Män som hatar nya idéer

Alla vet att den sexigaste sortens journalistik är grävande sådan. Är det därför man kommer undan med att ständigt casta lönnfeta Svenssons som actionhjältar i journalistdeckare, eller om vi ska vara ärliga, alla deckare? För att yrkesrollen är så viktig att vi glömmer allt annat som faktiskt projicerar coolhet?

I filmversionen av Stieg Larssons första del i Milleniumtrilogin, Män som hatar kvinnor, får Micke Nyqvist ta på sig rollen som journalisten Mikael Blomkvist. Han döms inledningsvis till fängelse för förtal av en företagspamp (en perfekt roll för Stefan "gosidbutiken är öppen" Sauk). På julafton får hjälten Blomkvist ett nytt uppdrag blir ivägsläpad till en liten håla på landet. Plötsligt agerandes privatdetektiv i ful skinnjacka?

Ett 40 år gammalt mord behöver klaras upp och mycket tyder på att en ung flicka blev mördad inom sin rika familj. En bitter klump med efternamnet Vanger. Blomkvist får hjälp av hackern Lisbeth Salander (Noomi Rapace gör bra ifrån sig här), en cyberpunkare som magiskt nog har tillgång till höghastighetsinternet var och när som helst, till och med i bilen.
Tillsammans nystar de i ett potpurri av thrillerklyshor hos familjen Vanger. Det är män som super och våldtar, ritualmord, nazism och pseudo-religion. En slags "Greatest hits" när det gäller de ondskefulla skurkar, som i vanliga fall kommer med en egenskap åt gången i den skräpmat för hjärnan som deckare är.
Det är väl underhållande, i konkurrens med Beck/Wallander/Bengtzon-serierna åtminstone. Men det är som sagt inte tack vare någon make-over av hjältekaraktären, snarare en slags utmejsling av allt som funkat i liknande berättelser. En kompetent sampling.

Det finns inga nya idéer i Män som hatar kvinnor. Ondskan i alla dess patrialkala former äter upp Lisbeth och lämnar henne tyst, kall och med en Rainmansk-intelligens, Mikael blir hennes rakt igenom gode beskyddare. Nyanserna är utslagna. Även rent visuellt.
Varför, om man nu måste göra allt annat enligt mallen, måste det filmiska se ut, klippas, och låta precis på samma sätt som det alltid gör?
Exempel: Mikael rotar i ett gammalt arkiv efter ledtrådar, musiken är väntande, blädder blädder blädder. Plötsligt blir tonerna tunga och drabbande, han har hittar något! Vi fattar att det händer något spännande bland pärmarna, men ser inte vad och förstår egentligen inte varför. Det är som att varje bildruta bara har ett spann på ett visst antal sekunder. Jag undrar var rädslan att låta sig dröja i vissa snygga bilder ligger?

Alla recensioner jag har läst hitills har pratat om hur "spännande" Män som hatar kvinnor är. Va?
Det är inte spännande att se scener man har sett hundra gånger igen. Särskilt inte när det är spekulativt som en anal våldtäktsscen som pågår i all evighet. Man kan med klyschor försöka säga något nytt om redan invanda föreställningar. Men här ska vi som vanligt känna att Lisbeth verkligen förnedras. Hennes kommande rape-revenge rättfärdigas genom ett stålbad i offerrollen. Det ligger inte i filmens sensmoral, men många tänder på just den grejen. När text blir bild inverteras urspungets budskap, jag antar att det är ofrivilligt. Jag lär mig då inget nytt om mäns våld mot kvinnor.

Perspektiv på "Milk" i Expressen 26/02

I Kalifornien har debatten kring homoäktenskap blossat upp igen. Lagförslaget Proposition 8, som förbjuder homoäktenskap, gick igenom i samband med valet i höstas. Samtidigt har Gus van Sants senaste storfilm Milk med Sean Penn i huvudrollen nyligen plockat ner dubbla Oscarstatyetter från duktighetsträdet.
Filmen är en sann historia om Harvey Milk, USA:s förste öppet homosexuella politiker som någonsin klättrat till en hög maktposition, men som blev mördad strax efter stort politiskt genomslag.
Antony Hegarty i emogruppen Antony and the Johnsons är dock inte så nöjd med Milk och jämför filmen med gamla rasistiska ”minstrel shows”. En skamfläck av rasism i USA:s kultur där vita artister målade sig ”black faced” och uppträdde i varieteter.
Hegarty menar i en intervju med New York Magazine att Sean Penns Oscarbelönade och fjolliga rolltolkning i Milk är detsamma ”som att måla ansiktet i svart färg” och ”ett perverst sätt av de här heterosexuella jävlarna för att bygga upp sina karriärer, de spökar ut sig med femininitet utan att hållas ansvariga”.

Och bögarna i Milk är flamboyanta på ett sätt som en straight publik redan har vant sig vid att se: som försnällade versioner av heterosexuella.
Och trots att regissören Gus van Sant är gay själv, får den enda flatan i Milk dessutom samma spelrum som en svart elev i en high schoolfilm brukar få. Ett par obligatoriska repliker utan värde för dramaturgin och en minnesbild i eftertexterna.
En ensam, men tungviktig, motståndare till de överrepresenterade bilderna av bögar som ”gay och goda” är i den stenhårda karaktären Omar Little i insomnade serien The Wire. Omar är en enmansarmé till gangster i Baltimores knarkkvarter. Supersvart och supergay.
Kanske håller ”bög” sakta på att bli ”det nya svarta”. I dubbel bemärkelse.

Publicerad i Expressen Kultur 26/02/09

Relaterat: gillar Fredrik Strages text från i måndags om hur den manliga bögkyssen är en oscarsvinnande version av att göra actionstunts.

Redbelt=One big tease

Klart att det är väldigt Nils-Petter Sundgren att ge sig in i snåriga genredefinitionsfällan att "en film om det här borde innehålla det här och det här". Men den här filmen, Redbelt, är en jävel som lovar mig saker. Med Randy Couture som en kulissorienterad kommentator och en historia med utpressandfe skurkar byggs det hela filmen upp mot nublirdetfetjävlafighten-peppen. Huvudpersonen Mike Terry (ändå pluspoäng för en så göttigt fighternamn) har så starka principer mot uppgjorda fighter och skumraskaktiviteter i periferin att han aldrig ens går upp i ringen. Det blir några sluggiga knogmackor på vägen dit som bara känns som löjliga aptitretare. Utan ens ett gött träningsmontage kan inget i Redbelt ursäkta hur ingen kan slänga iväg ett slag ordentligt.

Oscar Schmoscar

Okej, jag vet att jag skrev något om att jag var less på allt tjat om The Wrestler. Men en visst backlash på bachlashen har infunnit sig. Det här tack-talet från Independent Spirit Awards (dagar innan oscarsgalan) gör det rätt okej att Rourke förlorade mot Patos-Penn i den stora finalen. Det hade ändå inte gått att toppa det här.

Oscar Night

Jag tänkte bara uppmärksamma nattliga läsare om att jag tänkte försöka mikroblogga från min twitter under hela Oscarsgalan. Hugh Jackman känns redan innan sin entré episkt töntig. Ett rövslickande Insida actors studio innan där han babblade om sin meditation var ju gulligt.
Nu sade Orvar Säfström att "man ska ju inte glömma bort att Hugh Jackman är jättebra på att sjunga!"
Det här kommer att bli fantastiskt.

Mina gissningar för de tunga priserna:

Bästa Manliga: Mickey Rourke men jag blir glad om Richard Jenkins får den.

Bästa manliga biroll: Heath Ledger men jag blir gladare om Philip Seymoore Hoffman får den.

Bästa Kvinnliga: Meryl Streep. Och jag blir lite irriterad om Hathaway tar det.

Bästa Kvinnliga biroll: Penelope cruz, tyvärr. Hade mycket hellre sett Viola Davis från Tvivel, hon vad bara med i en scen, men den var helt fantastisk.

Regi: Danny Boyle. Alla namn och filmer är ungefär lika tråkiga i den här kategorin.

Utländska: Waltz with Bashir? Så länge det inte blir Baader Meinhof så blir jag glad.

Bästa film: Har inte sett The Reader, men jag tippar på att kassa Milk tar den här. Slumdog är ju trots allt från England.

Manus (adapterat): Slumdog. Men bättre hade väl varit Tvivel, som sagt.

Manus (Original): Milk. BOOORING som vanligt. Wall-E känns väl annars rätt awesome.

The Hendricksons

Polygami ligger på samma avstånd som ett långdistansmaraton bort från västvärldens tvåsamhetsnorm. Åtminstone i våra allmängiltiga fikarumsmedvetanden. Men trots normen håller vi på och omdefinierar hur den traditionella familjebildningen får se ut. Men visst är vi överens om att månggifte är ganska knäppt?

Serien "Big Love", om familjen Hendrickson i Mormonstaten Utah i USA startade sin tredje säsong på amerikanska HBO i januari. Där är det tydligt att en familj med en man och tre fruar är en precis lika bra, eller rutten idé, som en typisk kärnfamiljskonstellation.
Familjen på totalt tolv personer är djupt troende mormoner och lever i en slags subkulturell gren inom religionen. Deras syn på livet är som en kort stund på jorden där målet är att samla ihop en så stor familj som möjligt innan de tillbringar evigheten tillsammans. Och det är ju rätt logiskt, att man vill ha så många som möjligt att hänga med om man ändå måste göra det i en evighet.

I tredje säsongen av "Big Love" försöker husets överhuvud Bill utöka familjen med en fjärde fru. Serbiska Ana delar inte precis resten av familjens religiösa tradition och kärleken gör att hon tvingas kompromissa med sin moderna identitet, även om hon ser en dubbelmoral i det patriarkala systemet när hon blir utskälld för att hon träffat en annan välbyggd man utöver Bill.
Med Ana som tillskott i familjen blir det vidare bristningar bland de tre fruarna Barb, Marge (som för övrigt har en gullig blogg på HBOs hemsida) och Nikki. Den sistnämnda har det jobbigt som det är när hennes farsa och sektledare Roman genomgår en våldtäktsrättegång. Nikki slits mellan lojaliteten till pappan och sin man som vill se Roman skaka galler i helvetet. Den sliskige pappan har dock dubbats till profet bland bonnläpparna som bosatt sig utanför samhället. Han är svårantastlig inom den hårt slutna polygamikretsen trots att han (så klart att han har) förgripit sig på två 15-åriga flickor och tvingat dem att gifta sig med honom.
Hans dotter Nikki är tredje säsongens självhatande och starkast lysande stjärna, spelad av en alltid briljant Chloë Sevigny. Hon jobbar så hårt för att se hennes far frikänd att hon knappt hinner känna efter i sin egna moraliska grund. Skulden fräter i henne från två håll vilket slutar i att hon knuffar en oväntad person nerför en trappa.



Även om Big Love är sprängfylld av bisarra intriger är de standardmoraliska och gruppdynamiska problem hos familjen Hendrickson på en lika mänsklig nivå som vilken sorts familj som helst. Det är därför serien inte känns spekulativt exotisk över religiösa övertygelser när den staplar jävligheter på polygamisterna axlar. Den visar på ett smakfullt dramatiskt sätt hur vi som tittar in genom glaset är lika stora fundamentalister när det gäller saker vi bryr oss om, som vår egen familj.

Publicerad i NSD 20/02/09

Go-Go Gaga Collabon

Breaking news just nu. Förra årets mest samvetsfyllda rappare Wale ska samarbeta med årets mest Spotyfajjade hitblondin Lady Gaga . Ute i twitter och bloggosfären menar man att detta är fel. En kepsdude från The Soul Louge menade att Wale varit jobbig sen dag ett och att samarbetet är ett ytterligare ett kvitto. En Sonicrecensent och svensk public enemy menade att Wale var Jesus och att Lady Gaga skulle kontaminera hans allvar, då Gaga har sin grund i cyniska marknadskrafter.
Jag vill lägga mig någonstans i mitten. Wale är bra. "The Mixtape about nothing" hade till och med flera låtar som var väldigt smarta. MEN, de var inte hittiga. Trots rytmerna var Wale så mycket ord och så mycket som skulle berättas att det var svårt att trampa hårt i marken sådär gött som man vill ibland.
Lady Gaga däremot. Hon förvandlar världens dummaste textrader, om att hångla till The Killers och om killar som bjuder i baren, till galet dängiga hitmonster. Ett samarbete skulle enligt matematisk logik kunna betyda en av dessa två saker:


1. En typiskt Wale-odansant och Gagaiskt icke-intelligent pekoral.

Eller kanske

2. En smart Waletext med en hittig Gaga i hooken.


Update: Låten finns redan, utan Lady Gagas medverkan och låter så här i orginal. Och den är faktiskt rätt smällfet i sig själv. Vi får la se vad som händer då.

Klubbkollen

Jag antar att jag borde se till min plats i den patriarkala strukturen, och hålla käften, när såna här saker dyker upp. Men är det inte lite konstigt att man tillskriver män som homogen grupp negativa egenskaper bara hux flux?

"Ibland räcker det ju inte för en tjej att avvisa en kille om han raggar på henne. Om hon säger att hon inte är intresserad tar han det ofta inte på allvar."

Ja. Ibland.

Fast män som grupp kanske inte ens är tillåtet att använda som begrepp, män är ju normen?
Hursom, lösningen på ett kvinnoexkluderande manssamhälle är... mer exkludering? Visst, hade det handlat om en marginaliserad subkultur, typ butchflator, då hade jag jag sett värdet i att vilja ha sin klick för sig själv. Men att bara exkludera utifrån kön, 2009?

Nils-Petter Sundgren-gate

Det är mycket just nu med en The pirate bay-gate på gång. Mitt liv blir inte lättare av att What har bestämt sig för att hota att kasta ut mig ur coola klubben om jag inte delar tillräckligt inom en vecka. Vad ska jag göra då? Spotify? Och lyssna på vad, Morrisseys nya?
F-that.

Intressantast i medieskvalpet just nu är nog vår en gång ende filmkritiker Nils-Petter Sundgrens krönika i senaste Allt om Film. Texten finns inte på nätet, dock har den klistrats in i kommentarerna till Andrea Reuters blogg.

Ett utdrag:

"Det lär finnas över 130 miljoner bloggar i världen varav etthundratio miljoner anser ett eller annat om film. Svenska filmbloggar rymmer recensioner, festivaler, listor, påhopp och upplysningar om bloggarens person och förehavanden. I många fall kan betydande intellektuellt underskott konstateras. (...) Rosenbaums likskändning väckte den största proteststormen i filmbloggandets korta historia. Hade Rosenbaum skrivit sin text på nätet hade ingen brytt sig. Vilket visar att det tryckta ordet fortfarande väger tyngst."

En summering av hela krönikan är väl typ "internet är konstigt, lägg ner!"

Självklart har de berörda som NP rapat sin konservativa gammelsvenska mot svarat, och det är ju i sin ordning. Det måste vara jobbigt att se världen förändras och vara så rädd för nya saker. Alltså helt oironiskt nu: undrar om han blev rädd för datorerna i den där senaste Shia LeBeuf-filmen?
Samtidigt har Nils-Petter min respekt för att han gör en total Gran Torino och sätter sig på verandan med en hagelsprakare. När han omfamnar sitt sanna gubbhat och släpper sina försök till sansad argumentation saluterar jag honom på riktigt. Oförskönad bitterhet är ofta det enda som klär riktigt gamla gubbar.

Filmen som ingen kan hålla käften om.

Prolog: Innan den här texten skulle skrivas blev jag av min redaktör informerad att dagens fredagssida skulle ha, och smaka på detta, "rocktema". Många "rockplattor" hade tydligen kommit in och en intervju med Backyard Babies skulle dras på helsida. Jag blev instruerad att hitta en slags "rockvinkel" på min filmrecension.
Problemet för mig blev förstås att jag inte riktigt vet vad rock är, snarare vet jag vad den inte är, dvs relevant, och följande text blev något färgad av den åsikten.



The Wrestler.

Jag är arg på media över den mättnad jag känner inför ”The Wrestler” just nu. Jag har läst om Mickey Rourkes ”fantastiska comeback” 40 gånger innan filmen ens haft premiär. DN åkte till och med för att besöka ”verklighetens The Wrestler” i någon håla i USA. En del av vad som liknar en psykos som inte mattats av på flera månader. Därför tänker jag inte skriva en enda rad om det utan koncentrara mig på filmen.
Lever den upp till hypen? Nej. Men då hade den förstås varit världen bästa film.
The Wrestler är en gullig liten lågudgethistoria av högkompetenta snillet Darren Aronofsky. Han visar i all enkelhet upp de totala underdogsen. Det finns ju faktiskt två. Marissa Tomeis strippa är lika mycket det åldrade objekt som Rourkes fribrottare.
Och det var bättre förr, när sleazerocken inte var sleazig och white-trash, utan bara ”rock n roll” som Randy ”The Ram” beskriver en tröja han hittar på second hand.
Men tiden har sprungit förbi två som vägrar gå vidare. Rourkes sargade muskelberg är bitter över att grungen på 90-talet gjorde allting så deppigt. ”Vad är det för fel med att vilja ha kul?” beklagar han sig.

Våldet i The Wrestler är väldigt nära filmat, det känns som att vara inuti ringen, fylld av brutal rekvisita, när Randy får hela sina kropp sönderskjuten av en häftpistol. Allt för att blidka de läskigt trogna trailerpark-fansen. Samtidigt som Randy extraknäcker i charken på sitt lokala supermarket för att betala sina solariebrännor, försöker han lappa ihop förhållandet med dottern han lämnade. Och det är vackert att filmen inte alltid serverar de självklara måltider som vi gissar står på menyn. Randy upplever korta stunder av lycka i allt sitt elände. På det nästan plågsamt sparsmakade sättet som den distribuerar hopp liknar The Wrestler tragikonaniserande "Boys don't cry".

Men i sin samlade prakt är filmen en lätt skildrad historia över ett tungt liv där rocken dött för länge sedan.

"50 cent is just whoring himself out!"

Andra vågen och Första generationen

Black Metal började bli viktigt att definiera när ett gäng källarboende grabbar i Norge slöt upp i Oslo och startade skivaffären "helvete". Det var samtidigt som en massa kyrkor började brännas ner till grunden och homosexuella blev mördade i Black Metallarnas namn. Banden som ansågs ligga bakom det mesta av hellraisandet var Burzum, Mayhem, Immortal och Darkthrone. Alla var förstås inte ute på nätterna och brände ner kyrkor, men mycket av den interna kukmätning verkar ha gått ut på vem som hade mördat eller bränt ner mest kyrkor. Sedan när bränningarna fick cpycats där småungar klottrade "666" överallt gick luften ur det Black Metalliska budskapet.
De nämnda banden ses som den "andra vågen" inom Black Metalkulturen och var dem som claimade uttrycket "True Norwegian black metal".
I dokumentären "Until The light takes us" får Varg "Greven" Vikernes från Burzum prata på om hur han mördade Euronymus från bandet Mayhem. "Jag stack kniven rätt i skallen på honom och sen gick jag ut till bilen och körde iväg" berättar han sansat i sitt vikingaskägg. Historien om hur en svensk kille som kallade sig "Dead" sköt sig själv i huvudet berättas också. Hans döda kropp fotograferades av de andra bandmedlemmarna och hamnade sedan på Mayhems nästa skivomslag.
"So they found Dead...heh Dead on the floor there" förklarar Varg i en intervju.
True som fan, men det här visste typ alla som haft någon koll på Black Metal.
Enligt musikterminologin är Black Metal något slags bastardchild till trash och deathmetal. Texterna i Black metal är djupare och mer "spirituella" även om de inte direkt har med satanism att göra, snarare handlar det om ett krig mot kristendomen och konsumtionskulturen i synnerhet. Ett återmystifierande av naturen är också vanligt. I "until the light takes us" snackar de tyvärr ganska lite om själva urpsrunget till musiken och de knäppa dåden. Det är hö-hö-ande om kyrkbränder hit och USA-är-dåligt dit. Varg är arg på medierna som "missuppfattat" motiven bakom hans handlingar. "De hade inget att göra med satanism!" skäller Greven argt. Det är rätt kul att se.
Men tråkigt med en musikdokumentär om en extrem subkultur som inte ställer de dumma frågorna. "Varför gjorde ni det där?", t ex? Det snuddas knappt vid Vargs nazi-åsikter och allt ofokuserat hat får mest strömma fritt utan att det struktureras upp till något förståeligt. En tonåring som ser filmen får mest ett gäng fascister som står oemotsagda. Bättre är att se när Vice hipsters intervjuar Gaahl från Gorgoroth. Ett band och en person som fortfarande är aktiva inom scenen. Deras dokumentär blev som bekant både en fotouställning och trendig coffetablebook.
Min favorit i "Until the light takes us" är Fenriz från Darktrhone. Han hatar just att Black metal blivit så trendigt men
verkar vara en schysst kille som inte vill någon illa. Förutom att folk som lyssnar på hans musik ska vilja ta livet av sig.



En annan dokumentär jag såg på Göteborg filmfestival är basketfilmen "Gunnin' for that #1 spot". En rätt harmlös sportfilm om ett gäng highschoolkids som väntar på sitt stora break med allt vad det innebär. Colllegestipendie i väntan på NBA eller typ... ingenting. Kritiken mot sneakersbolagens talangjakt är dock en subplot i filmen som i övrigt mest handlar om att visa lay-ups i slow motion och trycka in så mycket 10-år gammal hiphop som möjligt i varje scen.

I am not a crook!

Det är ganska exhibitionistiskt att göra film om en amerikansk President. Inte som att göra film om handikappade isskulptörer, man vet att folk kommer att gå och se den liksom. Men med detta kommer förstås förväntningar.
Och det är svårt att göra något kaxigt med en händelse som alla känner till. Vi vet redan att Richard Nixon var en kriminell virrpanna och hur han gick loss med sitt spionkit på Watergatehotellet som om det vore en fullproppad kakburk. Vi vet att den brittiske tv-playboyen David Frost var ett otippat val för en tung politisk intervju efter skandalen (de finns i original på youtube).
Den här filmen är alltså en dramatisering av saker vi, och kanske viktigare för regissören Ron Howard, Oscarsjuryn redan ”vet”.
"Frost/Nixon" är nominerad till fem statyetter varav bästa film är inkluderad (det kan man tycka vad man vill om, jag är glad så länge ”Benjamin Button” inte vinner)

Handlingen vältrar sig i de ökända tv-intervjuerna där Frank Langella gör en, för omständigheterna, pondusfylld Nixon. Han lyckas snyggt visa hur manipulativ ex-presidenten kunde vara utan att framstå som sitt diaboliska själv. Till en början har Frost, spelad av Michael Sheen, får svårt att inte låta Nixon babbla på om allt han ”åstadkommit”.
Frost är i sin lallande tv-identitet något av en underdog men skärper sig förstås, och lockar fram citatbomber som ”När presidenten gör det, är det inte olagligt!”.

Men igen: Vi ”vet” allt detta.

Tanken med filmen är väl att visa vad som hände omkring intervjuerna? Tja, ett gäng kontorsråttor vänder papper och stressar över situationen i vanlig ordning, Frosts passiva relation med ett riktigt våp till kuttersmycke, och förutom assistenten Kevin Bacon som är småkåt på Nixon själv, är det är lite segt mellan intervjuerna.
Men när Nixon ringer upp Frost på fyllan och bölar hur han aldrig ”fått respekt av dem han verkligen ville”, då är Frost/Nixon tillbaka på banan.
Alla biografifilmer lider av ett och samma problem: att upprätthålla den starka mytbilden som redan finns. Människors minnen fungerar på olika sätt. Därför blir sällan alla nöjda. Själv är jag för ung för att minnas vad som hände på 70-talet och kommer mest ihåg Nixon som den mördarrobot han spelar i serien ”Futurama”.
Tji fick jag.

Publicerad i NSD 06/02/09

Svensk Journalisthistoria

Jag har alltid undrat hur det gick till när Markus Larsson fick jobb på Aftonbladets nöjesredaktion. Alltså inte varför han fick det utan hur.
Vi måste väl anta att Per Bjurman var en del av själva urvalsprocessen? Markus är ju en slags Kiruna-replika av Bjurman i sitt mätta utseende och sin okritiska rapportering när det gäller allt som är Springsteenskt. Jag tror att anställningsintervjun var väldigt lik scenen i Seinfeld då George Costanza fått uppdrag av stiftelsen över sin döda fru att hitta en ung talang värdig ett stipendium.

Per: I see you are one of the creators of the music magazine sonic?
Markus: Heh, state champs.
Per: Who's your favorite musician?
Markus: (mumlar bakom sina händer) [resnash]?
Per: Right... (mumlar bakom sina händer) [respnash]

När Per skall motivera sitt val av tronföljare till högste chefen tänker jag att han gör det ungefär som George gjorde för Jerry:

Per: So I'm interviewing all these annoying little over-achievers right? And then this guy Markus Larsson shows up. A regular guy. Likes Bruce, watches melodifestivalen. He wants to be an Springsteen lover/USA-korre.
Chef: Hey, just like you pretend to be!
Per: Yes yes, with my help Markus Larsson will be what I claim to be, only for real.

Kan det ha gått till så ungefär tror ni?

Nästa del: Hur Andres mötte Fredrik.

Waynes nya suger men jag älskar villkorslöst?

Jaja, vi vet att Waynes nya rockplatta kommer att vara det sämsta. Förmodligen inte sämre än your average collegerock, men ändå sämst. Jag tycker inte att det gör så mycket, faktiskt. Alla riktigt stora har väl gjort en skräpskiva. Till och med Marvin Gaye.
Jag är inte så orolig med tanke på hur charming Weezy är när Katie Couric intervjuar honom. Eller orolig är jag väl, det är ju lite av grejen också ain't it?

Kallar henne "Miss Katie" hela tiden.

You don't fuck with Jum-Jum

En oväntad grej hände Christian Bale under inspelningen av "Terminator 4: salvation". Skådisen från Astrid Lindgrens gamla "Mio Min Mio"-epos flippade totalt över att fotografen sabbade en tagning, eller nåt. Och vi minns med värme hur Bale blev arresterad för att påståtts ha misshandlat sin egen mamma förra året. Och den här grejen hände för ett par månader sedan. Sååå det kanske är inaktuellt nu? Hells no. Nu har någon On-set av T:4 ha sparat Bales utbrott på ljudfil, vilken precis läckt ut på vårt kära internet.

Som ni förstår är det ett fantastiskt klipp. Ni kan höra det i sin helhet här.

Bale går lös som om han förklarade krig. Han hotar med att spöa skiten ur fotografen innan han erkänner att han är "a nice guy but you don't get it" men sedan ändrar sig Bale och fortsätter sitt hate-speech: "Me and you are fucking done profesionally man!".
Andra highlights inkluderar hur Bale retoriskt illustrerar vilken ignorans som gör honom så förbannad med ett "You're just walking around like "Dataratrara... what the fuck is that!?". Och bäst är kanske den ofrivilliga konstpausen han gör i slutet efter sin episka utskällning varefter han muttar "...fucking ass." för sig själv.

Filmen jag inte pratar om längre (NSD 02/02)

Den har varit färdig i en dryg vecka nu. ”Filmen jag inte pratar om längre”. En dokumentär som tar avstamp i IT-bubblans framgångskåta tider. Ett ungt kompisgäng som länge gått och väntat på en chans att få göra något tillsammans, något stort och kreativt, får sina drömmar besannade när den entrepreneuriske Casey lyckas låna ihop en massa miljoner för ett oskrivet filmprojekt.
Och de bara kör. Övertygade om att de skall göra ”världens bästa film” och att alla kommer att vara miljonärer tio år senare.
Nu blev det inte så. Pengarna tog slut. Filmen avslutades aldrig. Klipparen fick inte ens påbörja sitt jobb. Däremot blev det kollektiva traumat en närgången film kring grupppsykologi och effekten som mosade drömmar kan ha på individen. Martin Degrell arbetade med det urspungliga projektet och har i efterhand satt ihop dokumentären tillsammans med Jesper Ganslandt (som regisserade coming-of-agefilmen ”Farväl Falkenberg”).
Jag möter Martin på Göteborg filmfestival för att diskutera hur han gjorde sin första färdiga långfilm av en haveriets rester. Och varför det komposterade resultatet blev en bättre film än den som misslyckades.

- Jag hade precis blivit arbetslös och fick jobb som scripta. Men sen fick jag hoppa in som manusförfattare. Det blev som ett lapptäcke och alla var med och tätade där det behövdes. En anledning till att det blev fel var att folk i gruppen låg på olika nivåer. Det blandades in pretentioner i produktionen. Hade alla varit överens om att ”nu ska vi göra en hantverksmässigt habil B-film”, så hade det inte varit några problem.

Det kändes som att storyn till er film aldrig var särskilt viktig, snarare ett verktyg för att få förverkliga era sommarkollodrömmar.

- Definitivt var det så. Under paraplyet skulle vi kunnat göra vad som helst och grupptanken var väldigt viktig just då.

Tidsbrist gjorde att manussidorna skrevs dagen innan de skulle filmas. Ängslighet som en i teamet uttryckte med orden ”Det hade varit bra om vi visste vart vi var på väg”.
Drömprojektet beskrivs diffust som ”en ockult film noir”: Karaktären Nigel upptäcker en skenvärld och skall genom Da Vinci kodsliknande offerritualier uppnå en ”sann” verklighet. Publiken på filmfestivalen får se några blodiga klipp från den ofärdiga filmen, men ”Filmen jag inte pratar om längre” hugger djupare i de inblandades personliga tragedier.

- Folk har tolkat filmen olika. Vissa tycker att den handlar om IT-bubblan och andra om skapande. Hur upplevde du den?

För mig är Caseys historia mest gripande. Hur han dealar med all skuld och psykologin kring det.

- Projektet var Caseys från början. Jag vet inte exakt vad vi hoppades skulle hända sen, men jag ville vara med ifall det skulle explodera.
- Jag tror inte att vi kunde ha gjort filmen om inte han varit så distanslös. Då hade han nog framstått som totalt arrogant. Casey är en obotlig entrepreneur så det var mest en slump att det blev film vi gjorde.

Projektets ledare lämnar ut sig i en terapisoffa om skammen över att hans föräldrar fått gå i borgen för hans miljonskuld.
”Jag vet att jag lurar mig själv när jag säger att det här kommer gå, men det har alltid funkat tidigare. Det gäller bara att lura så många andra som möjligt”. Han beskriver sin övertalningteknik som att kasta iväg en snöboll och förvandla den till en lavin. När den rasar går det inte att byta riktning och börja kompromissa.
”Vad rekommenderar du? Psykofarmaka?” Frågar Casey psykoterapeuten, som avfärdar med argumentet att han har för mycket självinsikt för kemisk medicinering.
Martin Degrell stryker sitt skägg i hotelllobbyn i Göteborg. Han menar att självinsikt är kreativt kryptonit.

- Det finns en nyckelreplik i ”filmen jag inte pratar om längre”, när en av killarna säger att ”det går inte att ha så stora drömmar om man vet vad man håller på med”.
Att det handlar om att vara ung och oförstörd och kasta sig ut i något okänt. Det går inte att ha samma driv utan den naiviteten.
Det kanske är cyniskt, men så är det.

fotnot: ”filmen jag inte pratar om längre” kommer till SVT i höst.

Publicerad i NSD 02/02/09