Saturday, January 19, 2008

P3 GULD (och sagan om de två förfesterna)



Jag har på senaste tiden märkt att mitt läsarantal ökat kraftigt, för att sedan lika hastigt mattas av. Orsaken kan inte vara någon annan än att jag tog en paus från rätt så lättköpta betraktelser och kassa ordvitsar, till att faktiskt leverera något med lite tanke bakom. Nämligen en lång akademisk essä som de flesta av er säkert inte ens orkade läsa, lata som ni är. Därför kan jag med stort nöje presentera följande text som ett återvändande till det enkla, ointellektuella. Idiotiskt för idioter, eller skit ska skit ha - som det ju heter. Så utan further adu ger jag er: Fester, namedroppings och kändisspotting.

Förfest nummer ett:
var en inflyttningsvariant. Det var Rodeos klubbredaktör i Göteborg, Isabel Nellde, som flyttat in andra hand i sin 17:e lägenhet. Lägenhetsinnehavaren var en typ med mycket högt kulturellt kapital. På väggarna hängde posters från Bergmans filmer Tystnaden och Persona. I köket fanns en enorm poster till Andrei Tarkovskys Offret , förmodligen den mest ofilmiska filmaffisch jag sett. Bara svart text mot vit bakrund och så några tidningscitat och betyg inslängda i botten. Men den var cool, glömde jag skriva tidigare.
Jag samtalade med en filmregissör (som jag tyvärr inte minns namnet på) som menade att det var typiskt, då Offret enligt denne var Tarkovskys sämsta film. Någon berättade om hur bäng de blivit på någon resa medan halva wifebeaterlovekollektivet turades om med att toppa varandras låtval av RnB på stereon. Själv hade jag rätt trevligt och blev inbegripen i en diskussion om de bästa Jean-Claude Van Dammefilmerna. Så småningom blev det dock dags att dra vidare.

Vägen mellan festerna:
Var kall och blöt.

Förfest nummer två:
Var hemma hosGustav Annerblom och hans flickvän Fia. De hade kopplat ihop teven med sin laptop och kunde alltså Youtuba ut såna här partymaxare genom teven. Klubbarrangören satt sedan och surfade genom en massa bootyvideos och så småningom även bodybuildervidoes. The Touch var också där. Johan blev väldans uppspelt när jag berättade om mitt våldssportande och förklarade att han var sugen på att börja träna, men att hans gym verkade lite svårt för nybörjare med tanke på att klientelen mest består av Original Gangstersmedlemmar. Nu har jag utlovat privatlektioner.

P3 GULDFESTEN:

P3 guld är en gala som jag inte tror så många minns vinnarna av, förutom vinnarna själva då, som ju har det fysiska priset hemma som en konstant påminnelse. Men att annordna prisutdelning med efterföljande ryggdunkande och inbördes beundran är förstås trivsamt för alla med äran att tillåtas medverka i sammanhanget. Vilket jag och sällskapet jag hängde med hade, åtminstone på festen efter galan.
Hur det gick till tänker jag inte redogöra för i detaljer, men det var åtminstone mycket tack vare Sveriges Radio.
Festen var benägen på avenyn i någon hotelliknande byggnad. Kanske var det ett hotall? Jag hade på dagen precis fått igen två tentor som gått ganska bra och tänkte att jag skulle bli full, och det utan att betänka eventuella konsekvenser. Som idag lyser med sin huvudsprängande närvaro.
Jag blev bjuden på sprit och öl och dansade sedan med två bortgifta fruar som båda hette Maria. Vilket var skönt då jag helt slapp oroa mig över om jag såg cool ut eller inte.

Maria Andersson i Sahara hotnights var väldigt söt, men verkade sur där hon strök omkring och såg besvärad ut över att det var så mycket folk. Annika Norlin var sjukt het, men tyvärr sittdansade hon, vilket drog ned intrycket en smula. Navid Modidiri från filmkrönikan var väldigt glad, och det borde bero på alla Bergmanfilmer han ser?
Den där killen från musikbyrån lyckades se ut som att han stod helt still trots att han rörde sig på dansgolvet. Någon kille från The Ark såg ut att vilja omdefiniera begreppet "kläder" med ett par klistertighta ljusgröna stuprörsjeans.

Salem Al fakir var liten.

Och när jag skulle göra ett av många kommande besök på toaletten fick jag kissa bredvid självaste Arn Magnusson. Jag som trodde att han bara vara ett av TV4s och Jan Guillous många hjärnspöken, men Arn var livs levande aspackad.

8 comments:

Anonymous said...

Ah, läsarförakt. Du vet verkligen hur man charmar en masochist. Essäen om "fienden", som var intressant, vill jag gärna diskutera någon gång. Förslagsvis när vi befinner oss på samma ort(orkar inte bloggdiskutera för närvarande). EGENTLIGEN ville jag bara tokrekommendera en ljuvlig film om en gravid tonårstjej, en film som bryter en, hm, smula mot gängse filmskildringar av tonårsgraviditeter. Bl.a. sjukt rolig dialog och avsaknad av både moralkakor och stereotypt föräldrabeteende gör en sevärd film. Den heter "Juno" och du gör bäst i att tanka ned och recensera den direkt.

Med vänliga rekommendationer
/M

swooshen said...

namedroppa all u want vännen, men stava åtminstone rätt. finns få saker som provocerar mig lika mkt som när mitt namn felstavas och folk dessutom missuppfattar saker; det var nr 17, men det räknat på hela livet och inte bara de senaste årens miserabla andrahandsliv.

swooshen said...

fan vad torrt och förbannat det där lät, inte meningen. jag är bättre på att vara charmant irl än på internet haha.

Medelklassman said...

Du skulle ha outat din medverkan i den där debattartikeln från piratpartiet. Då hade du fått så mycket musikstryk...

Kristoffer Viita said...
This comment has been removed by the author.
Kristoffer Viita said...

M: Yeah, jag har sett Juno men är inte lika lyrisk som många andra. Den var väl lite gullig. Men också lite smygigt pro-lifeig (som Hynek Pallas påpekade för ett tag sedan). Den kändes lite... mysmanipulativ. Då tycker jag att Thank you for smoking var bättre.

Battlefield Bundo: Lugnt. Nu är det ändrat också. Synd att det inte var din 17:e andrahandslägga, ur ren textsynpunkt så var det ju ganska roligt. Frid!

Skribenten: Haha! bra att du hänger med när jag själv inte gör det, jag visste inte ens att den där publicerats. Får slänga upp en länk.
Fast jag tror att de flesta artister där förmodligen backat mig. Förutom typ Fronda och Peter Swartling som jag inte ens tror var där.

Anonymous said...

Pro-life? Tja, hon gör ju inte abort och eftersom konsten i första hand skall ses som propaganda och som vyvidgande i, kanske, andra hand, så visst, Pro-life, du slog huvudet på spiken. Eller en berättelse om personlig utveckling, en s.k. utvecklingsroman (bortsett från att det i det här fallet rör sig om en förbannad film). Men den går, som sagt, också ses med de välputsade PK-glasögonen på samtidigt som man ängsligt sneglar efter reaktioner från den omkringvarande horden. Överraska mig genom att låta mig slippa försvara min ställning i abortfrågan efter det här inlägget.

/M

Kristoffer Viita said...

Hörrö M, nu insinuerar du lite väl friskt tycker jag. Bara för att jag håller med någon annan betyder väl inte det att jag ängsligt anpassar mig efter andras åsikter?

Junos problem är att den är precis vad som förväntas av den och därför inte så jätteintressant. Den är precis så där indiemysig som alla säger att den är. Dessutom är den också ganska kritikermanipulativ, varför skulle de annars slänga en bondingscen då Juno och den blivande pappan kollar på gamla skräckfilmer tillsammans och Juno bara "This is even better than Suspuria!" - Negro please...

Alltså den är ju inte dålig eller så, men (och det kände jag av i Thank you for smoking också)Det är liksom jävligt uttänkt alltsammans.

Själva abortfrågan är en del av filmen, så varför den ska ignoreras i en analys förstår jag inte riktigt. Särskilt inte när graviditetsfilmer fått en smärre boom med filmer som Knocked up och 4 månader, 3 veckor , 2 dagar.