Julens hjältar

Det har varit en jul i vanlig fet bemärkelse. Mat från medeltiden men tyvärr ingen av den dåtida moraliskt okunniga underhållningen. Istället har vi, eftersom vi tvingats umgås med varandra, samlats kring en annan urgammal form av nöje: TV. På samma sätt som en ung Woody Allen kurade ihop sig framför en knastrig radioapparat på 30-talet blev vi också än en gång beroende av andras val i form av programtablåer. Precis som allt annat under jul dominerade upprepningens och icke-variationens filosofi.
Här är JUL-TVs fem ambassadörer, rangordnade efter mesta medverkan.


1. Tim Allen.
På Julafton visade femman julfilmen "Nu är det Jul igen", där Tim Allen spelar ensamstående farsa som plötsligt upptäcker att han är utvald att bli ny röd tomtefar för hela världen. Inget konstigt med det, förutom att fyran började visa uppföljaren "Nu är det jul igen - 2" - innan femmans film rullat färdigt (båda filmerna innehöll av oklar anledning barnskådespelare som porträtterade tomtens 1000 år gamla nissar). När slutet på den första "Nu är det jul igen" började närma sig, startade trean "Frosty the snow man", en julkomedi för hela familjen där Tim Allen spelar medelklassfarsa som tillsammans med en magiskt snögubbe räddar hela julen.
I uppskattningsvis en halvtimme var Tim Allen alltså i tre kanaler samtidigt på julafton. Det kallar jag att effektivt sälja sitt varumärke med nishat entreprenörskap.

Slutgiltigt Tim Allen Count: III (över ett spann på knappa tre timmar)
)
2. Chevy Chase
Ingen julafton är komplett utan ett slappt öga på "Ett päron till farsa firar jul". Som jag tror gick på femman, tyvärr exakt samtidigt som golfkomedin "Tom i Bollen" (Caddyshack) på nian, vilket skapade ett plågsamt zappande. Det kändes i efterhand som en lätt prövning då nian på juldagen mycket riktigt visade superbajsmackan "Tom i Bollen 2".

Slutgiltigt Chevycount: III


3. Sylvester Stallone
Okej att fyran började räkna ner innan jul med Rambo I och II, för att sedan på självaste julafton slå till med trean (där Stallone slåss jämte de godhjärtade talibanerna i Afghanistan). Juldagsnatten bjöd inget mindre än mästerverket "Demolition Man". Där Stallone tinas upp i en skrämmande konservativ framtid för att jaga rätt på en gammal barbariskt brottsling spelad av Wesley Snipes. Svidande kritik mot kontrollsamhället. Särskilt de automatiserade böterna som spottas fram varje gång Sly yttrar en svordom.

Slutgiltig Stallonecount (över ett spann på fyra dagar): IV


4. Denzel Washington
Jag vet inte vad filmerna hette eller varför de var på samtidigt mitt på juldagen. Men en sak är säker som dalocs säkerhetsdörrar: Det finns något konstant analt över Denzel Washington.
Slutgiltig analcount: II


5. Ron Schneider
Rob var bäst innan sitt riktigt genombrottt mot freakfilmernas direkt till dvd-hylla. I "Ensam hemma 2, vilse i NY" och "Demolition man" spelar han nedtonat fjolliga karaktärer. En hotelluppassare respektive en polis som "aldrig lärt sig hantera våld".
Men det här var långt innan han blev en riktig hora. Dvs både "on and off screen".

Slutgiltigt Robcount: II

God jul.

TV:s bögigaste MC-gäng

Alla bra teveserier har uppehåll vid den här tiden på året, så jag bestämde mig för att försöka med Sons of Anarchy igen. Ni vet den där serien om ett MC-gäng som låtsas vara smart för att den samplar Hamlet? Förra gången gav jag upp efter lite mer av första halva säsongen. Nu fuskade jag lite och började direkt på andra.
En sak som slog mig, vilket jag inte märkte förra gången, är vilken oreflekterat och repressed gayness som utgör större delen av handlingen. Första avsnittets premiss verkar kretsa kring en vit hats-organisation som får fäste i staden, kombinerat med en konflikt där en av de skäggigare killarna i gänget söker hämnd för sin döda fru (alla montage tonsatta av riktigt rock-kuks-metal). Men all dramatik får stå tillbaka för ett konstant flöde av "I love you bro", ryggdunkar, axelklappar och lädervästar som slår samman i manligt hårdhänta kramar. Allt medan kvinnorna sköter om ett spädbarn i periferin.

Avsnittet rundas av med en stor röjarskiva för en fet medlem i MC-klubben som precis kommit ut från någon typ av fängelsevistelse. I firarglädjen står den långhårige nymuckade knutten på knä med ansiktet begravet mellan två kvinnolår, med en andra kvinna bredvid, förmodligen redo för en liknande behandling. Men när Bobby, som han heter, får syn på sin bästa killkompis Jaxx (en snygg skateare med långt blont hår) vänder Bobby sig om och kastar sig i armarna på Jaxx med en sån entusiasm som endast en älskare kan frammana. "I missed you so much man!" sluddrar han fram och ser Jaxx djupt i ögonen.
Som grädde på det redan ni-vet-vad spritsade moset blir det sista som händer att klubbens ledares fru blir våldtagen av ett gäng nazister. Klassiskt exempel på heteroförvirrad maktutövning som grundas i homofobi nivå 1000. Så onödigt att en kvinna skulle behöva råka illa ut bara för att ingen av grabbarna vågade erkänna vad de egentligen ville: dunka på varandra i garaget till tonerna av Monster Magnet.

Årets bästa skivor och låtar 2009

Oj, okej. Den här listan blev ännu tyngre lutad mot hiphop än förra året. När det gäller låtarna har det knappt blivit något annat. Men det beror mycket på att låtformatet gör sig så bra för genren medan house, rock, soundtracks osv, känns bättre att lyssna i kontexten av hela sitt album. Nåja. Om den här listan känns överdrivet hood kan man bara läsa någon annan av alla listor därute för att slippa "svart" musik helt och hållet. Here we go.

2009s bästa album

1. Young Dro – Lo life
2. Lil Boosie – Superbad
3. Clint Mansell – Moon Original soundtrack
4. G-Side – Huntsville international
5. Lil Wayne – No ceilings mixtape
6. Skriet – Skriet
7. DJ Hell – Teufelswerk
8. Gucci Mane – The state vs Radric Davis
9. Raekwon – only built for cuban linx part II
10. Eminem – Relapse
11. Bear Quartet – 89
12. R Kelly – untitled
13. Nicki Minaj – beam me up scotty mixtape
14. Various – Inglorious basterds original soundtrack
15. Taken by trees – east of eden
16. Wacka flacka flames – Lebron flocka james
17. The-Dream - Love vs Money
18. Cam'ron – crime pays
19. Diplo & G-Side med B.O.S.S., PRGz, Mata Mali, Wale mfl – Fear and loathing in hunts vegas (yeh yeh den kom i november förra året, men skit i det. Den kickar)
20. Dizzee Rascal – Tounge n' cheek

Bubblare: Ryan Leslie - transition.




Låtar:

1. Mariah Carey – Obsessed
2. Big Boi ft Gucci mane – Shine blockas
3. Jay Z ft Alicia Keys – Empire state of mind
4. Young Dro – go to the club
5. Miike Snow – Animal
6. Lil Boosie – better belive it
7. Keri Hilson ft Kanye West, & Ne-Yo – knock you down
8. UGK – Da game been good to me
9. Wale ft en jävla massa folk – hot shyt
10. Cam'ron – I hate my job
11. Näääk – Namnet va näääkish
12. Gucci Mane ft Trina, Nicki Minaj - 5 star G
13. Lil Wayne ft Eminem – drop the world
14. Alicia Keys – Try sleeping with a broken heart
15. Ontario - Ey shuno
16. Whitney Houston – Million dollar bill
17. Drake ft Eminem, Kanye West, Lil Wayne - Forever
18. Clipse ft Keri Hilson – All eyes on me
19. Maskinen - Pengar
20. Slim Thug - thug
21. Drake ft Lil Wayne – ignant shit
22. The Game – Big money
23. Eminem – it must be the ganja
24. Lorentz M. Sakarias – Mayhem
25. Rick Ross ft Robin Thicke – Lay back

Årets bästa svartklubbar:

1. Den där med all dubstep utomhus på röda sten.
2. Genau.
3. Pluto i STHLM

Årets bästa konserter: Jag har inte sett någon livespelning som varit särskilt bra i år. Men under 00-talet skulle jag kunna sträcka mig till en top-5:

1.DJ Assault, DJ Funk och The Touch på berns, 08
2.Mapei, Hultsfred 07
3.Nine Inch Nails, Hultsfred 05
4.Yelle, Arvika 08
5.TTA – Way out West 07

Bubblare: Flaming Lips och Booka Shade på Way out West 08

Starta hatet!

Sprängaren

Jag brukar vanligtvis inte göra någon stor grej av när jag petar bort folk från länklistan. Oftast låter jag dem bara försvinna spårlöst och knäpptyst. Det känns respektfullt och involverar inte en massa ursäkter a la "den här bloggen uppdaterar för sällan". Det är lite som en hemlig avrättning. Plötsligt finns de bara inte längre.
Men nu tänker jag understryka att länken till Omtvserier.se ryker. Inte för att de uppdaterar för sällan, tvärt om, de uppdaterar fan om varje avsnitt av paradise hotell. Men jag trodde att jag skulle få något ut av ett länkbyte med dem, ni förstår, de mailade och bad mig länka till dem. I gengäld skulle jag få en länk tillbaka. Det fick jag.
Hitills har min länk på omtvserier.se genererat 0 besökare. Det gör mig deprimerad eftersom jag trodde att internet visste vem jag är. Tydligen gör internet inte det, varför jag måste eliminera varje påminnelse om detta faktum. Högt och tydligt. Som en bomb (såg nyss om Hurt Locker). Boom! så finns de inte längre.

Årets bästa filmer 2009

1. Where the wild things are.

Det kommer alltid finnas livströtta vänner i min och din närhet som romantiserar adolescensen och barndomen som något enkelt, okomplicerat och ”rent”. En tid utan krav och ansvar, right?
Tillåt mig: Pfft. Det suger att vara barn. Om det är något ”Where the Wild things are” kan få mig övertygad om är det hur hård och kompromisslös barndomen är. Eller snarare, hur vuxenvärlden aldrig kompromissar med sig själv, vilket ofta gör det väldigt outhärdligt att vara barn.
Max verkar vara en helt ordinärt snorig liten pojke, om än begåvad med gullighetsDNA som om framställd i ett labb, men man märker snabbt att han är känslig och intelligent.
Filmen börjar med att han bygger en igloo ute i snön. Den smashas brutalt sönder till snömos av hans syster Claire och hennes vänner. Max blir så ledsen att han springer upp till Claires rum och stampar sönder ett hemmasnickrat hjärta som han själv gett henne i present. Något han ångrar sekunder efteråt, och hopplöst försöker laga hemslöjden. Minns ni? Den där känslan av oreparerbar skuld. Man får den ju som vuxen också, men som barn ät den känslan stark som fernet och det är helt fucked varje gång man gör fel. Det gör Max också, och han börjar mopsa mot sin tråkiga morsa och springer hemifrån när han bitit henne efter ett bråk. Max hittar en båt som tar honom till en ö i hans egen fantasi: Vildingarnas Land. Vildingarna är ett gäng stora monster med kroppar formade som tunnor (eller som Edward Bloms buk). De funderar över att käka upp Max när han dyker upp, men han lurar snart i dem att han har superkrafter vilket gör att de installerar honom som deras kung istället. Max blir bästa kompis med den den stora lunsen Carol, en ensamsjäl som påminner om Max egen drömska och explosiva personlighet. Helst vill Carol att vildingarna ska hålla ihop, även om intentionerna ibland bubblar över i tokraseri precis som det gör för Max när ingen tar honom på allvar.
Vildingarna är liksom ambassadörer för Max olika sidor personlighet. De är en rörig blandning som har svårt att hålla sams. Därför blir det vackert när Max som ny chef över vildingarna, och i slutändan över sig själv, låter bygga ett stort majestätiskt fort i kungariket. Det låter kanske töntigt och så, men det är en respektfull skildring av självständig kreativitet och självkontroll. Att ta skapandet på allvar i händerna av ett barn, det som annars i filmsammanhang är ett rockband som jammar ihop sin första hit.

Filmen blir rätt dark när Max också lär sig att makt kan missbrukas. Han annordar ett krig i lerkastning som urartar, precis som de brukar göra, med att någon blir tjurig och gör sig ovän med alla. Och mycket av ångesten som Carol känner är Max egen, att han ser sig som övergiven hur han än försöker. Delvis, anar man av början, för att han inte har någon pappa.
Vissa recensioner har tolkat filmen som en existentialistisk downer. Att vildingarnas sorgsna personligheter och hur de vandrar omkring i ett talande tomt ökenlandskap är representativ för hela mänsklighetens oundvikligt närmande zoloftberoende. Men jag tycker att det är helt fel, filmen handlar ju snarare om hur svårt det är att leva upp till kraven om att kontrollera alla de där känslorna. "Where the Wild things are" vill, med en riktig gråtfest till slut, mer än något annat visa hur viktigt det är att ta sig själv på allvar. Det betyder att man kan förlåta vissa drag, bejaka andra och förstå att inga tillstånd är permanenta. Att växa upp vore passande att skriva, men jag vet inte om det är exakt det som händer med Max.

LOL @ internet

"You are witness to the birth of Spinal Tap Mark 2. I hope you like our new direction."

Terry Gilliam tolkar Goethes Faust

Hej kompisar. Jag såg Terry Gilliams nya film häromdagen och blev glad. Den var bra. Inte för att Terry Gilliam har ett lamt track record eller så, men jag såg hans förra med Jeff Bridges (Tideland, inte Fisher king) och kunde knappt ta mig igenom den första kvarten innan jag fick något mörkt i blicken och stängde av.
Ni kan pre-game snacket: Heath Ledgers sista film. Att han hann dö innan filmen blev klar osv. Att Heath Ledger dog är förstås sad, men om han var någon star skådespelare vet jag inte. I Brokeback Mountain iofs: fantastisk. Annars: Chilla. Här är han inte särskilt viktig, och de skådisar som ersätter honom i vissa scener (Kapten Jack Sparrow, Alfie och Alexander den Store) är mycket bättre än honom. Tyvärr.

Munken Parnassus gör en deal med djävulen (Tom Waits), för sin drömkvinna (Som ser äckligt mycket ut som hans egen dotter, ew) och evigt liv mot att Doktorn ger ifrån sig sin dotter när hon fyller sexton. Filmen startar när det börjar bli dags att leverera den läckra tonårstårtan. Och när Parnassus, uttråkad och med gnissliga leder efter 1000 år av sideshowshowbiz turnérar omkring med sitt ”imaginatorium” - en slags portal för betalande kunder in i hans egen hjärna i vilken han formar och sedan låter besökarens största fantasier förvärldsligas. En posh äldre kvinna får t ex dansa omkring i en näckrosdamm med stilettklackar stora som höghus.
Heath Ledgers karaktär representerar en slags falskspelande bigshot inom välgörenhetsföretagandet, som av en slump hamnar på den kringresande cirkusen med Parnassus och hans dotter. Det blir ett farsartat spring-i-dörrar-fantasy när han ränner omkring i den böjliga världen inuti Parnassus psyke, där också djävulen har möjlighet att hämta människors själar. Det blir som logiskt är, en del subtila moralkakor i altruistisk anda. Och med det menar jag moral i sin bästa bemärkelse. När den är viktig nog att fantisera om.

En grej jag tänkt på är hur duktig Terry Gilliam är på att skapa kontraster inom filmen. Han lyckas alltid göra rännstenen skitigare och blötare än någon annan, samtidigt som hans låtsasvärldar är hundra gånger mer färgsprakande än Tim Burtons. Minns ni hotellet i 12 Monkeys? Så dammigt, så fult och väggarna var fyllda av skam. Det är som att varje miljö har en egen depression i en annars bipolär hjärna som är resten av filmorganet.

Det blir faktiskt en av Terry Gilliams bästa filmer. Kanske inte 12 monkeys eller Fear and loathing in Las Vegas-bra. Men som en lillbror till Brazil absolut. Även om ”The Imaginarium of Dr Parnassus” kan vara den sämsta filmtiteln någonsin.

Masturbationsnytt

Års och nollnolltals-sammanfattningarna har nu nått ett slags vibrerande ejakulationsstadium och jag bidrar själv till detta runkande genom att lista årets bästa teve för nöjesguiden. Jag har skrivit motivering för placeringarna 3,4 (Red Riding, som jag skrivit om i ett tidigare nummer här),5 och 10.
Jag kan också påpeka att jag inte håller med om förstaplaceringen och hatar mig själv lite för att jag glömde Larry David.

Förresten har jag skrivit en artikel om rebootade teveserier också.

Handskrivet läsarbrev, äntligen!

Nöjesguidens redaktion har fått ett handskrivet brev som respons på den här krönikan jag skrev om om Pick-upkulturen i förra numret. Svaret på post-itlappen är dock lite hastigt formulerat. Jag hade hellre velat att projicera något hoppfullt. T ex att det stod "Ge aldrig upp" //KV.

Mexikos drogproblem löst.

DEA Recruits Lil Wayne To Use Up All Drugs In Mexico

Antropologi i hiphopens periferi

I dagens hiphopvärld är ingenting särskilt garanterat. Är det inte försenade skivsläpp eller töntiga beefs som inte ens realiseras så rinner floder av mixtapes med ack så varierande kvalitet. Dessutom verkar de flesta kvalitativa rappare (Lil Wayne, Lil Boosie, Gucci Mane) åka in i fängelseuniversum, komplett med gangfights och dito rapes. Därför är det viktigt att komma ihåg limmet som håller ihop en kultur som kryllar av fuckups. Det är som jag brukar säga: "rappare kommer och går men deras possey består". Här är ett allstar team av arketyper i det här grovjobbyrket, något fantasifull taget:

Weedcarriern.

En ung kille med presumtivt taskig uppväxt som fått rollen att vara knarkbollkalle till resten av rapentouraget. Praktiskt för stjärnan som slipper komma i kontakt med drogerna innan de ska ner i lungorna och minimerar således risken för att poppo ska sätta dit honom. Weedcarriern lever ett liv på botten av hierarkin och har ett ganska tråkigt jobb som rapkollektivets svar på kontorslandskapets brevbärare. Han är också obligatorium för alla rap-posses.

Icecarrier

Med "Ice" menar jag alltså de smycken som före kristus kallades "bling". Den här killen har ett klart tyngre jobb än weedsmurfen. Han måste bära halskedjor för miljoner av dollars. Riskerna är större. Att släpa omkring med ädelstenar kan ju attrahera skurkar långt mer kapabla än myndigheterna LA/NY/H:PD. Fördelen, föreställer jag mig, är att det ligger lite mer prestige i att bära runt på skiten. Vet att både Birdman och Soulja Boy måste ha en sån här dude till hands.

Den stora tjocka killen.

Han har nog ofta ett roligt och kort namn. Ligger mest och sover i någon soffa med en mössa över ögonen. Det här är killen som inte behöver göra något, hans enorma väldighet fyller upp rummet och får rapstjärnan att känna sig omgiven av människor, vilket är det viktigaste jobbet av alla. Rapstjärnans ego börjar nämligen förmultna i samma stund som han känner sig ensam.
Fugees hade en stor karl som hängde omkring. Annars har jag inte sett till den stora killen så mycket på senare år, kanske är han dyr i drift.

Någon jag har glömt?

Alla poppade kragars högtidsstund

Det här programmet kanske, för någon tråkig person, känns lite 2000-and-late. Men hur skulle det inte kunna bli underhållande? En av killarna kallar sig själv "The situation" för att hans magmuskler är en "situation". Det är kanske det bästa jag har hört. ever.

00-talslista: Europas sämsta länder

Top-5

1. Italien
2. Schweiz
3. Danmark
4. Irland
5. Finland

Fler nya filmer

Funny People

Hahaha! Det här var ju precis vad som behövdes. En cancersjuk Adam Sandler spelar en karaktär väldigt nära sig själv (en begåvad komiker som gör tråkiga tramskomedier t ex "The Merman"). Helt cyniskt hyr han in Seth Rogen, som också spelar en slags sorgligare looservariant av sig själv, för att skriva skämt åt Sandler som går i väntan på döden utan att berätta för någon. I periferin glider Jason Schwartzman och Jonah Hill omkring i en slags semi-succes respektive lättsam obryddhet, båda störda på sina egna patetiska sätt. Komikerna är inte upphöjda till stjärnor i "Funny People". De framstår som en skock ensamma narcissister.
Allt blir, vilket är uppenbart, tragikomiskt i ordets bästa bemärkelse. De bästa skämten levereras lite för tidigt eller för sent för att de skall kunna kallas punchlines. Plågsammast är att se hur Adam Sandler kallt sitter och säger "yeah yeah, that's funny. I'll come up with the ending" utan att dra på munnen när Rogens förlorardude sitter och försöker imponera på idolen med guldskrivna skämt.
Men, Eminems gästspel som sig själv är förmodligen bäst i hela filmen. Han dissar sönder Sandlers nyfunna livslust innan han skriker och i det närmaste dödshotar en spattig Ray Romano som stått och sneglat. Varpå Rogen som står bredvid Romano blir förvånad: "I though everybody loved you".

Årets Dramedi.



Precious

Okej, dark.
16 år, våldtagen av sin pappa och har fött två av hans barn, varav ett har downs syndrom och kallas "little mongo". Fet och fattig. Ska jag sluta? Nej nej nej. Aids, misshandlad av sin mamma... Det tar aldrig slut.
Precious är en helt okej film om, jag vet inte, misär? Den är dock mycket mindre "Bara du tror på dig själv!"-töntigheter än jag trodde att det skulle vara. Jag har bara svårt att förstå vad vi ska lära oss av alt det här lidandet? Det finns ingen samhällskritik så långt jag kan se. Däremot är skådespelarna helt sjukt bra. Mo'Nique som spelar Precious våldsamma morsa kommer säkert plocka en oscar utan problem.
Filmen har fått kritik för att förstärka fördomar om afroamerkaner som lata och marginaliserade, men jag vet inte om jag köper det. Den enda gången jag skrockade lite var när Precious stjäl en hel bytta med kycklingklubbor och springer gatan ner med munnen full av friterat fågelskinn. Lite väl.

ÖIS är i det här fallet en allegori för Cirkus Möller

Nya filmer.

Pandorum.

Jag höll på att dö av skräck. Kombinationen sci-fi och otäckt är annars en svår genrecollabo, det blir ofta mer intressant än riktig nagelbitebuffé.
150 (eller nånting) år in i framtiden når mänsklighetens överbefolkning sin kokpunkt och tellus ekosystem måste evakueras till en ny planet med ett fett rymdskepp. Denna lilla detalj gör förstås att filmen låter som en Armageddon. Men om vi sedan lägger till hur två snubbar vaknar utan minne på den nya Noas ark, som är hur stor som helst, och snart märker att muterade människor bedriver lustjakt på de få normala människor som irrar omkring på skeppet. Då verkar de plötsligt inte lika Michael Bay va? Det här är mer som en ”The Descent” i rymden. Jag tycker nästan att den är bättre. Tyngre klaustrofobi, djupare hopplöshet. Coolare monster. Framförallt ett maffigt slut.



The Carter.

Bra dokumentär om Lil Wayne som kunde blivit jättebra. Många av Waynes genialiska sidor kommer fram i intervjuerna men mest i de allför korta och taskigt ljudfixade live-klippen. Jag älskar när Wayne får vara lite guru och droppar sitt mantra om att ”repetition is the father of all learning” och håller en lång utläggning om den filosofin ”Money, bitches, awards...repetition”. Waynes dotter var sjukt gullig och galet bra på att rappa. Men sorgligt att hon aldrig verkar få träffa farsgubben. De verkade ha en nice relation tycker jag. ”Vad gör ni tillsammans?” var det visst en journalist som frågade och Wayne sade att de gör samma sak som journalisten och han. Hon frågar saker oc han svarar.
Jag tyckte om att Wayne, på frågan om döden bara sade ”No I don't think about that, that's stopid”. Med det bryter han med en lång hiphoptradition av att förutspå sin egen död, även om många av hans låtar något motsägelsefullt närmar sig en rädsla för döden ( tex Pray to the Lord), snarare än ett bejakande av den.
Två saker jag inte gillade dock:

1.När Wayne berättade hur en äldre kvinna sög av honom och han var elva år. Han använder övergreppet för att hetsa en 15-årig kille till att börja ha sex tillsammans med en massa dudes i en studio. Det blir ett osoft hö-hö-ande som jag hade svårt att skaka av mig.
2. En journalist som ställer en lite mesig fråga får ett ”I'm not feeling this guy, get rid of him” och blir bara utkörd ur rummet. Det är en sån där grej jag aldrig kommer uppskatta, att ser hur någon blir behandlad som skräp. Särskilt när det kändes så obefogat och man verkligen hörde hur besviken journalisten blev typ ”what did I do?”.



Metropia

Jag tror att den här filmen lider lite av hypen. Att pressen på att den ska vara en politisk kommentar, en käftsmäll i skrevet på hela jävla etablissmanget, är för stor. Alltså det finns en politisk ton. Men den blir inget självändamål som kväver bildspråket. Tvärtom fungerar den snarare som en respirator. Jag tror att ett par personer kan bli besvikna över hur filmen lagt ner krutet på estetiken, på stämningen, på känslan. Inte nödvändigvis mer än på berättelsen, men allt är helt fantastiskt snyggt i sin Europiska misär post-nyliberalismen. Det går faktiskt att anmärka på att det blir lite too much teori. Det är liksom övervakning och mjällschampo som kontrollerar huvudpersonens hjärna (fast han inte har något hår tvättar han håret med mjällshampoo). Jag tycker dock att allt sånt är okej när man gör en animerad film för vuxna i framtidsmiljö. Det ska vara underhållande OCH Foucault-iskt. Inte bara det senare. Att den här filmen är gjord av en svensk i Sverige är ett mindre mirakel.

Favoritscen: När Stellan Skargårds karaktär tuktar upp sin sons rollperson, känns kusligt nära hur en far-son situation skulle kunnat se ut för en 20 år sedan.

Playas get lonely

Jag har inte tid att blogga. Men för att hålla besöksstatistiken varm kan man alltid länka till jobb på andra platser. Så för er som bor utanför mediecentrismen som koncentrerar sig på storstäderna och därför inte får tag på tidningen Nöjesguiden: Här är en krönika jag skrivit i senaste numret. Jag är mest nöjd med det jag inte gjort själv, dvs illustrationen av Carsten Oliver Bieräugel.

Dagens offer

Stephen Simmons. En gång i tiden en lovande svensk musiker och vinnare av en grammis i kategorin "bästa soul". Idag: sjunger i husbandet på rasismbuskisprogrammet "Cirkus Möller" och tvingas som grädde på moset låtsas skratta åt hela eländet.

Snälla Stephen, gå vidare. Du förtjänar bättre!

Budfirmor med Göteborgshumor del 2

Del ett hittar ni här.

"EdwardBloms" twittriga gästabud

Ingen kan ha missat TV8s senaste livsnjutarprogram "Edward Bloms gästabud". En show som vrider upp livsnjutarkonceptet från "Sjön suger" och klassiska "Steffos lustjakt" till ouppnåeligt gubbiga höjder. Tyska studentsånger och spex, stekta kråkor och ister i mängder ligger som huvudingrediens i matprogrammet.

Det senaste dygnet verkade det som att Edward hade gjort debut på mikrobloggsajten Twitter, där han plötsligt poppade upp med oneliners som "B-vitamin är bäst mot baksmällan!". Men enligt Edwards egen blogg på TV8 rör det sig om en bedragare som stulit hans identitet.

"Lite smickrande förvisso att någon läser in sig på mig och tar allt besvär att låtsas vara jag..." - Skriver blom och medger att tjuven "ansluter han sig mycket väl till mina åsikter och intressen". Det lustiga är dock hur Edward tydligt klargör var och hur han blivit felrepresenterad. Här är en kort resumé av fejk-Edwards tweets och Real-Edwards respons:

@Fejk-Edward: "Vågar jag lägga till ytterligare en sked smör i min mannagrynsgröt? Fuskar lite och släppar fram julkänslorna redan nu. Mumma!"
@Real-Edward: "Som att jag skulle äta mannagrynsgröt med smör! Jag som följer Montignac sedan ett decennium".

@Fejk-Edward: "I mina drömmar så äger jag ett stort vitt hus med veranda, året är 1756, landet är Amerika!"
@Real-Edward: "...Eller att jag hade velat leva i USA på 1700-talet. Europeisk 1800-tal eller medeltid slår ju allt."

@Fejk-Edward: "Åååååh. Jag känner mig som en furste vid långbordet ikväll. Var är min narr? haha!"
@Real-Edward: "Jag skulle aldrig heller skämta om att jag ville ha en hovnarr - en hushållerska eller tjänare gärna, men hovnarrer är för högadeln och inte för enkla borgarsläkter. Och faktiskt lite out of date också enligt mitt tycke. Överhuvudtaget har Fejk-edward en lite överlägsen och nedlåtande ton som jag inte riktigt gillar."

@Fejk-Edward: "Lunchdags annalkas. Matrikets furste skall spisa kunglig hälleflundra på en bädd av ljuvliga rotsaker. Och på fredag tar man sig en öl till!"
@Real-Edward: "Skrämmande hur personen ifråga lyckats pricka in min lunch. För 38 minuter sedan påstod han att jag åt hälleflundra på en bädd av rotsaker precis samtidigt som jag faktiskt satt och åt marulk på en bädd av rotsaker. "

Alla ni som håller på och hypar sociala medier kanske inte hade räknat med den här typen av fula uppsåt. Men som tur är besitter ju Edward en så färgstark personlighet att han överträffar sin bedragare i autentisk skäggighet. För att tala med Highlander: There can be only one.


Edward vid murens fall för 20 år sedan.

I just can't quit you baby

Soundtrack. Det var länge sedan jag hittade ett bra. Jag tror inte ens att det är mitt eget fel. Antingen är ju soundtracks samlingar av poplåtar, valda av en regissör med mer eller mindre bra fingertoppskänsla, eller så är de instrumentala och inspelade för filmens syfte. Båda sorterna förstås med varierande kvalitet (poplåtar som spelats in i bara för filmens skull är alltid dåliga).

Jag kan urskilja två sorters soundtracktrender i tiden post-musikvideon.
1. Amerikansk indie.
- Har tonsatt de romantiska komedier kallats "Hej jag är lite smart-filmer" av en känd journalist i DN, och musiken har rullat runt och slingrat in sig i fjompiga Belle & Sebastian-mutationer. Problemet är inte musiken i sig, snarare att den fått utgöra en stor del av manuset så att inte bristen på story ska bli för uppenbar.

2. Amerikansk blockbuster.
- Blockbustersoundtracken har försökt få till megahits som kunde ge filmer av Transformers-size en knuff närmare skratta-hela-vägen-till-banken. Under 00-talet antar jag att det varit emocore eller något som rullat under de flesta sådana eftertexter? Det har väl failat för det mesta. Men jag vet inte, det är ju det som är grejen: Det är omöjligt att lyssna på ett soundtrack till en dålig film. Eller tvärtom.

Musiken från "The Devils rejects" är dock ett fantastiskt exempel på lyckat låtval som överenstämmer med stämningen i filmen. Tacksamt. Jag skulle förmodligen inte orkat trycka och pussla ihop själv i den perfekta bonnläppsförpackning för musiken som filmen är. Sen ger temat med lantlig tortyrporr en lite härligt motsägelsefull dimension till rocken som annars känns som en solomtöcknad eftermiddag, packad på hembränt ur krus. Skynard!
Det är svårt ändå. OSTet till "Inglorious Basterds" var det första jag gillat på riktigt länge. Ända sen "Pusher 2"-OSTet typ.
Antingen är musiken så integrerad i filmen att den knappt märkts - och en klysha är ju att det är då den är som bäst - men det är ett jävla skitsnack. Som om musiken skulle vara underordnad bilden. Jag vill känna musiken lika mycket som alla andra delar, förstår inte varför det skulle finnas en motsättning som säger att man inte kan få allt på en gång, hela tiden?

Ett OST jag verkligen gillar är det till "Manhunter" (1986). Ni vet, förlagan till "röd drake" där Gil Grissom från CSI är rätt sexig. Musiken är iaf riktigt fet. "Psykedelisk", för att dra till med en fånig beskrivning. Eller mattor med syntar som känns maffigt kvävande på något sätt. Det är alltid svårt att bara försöka beskriva ljuden utan att tänka på stämningen i filmen samtidigt. Som i nya "Moon", där är det typ bara två variationer på samma pianoslinga genom hela filmens "Blade Runner"-möter-"The Island"-på-månen. Men det störde mig nästan aldrig.
Det är förresten inte så konstigt med tanke på att det är Clint Mansell som haft hand om hela skiten. Musiken alltså.

Das Weisse Band.

Bra film.

Your beat ain't safe

Shit, jag vet inte, men jag tror att den där fängelsedomen var det bästa som hänt Lil Wayne på länge. Typ ända sedan försäljningssuccén Tha Carter III (mest sålda album sen 50 cents andra skiva).
Mixtapet "No Ceilings" släpptes för ett par dagar sen och det är verkligen ett monster. Kanske kände Wayne sig tvungen att prestera något innan han försvinner för en tid pga det där vapeninnehavet. Weezys hybris efter C3 gjorde ju att man nästan glömde hur oslagbar han kan vara. Vad har vi fått förutom slappa collabos, och någon vers här och där på låtar tillsammans med rappare som lät mindre stenade? Dessutom hjälpte inte läckorna från rock-albumet "Rebirth" särskilt mycket för att lugna oron över en stundande katastrof, eventuellt en överdos.

Nu kan vi skjuta upp de här känslorna. På "No Ceilings" gör Wayne det som gjorde honom till en superstjärna från första början: majestätisk wordplay. Tänk er ett diciplinerat staplande av metoforika som "I work out in my office, I guess I'm fit for business" / "Man I do it big, to me you niggas weeman" / "I just killed this shit, moment of silence"... I all oändlighet. Och precis som på det episka Drought 3-tapet slaktar han andras beats. Både Jay-Zs "Death of Autotune" och "Run This Town", som i Jiggas händer kändes som ganska trötta saker, piskar Weezy skiten ur med sitt munläder. Wayne lyckas även med konststycket att reboota Black Eyes Peas "Gotta feeling", mest tack vare frånvaron av upphovsmännen kanske, men ändå en stor fest.
Det coola och samtidigt lite obehagliga är hur oflummig Weezy låter. Fokuserad, hård. Även om han leker (och konstant samplar hur han tänder en blunt) så skrattar han inte det där fåraktiga skrattet särskilt ofta, eller åtminstoen inte lika övertygande, som vanligt. På ett par spår låter han nästan hatisk.

Mest passande är att "No Ceilings" är ett gratistape. Att Wayne lämnar den sortens produkt som gjorde honom till ett namn är som ett löfte om att han inte kommer förlora sig själv i fängelset. Eller i rocken.

"Priceless, That's why it's free".

Lil Wayne - No Ceilings (mixtape)

Årtiondets bästa filmer.

Listfetishismen över 00-talet har gått från låtar till filmer.
Det är lätt tänkt att 2000-talet skulle varit ett trött årtionde filmmässigt. Jag gjorde i alla fall det när jag försökte minnas vad som präglat de här åren: superhjältar och serietidnings/leksaksfilmatiseringar? Alla filmer jag först kom att tänka på i anslutning till den här listan visade sig efter en snabb imdb-koll varit från 90-talet. Men, nä. Om man tänker efter lite är det ganska så awesome ändå.

Siten nollnollfilm.se har frågat en massa journalister och kritiker (yours truly not included) att sammanfatta årtiondets bästa rörliga bilder. Jan Gradvall lägger tråkigaste "handikappad människa hittar meningen med livet"-filmen "Fjärilen i Glaskupan" på första plats! Jag har iofs förstått att Gradvall älskar att hylla den bredaste av den breda underhållningen, men att direkt efter trycka till med Russel Crowes skäggiga FrankMillerisering av romarriket i "Gladiator" är faktiskt inte okej. "Father of a murdered son, husband of a murdered wife..." Lägg av, really? I övrigt håller jag med om att många av filmerna på listan är bra, men kanske inte att de hör hemma så högt upp. Andrea Reuters lista är bättre, Babel, Donnie Darko, Efter bröllopet osv. Plus för Team America. Men, Sagan om Ringen? För helvete...
Emma Gray Munthes nedräkning har börjat bra. Hoppas mest på den faktiskt.
Även tidskriften FLM har tillfrågat Sveriges kritiker om vilka de bästa svenska filmerna är (yours truly, yet again, not included). Där finns det förstås färre att välja bland och det blir lättare att ta sig för pannan. T ex när TT:s Erik Helmersson dammar till med Josef Fares mega pekoral "Leo", I princip en filmversion av den Anton Abele-skapade facebookgruppen "bevara oss från gatuvåldet".

Jag var tvungen att göra mina egna listor.

Kriterierna som jag satte upp när det gällde att göra en subjektiv lista över 00-talets bästa filmer var att de måste utnyttja sitt medium på ett sätt som inte går genom något annat. Det måste alltså vara mer än typ en filmatisering av en fantastisk teaterpjäs. Film är bättre än litteratur, men bara när den är som allra bäst. Därför fick många helt otroligt bra filmer petas ner till senare placeringar. De tre första var tvungna att utnyttja fönstret till max.




1. Järn 3-An (Bin-Jip), Kim Ki-Duk (2004).

Som kulturvetare har jag tusen gånger fått mig inbankat att kön, etnicitet, klass och fan vet allt är språkligt konstruerade. Att verkligheten kan läsas som en "text". Knappast något är därför mer befriande än en kärlekshistoria nästan utan dialog. Självklart går den fortfarande att "läsa", men Järn-3an utnyttjar filmens språk så mycket att det är terapeutiskt. Jag hade liksom kunnat dunka in Ang Lees "Lust/Caution" på förstaplatsen. En mycket mer komplex kärlekshistoria med explicita sexscener och tusen olika historiska, sociologiska och kontextuella krokar att fiska i. Men jag ville att 2000-talets bästa film ska vara 100% skönhet. Även om det finns, och i såna fall kanske alltid måste finnas, banalitet i den tanken. Järn 3-an är ju egentligen en ganska konventionell berättelse, men berättad extremt okonventionellt. Hunsad hustru räddas av känslig kille som squattar medelklasshem medan deras hyresgäster är på semester. Tyvärr blir romansen kortvarig eftersom den schyssta killen åker in i fängelse och den hunsade kvinnans svin till man gör comeback.
Den snälle killen har en förmåga som gör honom okrossbar: hans förmåga att iakta.
I början, när han följer efter kvinnan i hennes hus känns det som voyerism. Men förvandlas och blir en ordlös flirt. När han sitter i fängelse är hans knäpptysta spioneri precis vad det inte borde vara, ett vapen, istället för ett kvitto på att han kuvats. Passivitet som anti-auktioritärt motstånd är svårt att inte göra hippiegulligt men Kim Ki-Duk bemästrar det. För övrigt är det här en ovanligt straight film för att komma från honom. Han låter ofta ångesten vinna över skönheten när han annars gör filmer om prostitution och skönhetsoperationer.
Det är så fantastiskt när slutet i Järn 3-an bara blir förlösande. Det är en twist utan den där känslan av at ha blivit lurad och sedan få allt upptryckt i ansiktet.
När slutet kommer, då både Han och Hon går omkring (i det vräkiga huset som hennes karl köpt) och de ser varandra samtidigt som patriarken går omkring och surar och inte märker någonting, inte ens när de kysser varandra. Då är kärleken koncentrerad i en vacker form som alla filmer om kärlek försöker visa upp men som misslyckas gång på gång. Den när två lyckas bryta med kontexten och skapa en egen värld. En bättre värld som bortsett från det uppenbara är frikopplad från estetik.

Lyckan är på bekostnad av en sann bad guy, och det är förstås sorgligt med lidande.
Men, "walking on sunshine" har aldrig låtit så rätt som i ovanifrånscenen av New York i ”American Psycho”. Ergo: Lite mörker behövs för att allt inte bara ska bli ett tacky julkort.



2. Dolt hot (Caché). Michael Haneke (2005).
En psykologisk tortyrkammare till skräckfilm, som stänger in en i sig själv. Ingen skurk. Shit, ingen musik ens. Och med totalt två sekunders våld.
Haneke hade förstås en given plats på den här listan. Det jobbiga var att bestämma vilken av hans 00-talsfilmer som varit bäst. ”Pianisten” var nära på att kvala in men jag droppade den till slut. Även om den är radikalfeministisk på bästa sätt fyller den inte kriteriet ”göra något nytt med själva mediet”. ”Kod Okänd” minns jag också som väldigt bra, men eftersom jag inte kom ihåg särskilt mycket vågade jag inte slänga in den.
Historien i ”Dolt Hot” skulle till att börja med aldrig gå att förmedla genom ett annat medium med samma effekt. Det kan kännas som att Haneke vill plåga sin publik, för det gör han. Grundligt. Men om han bara ville skada oss utan anledning skulle han kunna göra det med lillfingret på a la Takashi Miike.
En familj som får konstiga videofilmer hemskickade från anonym avsändare. Mestadels är de statiskt filmade och visar paret Georges och Anne Laurents hem utifrån (typ som i början av David Lynchs ”Lost Highway”). Filmerna kommer inpackade i hotfulla teckningar. Ritstilen liknar ett barns men har en underton av våld. Ett avhugget kycklinghuvud, ett slarvigt ritat ansikte med blod rinnande ur munnen. Kasseterna kommer oftare och oftare, och övergår från att skildra parets hem till att visa upp bilder på pappans barndomshem och andra ledtrådar till hans barndom. Farsan, med en bekväm övre-medeklass-karriär som programledare för ett högkulturellt teveprogram, stänger in sig i sig själv och minns tillbaka til sin barndom. Hur han skvallrade för sina föräldrar på den adopterade pojken Majid när de båda var små. Pojken blev skickad till barnhem och fick livet förstört. Georges tror att den vuxne Majid försöker hämnas på honom. Självklart har han också fel. Majid visar sig vara en bruten, men absolut inte hämndbenägen man.
En okänd som övervakar, men också dokumenterar, någon annan. Vetskapen om att Georges är övervakad får honom till slut att hata sig själv. Han försöker hitta skuld så långt tillbaka som i barndomen och gör det tills han vänder alla känslor utåt mot sin fru och senare mot Majid. Grejen är att även om Georges vill förlåta sig själv blir han bara mer fucked in the brain av den indirekta guilt-trip han får genom hotkasseterna som levereras på löpande band.
Det är mer än övervakning i realtid. Någon har en komplett arkivering av Georges liv och de har valt ut delar som triggar hans undermedvetna.
Man behöver förstås inte sitta framme med sociologiboken och bläddra efter filmen. Den går att se som en vanlig thriller om en familj som slits isär, med barnsligt enkla medel. Sjukt obehagligt hur porös den trygga kärnfamiljen blir av lite video.
En klysha är att skräckens största tillgång är det okända, så varför ens visa det alls?
Slutet där man får se hur den anonyma kameran filmar minnet av Majid som blir bortburen på väg till barnhemmet är fantastiskt i sin vidrighet och svek. Att man heller aldrig riktigt vet vem som skickar hoten känns i början svårt att svälja. Men tänk efter hur fånigt det hade varit med en badguy. Det finns inga badguys, bara bad ideas.


3. Irréversible. Gaspar Noé (2002).

Det här är en film som, genom att placera den på en sån här lista, medför en enorm positionering. Det är ingenting jag gillar, men jag vet att det är så.
Bara för den sakens skull tänker jag fatta mig kort: Grejen med den här filmen är, precis som Hanekes "Funny Games", att man tvingas utanför filmen och in i sig själv. Baklängesgreppet och hämnden är inte bara arty-fartytrams. Det är medvetet att vi får se den brutala hämnden först och våldtäkten sen. Det gör att hela hämndmotivet tappar allt rättfärdigande i samma stund som det blir skallspräckande-med-brandsläckar-verklighet. Det är en antivåldsfilm precis som Funny Games är det. Våldtäkten i mitten av filmen är 15 minuter lång och filmad från ett långt avstånd av en anledning. För att varje våldtäkt som skildrats innan dess gottat sig i hårda klipp, närbilder på skrikande kvinnoansikten och än mer spekulativt sällan visat mannen. Men jag vet inte om allt det där grafiska våldet är det intressanta. Jag tycker nog att pratet och skildringen av det nya paret och den obekväma gruppdynamiken med Monica Beluccis good-guy ex är det naknaste.

4. Mulholland Drive (2001)
5. Adaptation (2002)
6. Återkomsten (Vozvrashcheniye) (2003)
7. A scanner darkly (2006)
8. Hunger (2008)
9. Dawn of the dead (2004)
10. Lust, Caution (2007
11. Old boy (2003)
12. Team America - World police (2004)
13. Mellan Väggarna (Entre les Murs) (2008)
14. Margot at the wedding (2007)
15. Lost in translation (2003)
16. Donnie Darko (2001)
17. Last Days (2005)
18. Pusher 2 (2004)
19. Match Point (2005)
20. Wall-E (2008)

00-talets 5 bästa svenska filmer:

1. Farväl Falkenberg
2. De ofrivilliga
3. Sånger från andra våningen
4. Om jag vänder mig om
5. Lasermannen

Bonus! 00-talets Största pekoraler. top-2

1. Into the wild
2. Amelie från Montmarte

Och så var det med den saken.

FlashFrizzlers

För att parafrasera Snoop dogg: Hello my little blog rizzlers. Jag tänkte att ni skulle få lite att läsa. Nya Nöjesguiden kommer på fredag. Redan nu ligger dock mina teverecensioner på les internets. Jag klistrar in länkarna i botten. Men först måste vi ta itu med FlashForward.

För dem av er som inte vet men riktigt undrar vad en ”Flash forward” är, ska jag berätta.
Det är en slags framtidsvision. Hela mänskligheten får liksom en simultan blackout på två minuter och 17 sekunder. Under samma tid får folk en blurrad vision av sin framtid. ”Fast tydligare än i en dröm”.
Några ser ett lyckligt öde, andra en mörk personlig dystopi och resten ser inte en skit, logiskt sett är de döda ett halvår senare. Agent Mark Benford, Eff-Bee-Aj, sätter ihop ett team för att utreda och vips är en paranormal korsning mellan ”Arkiv X” och ”Lost” satt till världen. Lika lyxigt och tomt som det låter. Det går helt enkelt inte att grunda ett mysterium på något man vet kommer hända.
Jag har inte ens nämnt, eller jag gör det väl nu, att ordet ”supercomputer” används, helt oironiskt.

Flashforward börjar på TV4 den 30 oktober

Och just det, mina rizzilerz var det ja:

Recension av Bored to Death
Recension av Simma lugnt Larry säsong 7

Los Angeles har något...

...I vattnet som gör att alla blir gnälliga dicks. I alla fall om man är jude. Västkustens roligaste hebrew efter Larry David ger här nedan en visning över sina minst-favoritbetonade platser i L.A. för vbs.tv.

En liksäck åt Scrubs-manligheten

över 15, 000 människor har sagt sitt. "500 days of Summer" är tydligen är bra film. 8,2 har den fått på imdb. Okej, säger författaren i en brasklapp innan filmen, det här är fiktion och om något skulle likna verkligheten är det bara slump, "särskilt när det gäller dig Jenny Beckman. Slyna."
Allvarligt börjar filmen så. Sen träffar vi, vad som antas vara författarens "fiktiva" avbild Tom, som jobbar med att författa cheesy greetingscards (men drömmer om att bli arkitekt). Tom träffar det helt oemotståndiga kvinnoväsendet Summer och blir kär utan att ha pratat med henne. Piedistalen ni vet.
En pompös voice-over förklarar att "det här inte är en kärlekshistoria". Och den domderande röstjäveln har rätt, det är det verkligen inte. 500 days of Summer är en historia om två väldigt fåniga människor som, utan någon märkbar gnista, bestämmer sig för att bli tillsammans. Eller nämnde jag att båda gillar The Smiths? Aj, aj, aj. Ni hör vart detta barkar?

Allt börjar dock med själva break-upet och hoppar sedan fram och tillbaka i tiden.

Tjejen Summer säger tidigt till snubben Tom att hon inte är ute efter något allvarligt. Tom är förstås en hopplös romantiker (läs: lider av ett svårt hora/madonna/Ronnie Sandahl komplex) och blir därför extremt upprörd när Summers påstående visar sig stämma ganska bra och hon lämnar honom. Varför detta gör henne till en "slyna" som förtexten kallade hennes verkliga förlaga kan jag faktiskt inte förstå. För att hon inte delar Toms övertygelse om att kärlek är ödesbestämt? Men nu får jag det att låta som att hon har någon substans. Summers karaktär är egentligen bara en platt fortsättning på den quirky indieflickvännen som Natalie Portman spelade i fruktansvärda Garden State (där hon och Zach Braff blev kära för att de både gillade The Shins): en korkad och viljelös person som stirrar som ett barn framför sig. En "ren" kvinna.

Den här Scrubs-manligheten som ständigt ska romantiseras, varför? En lite fumlig och tafatt kille som inte tror på sig själv, och inte heller tror att han har någon som helst förmåga att förbättra sig själv, träffar en lite knasig tjej. "Hej, jag vet att du är alldeles för snygg för mig så jag tar och ger världens sämsta första intryck för jag är så dålig, kan ju lika gärna gå hem och dö". Well, ungefär.
I vanliga fall slutar det lyckligt, men nu verkar åtminstone diskursen om den kvinnliga karaktären kommit så långt att hon fattar vilken ointressant jävel Scrubs-mannen är. Vad har han egentligen att erbjuda, förutom timmar av självömkelse? Man skulle kunna resonera att de två karaktärerna förtjänar varandra, om det inte vore för att den spånstirrande tjejen är en så uppenbar manligt konstruerad fantasifigur. Presentationen av Summer görs av den där brådmogna voice-overn som berättar om hur ALLA blivit betuttade i henne. Varför är hon så speciell, hon öppnar ju knappt munnen? kanske är det därför alla blir kära i henne? Han vill ju inte knulla med en patetisk och lipig tjej som bara ligger hemma och skär sig själv i armarna. Men tycker att hon är en slyna som inte pallar med när han gör det? Som tur är slutar allting bra för Tom. Han styr upp sitt liv och pluggar vidare till arkitekt och träffar så småningom en ny tjej. Hon älskar också arkitektur. Slutet gott allting gott.

Jag tycker inte att jag är ovanligt queer-rabiat i mina omdömen när det gäller film. ALLT måste inte bryta ny idealogiskt mark. Jag såg t ex nyversion av "Fame" och älskade den.
Det är det förställda jag inte klarar. 500 days of summer parodierar liksom Bergmans "Sjunde inseglet" men dubbar den på franska och avslutar den med "fin". Som om Tom just sett "en arty film". Regissören Marc Webb kan omöjligt ha sett Bergman. Då hade han inte tyckt att det där var roligt. Det blir bara som att titta på ett riktigt mys-spekulativt blogginlägg i 90 minuter.

Helgen i filmer.

Fredag.

Apan.

En sjuk film på många sätt. Men jag vill inte skriva så mycket om den än. Det räcker med att ni vet att jag har sett den. Cliffhanger så.



Casablanca.

Gött. Skön historia detta. Ärrad cyniker träffar sin gamla kärlek och visar sig då vara den blödigaste mesen i hela marocco. Jag älskar att filmen är beroende av att Humphrey Bogart vågar släppa på sin stolthet. Det är en så ovanlig karaktärsutveckling att bygga en intrig på. Ingen direkt heroisk rädsla att komma över, han måste bara släppa att hans gamla tjej gått vidare så att hennes nya kille kan åka hem och vinna hela kriget. Det är inte så lätt som det verkar.

Lördag:



Upp (3D).

Åh. Pixar kunde förstås omöjligt toppa Wall-Es eko-budskap och skönhet. Däremot är "Upp" en väldigt mycket roligare film. Och det kan faktiskt vara bättre med 100% eskapism om det lyckas som här. På det sättet blir man bara lycklig och slipper göra en sån där liten igenkännande nick när något nyhetsämne tas upp på ett smart sätt.
Alltså Jag skrattade på ett så barnsligt sätt att det kändes som att se tecknad film för första gången. Kanske har jag blivit ett barn? Och så episka underdogs att ha en fet liten scout och en sur gammal gubbe. Världens bästa banter för övrigt. De flyger iväg till en djungel och träffar hundar som kan prata. Högsta betyg.

Go!

Den här gick på fyran sent på kvällen och jag valde mellan den och en film om Navy Seals. Inte särskilt bra, men underhållande med unga mäniskor som knarkar, stjäl bilar, går på strippklubbar. En slags "Baksmällan" som låtsas vara mer. Och allt känns 90-tal fast än det inte är det.

Paycheck.

Haha. Gentle Ben Affleck i en film från 2002 och som utspelar sig långt in i framtiden. Frågan är varför det inte finns några mobiltelefoner i framtiden? Utan bara telefoner som ser ut att komma från 2002. Grym film i övrigt. Skoja.

Republikanernas framtida styre

Det här var kul. Från Martin Gelins USA-blogg:

"Tyvärr verkar republikanerna inte ha tagit hjälp av dessa begåvade personer när de restaurerade partiets sajt. Den nya GOP 2.0.-sajten lanserades i dag och blev, för att uttrycka det diplomatiskt, en hejdlös katastrof.


Sajten blev omedelbart en viral succé, men kanske inte på det sätt de hoppats på.

De två stora favoriterna var i stället Michael Steele, partiordföranden med USA:s mest ansträngda hiphop-lingo, vars blogg heter – jag skojar inte – “What up?”.

Den andra favoriten var avdelningen “Future Leaders”. När man klickade på rubriken kom man till en helt tom sida."

Hej Konsument! Kristoffer Viita

Med anledning av att jag nyss hälsade på i Stockholm på en kort SSIB (supaskallenibitar)-helg, valde DN påstan att intervjua mig om mina konsumtionsvanor. Av någon märklig anledning finns inte artikeln på nätet än. Och eh, inte heller på papper, så jag klistrar in den här:

Bästa promenad: Den som tar mig dit jag är på väg.

Favoritgata: Andra långgatan i Göteborg. Eller kanske är haga nygata roligare? Problemet med haga är dock att deras spårvagnshållsplats är så sjukt tråkig.

Äter lyxmiddag på: Cantonhouse. *lyx*

Bästa mikromaten: ooh att de ens behöver fråga? Dr motherfucking Oetker såklart. En läkare utan gränser. Hans mozzarellapizzor är den bästa remisserade medicinen för ett bakfullt sjukdomstillstånd. Jag säger det igen: Dr Oetker prescribes.

Favoritförort: Hisingen. Är det en förort?

Fikar gärna på: Marken. Om det är varmt ute. Annars hemma.

Bästa bar: Det skulle kanske vara hagabions konstiga pytterum till alkoholservering. Men det betyget ger jag endast eftersom jag hade väldigt roligt där en gång. Jag lurade två random tjejer att jag hade en vän som jobbar som socionom men lider av grava alkoholproblem och att hon kommer in bakis till jobbet nästan varje morgon. Jag förklarade förstås att jag skämtade.

Bästa drink: Mojito.

Bästa brunchen: American Pancakes och bacon/ägg osv. Men det är också hemma, på stan är det antingen för dyrt eller för lite mat (egg and milk).

Bästa kaffet: Eldorado snabbkaffe. Och det har med tradition och lojalitet att göra.

Här bjuder jag på middag: Burger King.

Senaste Stockholmsupptäckt: Tunnelbanan gör mig åksjuk och söder är precis som i stan.

Senaste teaterföreställning: öh. NEXT question!

En bra gå bort-present: En present till någon som gått bort? Näe, det verkar ju inte så värst festligt. Äh, skoja! någonting dumt som aldrig används. Jag har gett bort en kapsylöppnare som satt fast på en riktigt uppstoppad kängrutass som jag hittade hos min mormor. En riktig babykängru.

Favoritlyxartikel: Oreo-shake på SNS i STHLM.

Läser just nu: "Postdigitala manifestet" av Rasmus Fleisher och "Det händer här" av Henrik Bromander.

Läser helst: DN, gawker och bloggar.

Favoritråvara: Paprika.

Favoritskor: desert boots. För en "apokalyptisk känsla" som min vän Petter "Park Hotell" Granberg sade.

Favoritmärke: American Apparel

Favoritfärg: röd?

Klädkonto per månad: ibland inget. Ibland tar jag av matkontot så det är svårt att veta.

Dricksprocent: 0% om jag är ensam. kanske 10% i sällskap med andra.

Mest överskattade affär: Ragtime och beyond retro. Second hand liksom, det blir väl kläder av sig själva?

Sämsta köp: Booring! next.

Det dyraste jag har köpt: Den här datorn kostade väl tio tusen, det är typ det dyraste, haha.

Favoritprodukt på Systemet: Gin.

Motionerar: mm.

Favoritprodukt på Apoteket: SB12

Lyssnar på: Rap.

Senast gnolade: Ey shuno.

Senaste fyndet: Att gå på fest istället för ut.

I dvd:n/datorn: Mad men, Curb your enthusiasm, Bored to death och South Park. För just nu.

Användbar pryl: Skohorn.

Mode jag aldrig vill se igen: De flesta jag vill ha bort finns ju därute nu. Ta hellre tillbaka något göttigt. Förslagsvis från aztekerna.

Bästa huvudbonaden: Huva.

Favoritaccessoar: INgen.

Bästa transportmedel: Cykel, men min har blivit stulen.

Återvinner: Gamla blogginlägg.

Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: Hatar.

Blind as a bat.

Tänk om vi inte blir utrotade av klimatet, fläsksjukan eller Nordkorea? Tänk om vi i stället bara drabbas av en slags vit blindhet och inte klarar av att hitta vägen till toaletten. Det skulle suga fett mycket mer, enligt filmen "Blindness" där just det där händer. Mark Ruffalo spelar en ögonläkare som ironiskt nog är en av de första som drabbas och skickas i karantän. Rätt åt honom tycker jag, han är så präktig i sina idealistiska försök att bringa demokrati till byggnaden som blivit ett fängelse för de blinda. Hans fru, Julianne Moore, är av någon oförklarlig anledning den enda som kan se. Skönast är att den annars så barnsliga Gael Garcia Bernal får spela smutsig envåldshärskare i det minimala kungadömet innanför murarna. Ett riktigt praktsvin som tvingar blindisarna att betala för den ransonerade maten, sen går han ännu längre och kräver kvinnorna som ny valuta.
Kul tvist på hela apokalypsgenren, som annars är beroende av effekter i överflöd, men i "Blindness" blir det istället grupppsykolgi i smutsen, på dagisnivå förvisso, men ändå. Slutet vette fan, lite för kristet för min smak. Oops, för mycket av en spoiler?

Horrorcore, Juggalos och mord i en småstad

Jag vet att Kinky Afro lovat ett inlägg om detta, men nu har det hänt en grej som gör att jag får ta tag i det själv.

Den 17 september i Quaint Farmville Virginia kände någon stanken av död. Det visade sig vara sex mördade kroppar i olika åldrar som hade producerats av 20-årige Richard Samuel McCroskey III, också kallad "Syko Sam" - en rappare i genren "horrorcore". Brottsplatsen var tydligen så fruktansvärd att policerna valde att inte beskriva den mer än att offren dog av "blunt force trauma".



"Horrocore" som musikgenre startade när ett gäng feta grabbar kallade Insane Clown Posse samlade ihop gangstarap, goth, death metal, rave, nu-metal och slängde in dem i en wrestlingring för att koka en white trash-gryta av sant psykopatisk musik. Det handlar om mord, våldtäkt och splatter. Som Eminem utan humor ungefär.
Musiken har ett subkulturellt följe av fans kallade "Juggalos" och "Juggaletts", vilka är minst lika lojala som Turbonegros "Turbojugend" eller för den delen Kiss "Kiss army". Juggalos klär sig förstås som sina idoler genom att sminka sig som clowner och ibland i corpse paint-liknande smink. I övrigt verkar stilen utgöras av en slags baggy ravearstil. "Horrorcore"-fansen verkar ha sina husgudar ICP på en orubblig tron, men Sam "Syko Sam" McCoskey och hans kompisar gillade också band som "Dismembered Fetus" och "Phrozen Body Boy".



Varje år samlas Juggalos från hela USA för "The Gathering" - en musikfestival i Illinos, en slags Arvikafestival fast 10 gånger större och istället för taniga syntare befolkas den av snabbsmatsfödda misfits som vill supa, slåss och titta på gyttjebrottning och dvärgwrestling. Violent J från insane clown Posse beskriver händelsen som "hur det måste vara för en muslim att besöka den heliga staden Mekka". Och det rätt dogmatiska uttrycket hos juggalosen liknar också den av religiös övertygelse. Det är fullt ös medvetslös som gäller om du vill vara med:


Ganska intressant att se hur "riktiga" artister som Ice-Cube och Scarface bundas ihop med Vanilla Ice för en sån här rejäl svinarfest. De flesta artister som är icke-horrorcore blir dessutom allt som oftast väldigt utbuade.
Subkulturen och dess Juggalos är rätt uppenbart ett fattigt släkte. Seriöst så kan det knappast finnas många som överhuvudtaget tror på att skaffa en utbildning. Vilket iofs är ganska punk. - vi är fucked ändå, typ. Inget lyxuppror utan snarare ett uppror mot ett meningslöst men till synes oundvikligt liv i servicesektorn.
Det är fashinerande hur de lyckats mixa allt det sämsta med det fattiga USA. Det är omotiverade svordomar, våldsporr, droger och ninjas. Allt för att attrahera självutnämnt missförstådda ungdomar. Det är svårt att inte missförstå eftersom stilen är så sjukt flippad och blandar alla uttryck för "dålig smak" som den klarar av att uppmana. Det är kanske så en subkultur kan hålla sig intressant, om man nu ska beskriva den lite sådär konstigt som en organism, genom att den inte vet vad fan den själv vill.

Likheten mellan Syko Sams och Norges "Black Metal-mord" under 90-talet är uppenbara. Dels mördade McCoskey en äldre pastor. Han bodde även i en liten, vad det verkar också kristen, stad på 7000 invånare. Han kan inte ha haft särskilt roligt på sitt high school.Att Syko Sam sjöng om att mörda människor var kanske det som höll honom från att faktiskt skrida till verket så länge. En slags oguidad enmansterapi där han fick en viss samhörighet.

Som Turbonegros Hank von Helvete sade om sina följeslagare:

"Äntligen är det någon som berättar för dem vad de ska göra. Om det är bra eller dåligt skiter de i, bara nån tar lite kontroll. Kontroll för att göra nåt fult eller för att supa. Kontroll är inte alltid en dålig sak.



Men om man är ensam för länge kan det kanske också finnas någon slags tröst i att höra någon som håller med ens om pubertala hat. Det är svårt att säga för mycket, annat än att det inte var musiken som katalyserade dådet (duh).
Att folk enligt moralpanikens enkla formler vill koppla ihop den onda musiken med de onda Syko Sam-dåden var förstås lika väntat som retarderat. Kanske är det bara så enkelt som en tillfrågad pastor uttryckte det:

I think it's deeply rooted in Satan, if you want to know the truth.

Även om Syko Sam själv sade att "Jesus told me to do it" när han fördes iväg av polisen.

Självmordsbrev från Roman Polanski

Hallå allihop. Roman här. Jag sitter i Schweiz och har det ganska segt. Lång historia kort: Jag har bestämt mig för att lämna detta liv. Men inte utan att först förklara en och två saker.
Jag våldtog ett barn. Analt. Men det är inte därför jag nu tar mitt liv och lämnar det här brevet.
Jag gör upp med mitt liv i punktform, det är så jag alltid har arbetat:

1. Herregud, det där var ju skitlänge sen! OM jag ångrat mig så pass mycket hade jag väl lagt snaran runt halsen för länge sedan. Nej om sanningen ska fram klarar jag inte av lynchmobben som förföljer mig. Seriöst, jag har inte fått hänga i USA på 50 år. Det är fett länge för någon som älskar barnhörnan på Chuck-E-Cheese.
2. Dessutom trodde jag att min svåra barndom liksom skulle... väga över i min fördel. Jag har inte haft ett särskilt lätt liv, min fru blev mördad och det var förstås en väldigt stor tragedi, men jag blev aldrig så djupt deprimerad som den senaste tidens händelser gjort mig. Matkulturen i det här landet är bedrövligt, och jag är fast här!
3. Visst har många ställt upp, och tyckt att "en våldtäkt är ingen våldtäkt" och jag har ju sen länge betalat en halv mille för att slippa snacka om det här. Men det känns faktiskt ganska taskigt att jag ska behöver behandlas som en terrorist av polisen. Jag är bara en vanlig snubbe som gillar att göra film!
4. Det är bara en massa folk som projicerat den här ondskan på mig. Precis som nazisterna gjorde på Adrien Brody i min film "Pianisten" (LOL @ att Michael Haneke har en film med samma namn, den kan ju inte räknas väl?). Jag är förföljd för något som jag, kanske inte är oskyldig för, men som iaf borde ha tvättats bort från straffregistret i samma sekund som jag fick den där Oscarn. Jag önskar att det fanns en snäll fångvaktare här, precis som det fanns en snäll nazist i min film. Tycker ni inte det också? Jag vet, det är förjävligt. Nåja, jag ska inte bli långrandig. Till sista punkten nu.
5. Jag har inte särskilt kul i fängelset heller. Sodom och gomorra. Därför har jag valt att ta mitt eget liv genom att ställa mig på händer och drunkna i toaletten. Jag har alltid sett den vattenklädda döden som värdigare än alla andra. Jag hade helst varit helt omsluten av vatten. Viktlös. Bortom all kontroll.

Farväl 4-ever.

//Roman Polanski

Top-3: Pengar

1. Nya
2. Gamla
3. Smutsiga

Bubblare: Gucci Mane

Entourage äntligen över!

Eric fick sin Sloan och Turtle fick kuken i hjärtat. Drama fick oförtjänt framgång och ingenting hände med Vince. Eller jo, han träffade Matt Damon. Usch. Det har verkligen varit en plåga att se den här säsongens redan ansträngda bromance-plot ta sidovägar in i inter-office-drama på Aris firma och till Erics endimensionellt präktiga Charlotte-karaktär som aldrig lärt sig mer än två känslolägen. Seriöst är snubben lika bra skådespelare som Stephen Seagal, och han kan i alla fall aikodo. Det enda plusset har varit att Turtle hittat kärleken och även förlorat den. Jag minns Break-upavsnittet med Vince och Mandy från andra säsongen som ett av de göttigt värsta. Det är ju just Vince som måste förlora för att serien ska få någon bärkraft. Hans flippscen i New York från förra säsongen var verkligen Tha bomb. I senaste säsongen har han knullat sig igenom varje avsnitt utan det minsta problem.
Skönt att skiten är över så att man kan börja längta efter hans kommande undergång, eller mitt eget självplågeri i nästa säsong.

Helgläsning i Nöjesguiden

Jag har en helsida i nya numret av Nöjesguiden där jag skrivit långt och utförligt om South Park. Det ligger nu även uppe på the internets och ser faktiskt riktigt bra ut tycker jag.

Läs allt här.

Nu har det gått en längre tid, så jag klistrar in texten här för säkerhets skull:

En av anledningarna till att svensk humor är bland den sämsta i världen, åtminstone den som tillåts i traditionell media, är bristen på timing. Inte bara när det gäller omedelbar leverans utan på oförmågan att kritisera tidsandans normer nog tidigt. Sverige är litet, vilket resulterar i att vi bara skojar om sånt som avviker. Vår humortradtion är ett slags gympalektion på nationell skala som blir en mardröm för tjejen med fula shorts och dåligt bollsinne.

USA är ett större land som kan organisera sig och utmana status quo genom humoristiskt gerillakrig tillsammans med de smarta kidsen från andra skolor. Eller är det bara en slump att de har satir som Daily Show, Simpsons och 30 rock medan vi har, vad? Robins?
South Park, den animerade serien om fyra pojkar från en liten håla i Colorado, är alltid bäst på det här. Bara 23 timmar efter att Barack Obama vunnit presidentvalet stod en animerad Obama i min laptop och talade patosfyllt om sina döttrars nya valp: "We will name him Sparkles!".
Drevet om svininfluensen kom långt efter att South Park skildrat en annan pandemi: global överdos av panflöjt-spelande torgorkestrar. Och i våras åkte tjockisen Cartman till Somalia för att hänga med piraterna, vilka fick sympatier och tilläts tala sitt eget språk istället för hitte-på-afrikanska.
Seriens känsla för timing är nog tyngst i avsnittet Best Friends Forever från 2005 som sändes 12 timmar före Terri Schiavos kontroversiella död. Schiavo levde som en grönsak med en feedingtube och debatten om ”rätt till liv” blev en bisarr mediecirkus där Terri visades upp i ett förlamat tillstånd för hela USA och utnyttjades av både högerreligiösa och vänsterliberala grupper som slagträ för deras egen poplulism. I BFF-avsnittet handikappas och dör den fattige pojken Kenny på ett liknande sätt och den sista sidan i hans testamente läses: "Don't ever show me in that condition on national television".
Seriens skapare Trey Parker och Matt Stone är känsligare för hyckleriet som komisk kraft eftersom de vägrar välja sida. Medan exempelvis Jon Stewart och Bill Maher ständigt hackar på lätta mål från republikanernas mest utvecklingsstörda stall gör South Park en poäng av att George Clooneys tacktal på Oscargalan innehåller lika mycket miljögifter som smog. Och så fort serien får prestigepris för vad som kan misstänkas vara för social/politisk medvetenhet ställer de sig utanför ryggdunkarklubben och dedikerar ett helt avsnitt till avföring. ■

South Park sänds på på Comedy central och fortsätter andra halvan av sin trettonde säsong den 7 oktober med sportavsnittet South Park's Got Balls.

B-laget

Pojkarna Stan, Kyle, Cartman och Kenny må vara cenralfigurer
i South Park, men även B-laget har sina stjärnor. Här är seriens största livegna organ:

Sergeant Harrison Yates
Stereotyp irlänsk poliskommissarie som bekämpar fildelning med motiveringen att han värnar om Lars Ulrichs konstintresse. När Michael Jackson flyttar till South Park konspirerar Yates mot (den nu avlidne) popstjärnan men ångrar sig när han ser Jacksons vita hudfärg. En arrest hade brutit mot polistraditionen att bara gripa oskyldiga svarta män.

Towelie
Pratande handuk som mest röker gräs. I avsnittet A Million Little Fibers skriver han sina stenade memoarer och hamnar i soffan hos Oprah Winfrey. När det avslöjas att boken är ljug skickar Oprah en lynchmobb efter Towelie som skriker ”burn that wich lies to Oprah”. En respons på den liknande uppståndelsen i USA då James Freys bok om sina egna drogproblem visat sig vara lögn.

Leopold ”Butters” Stotch
Precis som i verkligheten blir gärna eftertänksamma personer de mest utsatta. Butters har heller inte så mycket hjälp av att hans konservativa föräldrar skickar honom till läger för att ”pray the gay away”. Hans ocyniska attityd gör att han ofta blir lurad. Gulligt nog den karaktär som bejakar livet mest. Kanske för att han sällan förstår det.


Randy Marsh
Farsan som slåss på knattematcherna och blir alkoholist på grund av hypokondri. Olikt Homer Simpson har Randy en akademisk utbildning och är även Obamaanhängare, vilket tillför en extra dimension av dumhet när han av misstag svarar ”niggers!” i ett lekprogram på bästa sändningstid.


Herbert ”Mr” Garrison
Sägs vara inspirerad av en collegeprofessor Trey Parker hade i litteratur vid Colorados universitet. Garrison har bytt kön två gånger, är rasist, bög, homofob, schitzofren och absolutist vid minsta lilla infall. När han blir ihop med evolutionisten Richard Dawkins övertygar han denne om att sluta pjoska med religiösa: ”you have to act like a dick to people who doesn't think like you”.

Kristoffer Viita