Vidriga Liv, Offside

Om det är något jag hatar mer än att titta på fotbollsevenemang så är det förmodligen att se fotboll på film. Världens största sport är ju bevisligen världens tråkigaste och mest odramatiska eftersom det hittils inte gått att göra EN enda sevärd spelfilm om den.
Det närmaste en fotbollsfilm kommit att tillfredställa mitt kräsna intresse är troligtvis någon av de där hyllningsfilmerna till huliganvåld som sportens supportrar hängivet pysslar med. Förresten, vet ni varför inga boxare har huliganklackar för? Eller handboll? Eller typ vilken annan sport som helst? Jo för att fotboll är så sjukt tråkigt att kolla på. Så en dag sa någon helt enkelt "Nu jävlar tar jag saken i egna händer" för att vaska fram lite dramatik ur titta-på-färg-som-torkar-sporten.

Men nu skulle det ju handla om den svenska filmen Offside här.
Som bekant så är Sverige inte världsbäst på att göra film, än mindre duktiga är vi på komedi och allra allra minst duktiga är vi på att göra sportfilm. Om själva fotbollsscenerna i Offside varit sexscener hade det varit kronisk impotens och öststatsprostituerade för hela slanten. Dvs så jälva osexigt det kan bli.

Alltså visst, det handlar förvisso om ett pisslag på väg ner i korpenträsket. Men så långa och utdragna som dessa matcher ändå måste det vara tänkt att de ska fylla nån slags dramaturgisk funktion.

Som vanligt när det gäller lagsportsfilm så måste det kassa laget ta sig ut och leta och hitta en riktigt nice spelare som styr crapspelarnas uselhet en smula. Offside kastar sig desperat och panikartat efter varje idé som kläcktes under brainstormmötet.

Det ska flygas in en alkoholiserad gammal elitspelare från England, som dessutom gjort en kvinna gravid i Sverige och borde kanske därför varit en intressant karaktär. Det är han inte, han sitter mest inne på ett fantasilöst inrett flickrum och super. Det ska joinas två stycken "negrer" från flyktingförläggningen också, men de blir bortförda av polisen. Då tar killarna till en sista utväg, de tar in tjejer i laget.

This is so shot to shit...

MEN Offside är mer än bara en sportfilm med inslag av tafflig vardagsdramatik ("men har vi verkligen råd med dotterns dansskor?"), den ska självklart vara komedi också. Om du tycker att detta låter kul, så tycker du nog att Offside är jättekul:

- Kille i motståndarlaget blir skjuten i pungen
- Någon drar skojfriskt ner byxorna på Torkel Petersson som får visa kuken framför tjejernas lag.
- En tjockis står målvakt och det går sådär
- "Negrerna" dansar lustigt
- Jonas Karlsson har på sig en mössa med älghorn på huvudet
- Alla talar engelska med JÄTTEsvenskt uttal
- Torkel Petersson försöker tafsa en alldeles-för-snygg-för-honom-tjej på baken men detta stoppar hon charmigt. Boys will be boys förstås.
- "Jasså, från flyktingförläggningen? Kan de spela fotboll? Jaja..."

Såååå....Weeping Willows spelar på lagets slutfest? Jaha, om det funnits energi kvar att ropa "Sellouts" hade jag kanske gjort det. Tyvärr är jag efter "Offside" så tom och rutten inombords att jag till och med förlamat mina små läppar.

Summer of Sam: Spike Lee likes it hot.

Sommaren i New York 1977, en seriemördare kallad "Son of Sam" drar omkring i Bronx och avrättar unga kvinnor med axelhögt hår.
Morden står dock inte i centrum för Spike Lees Summer of Sam (1999), utan funkar mest som en brinnande stubin filmen igenom och ger extra explosionskraft åt det krutladdade slutet, som Spike Lee tycker så mycket om att duscha oss med i varje fim han släpper.

Vinny är en psykiskt klen man, ständigt otrogen mot sin fru för att kunna stilla sina perversioner. Hans katolska syn på sex gör att han inte vågar leva ut sina fantasier (som är rätt rumsrena, 69an liksom, big deal?) med sin fru eftersom det skulle vara "evil". Vinny jobbar som frisör (där han ligger med både kunder och anställda), omfamnar discokulturen och går i övrigt omkring och oroar sig för att Son of Sam ska komma efter honom.
Adrien Brody spelar Richie, Vinnys bäste vän som utvecklas i rakt motsatt håll. Richie förälskar sig i kvarterats lösaktigaste tjej men vill inte ens ligga med henne. Han gillar bara att hänga. Som han själv säger när hans val ifrågasätts:
- Why buy the cow when you can get the milk for free?
- I like the cow.
Richie är en punkare och förvandlar snart sin tjej Ruby till en bandmedlem i "Late term Abortion". I en najjs scen lirar de på den idag nedlagda, legendariska klubben CBGB's.



Richies val av livsstil går inte hem hos italienamerikanerna i Bronx som har en avslappnad syn på hot, våld och knarkhandel. De börjar sakta misstänka Richie för att vara mördaren Son of Sam. "Han gör ju porrfilm med sin tjej och dansar på bögklubbar, han klär sig ju jättekonstigt och pratar med brittisk accent när han känner för det. han måste ju vara en killer" - resonerar vigilantepöbeln. Självklart använder de sig av Vinny för att komma åt Richie...

Skulle det vara too mucho om jag påstår att Summer of Sam är en "Best of Spike Lee" ?
Kulturkrockarna och identitetssökandet finns här, och är mycket fint regisserade.
Kärleken till New York och även Lees hemkvarter Brooklyn är tydlig, till och med när Lee själv spelar reporter under ett pågående upplopp. Hans snygga bilder på stillastående människor (gärna voiceade av pågående monolog) är svåra att inte älska, samt den ibland uppskruvade kontrasten som han änvänt sig av så många gånger (25th hour och do the right thing inte minst).
och musiken ja, förutom den välkomponerade originalmusiken av Terence Blanchard (25th hour, Inside man) så är soundtracket snyggt disco, riktigt nice.

Okej, så vänta. Vad var dåligt då? Tja, inte så mycket. Mördaren är lite löjlig kanske. Det är tur att han inte har en så stor roll eftersom han framställs genom att skrika in i sina kuddar hemma i en skitig lägenhet. Ibland kommer en hund och pratar med honom. Det känns lite fånigt. Ett till problem är alla rollfigurer spyr ur sig fler "fuck" ju närmre filmen kommer sitt ending. Ett fuck per mening är okej, men tre? fyra? Nja.. kan bli enerverande ibland.

Men alltså. Åh! Allt är så jävla snyggt.Kan det kanske vara för att allt är smutsigt på samma gång? Porren, våldet och rädslan som lurar nära filmens karaktärer är precis lika framträdande som discomusiken, de strykna kläderna och klubbarna. ibland ingår de båda sidorna i ett passionerat samlag. Som när Vinny och hans tjej drogat ner sig på en studio 54 efterfestorgie och på vägen hem i bilen lyssnar på Abbas "Dancing Queen". De spottar och slår varandra i ansiktet medan låten går högt i bakrunden, ber varandra dra åt helvete och Vinny kallar sin tjej för en hora och piece of shit, trots att han själv sodomerat halva frisörsalongen.

Renheten känns falsk och smutsen kan få vara vacker. För mig är det ungefär as good as it gets.



Förresten så har jag nog aldrig sett en film Av Spike lee som inte utspelar sig på sommaren. När han adderar en rekordvärmebölja till mixen verkar reultatet bli som bäst.

Bonus: Sommarens "Do"

Running scared, running late, running out, running for Governor?

80-talet, 80-talet. Vad kunde gå snett, vad kunde gå galet? När Reagan löste twisterna, Och Europe låg på listorna! Just D, you said it.

Odyssén med 80-talsfilmer fortsätter, (även här och här) exklusivt på Goodbye Zebras. Ikväll med the Governator Arnold i rollen som The Running Man..

Jag älskar post-apokalypiska filmer, jag älskar när filmens premiss förklaras med en rullande cynisk text i början, jag älskar när Los Angeles är mörkt och regnigt i en bitter, förorenad och kall framtid. Där någonstans tar likheterna mellan min favoritfilm Blade Runner (1982) och Running man (1987) slut. Men visst fan har Paul Michael Glaser, regissören till den senare, ogenerat gjort sig skyldig till grand theft sci-fi. Robocop släpptes samma år som Running man och lyckas ju faktiskt vara sin egen film utan större stöldvarning. Samtidigt som den lyckades pricka den kalla råa trend som gick genom science fictionfilmerna under 80-talet. Dvs: Världen har blivit en kall och hård plats efter att girigheten fått härja fritt för länge. En motvillig hjälte får rädda dagen osv.
Men hey, Running Arnold har samma typ av svart humor som reklamfilmerna i Robocop. T ex så har tv-bolaget som sänder våldsdokusåpan Running man en enorm planch på kontoret som puffar för showen "Hate boat".



Läs följande text som om den vore väldigt old school-pixlig.

In the year 2017, the world economy has collapsed. The great freedoms of the United States are no longer, as the once great nation has sealed off its borders and become a militarized police state, censoring all film, art, literature, and communications. Even so, a small resistance force led by two revolutionaries manages to fight the oppression. With full control over the media, the government attempts to quell the nation's yearning for freedom by broadcasting a number of game shows on which convicted criminals fight for their lives. The most popular and sadistic of these programs is "The Running Man," hosted by Damon Killian (Richard Dawson). When a peaceful protest of starving citizens gathers in Bakersfield, California, a police officer named Ben Richards (Arnold Schwarzenegger) is ordered to fire on the crowd, which he refuses to do. Subdued by the other officers, the attack is carried out, and Richards is framed for the murder of almost a hundred unarmed civilians. Following a daring jail break months later, Richards is captured once again and forced to appear on "The Running Man" with three other convicts (Yaphet Kotto, Marvin J. McIntyre, and Maria Conchita Alonso). With their help, he fights his way through a cadre of sadistic gladiators hunting them down through the ruins of a Los Angeles earthquake, but not promising Killian that he'll return to settle the score when the show's host double-crosses him. In the meantime, the contestants must search through the ruins for the resistance in the hopes of finally broadcasting the truth about the government.


87, 87, var har du tagit vägen nu?


Bonus: Ny låt med House Gang Series kallad "Gordon and his will", ligger uppe på vår Myspace. Linus har gjort den helt själv även om han influerats av vår vän Gordons önskan att få bli begraven med knutna nävar.

Dagens notiser

Pressmeddelande: "Sandrew Metronome låter meddela att Harry Potter endast pressvisas i Stockholm, detta pga säkerhetsskäl."
Så Göteborg är osäkert? Haha! What else is new liksom?

Rockpartys webbredaktör Håkan Durmér svarar coolt på mitt inlägg om deras bitterhet mot journalister när de lägger upp såna här "utvärderingsfrågor" på sin hemsida:
"Vad tycker du om recensenter som slentriansågar spelningar för att hinna dricka mer backstageöl?"

Durmer said...
"Haha...får väl erkänna att det var jag som skrev just den utvärderingsfrågan. Tyckte våra besökare förtjänade åtminstone en rolig fråga också."

Samt:

Alex Schulman plagierar en krönika Filip Hammar skrev för fem år sedan.

Om detta vet jag inte riktigt vad jag tycker än, känns lite... kluvet. Visst är det fult att stjäla, även om Filip Hammar var okej med stölden och även om Schulmans intention från början var att avslöja bluffen, typ "haha där blev ni allt lurade!". Men är bluffen överhuvudtaget särskilt rolig?

Krönikan är ändå en väldigt harmlös pubertal historia om att nojja sig för att byggnadsgubbar kanske ollar besticken. Vem bryr sig om Schulman eller Hammar skrivit om det? Klart att det är själva regelbrotten som upprör punikt SEs chefer, så ur ett lite amatörfilosofiskt perspektiv är det kanske bara bra att någon leker agitator? Jag vet inte riktigt, som sagt.

Transformera mera

Transformers

Betyg: 3/5
Regi: Michael Bay

Åh gud så barnsligt detta är, verkligen så rodnande barnsligt. Så jag njuter förstås, tycker det är coolt.
De kom från en annan planet, tydligen. De goda kallar sig "Autobots" och de onda "Decepticons".

Transformers landar på jorden, megastora robotar som gillar att förvandla sig till olika fordon. Skönast är en av de goda robotarna kallad Bumblebee som tagit sig an formen av en gammal, rostig Camaro. Detta blir lämpligt nog huvudpersonen Sam Witwickys första bil. Sam, spelad av nya stjärnskottet Shia LaBeouf, är en halvtanig kille med ”The strokes” t-shirt på överkroppen och Misfitsposter i pojkrummet. Sam lyckas tidigt i filmen stjäla den snygga tjejen (Megan Fox) från den dumme sportfånen. Antagligen för att Sam representerar tillräckligt med "indie" (enligt storfilmsformeln vill säga) för att vi tittare ska kunna gotta oss åt det klassiska greppet med "nördens revansch".

Sam och hans porriga tjej Mikaela fastnar i mitten av robotarnas krig, vars syfte är att hitta en konstig Rubiks kub som skapat deras planet och som nu finns på jorden.

Men alltså, varför överhuvudtaget bry sig om handlingen?

Så här fläskiga datoranimerade effekter har knappast skådats på en bioduk tidigare, att trycka till med "imponerande" hade känts som en underdrift. Att en film som stoltserar med nyckelordet "baserat på leksak" på imdb.com inte är genomusel är en grym bedrift i sig. Så även om min favorit-att-hata-regissör Michael Bay ställt sig vid rodret på den här skutan, och trots att jag snart kräks på alla maffiga blockbusters som knuffar undan sommarens småfilmer. Så skriker en liten pojke inom mig av glädje när stål möter stål (eller pixel möter pixel) och dova motorljud överlappar de överraskande snygga (och dyra) explosionerna.

Men ingen orkar äta upp en hel prinsesstårta själv. När alla exploderande och actiononanerande robotar manglat över tvåtimmarsstrecket är jag ganska proppmätt.
Det finns självklart irritationsmoment bortom den dryga tidsaspekten. Som att alla kvinnor är castade efter utseende istället för talang, vilket tyvärr förminskar intrycket av deras hjälteinsatser.

Även typiska Michael Baystunder visar sitt fula tryne, som när Sam motiveras till hjältedåd efter att en militär skriker ”Du är soldat nu!” I ansiktet på honom.
Klart bisarrast i Transformers är nog att den goda plåthögen som får sätta livet till i fighten mot skurkrobotarna tydligt framställs som mörkhyad. Well, inte svart till utseendet, men på rösten kan ingen ta miste på "Jazz" tilltänkta hudfärg. Särskilt inte när han droppar slangtermer från gatan med bästföredatumet bortsprunget sen länge.

Recension publicerad i NSD 6/7-07. I papperstidningen gick allt bra, menInte på nätet.

Glory Hole, # 2

Torsdag är torsdag, och torsdag är bra. Om man dansar så att svetten sprutar på en båt i Göteborg. Kvällens förspel slarvade igång hos en popluggs-spelar-i-ett-emo-hardcore-band-Staffan. En Mycket trevlig butikschef på Carlingsfemman som lät oss röka i köksfönstret och hade en tidning med en Slayer på omslaget i hyllan brevid sin toalett. han skrattade mycket, visade underhållande bilder, charmade oss. Och bjöd på öl.

Allt var bra, vi drack Minttu, alltså den fulsnygga spriten som ger en andedräkt likvärdig den man får av att ha tugga jenka.

Glorybåten var fint pimpad som vanligt, och ljudet var så sjukt jävla högt att jag höll på att dö. Men det var nice. Jag dansade, dansade, dansade. Jag rökte, jag tiggde cigg, Jag fick ögonkontakt med en tjej som dissat mig förra torsdagen. ...Then I danced some more.

GloryHole har 20-årsgräns och jag njöt därför speciellt när jag såg en 18-årig klubbredaktör studsa omkring och blåsa i en visselpipa när klockan var stängningsdags.

En av mina vänner fick åka hem med en tjej, en annan vän som heter Henrik fick hångla (han tyckte att det var x-tra cool att tjejen var "neger"). Jag själv fick många fina intryck och en kebabrulle i mitt sköte.

Nästa Torsdag spelar The Touch på båten. Det blir nog fint.

Bonus. kvällen citat:

"Tänk dig hur många som har knullat till den här låten" - Henrik, som tyvärr inte fick med sig sin tjej hem och blev tungen att sova på min madrass.

(Det var "Baker Street 1977" med Gerry Rafferty.)

Wohoo!