(Äntligen) King of the smalltownhorror

En Gordonsk iaktagelse kring Stephen King är att skräckförfattaren alltid fnular ihop en skitläskig och spännande början med en massa scary stämning. Med vad det nu brukar vara, vardagliga personer i extrema situationer? Och precis när man undrar som mest: "SHIT, hur ska detta sluta?" så slänger han in lite spöken, utomjordingar eller nåt likvärdigt. Ja ni vet, det alltid känns så jävla töntigt och fel. Minns de där köttätande pac-manbollarna med pixliga huggtänder i Langoljärerna?

Prylen är att han gör samma grej med stämningen och sedan det övernaturliga i The Mist. Men, I'll be damned to take over hell - om det inte fungerar för en gångs skull.

En dimma sveper in över småstaden (vad annars?) och ett antal stackars människor barrikaderar sig i ett snabbköp. Utanför finns enorma tentakelmonster, minipterodaktyler och gamla klassiska jättespindlar (som iofs skjuter frätande spindeltråd).
En hunkig farsa med tight jeansröv som målar till vardags är vad vi har att identifiera oss med. Antagonisten i survivaldramat är en fundamentalt religiös knäppkärring som utnyttjar den kollektiva rädslan för att konvertera alla i affären till troende och så småningom mer än så. Kanske är det också därför The Mist är lite mer än bara uuuuga-boga-booga!. Det är inte freaksen ute i dimman som är den otäcka biten. När hunkfarsan med följe bestämt sig för att lämna snabbköpet, men hindras av den krista tokan och hennes nya lärjungar, då känns det mesta ute i dimman som ett barnkalas i jämförelse med att stanna vid kassa två.

Visst är väl skådespeleriet ganska risigt, inte minst från (den oscarvinnande)kvinnan som skriker om domedagen. Men det är väl obligatorium för varje Kingfilmatisering att ha en överspelande dåre. Sheeed, den här kvinnan är en välsignelse i jämförelse med krocketfarsan i teve-The Shining.

Tänk er någonstans mellan original och nyversionen av Dawn of the Dead, zombies utbytta till stora insekter. Då är ni i bollparken. (Förmodligen lite av Carpenters The Fog också, även om jag knappt minns den)

PS. The Mist är ingen picasso, en habil skräckis nästan rakt igenom bara. Men slutet som tydligen insisterats på av regissören Frank Darabont gör den till något riktigt speciellt. Jag tänker inte spoila det, men...wow verkligen.

Hardbody, Hardbody

Filmfranchiseofilin är över oss. Det har den varit länge. Och likt ett groteskt monster som är varje Michael Bay-manuskript kommer den förmodligen att suga riktigt hårt, oavsett hur mycket pengar den genererar.
För er som undrar vad en franchise är och vad jag pratar om, kan jag inleda med följande förklaring: Det inte är en bra sak.
En filmfranchise är när film med stor efterfrågan hos publiken skapar en ännu större efterfrågan hos företag som kan kapitalisera på filmens namn (läs: leksaker, hamburgare, t-shirts eller hela Fredrik Ljungberg med exempelvis Indiana Jonestryck på). I USA har detta drivits till löjliga utflykter.

Ni som är gamla nog att minnas förra sommaren kanske också minns att den kryllade av uppföljare. Pirates fyra, Spidey tre, Bourne Ultimatum och så huvudvärkssmärtande vidare.
Harrison Ford, 100 år gammal, tvingas ta rullatorn till jobbet för en fjärde gång och av Steven Spielberg instruerats att låta piskan vina mot både nazister och utomjordingar (Nåt sånt va? Jag har inte sett den än.).
Inte för att förringa Hook-regissörens konstnärliga intergritet eller så, men han har ju uttryckligen sagt i intervjuer att det inte blir någon uppföljare A.I. då fansen inte efterfrågat det, men att "Om det blir en Indy 5 är upp till er" - kompromisslöst så det förslår, eller tror ni att han gillar pengar?

Det finns fortfarande uppföljare som väntar på att bli leksaksbilar, happy meals eller reklamfilm. Inte minst Bays nya Transformers. Men även en ny Narnia, Batman och Hulken väntar på publiken 2008. Om det kommer uppföljare till Iron man? Räta ut det frågetecknet till sitt utropsdito för snabbt svar.
Men det går inte att göra uppföljare i all evighet (men de tänker åtminstone försöka genom att trycka ut tre nya Terminator).
Det komiska är att storbolagen istället för att satsa mer på innovativa originalfilmare och manus nu köper upp vilken skräp som helst om de tror att det på lång sikt kan muteras till en fet franchise. Eller vad sägs om en remake på första filmen i den redan sönderavlade serien om Highlander? Jepp det är på g.
En nyversion av hönsprodukten Flash Gordon från 1986 där Max von Sydow spelade japansk transvenstit i ett utomjordiskt landskap av papp? Den kommer.
Själva produktgalenskapen har kanske inte nått vårt inte-så-lyckligt-lottade filmland. Men som regissören Martin Jern konstaterade i en krönika på filmnyheterna.se har ängsligheten över att våga chansa på originalmanus blivit större.
Vi filmatiserar fler romaner än någonsin, återanvänder samma gamla skådespelare och hoppas att äckliga uppföljare (Jägarna 2 och Göta kanal 3!) ska generera pengarna som kommer användas till att, ja till vadå egentligen? En remakeserie i fyra filmer av Ronja Rövardotter med Helena Bergström i alla roller? Utom rumpnissarna då, som spelas av de där efterblivna trädockorna i com-hemreklamerna. Börja tänk Franchise!

Krönika publicerad i Norrländskan 28/5


PS. Bilden föreställer den där svarta autoboten "Jazz" som dör i slutet på Transformers. Det tyckte jag var synd. Han var trots allt en rätt trevlig racial stereotype som mest gillade att "chilla". RIP Jazz.

Say no to Crack-Rick!

jag såg filmen Tv Junkie. Dokumentär om den resande reportern Rick Kirkham, som själv dokumenterar sitt liv med intima videodagböcker.
Introt är ett snabbt potpurri av Ricks vilda resande, knullande på hotellrum, knarkande med kollegor. Allt svishar förbi rätt snabbt tills han får reda på att hans första barn är på väg. Tempot lugnas ner och Rick börjar reflektera oftare, och ofta kring samma saker "Jag borde inte hålla på med crack cocaine, jag älskar ju min familj..." Och till en början varvas Ricks videobekännelser med konfliklösa hemvideos från födelsedagspartyn och mysiga jular. Tre dagar efter nyårsafton 1996 måste Rick resa till New York där han förstås super och röker crack.

Efter några månader börjar han bråka med sin fru och beter sig nästan som ett barn, ständigt skyller han ifrån sig och vägrar ta ansvar för något av skiten han håller på med. Det är riktigt äckligt när han filmar sin typ fyra årige son mitt under brinnande gräl med frugan och försöker övertyga pojken att allt är mammas fel. "The Police are coming because mommy wants them to take daddy away". Rövhål.
Vad ursäktar egentligen Ricks beteende? Blev framgången och pengarna från alla adrenalinstinna hoppa-fallskärm och intervjua kändisar-reportage för mycket att hantera? Vilken jävla dålig klysha till människa. jag tycker så synd om hans fru Tamy som gång efter gång förlåter honom, inte av dumhet utan bara av kärlek. För visst tror man också som tittare någonstans att han ska shape up sig och skippa skiten, crack liksom. Han borde väl fatta att det inte är någon bra idé?

Det gör han förstås inte.

Hela självutlämningsfaktorn är ganska intresserant, speciellt med tanke på att en film som dokumenterats på samma vis haft premiär i Sverige förra veckan (En enastående studie i mänsklig förnedring). Det blir nästan lite för mycket av handkamerajoxandet. Hela tiden så privat. jag tror att det skapat en större dramatisk effekt om de varvat materialet med Ricks nyhetsreportage. Å andra sidan hade kanske kontrasterna blivit för hårda och då hade man bara hatat Rick, vilket jag iofs nästan gör ändå. Narcissist-Rick gör dock en fin imitation av piff och puff på en julafton innan allt blir shot to shit.
Bra teve, stackars barn.

***

T'änkte på den där Anders Svenssongrejen igen. Alltså, hur fel kan man göra en intervju? Man tar en sportjournalist som inte vet nånting om film, hon intervjuar en fotbollspelare som tycker att Nyckeln till frihet är världens bästa film, så han vet uppenberligen inte ett skvatt heller. Och man intervjuar honom alltså, OM FILM!

Malplaceringsoverload här.

Det är som om jag skulle intervjua en papperslös tiggare om goda italienska viner. För tidningen Slitz.
"Jag minns, en gång när jag och brorsan satte oss i soffan och delade på en tetra prego, det var stort asså"

Anders Svensson

Idag har GP intervjuat cineasten och filmexperten, tillika fotbollspelaren Anders Svensson.
Svensson är fortfarande upprörd över att The Rock fick en tvåa eftersom "Den har allt en actionfilm ska ha och skådisarna Nicolas Cage, Sean Connery och Ed Harris, som den goda skurken, är kanonbra"

textens bästa citat?

"Om jag gråter på film? Nja, det gör jag väl inte, men visst händer det att jag får en klump i halsen då och då."


Fan.
Alltså Jag dör.

Top-5 Tråkig humor

5. Efternamn

4. klä ut sig

3. dialekt

2. Bög

1. Sport
(En kombination av alla punkter.)



Bubblare: Ordet penis, svensk stand-up, att "ironiskt" påpeka att man ska se Eurovision

Brooklyns Don Diva

Hon: Vad står BK för, Burger King?
Jag: Nej, fast jag gillar det också. Fina strips. Vad fin du är i håret!

***

Han: Är det match idag elle?
Jag: Va?

Han pekar på min tröja. Det står "I (heart) BK".
Det visar sig att han tolkar detta som att jag älskar fotbollslaget BK Häcken. Jag skrattar åt detta och förklarar att tröjan verkar ha fått en ny innebörd här i Göteborg än vad som ursprungligen var tänkt.

***

Hon: Vadå.. Bangkok typ?
Jag: Hah.. nää, det VAR Brooklyn från början, men nu verkar det som att det har med BK Häcken att göra...
hon: Jahaaa, så Häcken har startat ett samarbete i Brooklyn alltså?
Jag: Ja, i och med den här tröjan i alla fall.

***

Vad ni vill ha

Ni tycker inte om att gå på bio. Inte en enda av er.
Amen kom igen, det är ju sant.
Det enda jag hör er muttra om är att folk är fula, att det är så ”trångt”, att idioter som pratar i salongen, prasslar med godispapper och skrattar vid fel tillfällen.
Ja retarderat är vad ni anser det vara. Den stolta biografen har förvandlats till ett underklassigt nöje.
Och visst, jag håller väl med er till viss del. Jag har (om jag minns rätt) skrivit någon krönika om mitt hat mot att behöva lyssna på svenne banans högljudda anti-intellektuella uttalanden i biofåtöljen. Men jag skulle nog hävda att problemet med dagens spretigt ”sociala” bioupplevelse inte ligger i att publiken låter. Nej. Problemet är att de låter för att de inte koncentrerar sig på filmen. . Alltså, missförstå mig rätt: detta ofokuserade beteende är självklart inte det minsta acceptabelt. Men med detta sagt tycker jag inte att alternativet till slappheten måste innebära noll tolerans mot allt annat än absolut tystnad.

Jag kom ganska nyss hem från New York, den där stora staden i landet med presidentvalet ni älskar att engagera er i (Eller hur? ”Barack! Barack!”).
Nä men ni vet: Seinfeld, Sex and the city, Spike Lee. Jamen allt det där ni och jag gillar.
Hur som helst provade jag på att gå på bio i det stora äpplet och blev överraskad. Positivt så.
Inte direkt av filmen i fråga, som hette Iron man, en slags solskensskildring av Amerikas vapenindustri maskerad som harmlöst stöddig seriefiguraction. Nej, det var publiken som imponerade.
De behandlade bioupplevelsen som vore det en regelrätt konsert. De skrek och applåderade när det blev action, de vrålade ut ”YEAH”rop och busvisslade när romantik (eller sexiga ben) blev aktuellt. Det var som om alla skrivit under ett kontrakt att se filmen och reagera på den tillsammans. Men att ändå ge den sin fulla uppmärksamhet.
Jag tror att skillnaden stavas ansvar (well...) genom hängivelse.
I slutet av filmen nämndes den fiktionella counterterroristbyrån S.H.I.E.L.D (också skapad av Marvel comics) i förbifarten, varpå alla i biosalongen brölade och klappade händerna i extatisk igenkänning.

Så vitt jag vet är film den enda konstform där starka känslor av antingen uppskattning eller missnöje är helt tabubelagda.
Vad är egentligen lösningen då? Släppa ljudrummet fritt på alla biografer? Nja. Svenskarna skulle säkert bli svårhanterliga och ”farliga” om de priviligieras med en ny känsloventil. Det skulle lätt kunna gå överstyr. Blir kulturkrock, ungdomsfylla, nej överdos. Och moralpanik med Sivert öholm på en och samma gång.
Förresten tycker ni ju inte ens om att gå på bio, remember?

/Krönilka publicerad i senaste Luleåmagasinet.


PS. Haffa Kleerups platta. Den är clean.

Att betala vattnet åt sin bitch

Själv är jag i full färd med att sluka en pastramimacka, men när jag ätit klart märker jag den här too-old-to-be-Mobygubben bredvid mig. Han sitter på upper-west side-Broadway och häller upp en liten skål där han låter sin fula pudel fukta strupen med vatten från flaska. Men det är inte vilket okolsyrat hälsokällavatten som helst, det är FIJI-water.

FIJI vatten kommer från tropiskt regn som filtrerats i hundratals år genom vulkaniska stenar. Du kan smaka renheten i varje sip. Du kan också smaka den unika mineralkompositionen eftersom geologi skapar sin egna smakprofil, distinktiv som ett fingeravtryck. FIJI-water smakar mjukt och rent, lätt och uppfriskande tack vare sin unikt balanserande mineralmix (låg på kalcium och magnecium och andra hårt smakande mineraler och rikt på silica). Det här är vad som ger FIJI-water den där "mjuka, delikata, smootha smaken"

3,75 Dollar för en liter. Det blir runt 25 svennespänn för samma mängd. Men den här snubben ger alltså bort det till hunden. Är han helt knullad i huvudet eller?

Spike Lee bråkar med Coens och Clint i Cannes

Nu när jag skriver uppsats får ni nöja er med att jag länkar till andras analyser av saker och ting. Okej?

Här är det rätt sköna beefet, hittat via The playlist.

Farväl Falkenberg 2?

Martin Jern har en svinigt träffsäker filmkrönika borta på filmnyheterna idag. Reads it.

Margot, Cannesrapport & Exfilm: Anti-konventionellt overload

Pretentiösast rubrik hittills? Mycket möjligt. Men då kan jag glädja med att texten som förväntas uppfylla pretentionerna knappast lyckas med sitt uppdrag. Och att den ligger på en lika slarvig, loj och slentriananalyserande nivå som vanligt.



1. Jag såg Noah Baumbachs Margot at the wedding igår och blev helt blown away (Engelska för "Blåst till orgasm" ). Hans förra, Squid and the Whale, höll också på och simma runt i hjärnsubstansen av svåra neuroser hos vita-akademisk-medelklass-newyorkers. Dock kändes inte konflikterna alls lika förväntade i Margot. Det råder knappast någon förvirring att det är fett mer on the edge att låta en vuxen kvinna bajsa på sig, än att låta en skäggig professor få en avsugning av sin 25 år yngre elev.
Filmen utspelar sig ute på landet i föreberedelserna inför ett bröllop. Nicole Kidman spelar Margot som självömkande (när hon möter motargument skriker hon "stop picking on me!") och kall syster till den blivande bruden Pauline. Jack black spelar dennes tilltänkte make som Margot inte har särskilt mycket för: "It's not that he's ugly, he's just completely unattractive"
Tonårsbarnen till de två kvinnorna behandlas av föräldrarna nästan helt utan kärlek, då de vuxna bestämt sig för at vara så blasé det bara går om de ska undvika att bli sårade.
På det hela taget är Margot at the wedding en mycket ovanligare och intressantare film än Baumbachs förra.
Och så är Black bra. Jag tror att ett grattis är på sin plats. Det är nämligen första gången han gjort en rollprestation som inte eldade på ett redan brinnande hat för den lille tjockes grimaser.

2. Dagen därpå besökte jag Göteborgs filmhögskolas visning av examensfilmerna. Fem stycken jävligt olika skapelser som när de flöt i ihop under visningen skapade ett monster. Nae då, men det är som alltid när man buntar ihop flera tunga filmer i en och samma visning en emotionellt lavemangartad effekt som lämnar en lite... tom, efteråt.

Hela eventet öppnades genom en live videofeed till Cannes där många av skolans representanter känslosamt grattade exfilmarna. De passade även på att berätta hur bra det gått för Ruben Östlunds De Ofrivilliga ("folk har gråtit och skrattat här och...").
Den visas i Un certain regard vid årets festival. Jag ser fram emot att se den.

Exfilmerna:

Film nummer ett handlade om ryska gästarbetare med nåt slags bondjobb i Sverige. En flicka som rymt hemifrån Ryssland kommer och hälsar på sin bror. De bor i husvagnar och har det ungefär lika kul som i Ryssland. Dvs inte alls.

Tvåan, London Transfer: Om Sam från Sverige med mellanösternskt utseende och en keps med blommor "så at han inte ska se så farlig ut", glider omkring i London. Ursprungligen för att byta flygplats i sin resa mot Mexiko. Men logistiken krånglas till, och efter ett tag är han är i stor behov av en toalett. Men hans etnicitet försvårar möjligheterna, kanske för att han själv ser fler fördomar än de som existerar i det momentum han finner sig i.

Film nummer tre skildrar ett gäng kids i lägre tonåren som hänger på ett industriområde. De käftar, klipper varandras hår, bråkar och jobbar för att spränga någon form av behållare med konfetti. Varför hänger de där? Det vette fan, men skådespelet är bra och känns verkligen inte som ännu en vuxenskildring av ungdomen.

Fyra, Jonas Eskilssons Maxim är exfilmarnas snyggaste (filmen alltså, även om Jonas också är rätt het).
Fina åkningar med kameran och ett jättefint arbete med färger ramar in en historia om en ung överklassman som återvänder hem. Han knarkar, går på klubb, horar ut sig till en äldre kvinna, hånglar med sin syster och sin bäste killpolare. Mörkt och snyggt. Jonas spelar själv huvudrollen som Maxim.

Fem, Chaque minute: Med en festens inramning går ett antal människor genom olika kriser. En äldre man vittnar fyllepatetiskt om att han stannar i sitt äktenskap av rädsla för det okända i ensamheten. Samtidigt söker en 30 årig backslickdude attraktionbekräftelse från värdens 16-åriga dotter. Hon´, som förstås vill känna sig lite vuxen, hånglar upp backslicken och skryter sedan för polarna.

I alla filmer röks det, ja det röks nåt det sjukaste.

Det var riktigt hög kvalitet egentligen, vilket gör mig glad. Om jag måste kritisera något: Det känns generellt som att det finns lite rädsla för tydlig berättarstruktur och dramaturgi. Typ att filmerna ibland spretar lite väl mycket för att inte göra misstaget att skriva publiken på näsan. Det hade på nåt sätt känts befriande med en Faresk no-brainer också. Men å andra sidan kanske man som filmhöskola gör bra i att nischa sig smalt. Särskilt som världens minsta filmskola.

För er som bor i Göteborg kan ni se exfilmerna den 31:a maj och 1:a juni på hagabion.


Och nu? För att copea med allt det här som inte är Michael Bay?
A-Lo tipsar om gratis Disco värd miljoner.

Ja varsåjävlagoda, era gamar.

Muhammedkarikatyrerna

Det finns två möjliga ingånger till det här inlägget.

1. "Eftersom jag skriver min B-uppsats om boken..."
2. "När jag satt och diskuterade The Game på en mexikansk restaurang i New York..."

Hmm vilken ska jag ta? Ettan är ju hyfsat informativ och så men visst har tvåan lite mer, hur ska jag säga, sex I sig?

Ja. Jag tar den.



När jag satt och diskuterade The Game på en mexikansk restaurang i New York med min vän Nils föddes en stilistisk bomb i min hjärna. Eller okej, om sanningen ska fram hade formuleringen legat där inne och brunnit som en lång stubintråd i några dagar. Gordon tyckte att han "Kunde förstå varför kvinnor finner det provocerande att det finns en sån där bok". Och jag kan inte annat än hålla med. Alla tror sig vara speciella och ingen vill köpa idén att det finns en manual för maktutövning som män kan praktisera på kvinnor.
Jag har ju skrivit om det här tidigare. och det verkar fortfarande vara så att boken är mest provocerande för dem som inte läst den.
Hur som helst kom jag under middagen fram till min stilistiska explosion: Om The Game är koranen så är jag åtminstone troende muslim. Detta förvandlar mig dock inte till en fundamentalist, terrorist eller ens någon som orkar bry sig om fastan, daglig bön och allt det där jobbiga. Jag har valt ut vissa teorier att ta till mig helt enkelt.

Just nu håller jag på att läsa bok nr 2: Rules of the Game. Och faktum är att jag tycker ganska mycket i boken är fucked. Ur både genusperspektiv samt det stora anspråket på vetenskapliga "sanningar" (med referenser i psykoanalysen och tveksamma evolutionsteorikopplingar). Men det ska förstås understrykas att den innehåller många cleana metoder för livsbejakande om man klarar av att bortse ifrån lite tveksamma passager. Lite som att skippa kapitlet om heligt krig i ovan nämnda religiösa skrift. Men äh. Allt det där är en B-uppsats in progress.

Det jag ville gnälla lite på är myten om manlig charm som t ex projiceras i Johanne Hildebrands krönika.
Det är ju så, att om en man läst sig till och tränat upp ett särskilt beteende, ja då är det något falskt. Oärligt. och om det handlar om interaktion med kvinnor: töntigt och Omanligt. Det odefinierade attributet "charm" är något män bara förväntas ha. Detta trots att kvinnor själva sväljer självhjälpsböcker som en annan gör dåligt 7-11kaffe. I en autentisk diskussion med två unga kvinnor jag känner uttryckte de frustration över hur värdelösa männen som raggat på dem kvällen innan varit.

- Alltså, de körde liksom "Hur är läget..." - bruden-i-baren-grejen!

och lite senare i samtalet:

- Ska det vara så svårt att gå fram till någon och bara säga: "Hej. Hur är läget?" (detta sagt med en ödmjuk till skillnad från slemmig ton).

Det logiska svaret på den frågan är naturligtvis: Eller så gör du ett move själv. Fuck...

Men det tänkte jag inte på, det kändes självklart för mig också. Att mannen (eller i det här fallet: fjanten) tar initiativet. Och att han borde gjort det med lite mer skills.
Men för att återgå till mina 2 cents om begreppet charm.: "Charm" är bullshit. Ingen föds med ett visst mått av humor, coolhet eller hotness, det är något man arbetar upp. Medvetet eller omedvetet men är i slutändan verktyg lika manipulativa som alla andra verksamma i sociala interaktioner. Om man nu insisterar på att det inte finns någonting mitt emellan charm och härskartekniker.

Tyvärr är inget av detta kvinnans fel. Patriarkatet är förstås den dumjävla institution som skapat föreställningar om att "en bra karl reder sig själv". Vilket nu förverkligas av folk väljer de sämre delarna ur självhjälps-Game-serien men indirekt också av dagens feminister som hånar alla dessa inövade metoder för sin brist på "äkthet".
Några vettiga raggningstips har jag aldrig fått direkt av en kvinna. Snarare har könsblandat umgänge hjälpt mig att bättre förstå konstruktionen "kvinna" (för nog är det väl en kontruktion som allt annat) och bli av med den där känslan av "annanhet" som inpräntats sedan dagis. Det är nog bättre att göra så än de här sektliknande comunityn som börjar formas i Sverige och som verkar ha behovet att se män som jägare och kvinnor som byten.

Här är två läxor från Neil Strauss som jag ändå gillar:

"The two biggest clichés in dating advice are:

1. Just be yourself
- should be: Be your best self.

2. Be Confident
- This is impossible without succes, so you have to learn how to have succes."

Jag höll på att dra till med slutklämmen "Allah Akhbar!" Men det hade ju förvrängt min faktiska ambivalens inför ämnet. Om jag nu måste dunka ner en fet avslutande oneliner, varför inte den här:

Intelligent, she should teach, and if so: I would be a nerd like screech.

Veckans recension

Är på Dumpad (eng Forgetting Sarah Marshall). Texten finns här.
Blev schysst tycker jag.

Barnens föräldrar har fått nog.

MABD lägger ner.

Tråkigt. Med tanke på att de gjort... jävligt bra musik.
Men det här verkar mest betyda början på en hel del nytt. Så chill.

I'm so getting a RAP-tattoo

Vad är grejen med "Kenneth" från 30 rock? Först låter han sig själv bli ironisk assecoar till Mariah Careys video "Touch my body". Och nu repriserar han sin fundamentalt kristna kårgosseroll i Forgetting Sarah Marshall (Dumpad på svenska) som har premiär fredag. Hans roll iForgetting är dock sämre och egentligen ganska obegriplig. Först känner han med sin helgjutna magväska skam över att ligga med frugan på smekmånaden. Men börjar så småningom (eller ganska plötsligt) njuta av det. Och där någonstans ska man skratta.
Frågan är vad "Kenneth" ska göra efter 30 rock? Ta en kurs i dockteater på 5 p vid Luleå tekniska universitet kanske?

Filmen är som de flesta komedier nu för tiden proddad av Judd Apatow vars nedlåtande skildringar av hiphop analyseras skarpsinnigt här.

/Via Donnie Donut

Rättvisemärkt ultravåld

Jag gillar den.


Story.

Paris är fucked ändå.
Fast Göteborg är ännu mer segregerat. Och frågan är ju varför inte vi har mer våld i stan? Gäng som kommer in och härjar.
Jag utgår ifrån att folket ute i Angered och Hammarkullen hatar innerstan i Lilla London lika mycket som kidsen i Parisförorterna gör? De har ju all anledning att göra det också. Så var är våldet? enligt all logik har vi förtjänat det.



Jag kände, av en helt orelaterad anledning, för det här klippet också. Från en svinigt bra film. Kanske den hetaste filmen om neo-sex (vad gillar ni den va?). Right there bredvid Sex lögner och videoband.
James Spader var killen på 90-talet.

Fuckin adolescent konstsim

Franska Naissance des pieuvres (Eng titel Water Lilies) är ett stycke ungdomsfilm ni bör kolla in. Tre unga tjejer med problem, och befriande nog är inte de problemen män. Eller, inte så mycket i alla fall. Jag kommer och tänka på Fucking Åmål i liknelse, som ju också handlade om unga kvinnors utforskande av homosexualitet genom utanförskap.
Fucking Å presenterade dock homosexualiteten som den enda utvägen för Elin och Agnes. Vad skulle de annars gjort egentligen? Killarna tillgängliga i den filmen ju var idioter på gränsen till efterblivna (minns: "höhö min mobil är mindre än din").
Och jag vet inte, det budskapet är väl lite som börja äta kexchoklad bara för att konsum sålt slut snickers för dagen? Såvida man inte gillar kexchoklad bättre förstås, då är det ju helt okej. Men gillar man det bara för att man ogillar att vara utan vettig snickers? Då kanske man bör shoppa någon annanstans.

Céline Sciamma som skrivit och regisserat Water Lilies, har inte riktigt samma radikala agenda som Lukas Moodyson.
Filmen handlar om en konstsimmande populärblondin, hennes späda beundrarinna samt en textbook tjockis (komplett med tårar efter misslyckad tonårsfest). Populärblondinen Floriane älskar mäns uppmärksamhet även om hon clearly är bi-curious på beundrarinnan Marie. Knepig situation. Särskilt när tjockisenAnne sliter och drar i Marie med sina egna (hetero)kärleksproblem. Marie försöker vara Floriane till lags som länge märkt vad som pågått men nöjt sig med att reta Marie som hon gör med alla män hon träffar. Det är inte för att hon är elak, utan mest för att hon som de flesta 15-åringar inte vet vad hon vill. Hynek skriver mer om filmen här.

Inget lyckligt "det här är min tjej, nu ska vi gå och knulla"-slut blir det heller. Homosexualiteten "vinner" varken över vänskap eller heterosexualitet. Och det är för att Céline Sciamma inte heller skildrar det som en tävling.

Joelbitar

Här:




Joel Alme är färskast av de Göteborgska romantiker som det senaste året varit synonyma med melodiös kvalitativ pop. Jonas Game och The Honeydrips för att nämna de relaterade. Alla ligger de alltså på Sincerely Yours, Henning Fürst och Erik Berglund i The Tough Alliance egna skivbolag.
23 april släppte Joel Alme sin platta Master of Ceremonies, producerad av Björn Olsson och Mattias Glavå som tidigare arbetat med artister som Håkan Hellström, Broder Daniel, Anna Järvinen och Mattias Alkberg BD.
Alme som även spelar bas i post-Bad Cash Quartetbandet Hästpojken. Jag träffar honom lite småberusad, en eftermiddag innan en spelning på jazzhuset i Göteborg.

Da fuck? Varför tog det så lång tid (3 år) att färdigställa albumet?

- Det fanns inga deadlines. Det var mer grilla och käka enorma beanaisesåsmängder. Vara ute med båten (I Orus utan för Kungälv). Jag har lagt väldigt mycket energi på att bara ha sköna dagar.
Sen tror jag att Björn tröttnade på mig ganska mycket också. Vi sporrade varandra till någon slags lättja. Vi skulle göra en platta men visste inte hur vi skulle färdigställa den. Det var därför jag började spela in med Mattias (Glavå). Jag visste att han jobbade mer som en tysk armé.

Du har ju blivit ganska omskriven på kort tid. Vad tror du all ros beror på?

- Det jag kan tänka mig att folk gillar, nu när de väl har hört det, är att det är ganska genrelöst. Det är ingen electronica eller post-rock. Jag hade lika gärna kunnat vara 65 år och ha släppt en bluesplatta.
Det är väl kul att folk byggt upp mig, jag hade aldrig varit intressant om inte den här elden hade startat. Men det är inte jag som har tuttat på den.

En del av intervjuerna har handlat om din ”brist på utanförskap”?

- Jag har aldrig varit mobbad eller känt mig lockad att använda konstiga kläder, ha andra åsikter, vara politiskt involverad. Jag har alltid varit en vanlig hockeykille.

Betyder det att du aldrig blivit arg? På rådande hegemoni eller vad man ska säga?

- Det klart att jag varit så. Fast mer åt andra hållet. Under Eu-demonstrationerna hejade jag nästan mer på polisen. Jag gick på en skola som heter Shillerska och det var så kvasiintellektuellt där att jag liksom tröttnade. Jag började heja på makthavarna i samhället istället, som protest. Även om det är fel att göra det, för att jag inte orkade vara så politiskt korrekt hela tiden.

Dina texter är ofta romantiska, men inte självbiografiska. Har du något skötebarn bland dina låtar?

- When the moon shakes, den handlar om min kusin som dog. Det är väl nästan det enda självbiografiska. Annars har jag haft väldigt svårt att skriva om saker som hänt i mitt liv. Inte för att jag haft det så jävla jobbigt utan mer för att man är van att förtränga saker. Det går inte att hitta någon poesi i saker som gjort en illa.

- Eller folk ska ändå tycka att det är svårt att få tag i en liksom. Sincerely Yours är också så, med deras baseballträn. Det där coola sättet.
Jag är ju inte riktigt sån, men jag tror att de kan gilla den här buffliga attityden.

Hur är du bufflig?

- Jag har brytt mig så himla mycket om vad andra tycker i hela mitt liv. Men nu gör jag inte det längre och då är det som att ta lite revansch. Nu när livet är ganska bra har jag råd att vara bufflig. Jag orkar inte bry mig om vad andra tycker längre.

Det måste kännas skönt?

- Det är skönt, ja. Men det behöver inte betyda att man sårar andra för det. Jag har alltid varit ganska blyg med min egen komposition av livet innan.

Hur är det att plötsligt göra en massa intervjuer?

- När jag kommer hem på kvällen är jag helt tom. Det känns som att någon tagit nåt från mig. Många saker jag säger snackar jag inte ens med mina kompisar om.
- Jag skäms nästan ibland över att jag lagt så mycket tid på en skiva. Allt det här som står i tidningen är ju bara skitsnack, allt det här förhöjande av en person bara för att han släppt en skiva? Så det är märkvärdigt? Det är ju bara skit.
Du märker hur positiv jag är?

Ja men det är väl värt…

- Det är värt det sen ja, men just nu är det inte värt det. Det finns ju så mycket mer än musiken. Varför ska jag hålla på med musik om allt annat är skit? Från början håller alla på med musik för att hitta nånting med sig själv.
Jag har hellre en familj med någon jag älskar än håller på med musik.

Är du inte stolt över skivan då?

- Jo jag är jättestolt. Men den betyder ju egentligen ingenting. Vad betyder det när du sitter där själv?

- Folk ser upp till de som håller på med musik. Vissa artister, typ Moneybrother eller Thomas Ledin som hjälteförklarar sig själva.
Jag är inte så. Jag har tyckt att jag varit helt värdelös som människa under tiden. Och folk ser upp till det på nåt konstigt jävla sätt.

Wegrokulturellt kapital

Ibland ar det svart att inte exotisera.
Eller kanske inte sa. Men att tycka att andra kulturer ar coolare an ens egen. Det ar latt ibland.

Igar brakade jag och min resekamrat Gordon om vad vi skulle gora. Jag ville aka till Brooklyn och kolla in lite Spike Lee locations. Men han ville till mothafuckin Gugenheim. Vi komprimissade och kollade in Harlem istallet. Idag blev Gordon (mysteriskt nog) forskyld. Mitt i varmeboljan.
Sa jag akte till Da Brooklyn Zoo helt ensam. Detta trots att jag igar ordagrant sagt "men halla, jag kan ju inte aka ensam till Brooklyn, jag kommer ju bli skjuten!". Vilket jag baserade till 100 % pa fordomar.

Jag vet inte om jag hittade nagra rester fran Spike Lee jointar. Ni vet Clockers, Do the right thing eller mojligen Summer of Sam. Fast miljoerna kandes ganska bekanta.

Nar jag kom fram till Bedford/stuy och spatserande omkring ett tag borjade jag kanske for forsta gangen haja hur det kanns att minoritet. Jag har forvisso kant mig underlagsen, pa bade en och tre varianter och inte minst i kvinnligt sallskap. Men att vara enda vita killen inom synhall, det ar nytt. Det hade jag inte upplevt tidigare. Fan, jag trodde att jag inte var rasist, men det freakade me out till en borjan. Och ar det sa javla konstigt da? Med tanke pa alla gangstafilmer jag sett vars kulisser nu spelades upp live for mig? Jag inbillade mig till en borjan att jag blev uttittad.
Till och med nagra trapphangande kids kaftslang med varandra lat i mina oron som "Yeah das right, u better keep walking...".
En arg frisor forvarrande min nystartade relation med stadsdelen genom att bete sig...surt och argt.

Men skam pa den post-kolonialiststudent som ger efter for sitt arv av white guilt!
Jag hittade namligen en liten skivaffar dar jag gjorde den ultimata wiggersaken av alla: Fragade butiksinnehavaren efter nya mixtapes. Sen kopte jag till och med ett.
"Yeah, I think I'll gamble with this one" Sade jag och pekade pa mitt val till Gubben bakom disken.
"Aint no gamble... mummel.. mummel"
Jag namnde Lil Wayne till gubben men han verkade inte gilla ny hiphop eller RnB nagot vidare.
"The beats are good, but the lyrics... I don't like them" Sade han med en formodad livstid av musiklyssnande i bakhuvudet.
Jag promenerade lite till och insag att folk inte alls var hotfulla, och att de inte tittade pa mig. De flesta verkade skita i mig precis lika mycket som vanligt. Detta hindrade forstas inte fran att jag tyckte det var jaaavligt coolt att fyra snubbar dansade i ett gathorn till Jeezy fran en bilstereo.
Sa i mitt karleksrus utspatt av referensexotism maxade jag mitt wegerkulturella kapital och kopte en I LOVE BK T-shirt (BK som i Brooklyn, inte Burger King) innan jag akte hem till Manhattan.
Val tillbaka i den vita tryggheten kopte jag en cripsliknande scarf i 99c store. Den tanker jag bara ha pa mig i Sverige.

Let's hug it out!

Jag marker att den har bloggen forvandlats till nan slags okritisk resedagbok komplett med exotiserande over korkade amerikanare. Och sa javla nar&fjarran-roligt ska vi val anda inte ha det?
New York kickar och folk som bor har och javligt coola. Men seriost, provisionen som tillampas overallt i handeln forvandlar fan halva befolkningen till feta dicks. Folks som nagon gang drivit en brinnande diskussion for "entreprenorskap" kan ju fundera over hur roligt det ar att hanga exklusivt med installsamma saljare/slavar hela dagarna?
Det ar jobbigt nar den mexikanske killen pa bagelstallet ler med munnen men verkar ha graten i halsen over sin pissiga lon och totala brist pa sjalvrespekt.
Det ar irriterande nar en snubbe i HBO-butiken forsoker skulda mig for att jag inte koper nagot:

- Don't you like HBO sir?
- Of course. I love it, I've downloaded all the... (ar vad jag ville saga, men hejdade mig efter karleksforklaringen).

Var jag pa Starbucks idag och kopte kaffe. Tjejen i kassan var skitrolig. Nar jag hade betalat mitt kaffe slog hon ut med armarna och bara
- okay, come on.
Och jag bara stirrade som ett fragetecken. Hon syftade dock pa min troja med det dar kanda Ari Gouldcitatet fran Entourage.
- Your shirt says "let's hug it out" so Let's hug it out.
Och det gjorde vi. Och sen borjade hon snacka om att jag kanske fatt trojan pa nagot konstigt camp (Gordon spekulerar att hon syftade pa ett sk "pray the gay away"-camp).
Det var val dagens hojdpunkt. Men mitt i allt det dar roliga glomde jag dricksa. Fuck ocksa. Men hon klarar sig val? Hon fick ju en kram.

Dans

Det ar fint att dansa. Sent pa kvallen for ett par dagar sedan sag vi en tjej som var uttrakad av sitt jobb pa radioshack och stallde sig och dansade inne i butiken. Skitcool sag hon ut.
Alla gar omkring och rappar i sina ipods, men en brud som klev av tunnelbanan borjade trumma sig sjalv pa benen ocksa. Liksom yes det har ar bra, det gillar jag. Yeah.. Sen borjade hon spontandansa mitt pa plattformen. Fint var det.

Sag Museum of Sex igar ocksa. Det var val inte sa mycket jag "inte sett forut" men likval ganska intressant. Speciellt de knullande robotarna.

Ambassador

Dick: What are you looking for man?
Jag: I like...
Dick: In percent man, what are you looking for!?
Jag: Uuhm...
Dick: You want music or do you wanna get laid?
Jag: I'm sort of.... 50/50?
Dick: Allright, allright man. 50/50 OK, OK...!
Jag: Okay let's...
Dick: Let's be honest, you're looking for some pussy, right? HAHAHAHA!
jag: Ehh, alright?
Dick: You should go over to the bar cheap shots. There are always out-of-town girls there drinking. Hey, these guys wants to go to a bar with a lot of inexperienced girls from out of town. Isn't cheap shots great for that?
Bartender: Yeah I see underaged girls there all the time!
Dick: YEAH! that's perfect, that awesome.
Gordon: What's this about underaged girls?
Jag: you're a salesman right?
Dick: Yeah. I'm selling New York to you!
Jag: Ambassadour right?
Dick: Yeah. I'm vice preseident Dick Cheney! Yeah! That's awesome man! It's perfect!

Iron Man

Igar var vi pa the AMC har i New York. En stor, fet och fladig biograf pa 66:e gatan (haha visst hatar man nar folk skriver vagbeskrivningar till gator man inte har en javla aning om existerar).

Vi sag Iron Man.

Amerikanarna ar ratt roliga pa bio. Under previewsen var det applader och jubelrop efter varje trailer kort klart. Nagon brolade ut ett ironiskt "AWERSOME!" efter trailern till Hamlet 2. Nar filmen borjade utbrot visst rabalder.

- Blablabla
- Shut the fuck up!
- Fuck you, you fucking cocksucker!
Alla i salongen: UUUUUUH-OOOH!
- Bitch, I'll see you afterwards!
Kille bredvid mig: Partypooper!
I ovrigt skrek alla valdigt mycket, men pa precis ratt stallen. I Sverige skrattar ju folk aalltid pa helt fel stallen
Nar eftertexterna rullade hordes ett skrik igen.
- Nobody fucking leave!
Men det gjorde jag.

Och filmen da? Den sog. Forstas.

Aidsburger in paradise

N.Y. ar naturligtvis fantastiskt och allt det dar. Idag besokte jag Museum of modern art. Det var bra dar.
Igar blev jag och min reskamrat Nils antastade i en bar av en koreansk kvinna som bestamt skulle debattera maktforhallanden i sex med oss.
Hon lutade sig mot bada vara axlar och bara:

- Women wants to be fucked, hard and from behind.

hennes tes var att i sangen sa ska man vara man (starka) och kvinnor kvinnor (svaga). Jag forsokte lira upp lite genus, men det var ju inte sa hett. Nils fick fler uppmanande blickar nar han sade att "Thinking about that stuff makes my head hurt.".


En mindre kul grej som hant:

Igar kom en hemlos kvinna fram till oss. Hon var ganska overviktig och bar under sin jacka en t-shirt med trycket "ARMY".
Hon hade Aids, sade hon, och bad oss om lite kristen barmhartighet. Narmare bestamt bad hon oss "Could you please go across the street and but me some Mcdonalds?". Jag gav henne 10 dollar och hon blev sa glad och tacksam att hon forsokte krama om mig. Efterat kande jag mig som en ganska vidrig manniska. Jag hade i princip resonerat sahar: "Hmm ett problem, let's throw some money on it and make it go away".
Ah andra sidan led nog inte kvinnan av det.