Scripted Wrestling

När Darren Aronofsky presenterade sin senaste film, The Wrestler, på Toronto filmfestival sade han om Mickey Rourke: ”Det här killen har fått spela tuffing alldeles för länge, han är egentligen en stor sweetheart”. Det kändes rätt logiskt. The Wrestler är en story om en gammal brottare som får för sig att komma igång med proffskarriären igen. Många år efter att såren sytts ihop och blivit ärr.
Den vidrigaste rollen Rourke spelat är nog som prisjägaren Ed Mosley i Domino, ett slags hopkok av hela hans råbarkade skådespelarbana som slutat upp i cowboyhatt och stora vapen. Däremot i serietidnings-noir-smörgåstårtan Sin city gick det att vaska fram en viss sårbarhet i karaktären Marv, som visade en mjuk sida när han gjorde allt för att ge en död prostituerad upprättelse, genom att slakta halva stan.

Ett drama om en avdankad och gråtmild pro-wrestler är väl åtminstone en ganska udda roll för den fule buffeln.
När Mickey Rourke intervjuades i Venedig (där filmen vann Guldlejonet) berättade han hur regissören Aronofsky fått instruera honom att inte vara ute och drälla på nätterna. Och Rourke tyckte att "då måste han ju vara bra. det krävs ordentliga kulor för att säga nåt sånt till mig”.

Och det bådar ju gott? Dessutom ska filmen tydligen innehålla en och annan brutal slagsmålsscen, bland annat då Rourkes karaktär Randy ”the Ram” Robinson tar sig an sin egen dotter. Trots detta talas det om filmen som ett väldigt närgånget drama.

The Wrestler är enligt dem som förhandstittat en ovanligt konventionellt berättad film för att vara Aronofsky, som tidigare försökt överträffa sig själv i svishande klippning och bombastisk bildestetik. Reqiuem for a dream, om knarkare i New York. Samt vattendelaren The Fountain, som också var väldigt knarkig men inte innehöll några droger utan snarare en lång filosofisk utläggning om”livets träd”. Det är nog därför jag tror att The Wrestler kan bli bra. För att den tar både Rorke och Aronofsky ur sin sk comfort zone. Om inte annat kan det ju bli ett fantastiskt misslyckande. Men just nu finns det ingenting som pekar på det.
Så uppskattar jag att Darren Aronofsky fastnat för män som gillar att slåss.
Hans nästa projekt (med Mark Wahlberg och Brad Pitt) går under arbetsnamnet ”The Fighter”.

(det här var nån krönika tror jag)

Några andra grejer:


1. Hur ska man värdera ett föräldrabesök?
Mitt hem är nu visserligen rent som stryk, men detta vägs upp av att jag inte får sova några timmar av dygnets alla 24 då föräldern inte snarkar, utan närmast skriker med näsan. Detta följt av högljudda monologer.
Jag har ett rent hem, men är för trött för att uppskatta det. Så skulle man kunna säga.

2. Ska vi behöva snacka om det här?
Det där snacket om Alkohol i senaste Bon var ju snaskig läsning. Fem personer dricker sprit flera gånger i veckan och sitter och pratar på fyllan om hur de INTE har alkoholproblem, och frågar sig "vad är det för fel på eskapism?".
Som tur är har bloggen om livskvalitet kommenterat artikeln.

Bra vecka utanför Helvetet och på Nordpolen

Två sorters extrema outcastmän fullkomligt äger den här veckan.
Nordpolens debutskiva, På Nordpolen får högsta betyg av mig och kan läsas i en längre recension här (Jag är fett nöjd över genrebeskrivningen "emo-techno").
Guillermo del Toros uppföljare tll Hellboy, med det lajviga namnet The Golden Army får en fyra. Den kan ni läsa om här.

Då har ni att göra i helgen ungar.
Now, get lost.

Filmrecension: Bangkok Dangerous

Nicholas Cage och hans plugs kan suckurous sin egna Bangcock.

Mobbaren på Malmö Universitet

Obs! Med anledning av den aktuella skolmassakern i Finland blir följande historia mindre humoristisk, kanske till och med lite obehaglig. Det finns dock ingen medveten koppling, då detta blogginlägg skrevs långt före händelsen.

Skolan har börjat igen. Chalmerister får studiemedlet att regna på den lokala strippklubben. Min B-uppsats om Neil Strauss senaste bok, Rules of the Game, är färdig. Nöjesguiden gör en back-to-school special... eeh...
Hur som, Det är en timing från ovan när jag får finbesök av en kulturvetare från Malmö som berättar en historia om rent våld i den akademiska högborgen. osannolikt och kanske sant:

***

Jag trodde fram tills just nyss att mobbning var något av en kollektiv sport. Ordet "mobb" är ju för det första ett ord som syftar på plural. Visst, det handlar ofta om en homogen, våldsam enhet med svaghetshatande anti-intellektuella. Ungefär som ett lag i fotboll utan boll, som ishockey med sin utvecklingsstördhet på 110% eller bara som i vilket omklädningsrum som helst: två slår den tredje tills det antingen skrammlar av pengar eller ylas av smärta.
Denna föreställning har till just nyss varit obestridd men är nu utmanad, av en man.
Det finns en mobbare på Malmö universitet. En mobbare. En Bully.
Ingen vet vad han heter, eller det är säkert flera som vet men...eh, ingen som jag snackat med. Hädanefter benämner jag honom i alla fall efter hans nationalitet: Ukrainarn.

Varje gång Ukrainarn kommer in i klassrummet blir det en jävligt obekväm tystnad. Som en ett airlock tömts och allt mod bara sugits ut. "Schoooof!" låter det så är alla helt jävla knäpptysta. Varför? Well, det började rätt oskyldigt. Ukrainarn fällde några krokben (sant!) och fick ögonen att vattnas på de villrådiga lärarstudenterna. Så småningom började han också knuffa in random människor han gick förbi i väggar och hörn.
Kallade folk töntar, rätt upp och ner, sådär som en true mobbare gör helt enkelt.

Ryktet säger att han satt på en lektion och räckte upp handen jättemånga gånger, bara för att rabbla citat ur kurslitteraturen. Läraren blev lite för irriterad (för sitt eget bästa) och sade åt Ukrainarn att han inte bara kunde citera boken, han måste applicera teorierna på rätt sätt. Ukrainarn blev då extremt upprörd och förklarade för läraren att han tänkte "döda honom i hans hem".

Läraren som studerat pedagogik för universitetsnivå var inte riktigt rustad för att bemöta den här typen av psykologiskt våld, något en högstadielärare kanske klarat av bättre. Detta ledde följaktligen till att Ukrainarn blev skickad till rektorn. Vad som hände inne hos rektorn är oklart men här en en dramatisering som jag själv anser vara minst lika realistisk som de Hasse Aro kastar på nattliga tittare i Efterlyst:

Ukrainarn kommer in på rektorsexpeditionen, han tar av sig kepsen och lägger den på skrivbordet framför sig. Trots att det finns en stol därinne så väljer han att stå upp. Det gör rektorn lite illa till mods.
Rektorn spänner ögonen i Ukrainarn, men klarar inte av att hålla kvar och försöker maskera sin osäkerhet genom att vanka av och an inne i det luftiga kontoret. Rektorn tittar ner i sina akademiska texter och samlar socialt mod ur gammal akademiskt prestige. Han börjar långsamt att försöka läxa opp Ukrainarn...

- Alltså, det här saknar motstycke. Har inte du förstått att du är på ett universitet och att det är väldigt allvarligt att du betett dig på det här viset?

Ukrainarn glor en stund den den manlige rektorn i ögonen. En kall hård blick. Sedan knyter han händerna och visar först upp den vänstra nävens knogar.

- Det här, det är ambulansen. säger han.

Sen visar han han sin högra knytnäve.

- Och det här... är kyrkogården. Nu åker vi.

Ukrainarn smäller till rektorn rätt över käkbenet utan att den ditills pondusprydde professorn ens hinner reagera. Glasögonen går i bitar och hamnar på golvet, tänderna gnisslar ihop sig, rektorn ger ifrån sig ett dovt läte av luftförlust innan han hukar sig över skrivbordet. Han har redan fått ett färskt knytnävsslag serverat i mellangärdet.
Ukrainarn avvaktar och låter sin motståndare hämta luft en stund.

- Slå tillbaka då! skriker han sen.
Rektorn bara flämtar efter luft där han ligger och dräller över sina egna doktorsavhandlingar. Han hostar blod och blir fullkomligt vettskrämd när han tittar upp med blodet i skägget och ser sin egna elev stå med vitnande knogar.

- S-s-snälla...
- Tänker du inte slå tillbaka alltså? Fattar du inte att det är här du måste göra ett val? Är du man eller mus?
- S-s-sluta
- Vad sa du? Kampsport eller ridsport? Vad är du?
- V-v-va?
- BÄRS OCH JÄRN ELLER MAMMAS BULLAR!?

***

Ja. Dialogen här ovan är förstås en grov dramatisering och har nog aldrig hänt i verkligheten.
Ryktet säger dock att Ukrainarn spöade rektorn, blev avstängd en månad, men återvände dagen efter beskedet och ställde sig på ett bord i skolmatsalen för att skrika att "rektorn är en fitta".
Min källa fick detta återberättat några timmar efter att det hade hänt.
En del säger att Ukrainarn går lärarprogrammet. Men man kan inte veta säkert.

Sveriges oscarbidrag 2009

Några frågor på det?

A kiss to build a dream on

Framtidens verklighet: Jorden är fucked. Det finns bara skräp, bråte och Michael Crawford-låtar överallt (känns mysigt som introt i Fallout 2 av allt).
Det finns en kille kvar och han har det ju inte så kul där helt ensam i öknen. En dag dyker det upp en tjej som han blir kompis med. De kan inte direkt snacka med varandra, men blir ändå kära vad det verkar. Konstigt vore väl annars?

jaja, Jag såg alltså Wall-E, som verkligen var jättevacker. Typ gråtfest hostad av pixar bara sådär.
Det är ju mycket "kritik av konsumtionsamhället". Alla människor har lämnat soptippen på jorden och flyttat till ett rymdskepp där de bara dricker milkshakes och kollar på teve hela dagarna. Den delen av filmen är sådär duktig som vi visste att den skulle vara, det gör inget. Bäst är kärlekshistorien mellan Wall-E och probe-roboten Eve.

Den påminner jättemycket om romansen i en annan Post-apokalypisk film där ingen på jorden heller kan prata med varandra: Luc Bessons debut Den sista striden.
Där är Jordens atmosfär typ så pass förorenad att de flesta människor blivit stumma. Det är bara en liten bit viskad dialog i hela filmen. Ungefär lika mycket prat som i Wall-E och Eves uttalande av varandras namn på robotspråk alltså.
Sista striden handlar om en slags Mad Maxfigur som försöker överleva i ett wasteland efter att ha plundrat några andra survivors, hey, det är ändå var man för sig själv (och allt foto i svartvitt baby).


Efter att "mannen" överlistat Jean Reno (som gör ett slags skäggigt råskinn) träffar han en av de sista kvinnorna på jorden.
Det blir ju ett jävla meck att få träffa och hänga med henne förstås, men det är så värt när de får varandra.
Det är helt dialoglös och behovsstyrd kärlek. De behöver varandra så mycket att de älskar varandra. Antitesen till romantik som i... jag vet inte, SATC? Eller Kevin Smiths kärlekpekoraler (undantaget är väl Chasing Amy)? Samtidigt går det ju inte att framställa romance på ett sätt som inte kräver sociala spel om man ska göra film från modern tid. Eller det klart att det går, risken är bara att det då blir förknippat med att "människor reduceras till enbart sexuella varelser". Eller så börjar alla må skit av kärleken för att den är så komplex, som i Danmarks romantiska komedier. Jag har å andra sidan inte sett Lust, Caution än. Och det är väl inte så att jag bara vill ha en slags naivistisk kärleksfilm, men ibland är det lite nice.

Det är ändå kul att jorden ska behöva gå under och två robotar ska hångla (utan labels, depression, könsjukdomar eller distanserad cynism) för att lite passion ska roama fritt.

Studio Virtanen: Freestyle Game

Fredrik: Okej då, var det bara jag som tyckte att det där var roligt?

(tystnad)

Fredrik: Ok, nu räcker det med vimmelbilder. Laila, varför skilde du och Anders er?
Laila: (uppskrämt) Eh, va?
Fredrik (energiskt): Anders Bagge verkar ju vara en så trivsam person!
Laila: eeeeeh... jaa, vi hade ju varit tillsammans i tio år och, du undrar alltså vad som var problemet?
Fredrik (högljutt): JA! vad var PROBLEMET!? Exakt!
Laila (osäkert): Eh. Nä men när man är tillsammans så länge så blir det ju till slut att man bli polare.
Fredrik (upphetsat gläfsande): Var det sexet!?
Laila (återhållsamt förnärmad): Ehh... heh?
Fredrik (dregglande): Hur många gånger låg ni med varandra i i veckan!?
Laila (återhållsamt irriterad): Ja, hehe. Det rådde det delade meningar om. (nervöst skrattande) Haha!


Ok time out här. I detta ögonblicket finns ett vägskäl. Fredrik Virtanen har några minuter till övers i sitt direktsända program.
Dessa försöker han desperat fylla och gör så genom att välja ett privat samtalsämne med Laila Bagge och burdust trampa henne i ansiktet med det.
Han inser ungefär halvvägs att det är en dålig idé, men gör sitt bästa med vägen han valt och försöker liksom buffla sig till charmstadiet. Dock utan att han får något erkännande i form av positiv respons från någon i panelen.
Tråden är helt enkelt död och borde klippas av.
Men frågan är: kommer han att fortsätta?

Fredrik (nästan skrikandes): HAHA! Hur kan det råda delade meningar om hur mycket man ligger med varandra på en vecka? Det verkar ju jättekonstigt!
Laila (fullständigt villrådig): Ja eheh...
Fredrik (frustande): Dilba!
Dilba (tittar försynt upp): Va?
Fredrik (skrikande): HUR KAN DET RÅDADELADEMENINGAROMHUR MÅNGA GÅNGER MAN LIGGER MED NÅGON I VECKAN!?
Dilba (skäms och tittar ner i bordet): Eh, ja det råder väl bara delade meningar om det helt enkelt...
Fredrik (missnöjd): Okej! Ni ska ha stort tack för att ni kom hit. Laila Bagge, Dilba och Stureplansfotograferna...
Ivan Nunez (nollställd): Kul att få komma hit.
Fredrik: Och TACK TILL PUBLIKEN!
(klappetiklapp)
Fredrik (gestikulerar med frågekorten och skriker för full hals): NÄSTAVECKABLIRDET I'M FROM BARCELONA OCH (OHÖRBART) HÄR I STUDION. MEN NU BLIR DET PARKEN DÄR BORTA P Å SCEN, PARKEN!

Parken (med gubbkeps): Jag har vart vilsen Lisa... (osv)

Game over.

Nothing is bowwowed

Okej då mina små vänner och fiender. Här ligger en lång Harang(med märklig rubrik) om Tropic Thunder för er att läsa.

Och här har jag recenserat The Streets nya skiva "everything is borrowed". Det är inte så mycket att tillägga, förutom att Mattias Dahlström på DN använde nästan exakt samma slutkläm som mig i sin recension från i ondsdags. Freaky...

Den stora frågan

Jag gillar ju inte direkt Diablo Cody efter pro-life-Juno, men hennes nya film Jennifers Body verkar helt okej. Tydligen är det en massa mord (och kanske zombies?) i skolmiljö. Adam Brody ska tydligen spela ett emo-asshole vilket kan bli kul.
Tyvärr har filmens pre-hype just nu överskuggats av en stor frågeställning: Kommer Megan Fox att utföra lesbiskt hångel på Amanda Seyfried? Tydligen.
Det finns inte inskrivet i manus, men ryktet säger att scenen lagts in och genomförts i efterhand.
Shit, nu håller vi andan.
Lesbiskt sex. På film. FATTA hett.

PS. Bögjävlarna har också fattat att Patrik 1,5 är en jävla sugfilm.

The real nicca in Tropic Thunder?

Tropic Thunder är en rätt schysst komedi.
Den är halvt meta ("Same thing happened to me when I played Neil Armstrong in Moonshot. They found me in an alley in Burbank trying to re-enter the earth's atmosphere in an old refrigerator box") och halvt...full av kukskämt ("I'm just like a little boy, playin' with his dick when he's nervous") , men mer om det på fredag i veckans recension.
Filmen har dock flera problem. Ett stort och uppenbart är överskott av karaktärer. Actionkillen på väg bort ut från hollywood, oscarskådisen så inne i sin roll att han byter pigment, komikern som gör pruttfilm och vill bredda sig - här är allt dandy. Men sen blir det lite konstigt: ungtuppen som inte får ligga liksom, vilken schablon är han egentligen?

Men okej, den konstigaste karaktären då?

Bingo! ni gissade det: Rapparen.
Eftersom han gillar Scarface så mycket (antar jag) heter han Alpa Chino (spelad av Brandon T Jackson som enligt imdb hade en pytteroll i 8 mile, men skit samma).
Istället för en filmtrailer som de andra presenteras han i en reklamfilm för sin nya dricka "booty sweat" där han studsar omkring mellan två kvinnokroppar och skriker hur mycket han älskar fitta.
Han är alltså ganska fördomsfullt nedkrympt till sin etniska identitet. Men hey, what else is new right? Problemet med att försöka parodiera en rappare som gör filmkarriär har dock uppenbara hinder som Ben Stiller inte tänkt på:

1. Inte särskilt många rappare har gett sig in i film, och väldigt få, om någon, har varit tramsiga spattfånar. Däremot har de varit gangsta (som Cube och Fiddy) eller underdogs (Eminem och alla andra).


2. Detta gör att karaktären Alpa Chino känns som ett original bland en massa parodiska kopior. Och detta gör att han känns helt off i filmen som ändå är något av ett slags spoof på filmindustrin.

3. Det är dock uppenbart att Chino är ett försök till parodi på någonting, kanske en föreställning i Ben Stillers hjärna i hur hiphoppare är. Men det som skär sig i kråksången är att verkligheten överträffar det tänkta hånet med sån fet marginal att det är löjligt.
Booty Sweat? Vem bryr sig? Ingen, så länge Weezy tillägnar en hel låt åt fittan och hur han får den att prata med honom, detta innan han döper om sig till en okrediterad medlem i mupparna: Pussy Monster.

Självmordsbrev från Ryan Sheckler

Jag visste nog hela tiden att det var så här jag skulle dö. I min säng då.
Kanske tänkte jag att det skulle bli i skaterampen, men det hade väl inte varit särskilt realistiskt med tanke på mina mad-skills? Nej, det får bli sömntabletter.

Varför vill jag dö? Well, jag är sjutton år gammal och tills alldeles nyss hade jag allt jag kunde drömma om. Ett eget teveprogram på MTV, en skara av gråtande fans och all lönnsirap i världen att dricka och sedan spy upp på toaletten (jag fick äntligen Bulimi i julklapp förra året).

Jag hade de coolaste kompisarna. De frågade mig alltid vad jag ville göra, vad jag tyckte om och de hjälpte mig med allt.
Casey har varit bäst, jag har älskat att använda hans hjärna som sopstation för min verbala avföring. Men när han gjorde slut med sin tjej blev jag sur, vafan bad han inte mig om lov för?
Sedan dess har vi glidit isär och, well, jag tycker att Tony är en jävla fitta som surar för att jag vill ligga med hans ex.
Så hörni grabbar: Om ni ska vara sådär mensiga kan ni ju se hur roligt det blir när jag är död. Försök hitta en ny kompis som tar med er på fett häftiga skatetävlingar i Dubai.

Anyways, jag hade de coolaste föräldrarna också. Morsan fyller upp sig själv med botox i smilgroparna varannan vecka och farsan har lärt mig hur man doserar ryssfemmorna på rätt sätt. Tyvärr är de skilda vilket gör mig stressad ibland. Och Papa har skaffat en ny tjej nu som är skitjobbig, säger att hon älskar mig. Vafan ska det betyda? Jag pallar inte stressen. Jag vill ju vara NORMAL!
Så mamma, pappa: vi får väl se hur mycket NI gillar att vara skilda, när jag är död.

Life of Ryan kommer efter en liten uppäten kemikaliebuffé att vara lika med Death of Ryan och det kommer att vara erat fel.
Ni gav mig inte mig tillräckligt mycket uppmärksamhet och jag hoppas att ni också dör, så jävla hårt just nu.

Peace out 4-ever!

/Ryan

The Dopeness

Det är inte lätt att vara ung. Eller att ta studenten. Rätt jobbigt att göra det i New York 1994 där alla i plugget dissar dig. De bara ringer om de vill köpa gräs. Sen när du ska dra från festen och liksom öppnar hissdörren, står killen som inte bjöd in dig och får ett blowjob av en tjej med seglarmössa.
"Ha en bra sommar!" Säger han. "Fuck you" svarar du. Eller, Luke Shapiro som du heter.
Du är fett deprimerad och för att försöka deala lite med dina issues går du till en psykolog, eller rättare sagt: du dealar TILL din psykolog och han ger dig lite terapi i utbyte.
Han frågar om din depression har med Kurt Cobain att göra?
Han säger att du borde satsa på att göra ditt liv riktigt trassligt, sedan erbjuder han sig att köpa en hora till dig. Alla män behöver sex säger han. Men han har fan ingen aning om hur det är att vara ung lägre. Han knarkar lithium också.

Du blir kär i hans styvdotter på det där söta, första-kärleken-kan-hångla-i-flera-timmar-utan-att-knulla-sättet. Och när ni hänger får det dig att vilja lyssna på Boys II men.

Du och Doctor Jeff går ändå ut och dricker öl. Sen taggar ni en vägg tillsammans. Han taggar med sitt eget namn "Dr Jeffrey Squires", skriver han.
Precis då kommer två poliser och skriker åt er att stå still, men Doctor Squires börjar pumpa upp sina sneakers.
"Jag pumpar!" skriker han. Som om det skulle hjälpa.
Sen hjälper han till att sälja gräs från din glassvagn. Buddy-picture-like.

Så lyssnar du på fett mycket Biggie.
"This shit is dope yo" säger du, och det har du rätt i.



The Wackness är en bra film, finns där ute.

Veckans bögmassaker

Vad arg jag är på den här filmen. Det är ju ändå jag som "betalat med mina skattepengar".
Här är en filmrecension av Patrik 1,5 (som tyvärr fått en bild från skivrecensionen i topp.)

...Väldigt märkligt mottagande i de större tidningarna.
Svenskans recensent Malena Janson ger filmen en femma av sex och påstår att Ella Lemhagen "vill ifrågasätta invanda tankesätt, ingrodda föreställningar, fördomar."
VA? Hela filmen är ju en fördomsfest! Bögfördomarna tar jag upp i min text, men kan någon förklara Emo-karaktären till dotter som knappt säger två ord? Varför hennes enda poäng i filmen är att bli förlöjligad för att hon är "annorlunda" och och varför hon inte får någon matchande träningoverall i slutet? För att hon är emo/gothic lolita/gammal-tants-uppfattning av subkultur? Känns väldigt patroniserande. "Ja, haha de hittar då på barnen, snart växer hon säkert upp hon också"

DNs Helena Lindblad (betyg 4/5) Skriver att "Om man har svårt för att människor reduceras till enbart sexuella varelser är "Patrik 1,5" det rätta, och dessutom underhållande, botemedlet."

Varför det skulle vara "reducerande" att bli erkänd som sexuell varelse förstår jag faktiskt inte, men Lindblad har helt rätt i att det verkligen finns NOLL sex i Sven och Görans förhållande. Trots att de knullar och hånglar en hel del är det skildrat på ett så fruktansvärt barntillåtet sätt att jag spyr.



Mats Bråstedt i Expressen (betyg 4/5) tycker att Gustaf Skarsgård "är helt oemotståndlig med ett milt förlåtande uttryck i ögonen och ett ständigt litet leende i mungipan.
Att åstadkomma så mycket på den lilla ytan gör att man bara vill krama om honom."

Själv snuddar jag vid Skarsgårds rollprestation i min text, men jag kan väl utveckla min syn på den här:
Skarsgård försöker spela bög. Han regisseras att spela bög, han "reducerar" sig själv till "bög". Kom igen för fan, kom inte och säg något annat efter den där scenen då han provkör barnvagnen med ett litet paraply.

Var är Mr Garrisson när han behövs som mest?


Jaja, jag har också recenserat Re-up Gangs debutplatta.

Självmordsbrev från Tila Tequila

Hej mina älsklingar! Jag är ledsen nu och när ni läser det här har jag tagit mitt liv. Det har varit mycket bråk i huset en senaste tiden. Amber kallade Samatha för "värsta fittan" och Tomboy Dani bara satt där med sin snedlugg, fräknar och såg söt ut. Jag bara grät, men sen kändes det helt okej. Typ en minut efteråt (HAHA!)
Jag har älskat att ha 16 tjejer och 16 killar att välja mellan, tvinga dem att förnedra sig för min egen underhållning. Problemet är att ju mer de apat sig desto mindre har jag velat ligga med dem. När Domenico hade sina äckliga tre knappar uppnäppt på skjortan bad jag honom dra åt helvete. Det är svårt att ta farväl.

För sanningen är att jag hatar mig själv mest av alla. Vad har jag egentligen att erbjuda? Jag ser ut som en anorektisk eltandborste och min personlighet är lika töntig som all Vampyrhype i svensk media. Jag menar: Jag älskar att ha makten att förstöra andras liv, men det räcker inte. Jag måste kunna respektera mig själv under tiden. Utan fem årslöner lagda på plastikkirurgi och en tre års resa i indien där jag kan hitta mig själv - kommer jag ha svårt att se mig själv i spegeln på morgonen. Jag förtjänar ju inte att dö, det är bara det att jag inte har tålamod att leva utan konstant underhållning, och den här världen har helt enkelt inte vad jag kräver.

A shot at love var igår.
A shot in the face är här och nu.

Yours truly.

/Tila

Pestens tid

Patrik 1,5 och Wanted på en och samma vecka. Vad kommer härnäst, gräshoppor?

Kanske sista gången?

Nu när till och med en deodorant lablats "swagger" kan detta innebära döden för ordet. Men här sista chansen att suga musten ur uttrycket som varit hiphopens stavelse nr 1 det senaste året.
T.I. med Weezy, Kanye, Jay-Z och en samplad M.I.A gör det förjävla njutbart. Och för att min blogg ska hålla sig till sitt koncept kan ni notera allt filmrelaterat innehåll i videon.

Con Artists!

Eftersom jag är så galet progressiv (och för att Wall-E var fullbokad) besökte jag ikväll folkets bio för att, i ovanlighetens skimmer, beblanda mig med vanliga människor och dessutom betala för mitt biobesök. En slags slumming för den populärkulturella överklassen.

Nä, men jag såg dokumentären Bedragaren, det är en film som handlar om en bedragare.
Den var bra, problemet med att se den var dock att jag hade läst recensionerna innan. Jag visste redan om alla de göttigaste bedragelserna då de spoilats av diverse kritiker.
Inte så att någon avslöjat slutet, men hela stämningen i filmen var EXAKT som den beskrivits i text.
Då är ju frågan: Om jag inte går på folkets bio för att bli överraskad, vad går jag då dit för? "Atmosfären"?

Som filmkritiker uppmanar jag nu er läsare att sluta läsa filmrecensioner, det leder bara till att ni fattar vad filmen innehåller och gör att själva tittandet blir överflödigt.
Å andra sidan kan en filmrecension vara ett bra substitut om man inte har lust att titta på film men ändå verka som att man har lite "koll". Det är väl därför ni läser den här bloggen? I så fall hoppas jag att det här inlägget bidragit till att ni känner er förmöget bedragna.

Big Fry-Day: Film och skivor

Veckans filmrecension är en lustsågning av Vin Dieselburgaren Babylon A.D. Ni hittar texten här.

Jag har också tagit mina första stapplande babysteg mot min karriär som skivrecensent. Här har jag recenserat Young Jeezys nya platta The Recession, konstigt nog har man valt att lägga dit en bild på Kanye West. Vilket kunnat sluta i såna här lustigheter, men nu räddar bildtexten kraschlandningen.

jag har även recenserat Brazilian Girls - New York city, men den finns inte på nätet.
Ni får väl föreställa er.

Biff serverat för Tropa de Elite

Jahapp... Nu är det "kulturdebatt" på gång igen.


DNs Kerstin Gezelius hissade upp filmen Tropa de Elite i sin recension (filmen har jag skrivit lite om här) och angriper nu de flesta svenska filmkritiker, men mer specifikt två av svenskans. Gezelius kritiserar dem i en lång utläggning här.
Hynek Pallas ger ett eget svar här.

Själv förstår jag inte riktigt vad Gezelius vill säga.
Att det är okej att göra en dålig film med en massa tråkigt våld, men att det rättfärdigas och blir "spöklikt när antagonisten är osynlig"?
Eh va? Jag skulle vilja säga att antagonisten är överrepresenterad, dels i de pseudo-intellektuella samtalen om Foucault som leder tittaren att förstå att "samhället" är skurken.
Men sen är inte en enda huvudperson sympatisk, de blir alla antagonister! Och jag som tittare blir protaginist, som mest vill ge alla en örfil för slarvigt berättande och ologisk handlande.

Gezelius förklarar sedan vad alla har missat, hur filmen faktiskt skapar sympatier för polismännen:

"Få recensenter verkar känna någon sympati med de två idealistiska poliser som dras in i elitstyrkan. Pallas skriver att filmen följer deras "naturligtvis mycket våldsamma poliskarriärer". Neto, av Pallas kallad "en skjutglad psykopat", ägnar i själva verket större delen av filmen åt att leta reservdelar och överlista sin korrupte chef. André Matias historia består till nittio procent av hur han som fattig juridikstuderande försöker få fotfäste bland vita, polisföraktande studenter."

Det här är naturligtvis sant. Samtidigt är det bara ordbajs. Neto är ingen hjälte. Han ÄR institutionen. "Lagar är till för att följas" borde tatuerats in i pannan på honom istället för den där BOPE-loggan så kanske Kerstin fattat.
Den enda anledningen till att Neto lurar polischefen är för att komma närmare sitt mål i att bygga ett totalitärt samhälle. En önskan som bara växer ju längre filmen rullar och ju större tillgång till vapen han får. Problemet med Tropa de Elite är att knarklangarna i favelorna endast beskrivs som slödder.


"André Matias historia består till nittio procent av hur han som fattig juridikstuderande försöker få fotfäste bland vita, polisföraktande studenter."

"Få fotfäste" ja, det är ju rätt ett grumligt uttryck. Egentligen är Matias bara en stiff och kompromisslös auktoritär som föraktar studenterna lika mycket som de gör han. Varför ska han av mig förlåtas för sitt lika svartvita tänkande som Neto använder. "Droger är dumt." Punkt. Alla som håller på med droger är slödder. punkt. Jaha. Karaktärsnyanser i olika färgskalor over here...

Konstigast är dock ett inledande stycke som verkar plocka argument ur tomma luften:

"Sånt kan väl vara intressant om det görs i Nordamerika, Europa eller rikare asiatiska länder. Men tredje Världen ska hålla sig på den neorealistiska mattan. Gärna hotta upp den men absolut inte frångå offerrollen och gå in i förövarens huvud. Så låter det i alla fall på kritiken, i synnerhet i brittisk press men också här i Sverige."

Okej att hon tolkar in och insinuerar en slags rasism i den kritik filmen fått (utan att ge några citat eller exempel), men "hålla sig på den neorealistiska mattan"?
Förstår någon varför hon skriver detta?

Jag vet inte vilken skribent som tycker att Deathwish-mentaliteten är okej i filmer från USA, Europa eller "de rikare asiatiska länderna"? (klassperspektiv också, look out!).
Åtminstone inte idag 2008. Betyder det att Gezelius använder recensioner från 80-talet för att göra sina jämförelser måntro?

Roligt?

Jaja, vi har ju hört kontroversen att John McCains kandidat till Vice presidentposten, Sarah Palin, har en gravid 17-årig dotter. Som inte är gift!
Medierna menar att detta kommer inte gå hem i stugorna där syskon hellre gifter sig än spenderar en sommar på ecstasy.
Frågan är om det här något filmrelaterade spexet är särskilt kul?

Ain't nothing to it, Gangsta Rap made me do it.

Om Generation Kill i NSD 2/9 - 08

Den höhö-iga popkulturtidningen Vice fick i januari (”the horses ass issue”) ett läsarbrev från en Amerikansk Sergeant i Afghanistan. Han skrev att han älskade deras tidning, att måla graffiti samt förklarade hur jobbigt det var för en sneakersfetishist i landet.
Sergeant Alex R, som han undertecknade med, fick ett syrligt svar av redaktionen. De uttryckte oro över att yrkesmilitärer läste deras tidning istället för att ”böja stål med sina bara händer” och tyckte att ”då är det inte så konstigt att de förlorar kriget i Irak”.

Alexander Skarsgård spelar sergeant Brad Colbert ”Generation Kill” som kommer på canal + i höst.
Den nya miniserien i sju delar handlar om invasionen av Irak 2003 och baserad på en reportagebok av Rolling Stonesjournalisten Evan Wright, som utgör en bikaraktär.
Serien är den amerikanska betalkanalens HBOs första satsning på krig sedan Tom Hanks och Steven Speilbergs andravärldskrigsdrama Band of Brothers - en tio delars massaker där patoshurtiga fallskärmjägare sparkade stortysk stjärt.
I sista avsnittet BoB blev en ljuv softballmatch och en avspänd cigarrökarsession i Hitlers övergivna örnnäste målad som en romantisk ”mission accomplished”-tavla, inte helt olik den som Bush skapade ute till sjöss efter att Saddam Hussein-statyn rasat i backen. Konstverket över hjältemodets eftertillstånd blev obehagligt patriotiskt hur de än ramade in det.

I Irak 2003 förs ett modernt krig ironiskt, med en absurd komisk distans.
Marinsoldaten Colbert hör polarna sjunga in en ny version av Death Metalbandet Drowning pools - ”Bodies”, refräng: ”Let the hajis hit the floor”. Senare ber han en civil irakier att ”rösta republikanskt” när han rullar förbi denne i sin Humvee.
Föraren Josh (James Ransone) sjunger Avril Lavignelåtar och babblar om att oljekriget bara är ett svepskäl för att öppna upp en nytt turistmål för pedofiler. Han citerar även en av sina favorit krigspoeter, gangstarapparen Ice-Cube och säger att "alla dagar som inte kräver en AK47 är en bra dag".
Olikt Europa 1940 är det ingen som ”gör vad som måste göras” i Irak 2003. Hela invasionen känns ideologiskt meningslös, och det är just den nihilismen som ”Kill” föder sig på.
Ed Burns och David Simons (skapare av bl a The Wire) arbetar med att kritisera effekterna av maktens beslut på ett mycket intelligentare, ja ett rent av roligare, sätt.

Burns och Simons gör helt enkelt ”Band of Brothers” Antikrist.

Första avsnittet heter ”Get some” - ett uttryck för en slags hunger efter att skjuta ihjäl någon stackars kille i pyjamas.
Problematiken liknar den som presenterades i Sam Mendes Jarhead (2005). Frustration över att ”missa” kriget verkar psykiskt värre för marinsoldaterna än de faktiska krigsupplevelserna. Inte direkt svårt att se en koppling till hjärntvätten kåren går igenom där lyckoförväntningar konstrueras som ett resultat av framkallad död och förintelse.
Författaren till bokförlagan, Evan Wright, gör en poäng av att dagens soldater som ”fostrats av hiphop, tv-spel och South Park är en annan ras än de under andra världskriget”.
”De här killarna är mer avtrubbade inför våld, de är fysiskt beroende av popkultur och mindre brydda av auktoriteter” skriver Wright i förordet.

”Generation Kill” är inte bara en kritik av den amerikanska regeringens krigskåtma, utan också en blinkning till mediernas allt större på och medverkan under modernt krig.

En scen i marinsoldaternas läger blir en snygg metafor för det:
Någon vrålar ”Gas, gas, gas!”. Det är en simulerad attack, men reportern får inte på sig skyddsutrustningen. Han snubblar omkring, flåsar hårt i sin gasmask och ramlar till slut ihop i en ynklig hög.
En råbarkad marinsoldat hjälper honom med sin kniv och skär av en rem som hamnat på fel ställe:
- Reporter, du är högst troligt den största fuck-upen jag träffat.
Colbert (Skarsgård) svarar
- Yeah well, då kanske han passar right in.

Setting Standards

I sommar blev yours truly tvungen att utnämna sig till agitator i en gröt av bara mansöverkroppar, öltält och "folklighet" (I folkmun känt som stadsfestival).
Att försöka recensera och såga en konsert med t ex Nordman är inte som att skruva av toppen på en semla och glufsa i sig den ohämmat. Snarare som att försöka tvinga i sig ett kilo rivna morötter – trögt, men en nyttig sak att göra.
Reaktionerna lät inte vänta på sig och några läsare (mest troligt barn) tyckte till och med att jag var så "taskig" att jag inte borde få skriva om musik.
Nu vill det sig istället som så att jag ska börja recensera skivor varje fredag. Jag tänkte värma upp genom en kort 2-centare om Lazees platta Setting Standards här.



Som fyrfaldig konsertbesökare av Adam Tenstas sommarturnémaskin är det inte helt svårt att dra paraleller till Malmörapparen Lazees debut, vars beats lever i samma slags eurotechnovärld och som också rhymar om nostalgi för 80-talister. Men samtidigt Lazee slängt in både drum n bass, grime, rock och har ett ljusare syntigt ljud som låter mer kallt skärande än tungt pump. Adam Tenstas samhällsmedvetna texter känns dessutom rent tråkiga jämfört med Lazees skrikiga hybrisutspel. Vilket gör att hela grejen snabbt blir en rätt tråkig jämförelse.
På delarna av skivan där Lazee med viskande röst spottar ur sig färgsprakande klubb-bangers som i rock away, I'm not pop, setting standards eller när han fortsätter självförhärligandet med screwröst, lite utnött även i Sverige vid det här laget, men funkar i drop bombs. Och med UK garage-massaker (Heartless) är allt gött.

Jag uppskattar verkligen att lyssna på en MC som ännu inte lanserat sin egen läsk, men som rappar om pengar ("getting paid is my main priority"), det är dubbelt så roligt som att höra fler lyxfrossande gangstas vilka vant konstaterar sin egen förmögenhet.
Det känns dock inte så hett att Lazee styrt upp sextapestjärnan Fred Durst på en remix av Rock away, denne förvuxne skolgårdsbully skriker sönder en vers. Du är endast så cool som de du hänger med - är en vidrig sak att säga, men det känns otryggt för Lazee när Durst slappt rappar om hur han rullar omkring i sitt rymdskepp. Detta och att rockbandet Neverstore kompar en jobbig kärleksballad känns som segt radioskval.
Whatever, som helhet är skivan halvt fantabolous. Get!