Wednesday, June 27, 2007

Gästbloggen: Hembygdens charm och förfall



Att komma hem till sin före detta hemstad är alltid en upplevelse. Jag uppskattar upplevelser eftersom det är dom som skapar livet och gör det spännande. Det jag dock inte gillar är upplevelser tuffandes på repeat som en låt på en kass skiva. Om det åtminstone hade varit Trentemoller som gick runt runt, men hör jag "sommaren är kort" om och om igen tappar jag helt enkelt lusten. Att åka hem är en sådan upplevelse. Nada har förändrats, eventuellt har en korsning gjorts om till rondell men det är en skillnad så liten att den helt saknar betydelse.

Igår kom jag hem. Det regnade. Min familj såg ut som de alltid har gjort, kanske en smula äldre. Mina s.k. vänner har inte heller förändrats särskilt mycket. Samtalen kretsar runt samma ämnen som för tre år sedan och jag tror varje gång att världen har stått stilla under tiden jag har varit borta. Är det möjligt? Jag är beredd att tro på en högre fysisk lag som säger att det faktiskt är möjligt. Jag har aldrig haft mycket till övers för folk som är dryga och ser ner på andra men nu måste jag acceptera faktum och inse att jag nog är en sån själv. Och jag tycker dessutom att det är helt okej. När man kommer hem efter en tid på annan mark och med ett helt nytt liv och inser att man inte längre har något gemensamt med ens gamla kompisar är det å ena sidan sorgligt. Men samtidigt en befrielse – man märker att man själv har tagit steg framåt och inte kör kvar i gamla hjulspår. De märker det knappast själva, man tenderar ju att ganska snabbt anpassa sig till unkna rum när man sitter där själv.

Alla får ju göra som de vill i livet. Men att själv bli tvingad att gå tillbaka till den roll man hade för tre år sedan känns motbjudande. Och det är precis det man tvingas göra när man kommer hem. Visst kan det vara enkelt att bara gå tillbaka i tiden men livet ska inte vara enkelt. Bekvämlighet är något som kan verka förödande och det är kanske just den egenskapen som lyser extra starkt här. Det är till och med så att det kanske inte är aftonsolen som lyser upp norr, utan bekvämlighetens lykta som vägrar brinna ut.
Denna gång ska jag göra en ny upplevelse av detta och undvika följande punkter:

1. Att gå på fester och prata om hur roligt gymnasietiden var och hur den var den bästa tiden i livet. Det var inte den bästa tiden i livet, och om det nu är så kan man ju fundera över om man eventuellt borde göra nåt åt sitt nuvarande liv.
2. Heja på folk på stan och höra hur livet är nuförtiden och hamna i en konversation som eskalerar i ett samtal där man skryter om vem som har kommit längst i livet och uppnått mest. Jag är inte intresserad av en sådan tävling, och vinnaren är allt som oftast den största förloraren.
3. Hamna i sällskap där gammal rang och status fortfarande betyder något. Det är en patetisk skara människor som inte är värda min uppmärksamhet.
4. Umgås med folk som fortfarande bor hemma. Det är bara äckligt och påminner starkt om den italienska mamma-kulturen som får mig att vilja spy.

Men, en del saker är självklart fantastiska här. Som att vara ledig och lära sig uppskatta sitt vardagliga liv som gör sig gällande de resterande tio månader om året. Och mamma såklart, i passande dos.

// Girl at songwriter's party

8 comments:

Karl Linus said...

tönt delete:a inte!

Kristoffer Viita said...

Men paja inte mystiken nu!

Anonymous said...

Fan vad man känner igen sig alltså. grymt.

Anonymous said...

Jo exakt så här känner jag också. Det är bara börja inse att man växer ifrån varandra, men man hoppas ju att någongång ska man hitta tillbaka till varandra igen!

E said...

Det är inget fel på att vara lite dryg, så länge det är berättigat...

Anonymous said...

allt stämmer men det finns även en underbar känsla att komma få hem, att bara få vara hemma, där inget är förändrat. Det tenderar att bli många förändringar under en resas gång och då kan det känns skönt att veta vad man har hemma, kanske inte alltid vad man önskar men förhoppningsvis en känsla av trygghet.

Kristoffer Viita said...

Den där "känslan av trygghet" Har snarare försvunnit hemma. Jag har många gånger känt mig mer ensam i hemstaden än i Gbg. Och wtf_? var kommer alla dessa kommentarer ifrån? När jag skriver om tröga fyllor och filmnavelskådning är det inte många som orkar kommentera. Men av språket i kommentarerna hitills att dömma, så vågar jag mig på gissningen att ämnet tilltalar en kvinnlig publik mer än något annat jag skrivit.

Kristoffer Viita said...

Prove me wrong. :-)