart likt slutet i GK är det i BoB - Med detaljen att Burns och Simon ansträngt sig för att bränna ner hela den skönmålade tavla Spielberg målat.
Frågan är om något liknande gjorts tidigare? En slags beef throwdown mot en annan serie/film genom att återskapa en scen, men på ett nytt sätt som omöjligt kan misstas för annat än protesterande?
Intellektuellt våld på hög nivå är vad det är.

Kort guide till aktuell bio

Rus:

It's a free world.

Ken Loach gör en film om hur fittig kapitalismen är. Eller mer specifikt hur fittig bemanningföretagskapitalismen är i England. Det är väldigt lätt att anställa papperslös arbetskraft och utnyttja dem för slavlöner. Detta har ju tidigare varit populärt att göra i U-länder där folket svälter, men i Drottningens hemland har man tänkt till. Varför skall andra länders makthavare få smörja kråset på bekostnad av svältande arbetare när vi lika gärna kan ta hit dem till oss? Utnyttjad både sexuellt och av systemet blir 30-nånting Angie trött på att försöka bry sig om andra i en arbetsmarknad med svajjiga löften, och startar ett laglöst bemanningsföretag.
Hennes gamla pappa som hade samma jobb i 30 år tycker att hon är hjärtlös som betalar ut slavlöner för ryggknäckarjobb. Själv rättfärdigar hon det med att hon blivit blåst 30 gånger på olika jobb och att detta är enda vägen från fattigdom.
Det var väl kanske ingen hjärtattack att Loach gör en sån här film, men vem bryr sig? Det funkar svinbra. Kierston Wareing som Angie är den perfekt nyanserade golem som skapats för att tjäna den nya sortens arbetspoltik. Den sorten som kan dra åt helvete.

Ros:

Expired


Det suger att ha ett jobb där alla hatar en. När jag jobbade med telemarketing kändes det som att jag var hatad av hela världen. På företaget där jag jobbade arbetade cheferna hårt för att skapa en slags "vi och dem" stämning inför kunderna. Tyvärr kunde de inte riktigt övertyga mig med tanke på att de var helt jävla knäppa i huvudet när de pratade om sälj till varje pris. Om ni har sett filmen Boiler room fattar ni vad jag menar.
Jag har alltså hyfsat lätt att relatera till Jason Patrick i Expired. Han spelar Jay, en rejält elak människa. Förstås hatar han sitt jobb som parkeringvakt, men utnyttjar sin auktoritet till max bara för att inte gå under i depression framför nätporren hemma. Två dagar innan nyårsafton ger han en man som springer till sin bil en bot. Mannen vädjar om ett undantag men Jay är Stenhård. till slut ger mannen upp och slänger ur sig ett sarkastiskt "Happy Fucking New year" varpå Jay svarar att det är två dagar kvar och att han borde lära sig räkna, så kanske han slipper böter i fortsättningen.
Jay träffar väna Claire på jobbet, spelad trasig och ledsen av Samatha Morton som tolerar Jay som kärleksaspirant i brist på annat. Hon frågar sin mamma om det inte är bättre att ha någonting än ingenting alls?

Överdos:

Tropa de Elite

En massa exotiserat övervåld i Rio De Janeiros favelas. Hårda polisgrabbar, hård voice-over, hard knock life överlag. Men en mjuk och framförallt svag karaktärsbyggnad och handling. Typiskt inkvoterad "utländsk film" som får existenberättigande för att aktörerna pratar portugisiska.
Tjuv och polis a la Charlies Bronson med lite klyshigt hjärntvättnings-träningsläger för polisens elitstyrka. "Hårdare än Israels armé" jamen ojdå.
Skurken anar orod för att "det är för tyst därute. Herre vad kulturellt.
Jobbigast är väl at det inte finns någn som förtjänar ett uns av sympati. Alla i bärande roller är antingen medlöpartöntar eller vapengalningar. Kanske är taken att visa "hur jävligt det är"?
Äh, varför ska jag? En bebis hade kunnat skriva en negativ recension på den här filmen.

Mitt liv som Hiphop

Inte nog med att jag har tatuerat in RAP över min ena njure, nu... Nä okej det har jag inte. Men skulle inte det vara något?
Just nu har jag fullt upp med att bestämma mig för vilket alias jag ska ta när RAP-karriären tar fart på riktigt. Som vit genusmedveten yngling (jaja) har jag sedan länge förstått att mannen är det sista könet, och att den enda vägen ut från det sjunkande skeppet är ett ansökningformulär för queerskap.
Men det är förstås sjukt svårt att inte vara weger just nu med explicitsläppet av Games - LAX och även Houstonmackan ABN - it is what it is. Båda är helt sjukt gangsta och fantastiskt bra. Queerskapslängtan blandat med min saftiga wiggerlibido tranformerar mig till en sjuhelvetes Queegger.
Detta kan bli ett problem om jag ska bli The ultimate cagefighter. Men, hey. Det ska väl inte behöva stå ivägen för musiken?

Här är mina eventuella artistnamn:

1. BIGPAC

Fördelar: Två stavelser. Snabbt, hårt och förstås en hyllning till två avlidna giganter. Dessutom är ordet en referens till förmodad storlek på det organ som oftast förknippas med Raplife.

Nackdelar: Omöjligt att förkorta som homosocialt ömhetsbevis. ex "pac" el "Biggie". Blir missriktade och måste förklaras varje gång.


2. GNS & DWG

Fördel: Som "Guns" och "Dawg" fast utan vokalerna. Det blir ju också en rätt snärtig ying & yangpryl av det. Vapnen får representera något slags våld (som givetvis slår underifrån) medan hundarna får vara symbol för hur mycket jag älskar att "hänga med mina dawgs".

Nackdelar: Ovärdigt wiggerskt. Det kommer dessutom bli svårt att uppbringa någon form av streetcred från "Lill London" där de enda vapnen tillgängliga är brännbollsträn.

3. Best in Show

Fördel: Vidare hundreferens samtidigt som det är ett intyg på min egen bästhet. Ordet "show" skapar också en perfekt presens av namnet.

Nackdel: Inte särskilt sårbart och kan komma att slå tillbaka i (troligtvis) negativa recesioner ("Worst in show!")


4. Love to Lie

Fördel: En smula mystiskt. Är namnet ironiskt som i "jag hatar makten som påstår sig säga sanningen, därför ljuger jag men berättar på så sätt den sanna sanningen"? Är det en Scarfacereferens (-"I always tell the truth even when I lie")? Eller älskar jag helt enkelt bara att ljuga? (med tankte på det här inlägget blir det nog inte så svårt att lista ut vilket alternativ jag ligger närmast)
Slagkraftigt, lätt och snyggt att förkorta: LTL
kanske en aning kryptiskt. men icke desto mindre sexigt förstås. Kvinnor älskar en lögnare.

Nackdel: Inte så queer.



Cast your votes.

Vykort från Belgien

Jaja, visst. Vi älskar tonåringar med fula munnar och rapringsignaler, och fight music-preferenser för åttakantigt burvåld. Men det betyder inte att jag tänker glida bort från kärningrediensen i den här bloggen. Nämligen film.
Igår såg jag något så ovanligt som en bra en, och nu snackar jag inte om den där karaterullen med Sean Connery (titel?) som gick på trean klockan fem på natten. Även om den hade sin stunder av riktigt gay fun.

In Bruges handlar om hur en befriande valpig Colin Farrell tillsammans med en äldre mentor skickas till en sömnig stad i Belgien som heter Bruges. Om de skickats dit för att lösa ett brott hade jag förmodligen ollat stoppknappen innan jag ens rullat igång filmjäveln, men nu är de faktiskt där som yrkesmördare. Och även om det yrket också är ett rätt utklappat ämne så förtjänar det alltid en ny chans (men se förihelvete inte datorspelsfilmen Hitman).
Farrell som i vanliga fall är jobbigt medveten, om hur mycket alla 16-åriga tjejer vill knulla med honom (Miami Vice är skapelsens krona), är rent av helt fenomenal i den här släpiga historien.
Själva storyn är just inget guld att hänga i granen men ändå rätt stabilt thrillervirke. Farrell eller "Ray" gör sin första hit och mördar en präst (under bikten) och råkar av misstag skjuta en liten pojke. Oh the guilt.
I övrigt är han och hans partner-in-crime Ken (Brendan Gleeson) beordrade att hänga i småstaden med de medeltida sevärdheterna och "ligga lågt".
Ray är dock ofta som ett obstinat litet barn när hans äldre surrogatfarsa vill sight-seea gamla kyrkor.
"Jag brukade hata historia, det är ju bara en massa skit som redan har hänt" bufflar Ray innan han blir uppspelt över en filminspelning med dvärgar. När han ska stöta på en tjej som langar knark på filminspelningen gör han det så sårbart och fånigt att jag nästan önskar att jag kunde ge honom en örfil. Men sedan briljerar han genom att dra ett "belgiskt skämt" på deras första dejt:

- Vad är Belgien känt för?
- Vad?
- Choklad och pedofili, och de uppfann bara chokladan för att komma åt ungarna.

Färskingregissören Martin McDonagh är i övrigt väldigt bra på att få den tönttråkiga staden Bruges att kännes som en riktig plats. Atmosfären kommer i princip ut som en poltergeist ur laptopen.
Kulmen nås på en koksefterfest med en rasistisk dvärg och två horor. Sedan kommer Ralph Fiennes in och förstör showen med någon slags huliganversion av en gangsterboss.

Bullen

- My hoe, my bitch My Hoe, My Bitch. - Jag är Sabinas Hoe och hon är min Bitch.
Siri är 13 år gammal och relaterar till The Games - My bitch som spelas på hennes queera killkompis mobiltelefon.
Jag sitter och solar min överkropp och läser Fredrik Strages åtta år gamla "Mikrofonkåt" (Jag försökte läsa "Fans" men tyckte att den var lite väl allvarlig). I en passage beskrivs hur gitarristen i Kent frågar den ende svarta personen i rummet om han kan rulla färdigt Daddy Boastins joint, "du kan väl sånt där" säger han till DJ Sleepy med motiveringen att "han är hiphopare".
Jag skrattar till. De tre tonåringarna reagerar.

- Vad läser du?
- Mikrofonkåt, det är en bok om svensk hiphop på sena 90-talet..
- Åh, Mikrofånkåt är ju en jättebra låt med Petter!
- Ja...
- Vad gör du då?
- Jag är journalist.
- WOW, är du rik?
- Eh nej, jag tror inte det finns så många journalister som är det. De som jobbar på Dagens nyheter kanske är det.
- Varför gör du det då?
- Jag vill egentligen inte göra något annat.
- Min pappa har varit journalist, han har jobbat på nöjesguiden för jättelänge sen.
- Ah fan vad coolt, Nöjesguiden är ju en cool tidning.

Den blonda tjejen rappar vidare:
- My Hoe my bitch...
- Har ni hört att Game släppt en ny platta?
- näää?
- Jo den heter, vad heter den nu? Den heter LAX.
Sabina och Siri tittar på varandra med gapande munnar
- DEN måste vi kolla in
- Ja, men det dryga är att den bara finns i en "clean version" - alltså Game säger "girl" istället för "Bitch".
- Åh, töntigt.
- Jag vet.

Jag fortsätter läsa och smyglyssnar på kidsens snack. De kedjeröker och spottar på marken. Den fjortonårige queerkillen pratar om att han behöver en fettsugning.

- Det kostar lätt mer än 10 000
- Jaha men då ska jag bli miljonär i så fall.
- Vad är det du behöver fettsuga?
- Mina lår.
- Det kostar minst 30 000
- My hoe, my bitch...
- Du behöver ju bara äta rätt och träna. Invänder Sabina.

på mobilen skiftas det mellan pisspoor musik som ringsignalspop eller Fronda, till riktigt bra skit som just Game och 70-tals soul.

- Kan ni inte spela lite Wayne på den där? Säger jag och försöker verka lite ball.
ungarna spelar Lollipop och sjunger med. Samtalet går vidare i sex och samlevnadens anda.

- Alltså kan ni fatta att Robin har sett min fitta?
- Haha, det är han är inte ensam om.
- Vafan ska det betyda?
- Han menar bara att du är billig.
- Ska jag bresa lite då?
- My Hoe, My Bitch...

Jag fortsätter läsa men avbryts när jag hör Sabina prata om en tjej hon tydligen hatar.

- Den fittan ska slaktas.

Jag fortsätter läsa. Strage skriver om när en tjock unge knycker hans anteckningblock under en Feven-konsert. Varpå han jagar ikapp ungen och bänder loss blocket från hans "prinskorvsfingrar".
Jag blir åter igen avbruten i min läsning.

- Hur gammal är du då?
- Jag är 22, hur gamla är ni?
- gissa, gissaa
- Okej... 16?
- Åh tack. Jag är 13
- Jag är 14
- Ja, jag med, 14
- Vi ska börja skolan imorgon.
- Jaha, åttan?
- Ja...
- Haha, högstadiet. Kul för er.
- Nej i år är första året vi får betyg.
- Äh, det spelar inte så jävla stor roll det där.
- Nä kanske inte.

Made: Walk-in for the Ultimate Cagefighter

Nu när sommarens tevetittande på MTVs "Made" nått sin peak har jag åter igen börjat träna för att bli, just det, The Ultimate Cagefighter.
Jag hade gärna haft en arg amerikan som skällde ut mig för att jag antingen inte försöker tillräckligt hårt eller inte offrar tillräckligt mycket. Men utan spons från musikkanalen som aldrig spelar musik får jag hålla till godo med de coachar som ges på fighter center där jag tränar.

Jag är förmodligen den mest onördiga fightern ever. Jag känner knappt till några stora namn och vet aldrig när några galor smäller av.
Men igår råkade jag zappa till tv4 sport där blodbadet UFC 87 utspelade sig.
En peppad Paolo Roberto (why?) satt och strimlade sönder allt göttigt våld med sitt grabbiga kommentatorsnack, men förutom det var det kul att se. Alltså matcherna är roliga, men det intressanta är ju vilka låtar de väljer att göra sin "walk-in" till. Texaskillen Heath Herring gled in i någon slags seriehjältelik skinnrock till ett visselintro från en gammal cowboyfilm, kanske den "Onde, gode och den fule"? varpå Roberto blev alldeles hård i brallan och brast ut i "BRAAA val av musik!". Sen följde någon countrylåt.
Bjässen Brock Lesnar hade en svärd tatuerat på bröstet och lyssnade på Mötley Crües "Shout at the devil".

Inte så jävla spännande så långt.

Men jag blev skitglad när en kille helt glatt hoppade in och high-fivade publiken till M.I.As "paper Planes".
Coolast var en liten mellanviktare som blev knockad typ efter tre sekunder. Men vem bryr sig om det? Han gick ju in till "3 peat" med Lil Wayne! Det gör honom till fucking ruler.

När jag blir The Ultimate Cagefighter kommer jag att gå in till någon av de här låtarna:

Broder Daniel - You Bury Me

De där sega gitarrerna och den gnäliga Berggrenrösten: "You bury me, you destroy me".
En perfekt låt för att skapa lite loserromantik. Även om jag förlorar har jag liksom vunnit.

Lil Wayne - Tha Mobb

Börjar bra med att Wayne inleder hardbody hardbody... och sedan fortsätter med cash money, young money motherfuck the other side.
Det är som ett slags löfte om pengar så länge jag, eh knullar, den andre killen ordentligt. Den är också inte helt uppenbar, visst är det första låten på Carter II men det hade ju varit mycket mer självklart att drämma till med exempelvis "I can't feel my face".
Så har den en riktigt studsig rytm vilket gör perfekt för en walk-in. Egentligen borde alla dansa som om de gjorde en walk-in, det är lätt den coolaste dansen.
Så länge man gör det med ett leende.

ABBA - SOS

So when you're near me darling can't you hear me SOS, the love you gave me nothing else can save me SOS, when you're gone though I try, how can I carry on? - Jag kör med psykologisk krigsföring. Vem skulle förvänta sig annat än ett kramkalas från någon om spelar den här?

Keith Murray - Run for ya life (från plattan intellecutal violence)

Kommentar känns ganska överflödig.

Kings of convienience - I'd rather dance

...rather dance with you than talk with you.
Antar att dansen får bli en slags Vin Dieselsk metafor för själva våldet.

Bubblare:

Cassie - Is it you
Daft Punk - Human after all
AZ - A game
Robyn - Handle me
TTA - Make it happen

De kantiga animationernas krig

jag har skrivit en kortare grej om George Lucas datorspelslalleri i dagens tidning med anledning av nya Star Wars - Clone Wars.
Arn?
Svar: jag försov mig från pressvisningen som började kl 11 på förmiddagen.
Vad är förresten prylen med att SF ber mig skriva på en närvarolista innan jag får gå på pressvisningen? FRA-metoder det. Nästa gång är det jag som skriver under med ett X som jag alltid gör.

Arn och Fabriken

I väntan på nya filmen om Arn - "Guldet vid regnbågens slut" har jag i en månads tid försökt se klart del ett i detta storslagna riddarepos.
Idag lyckades jag för sjätte gången se de 20 resterande minuterna jag hade kvar efter tidigare insomnade sessioner.
Den sög.

Och nu till något annat annat här:

Edie Sedgewick var en brud som droppade collage för att hänga med Andy Warhol på 60-talet. Hon hade blivit antastad som barn av sin farsa Fluffy (WTF?) och var en bräcklig skönhet och blabla... hon hade haft det fett jobbigt i alla fall - vilket ingen av de här arty typerna i New York brydde sig om när de började casta henne i mjukpornografiska häst och cowboyfilmer.
Hur som helst framställs Warhol som ett riktigt ärkesvin när han behandlar sina vänner på "fabriken" mer eller mindre som rekvisita i konsten.
Det är väl helt okej, allt annat hade varit tråkigt att titta på.
Det Factory girl, gör med Bob Dylan är dock helt obegripligt.
De kunde inte på allvar tro att någon skulle köpa Hayden "Manikin Skywalker" Christensen som den krullhårige folksångaren?
Vidare kan de väl inte mena allvar med att Dylan var den rejäle hembydgspöjk han framställs som. Han är den enda som "ser igenom" Warhols tomma popkonst.
"En burk tomatsoppa, vad är det liksom?"
"Jag sjunger om viktiga saker, typ livet. Uuuh ta lite weed istället för den där faggy Speed-skiten".
Lame.
Det roliga är att Guy Pearces Warholporträtt påminde mig jättemycket om Bob Dylans splittrade karaktärer i I'm not there, men det var innan lill-Vader dök upp och moraliserade överabstrakt konst. han kunde lika gärna protesterat mot strypsex, sin egen tradition till trots.

Allt om Way out West då

Grattis på födelsedagen Kristoffer Viita!
Så hade Way out Wests undertitel kunnat stavas. Även om det nu inte är min födelsedag fören i december kan en stadsfestutbränd critiqué knappast skänkas något finare än årets artistprogram på Göteborgsfestivalen.
Här är vad för skit som gick ner:

Det är smått fantastiskt när noise rockbandet Sonic Youth spelar på fredag. Deras sammanlagda ålder hade blivit fyrsiffrig i hundår, och tituleringen ”ungdom” känns inte det minsta ironisk.
Förutom att de inte spelar en enda publikfriande låt, ser ut att vilja jamma sönder sina gitarrer med trumpinnar och bråkar på scenen som vore de en icke-patetisk version av The Brian Jonestown Massacre? Ja förutom det knycker Thurston Moore en filmkamera från diket vid scenkanten, bytlånar ut sin gitarr och filmar medan kameramannen går lös på den som om instrumentet vore en banjo av gummi - vilket självklart visas på storbildskärmarna. Hur kul som helst.
Desto mer ironi och desto mycket tråkigare är Nick Cave och hans mannars garagerock. Cave ser ut som en hallik från helvetet när han glider omkring med sitt bakåtslickade korpsvarta sluskhår och tre skjortknappar uppknäppta. Hade bandet varit en metafor för en livskris hade den kommit mellan första och andra frun. En låt som ”No pussy blues” säger sitt.

”Den här låten är faktiskt fin, den handlar om slaget vid Fylke” - säger min kompis Jocke syrligt medan vi skyndar oss mot Azaleascenen och isländska Sigur Rós.
Visst har de klätt ut sig som fjäderburna sagofigurer och det hade säkert med gått att vara blasé över. Men jag blir överkörd när det börjar droppa snöflingor på scenen och bandets enorma pretentioner flyter ut över slottsskogen i post-rock på alvspråk.
En timme senare står Sveriges bästa popband på Flamingoscenen och ger sin andra sista spelning.
Jag älskar vad Broder Daniel har representerat med sina raka, ibland medvetet banala texter om att följa sina drömmar, alltid ur ett perspektiv som slår utifrån, underifrån. Det är konstigt när Håkan Hellström gör samma sak dagen efter. Särskilt då han kör samma mellansnack om att vara ung och vilja supa bort känslan av arbetslöshet som han använt hela sommaren.
Fredagskväll är dock BDs sorgmästerliga ”I’ll be gone” den självuppfyllande profetian som lämnar ett brunndjupt hål i mitt hjärta.
”Glöm inte att Broder Daniel aldrig kan dö, även om vi inte spelar längre” säger sångaren Henrik Berggren, och det har han så jävla rätt i.

När lördagen kommer är det fint att Kelis kör sexlåten ”Blindfold me” mitt på dagen under strålande sol. Samtidigt är det fegt att hon rippar de flesta egna låtarna en ny bakdel genom att låta en trummis hamra ut ett rockbeat som kväver hennes egna röstresurser. I en uttänkt fulsnygg outfit och med några av 00-talets bästa låtar av hiphop/rnb är det förstås rätt svårt att misslyckas, även om hon är nära ett par gånger.

N.E.R.D är vår tids upphovsmän till just den här funkiga blandningen av hiphop och rock. Men mer än ett fett party (om man dömer av de tusentals brudar som vrålar framför scenen) är de nog inte. Dessutom krockar de med ett mycket bättre band som jag går och ser. Silverbullit. När deras ”I love you” smäller som en vätebomb känner jag mig som omfamnad av King Kong. I dryga sex minuter skriker Simon Ohlsson. Det blir drygt sex minuter som jag upplever mig ha druckit girigt ur en källa med rå kraft och blivit full.
Freddie Wadling (!) gästar på extranumret, en ny låt som inte helt överraskande är väldigt bra

Festivalens mest bespottade akt i alla andra tidningar, Lil Kim, tyckte jag var helt godkänd. Även om själva konserten som sådan var slarvigt genomförd gillar jag känslan av underdog när Kim jobbar vidare efter att ingen i publiken kan texten till hennes låtar. Att hon klänger i mickstativet och låter en kille från publiken freaka henne bakifrån verkar Aftonbladiska nymoralister (med förkärlek för syftningsfel) tycka är självupptagen vulgäritet.
Jaha, jag ser inte riktigt problemet?
Att hon sedan anklagats för att varken kunna sjunga eller rappa är konstigt. Det är som att sura över att The Tough Alliance sjunger playback.
Min favoritrecension är den en kommentator i bloggen Kinky Afros forum gör när denne kallar konserten för ”wigger heaven”.

Flaming Lips konsert tar dock hem priset för maximalknarkat barnkalas.
20 personer i teletubbiedräkter dansar som dårar på scenen till hippierock, samtidigt som ett stormregn av konfetti duschar folket i slottsskogen innan sångaren Wayne Coyne rullar omkring som en hamster ute på publiken i en gigantisk plastglob. Overkligt underhållande.
Även tysk hårdhouse fungerar bra när natten närmar sig, och Booka Shade förvandlar Linnétältet till mini-Berlin under 45 minuter innan jag smiter till stan utan att se mer än en låt av Neil Young.
Luleåbandet Park Hotell gör en mycket stämningsfull spelning på Storan, men de lever också upp till sin bild av att vara otursförföljda då extranumret kukblockeras av en arg DJ som vägrar ge upp tio minuter av sin speltid. Park Hotell som ropats in blir istället stående en stund i mörkret innan de surt välter ett mickstativ och går av.



Reportage publicerat i NSD 12 aug 08.

See you in Hell (alltså till hösten)

Valtider! Eller nej, inte i Sverige förstås. Något sådant hade väl inneburit en tjära- och fjädrarfestival med hela alliansen som dragplåster considering FRA-fiaskot.
Men i oktober är det åtminstone presidentval i USA. Och ungefär samtidigt tänker regissören Oliver Stone släppa en biopic om den nu sittande presidenten George W Bush. Han kallar projektet fantasifullt nog W. Eller "dubbel-ve" som de säger på i-produktion-slang.

Filmen går igenom den soon-to-be-expresidentens liv från 1967 till 2004. I trailern vävs ett montage av en ung, festande, fyllekörande George W ihop med en voice-over där Bush den äldre skäller ut sonen med orden: "Vem tror du att du är egentligen? En Kennedy?".
Enligt en artikel i L.A. Times verkar filmen handla hel del om hur George W försöker leva upp till George HW, pappas, förväntningar.
Stone, som tidigare skildrat Amerikanska presidentskap på film i Nixon och JFK påstår att skildringen av Bush mycket väl kan bli "sympatisk", något samma Times-artikel avfärdar som önsketänkande från filmmakaren efter att ha läst manuset.
W har varit kontroversiell ända sedan ett piratkopierat exemplar av manuset läckte ut på nätet och att Stone nu väljer att släppa den medan Bush fortfarande städar bort sina sista prylar ur vita huset spär förstås inte på hypen mindre.

Stone är en av få regissörer som gjort sin politiska ställning till allmän kännedom och skickade nyligen en gåva till demokraternas kandidat Barack Obama. Denna politiska prägel har alltid funnits i Stones filmer - från hans krigskritiska Vietnam-rullar till de många porträtten av män med enorm makt. I intervjudokumentären Comandante blev dock Stone kritiserad för att dalta med kommunistledaren Fidel Castro. Vissa påstod till och med att Stone ställde sig in.
Jag tror förstås att politiken engagerar Stone väldigt mycket. Han menar att W är "en avtäckning av demokratin som jag har levt med den". Kanske kommer W bli den perfekta mellanlandningen mellan hans kräkframkallande patriotism i World Trade Center och hans ibland väl mättat patosfyllda krigstrilogi?

Men även om W handlar om ett politiskt system och människorna bakom tror jag samtidigt att uppväxten och fader-son relationen betyder mycket för Stone.
Att hans egna pappa tog med honom till en hora för att förlora oskulden är väl något av ett bevis på att fadern var väldigt mån om att Oliver skulle växa upp enligt hans egen modell. Ungefär som Bush den äldre tvingade in sin son i sina egna fotspår.
Men Stone, till skillnad från Bush, motsatte sig en skolgång på anrika universitet Yale och slutade efter bara ett år.

Ni minns den hänsynslöse kapitaliststilisten Gordon Gekko som myntade arbetsnarkomandevisen "Lunch is for wimps", och tog den valpiga Bud Fox under sina vingar i Oliver Stones Wall Street.
Gekko kan, med lite sökt psykoanalys, vara en korsning av både regissörens och Bush's egna fäder.
Ser ni förresten hur bra namnen Gekko och Fox parar sig? Föreställ er sedan en brevlåda med namnen Bush och Stone.


Krönika publicerad i NSD 8/8 - 08

Den bästa porren

Varför skulle någon behöva sex när det finns porr som den här?


Mare Street, E8 — Digital Club from Digital Club on Vimeo.

Sjukt orgasmisk i högupplöst också. Fuck me.

Farsan

Farsgubben Duff Deutgen (uttalas "Döjtgen") är med i dagens Tendens i P1. Där berättar han om hur Roger Moore som Helgonet besökte Norrland på 50-talet. Moore söp sig full med fröken Sverige och försökte köra samma bil som han gjorde i serien.

Hela historien kan ni lyssna på här.

Da-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na...

Då har jag alltså sist av alla i hela världen sett The Dark Knight.
Bra film som inte helt konstigt skördat treor i alla dagstidningar, det kan bero på att de akademiska kritikerna läste Strindberg och inte Frank Miller som unga? Recensionerna har då varit ganska fria från en nördighet som hade varit nice att läsa. Alla, även jag, har så stor distans till filmen att det blir lite tråkigt.
Det hade varit kul att läsa en fempoängsrecension i någon större dagstidning istället för att behöva googla runt bland bloggar. Min tid, för tillfället spenderad med att spana in en arg blondin på Arlanda flygplats, är för dyrbar för sånt svammel.
Men som alla andra Urkels älskade jag Heath Ledger. Det är psykologin kring hans karaktär som gör filmen intressant överhuvudtaget. Alla andra små sidoplots kändes ju föga halsbrytande. Vad var förresten grejen med att Scarecrow var med i 30 sekunder i början? Jag blev i alla fall Ledgered.
Det är väl i och för sig alltid skurkarna som varit skönast i Batmanfilmerna (Jag har inte läst serien då Batman är 65 och trött och sämst men de kan jag annars tänka mig är jävligt bra).
Igår har jag för mig att jag tyckte att det hade varit en jättebra film om det inte vore för Batman".
Bales skrikviskningar är nästan pinsamt töntiga. Fightingscenerna såg precis som i förra filmen ut som grötig robotdans. Dra tillbaka näven efter smockan Bruce, upp med garden! Plus: varför måste han använda fem kilo make-up runt ögonen varje gång han tar på sig lädret? Jokern är åtminstone ingen closet-fag, han står för sitt smink. Och sötast är han i sjuksköterskeuniform.

Top-5 Batmanskurkar:

1. Catwoman
2. Pingvinen
3. Jokern
4. The Mad-Hatter
5. Bane (i den tecknade serien som gick på kanal 5 när man var liten)

PS. I köket med Little Marbles är augustis poplåt

Baise Moi

Jag träffade Mattias Alkberg i ett öltält på Luleåkalaset. Han försökte smyga sig in i recensionen som jag skulle skriva på bandet Cult of Lunas konsert. När han var klar med att förklara hur "Ume" (dvs Dennis Lyxcén och Refused) det är att spela gitarr i luften på det där ståtliga, slängiga sättet, kommenterade han mitt utseende på den här bildbylinen.
"Du ser väldigt lesbisk ut på den där bilden" sa han. "tuttig liksom".

Själv hade jag bestämt fått för mig att jag liknar Master Blaster från Mad Max - bortom thunderdome. Det här är ju helt klart ett step up. Tiina Rosenberg har varit mitt ideal, även om jag vet att man inte skall härma den bästa. Då blir det ju bara pankaka.
Hur som tycker jag att vi firar med lite snuskig dancehall (som snart kommer till Way out west).

The Bug!

I live for this shit.

Gör mig en tjänst kära läsare, föreställ er att det är den där tomte-berättarrösten från Arn - tempelriddaren som läser upp följande blogginlägg:

Från början hade jag inte tänkt rapportera någonting från "familjefesten" Luleåkalaset här i bloggen.
Men när Norrlands tidningsläsare nu faktiskt kräver min uppsägning kan jag inte låta bli.

Att slå in öppna dörrar kanske inte kräver någon större stilistisk talang eller analysverksamhet. Det har dessvärre varit mitt tvungna arbete när jag skriver om riktigt värdelösa artister eller band. Allt annat hade varit ett självbedrägeri.
Den här recensionen av den asexuella idol-pojkgruppen E.M.D är ett sånt exempel. Och ni kan tycka vad ni vill om min text. Det är kommentarna under som är den riktiga oljan.

Signaturen Jossan och Anna skriver:

"Håller inte alls med undertecknad! Killarna var super som alltid! Vet inte vilken konsert du var på, men vi kan inte ha sett samma! Angående Dannys felsägning så heter ju hans tidigare soloalbum Heart.Beats och han skrattade en kvart åt det och alla kunde se han tyckte det var pinsamt. Ta en titt på killarnas schema så förstår du att dom kanske inte var helt 100%. Dom är guld <3"

Ännu bättre reaktioner får jag på min sågning av hela Rix FM festival.

Signaturen /E skriver:

"Sagt" det förut och säger det igen./ Har då aldrig varit med om maken till "gnällspik"! VARFÖR på så elakt sätt nedgöra artister som försöker göra sitt bästa. Unga pojkar i hans ålder brukar ju visa en aning optimism. Han är ju genuint "taskig" om det så att säga passar honom. NSD - byt ut honom snabbt som attan! När man sedan inte klarar av skriva korrekta uppgifter är det galet. Det var alltså INTE 15 kr som skulle sms:as in till förmån för Cancerfonden UTAN 20 kr!!!!!!!!! OCH - VAD är det för fel med det föresten? Jag och många med mig tyckte det var trevliga framträdanden på scenen FAST 99% väntade på Norrbottens stolthet Brolle - som gjorde succé! BRA Brolle!"

Ojoj, snart väntar hårda reprimander. Missta 15 kronor för 20.
Det är också trevligt att insändarskribenten är upprörd å Brolles vägnar, vars uppträdande jag inte ens såg, än mindre skrev om. Detta skapar en liten misstanke att de upprörda rösternas tillhörande ögon inte är helt läskunniga.
Denna misstanke bekräftades också när jag såg kommentaren till min krönika.

Signaturen Anders skriver:

"80 tals fester är lika tråkiga som barnen som föddes de årtiondet. Ett kalas blir vad man gör det till..."

Vars i texten denna kommentator ser att jag efterfrågar en 80-talsfest går mig helt över huvudet.
Personen är alltså inte bara knappt läskunnig utan heller inte helt skrivkunnig? De två går förstås hand i hand.
Skolminister Jan Björklund hade kanske reagerat på dessa kommentarer nåt i stil med "Bort med det ludermässiga flummet." Och som vanligt pushat för hårdare tag i skolan så att de outbildade lär sig vad som är rätt och riktigt i skrift och underkastelse.
Men den mannen kan ju inte ha någon humor överhuvudtaget.




Förresten, På tal om militären?
Här har ni humor.

Wierd Generation

Det är skumt egentligen. Det har sänts tre (av sju) avsnitt i HBOs miniserie om Irakinvasionen - Generation Kill - utan att Wierd Science skrivit en rad om det.
Jag tycker inte att det är dåligt, som obetald blogg skriver man faktiskt när det behagar. Det är bara lite oväntat, konstigt.
Själv har jag skrivit ett långt epos i ämnet som snart kommer i läsbar form framför era små hundögon. Tills vidare kan ni ju hålla till godo med en Alexander Skarsgård som kallar sin polare för ett rövknullat, inavlat sepe.