Grejer vita gillar

Ja, nu handlar inte det här inlägget om vad jag gillar, även om mitt efternamn är förkrossande likt en av de vanligaste färgerna tillgängliga i rgb-paletten. Men för er som hänger på den här bloggen och även klarar av att läsa bör ni se att mitt efternamn stavas med två i.

Jag tänkte egentligen bara tipsa om en av de bästa bloggarna på mycket länge. Nämligen "Stuff white people like".

Jag är som vanligt sist ut med den här nyheten, men vafan. Michel Gondry, Mos def, 80s night, plugga utomlands... ja vi gillar all den där skiten, där får du veta varför så att du skrattar dig silly.

Subkulturell safari

"Hur många nitar ska du ha?" Frågade killen i kassan.
Jag svarade att jag bara ville betala in mig, men att vi fick se lite senare.

Jag kände mig som Fredrik Strage, eller varför inte Neil Strauss? Liksom här på uppdrag av nån cool musiktidning med ett reportage om den harvande kängpunkscenen. Ja, scenen där gagerna bestod av en tjuga i bensinpengar och en back öl för efterfesten. Där låtarna var korta och fortfarande handlade om "Politikers löften och lögner". Jag hade dock inte betalt för att vara där jag befann mig, inte heller jobbade jag för någon cool musiktidning. Jag hade heller inte läst lika många rockbiografier som Fredrik Strage eller legat med lika många kvinnor som Neil Strauss.

Däremot har jag något som ingen av de männen har: en obetald blogg, en som godkänner allt och censurerar inget. Håll till godo.

"Är du skinhead?"
Hon var millimeter från mitt ansikte och hennes mun luktade rödvin blandat med illa.
"Nää." Svarade jag lite häpet.
"Vad är du då?". Frågade hon med ögonen rullandes åt alla olika håll. Hon hade kortklippt grönt hår och fem piercingar i ansiktet.
"Hmm, jag är..." Jag visste inte vad jag skulle svara, jag hade glömt bort att jag var på en plats där ett rakat huvud var en symbol, något annat än ett modestatement. Här stod min rakade skalle för något som jag själv inte riktigt had koll på. Var jag en dålig eller bra skinhead? Hade de här punkarna sett This is England?
Jag visste inte vad jag skulle säga och sade bara "Jag är... ingenting".
"Jamen jag tycker att du ser ut som en skinhead, det ser skitsnyggt ut. Vad lyssnar du på då?"
Komplimangen värmde och hon tog ett steg bakåt så att jag kunde se vad hon hade på sig: ett linne som slutade ovanför naveln, en jeansjacka med nitar och stuprörsjeans.
"Nu blir jag väl förmodligen skjuten, men jag gillar house" Sade jag utan att göra vad jag ville, dvs luta mig bakåt för att undvika den frätande andedräkten.
"Haha! men vad fan gör du här då?" Frågade hon, utan förakt men snarare faschination i rösten.
"Jag är på Subkultursafari" svarade jag.
"Ååh men det är så roligt med nytt folk" började hon, "Alltså alla här är ju mina vänner, men jag är så jävla less på dem!" Hennes ögonlock sluttade som om hon skulle somna precis där. Mitt uppe i sitt eget brandtal. Men det gjorde hon förstås inte.
Platsen jag befann mig på igår var alltså Kulturhuset Underjorden där tre kängpunkband manglade i en lokal som i sitt första intryck starkt påminde om en ruffigare club Silencio från filmen Mulholland Drive. Det var en salong med biografstolar framför scenen och rummet var helt mörklagt.
Samma bisarra känsla av att befinna sig på en plats där man är bortom sina vanliga element fanns liksom där. Klientelets (bestående av 80% män) kläder bestod av slitna jeans, nitbälten, doc martens, gamla ironiska kepsar, jeansjackor osv. På väggarna satt överallt olika flygblad, vissa med politikern Göran Johanssons ansikte inklistrat och med en ditmålad hitlermustasch. På toaletterna samlade sig piss över hela golvet efter att klockan slagit tio och resten av lokalen badade i en aura av smuts och damm.


När jag, Linus och hans bror Erik som snart skulle spela med sitt band Avskyvärld, stod och hängde kom en av ställets stammisar fram till oss. (alla där var ju stammisar utom vi).
Han började skoja med oss och pika oss för våra kläder. "Haha vad är ni för jävla mongon? Såhär kan ni ju inte se ut. Hit kan man inte komma med skjorta, vi har faktiskt dresscode här!" Själv hade han på sig en stor svart munktröja över sin ganska stora ölmage och odlade en ordentlig skepparkrans. "Alltså, ni kan ju inte mena allvar med en sån där jacka, eller den där tröjan?" Han pekade på Linus windbreaker och min vita cardigan. Vi flinade, det här var ju inte något elakt hån han höll på med, istället kände jag tack vare hans sarkasm att han välkomnade oss. Överlag kändes stället ganska avslappnat. Även om jag fick en hel del sura blickar från snubbar varje gång jag pratade med en av de få kvinnor som gästade lokalen. Och visst tittade folk på oss som ganska udda fåglar även om jag förmodligen inbillade mig några "Vad gör han här?"-blickar. Men det störde mig inte nämnvärt, snarare tyckte jag att det var roligt att få stå ut för en gång skull.

Och jo, Avskyvärld med Erik Lahti krossade som kvällens sista band, karisman hos Pohja var energisk, våldsam och helt enkelt stilfull. Det är mer än vad man kan säga om de andra banden som mest stod stilla och hatade med låttitlar som "Shit" och "fuck you".
Något som irriterade mig lite var att det över bandens och den ganska fattiga publiken fanns en slags outtalad, nästan buskisartad humor. Det var ingen som direkt hoppade omkring och sparkade varandra i käften, istället stod de få som rörde sig framför scenen och spelade ironiska lufttrummor med skämtsamma leenden på sina läppar. Det var liksom inte på riktigt, allt var på kul. Och alla visste om det.

Ölen vi köpt (eller tja, man köpte lotter med vinst av en burköl varje gång) började ta sin effekt så jag motstod en impuls att börja stöta på en söt punktjej och vi åkte n mot stan.
På spårvagnen började jag och Linus diskutera. Varför buskishumor undrade Linus? Jag undrade varför man måste vara smutsig för att hänga i punkkretsar? Hel behöver man väl inte alltid vara, men åtminstone ren? Är det egentligen punk det här? Det är väl mer punk att vara som The Embassy? Eller TTA? Att i alla fall provocera etablissemanget lite? Punkpubliken kändes ju snällare än dansbandspublik många gånger.
Om ingen är rädd för den, kan det då vara punk? Kan det överhuvudtaget vara subkultur?

Vi åkte in till människobyn igen, dvs till uppåt framåt. Och jag dansade till tech-house med en så blasé look i ansiktet jag kunde. Nu räckte inte min hipsterstil för att sticka ut och jag var rädd för att försvinna i mängden igen. Hur jävla intressant är någon som är glad?


Människobyn? Men eeeh, då blir du ju människa.

Klimakteriehotet

"Moder jord är knullad och det är hennes flämtningar vi upplever".

//Karl Linus L - om stormen i Göteborg.

The one you have for life, baby

Goodbye Zebras är ingen musikblogg, men idag gör jag ett undantag.

Igår var en seg kväll. Basutbudet och beat hospitality spelade på Uppåt framåt, jag var ganska peppad eftersom jag spenderat mina senaste dagar som Howard Hughes. Självklart kom jag aldrig dit eftersom alla jag bad eskortera mig gav mig fingret rätt i ansiktet. Någon var skyldig OG två lax, någon annan hade sex med en svan medan andra inte ens behagade svara på sms. Istället åkte jag förbi bloggkollektivet vända kappan efter vinden, men det enda jag fick där var örfilar i ansiktet och glåpord kastade efter mig. Så jag åkte hem och kollade lite bloggar, hos Annika Flynner blev inte ens mina kommentarer godkända som läsvärda, och jag kände hur mitt värde som människa sjönk vidare nedåt.
Sedan, i brist på egentlig sökarenergi, såg jag världens sämsta film.
Den handlade om en tjej som blev torterad och könsstympad i en källarhåla, Fruktansvärt vidrig och grafisk var den. När filmen var slut mådde jag så jävla dåligt att jag ville gråta. Jag försökte bota mitt humör genom att slå på South Parkfilmen "bigger, longer" på quicksilverscreen.
Ååh jag hörde hur intromelodin av "mountain Town" började balsamera min själ - trodde jag, filmen var nämligen dubbad på italienska. Tårarna började rinna och jag kände mig helt förstörd, vad skulle jag göra? I ren desperation såg jag senaste avsnittet av In treatment, HBOs nya en-halvtimme-straight-up-terapi-serie. Och avsnittet handlade om en tonårstjej som ville ta livet av sig, detta efter att hon legat med sn gymnastinstruktör och sedan fått höra av en annan kille att hon "Fucks like she was sexually abused".
Sen somnade jag, förmodligen av ren känslomässig utmattning.

Jag vaknade upp till oljeplattformsvädret (c Anders Teglund) vi har här i Göteborg och kollade mailen för att mötas av ett nytt mail som informerade mig om att "Vi måste tyvärr lämna dig ett negativt besked angående din ansökan till semestervikariat" En slags pre-depressionsfas började krypa sig på...

Men av en ren slump gick jag in på en myspacesida med några fantistiska människor som spolade bort allt, och nu menar jag allt det här hemska från gårdagen. Jag blev kär i hela världen och nyfödd igen, det var helt fantastiskt. Som om Beach Boys och Air France älskade till softa electrobeats. Tack.



Pacific!


Om sommar, kärlek, dans och skönhet är planeter, då är Pacific! deras sol.

Gästmodeblogg: Samuel L Jackson

Tjaaa! Sam-Jack up in this. Gästbloggar lite på Goodbye Zebras om ett av mina favoritämnen: mode. Jag älskar en soft sammansatt stil och är inte rädd att gästblogga om min egna. Jag diggar kepsar rätt mycket, Kangol mostly, Men ehhh, vafan glor du på? Är det nåt som är kul eller?
Jag ser ut så här. Och det är så här en jävla bad motherfucker ser ut. Hör du mig skratta eller? Nej just det.
Jag är teleportördetektiv, jag jagar "Jumpers" som bryter mot lagar. Det är ett kukhårt jobb och då ser man ut så här.
Jag hoppas att du inte har några problem med det? För om du muckar så gör jag spunkbomben jag i ditt hår också. Det är skitjobbigt om man inte är van, passa dig.
Men kan du sluta hålla på och fnissa eller? Så sjukt omanligt.

Piece!
//Sam L Jackson

Alltså, jag vet inte med Wes.

The Darjeeling Limited, en berättelse om tre bröder som försöker lära sig att älska varandra igen genom att dra på en "spirituell" (läs hostmedicinsknarkande) tågresa i Indien. Grejen är att, shit, jag gillar ju Wes Andersson, men börjar vi inte kunna det här nu?
Prylfetishismen, bilderna av olika individers statiska sittande (bilden), trasiga familjeband som ska återknytas, lågmält rocksoundtrack? Det blir lite oskönt på samma sätt som i Tarantinos Kill Bill där känslan av att man sett filmen tidigare infann sig ibland.
Visst är det skillnad på ett återkommande registiliskt grepp (som Tarantinos filmande av barfota fötter) och att tillverka en ny förlaga av en gammal film. T ex så var ju Anderssons Life Aquatic också en upprepning av Royal Tenenbaums med sina modemedvetna släktneuroser, men den hade också två saker som Darjeeling limited inte har. Nämligen humor och karaktärer.

Life Aquatic hade Både Bill Murray och Willem Dafoe i röda tofsmössor, den hade också Jeff Goldblum som slår en trebent hund på nosen med en hoprullad tidning, och icke att förglömma: en piratö. Vi slutar där, det räcker liksom. Darjeeling Limiteds skojsamheter är inte lika uppenbara. "Is that my belt?" Frågar Owen Wilson sin bror, spelad av Adrien Brody. "Can I borrow it?" svarar denne då. Den här scenen skulle förmodligen kunna tolkas som "rolig".
Detsamma gäller den när Jason Schwartsman säger "Thank you for using me" till den asheta indiska tågvärlden. Haha! Vilken 180 med könsrollerna, så jävla genuskorrekt men ändå så sexigt! Och så ointressant, förstås. Ungefär på samma nivå ligger humorn i resten av filmen. "Du borde ursäkta dig innan du tar ut din lösa framtand" tycker Adrien Brody om Owen Wilson (märker ni hur jag verkligen inte ens minns vad karaktärerna hette?) och liknande smågnabb är bas för vad jag antar ska vara roligt, eller kanske mest lite soft och "behagligt". Ja, vi säger "behagligt".

Bröderna som karaktärer är generellt sett väldigt lika varandra förutom Wilsons rollperson som (visar det sig) ärvt ett översittaraktigt kontrollbehov från den gemensamma modern. Annars är det Knatte, fnatte och tjatte på ett superdesignat tåg resan igenom. Alla är bittra på livet av olika orsaker och deras tonläge på rösterna låter nästan identiska. Och okej, fine, jag fattar att det handlar om att de egentligen är väldigt lika varandra och att jag som åskådare förväntas mysa mig igenom deras bonding som vi ju vet är för det bästa. Det är helt okej, men både Life Aquatic och Royal Tenenbaums (jag har inte sett Rushmore eller bottlerocket) hade varitt rika galleri av färgstarka bifigurer (jag skulle kunna lista några men ni vet nog vad jag snackar om, annars är det nog inte så stor idé att fortsätta läsa) men "Limited"'s mest intressanta sidokaraktär är en butter konduktör. Och ja, han har turban, så lustigt då. Annars är han mest sur, och det är ju verkligen innovativt, att skapa en sur man med skägg och turban. Fast med ett barnsligt hjärta: han snor ormen och säger att den är död, fast han själv behåller den.
Som ett exempel på att filmen är ganska fokuserad på ytan (underförstått: på bekostnad av innehållet) får också några kända designers ett stort tack i eftetexterna, "Hej Marc Jacobs!" typ.

Men det var då ett jävla insändarskribentgnälligt inlägg det här. Darjeeling är ju ingen dålig film för det, alltså för att den är sämre av Anderssons andra filmer. Eller är den kanske det? Jag vet inte Wes. Och den där förfilmen Chevalier har jag inte sett, så: je ne sais pas.

Update: Med den här texten fyller Goodbye Zebras 400 inlägg.

Mad Macks

Jag står där på subway och ska beställa min macka, jag glider med blicken över lokalen. Tittar på menymanualen för ”så här beställer du”, jag betraktar tjejen bakom disken som slevar på grönsaker på min kycklingsub. Jag tänker att ”snart är allt det här borta” och visualiserar mig en inte så distant framtid där antingen klimathotet, atombomben eller den bibliskt blodiga zombieinvasionen tagit ut sin rätt. Neonskylten utanför lyser bara till hälften och dörren har lämnats öppen, fast det är efter stängningsdags. Där inne hänger ett lysrör från taket och på borden ligger gammal mat och ruttnar. Mat som lämnats i panikartat tumult. ”Så här beställer du” rutan är krossad av en tung tegelsten som sitter kvar i hålet den skapat.
Här står ingen tjej som slänger på ”bara färska?” grönsaker, istället ligger skärmmössan hon haft på sig i det lilla avspärrade område där kön brukade vara strukturerad. Dörren till kylskåpet står på glänt och där inne kan jag skymta hur larver kryper omkring och kalasar på gamla råvaror. Allt är borta, för att stanna borta, det är uppenbart. Ingen har brytt sig om att städa upp för att, hey, det finns knappt någon kvar, i alla fall ingen som bryr sig om saker som renhållning. Men jag är fortfarande kvar, ”jag ska komma tillbaka hit” tänker jag där jag står 2008 och beställer. Jag kommer att stå här igen och betrakta scenen med ny manglad och uppfuckad rekvisita. Jag ska överleva apokalypsen, så mycket bestämmer jag mig för.