Favorit i repris

- Om du skulle sammanfatta ditt kärleksliv med en filmtitel, vilken skulle du välja?
- The Departed.

Gråtfest. Ah, men det är lite på.

Igår var det gråtfest maraton. Det är fan helt perfekt att lägga upp smärtan på en söndag i symbios med all ångest. Jag började dagen med att kolla kortfilmssamlingen Paris Je T’aime. Den var riktigt fin. I Tom Tykwers film blir Natalie Portman kär i en blind kille, och de är båda så fina men ändå så verkar det som om relationen håller på att dö. En skvätt gråt.
Roligt var också att Gus van Sant ALLTID gör filmer med gaytema. Inte lesbiskt heller, det är guy on guy som gäller för old Gus, iofs så minns jag inget gaytema i Last days, hm... I hans inslag här spelar killen från uselfilmen Hannibal Rising en grymt het dude som stöter på en annan snubbe på franska, kruxet är väl att den andre bara förstår engelska.

Lite senare kollade jag A guide to recognizing your saints. En grymt bra historia om en snubbe som växer upp i New York under våldsamma former. Och sedan kommer tillbaka hem för att hälsa på sina gamla vänner och sin sjuka pappa. Det är lite Warriors blandat med Larry Clarks Kids och en nypa Garden State/Elizabethtown (väääldigt liten nypa) men den är mest av allt sin egen film. En brutal film.
Med våld från rivaliserande gäng, våld hemma och psykiskt våld bland polarna. Dialogen förs på ett närmast dokumentärt sätt, folk pratar och skriker i munnen på varandra, men man hänger ändå med utan problem, det är smart fixat. När Robert Downey Jr kommer tillbaka och ska ta hand om sin farsa så får han ett fuck you i princip. Senare sitter han och pratar med sin mamma och hon berättar hur mycket pappan älskar sin son. Gråta gråta gråta. Dessutom har den ett sjukt nice soundtrack. Kiss - New York groove i eftertexterna är fucking galet skön.


Sist ut var Freedom Writers. Den hade allt. Sann historia om en väldigt motiverad lärare som ger sig fan på att hon ska få en klass med ghettoungar att glömma sina olikheter och bara bli vänner och vilja lära sig och allt det där. Allt finns här, Montagen som visar hur en klass som från början aldrig räckte upp handen förändras till en där alla gör det, shiiit en snubbe räcker till och med upp båda sina händer. Det finns smäktande tal om att symboliskt ”utbringa en skål för förändring”. Följt av en scen där en fet kille läser ut sin dagbok om hur han bor i skiten och håller på att bli hemlös men att ”den här klassen fyller honom med hopp”.
När den gamla kvinnan som gömde Anne Frank från nazisterna kommer och föreläser på skolan och en av hoodsen ställer sig upp och säger ”I never had a hero before, but you are my hero” och hon svarar ”No, you are the heroes, your faces are burned in my heart”, ja då har jag kapitulerat för länge sen. Man skulle ju lätt kunna tro att det här är någon Farliga Sinnen/187 eller den där skolfilmen där alla blir ihjälskjutna i slutet med Laurens Fishburne, Livets hårda skola. Det är den väl till viss del också, men Lärarinnan spelad av Hilary Swank är ingen ex-militär som vinner kidsen respekt genom att visa karate i klassrummet. Hon är faktiskt utstuderat löjlig och säger saker som ”My badness” och uttalar Part-ey helt åt helvete. Hon är riktigt tantig och töntig, men hon måste ändå stå upp mot en surkärring i lärarrummet som uppenbarligen föraktar sina elever. Och vägrar ens ge dem böcker för att ”de ritar ju bara i dem”. Kanske känns hon inte som en särskilt trovärdig karaktär alla gånger, men hey det behövs alltid en skurk.

The Call

Fick på fredagskvällen ett samtal av ett gäng väldigt fulla vänner uppe i Luleå som ödmjukt gav mig lite konstruktiv kritik. Killarna hade på högtalartelefon så det blev kanske lite grötigt på sina ställen, men här är några ungefärliga citat.

- Haha fan vad skön din bokrecension vad! Så jävla hyftad.
- Så jävla dålig.
-Du kan ju inte säga att "Jag gillar inte det här men nån annan kanske gör det", du ska ge din åsikt och sen ska det vara bra med det.
- Du ska ju föreställa en opartisk jävel!
- haha! Ja men jag gillade din halvkrönika om South park fan.
- jaa...
- HEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ Kristoffer!!!!!!!!!!!
- Den var bra, men rätt oaktuell, manbearpig är ju gammalt.

Edit: Lite senare på kvällen ringde en väldigt gammal vän från Luleå upp mig eftersom han sökte efter ett telefonnummer:

Jag: Heej, shit vad länge sen det var jag pratade med dig, hur är läget?
G: Ja, bla bla bla...
G: Du är fan lägre än human garbage för mig.
Jag: Men... varför säger du så?
G: Nae men det var bara ett skämt, jag önskar dig all lycka.


jaha, HA-HA ! skitkul...
Don't drink and dial boys.

City, nytt nummer.

För att läsa min krönika om South Parks roligaste scener och mina recensioner på Little miss sunshine, Jackass 2 och Weeds säsong 1 klickar du här.

Och här finns min recension av Kerstin Ekmans bok "Herrarna i skogen". Det här är min ANDRA bokrecension, så den som vill kritisera en kritiker kanske kan vänta tills jag fått lite rutin?

Teenage mutant Ninja CRACKHEADS.

Nee jag bara skojar lite, klart att det är Turtles det handlar om.
Idag, Ungefär hundra år för sent, har den nya TMNT premiär uppe i Luleå. Min recension finns i dagens papperstidning, men för någon orsak inte på nätet. Så here it is:

TMNT (Eng tal, betyget blir förmodligen ett snäpp lägre med svenskt)

Betyg: 3/5
I rollerna: Chris Evans, Sarah Michelle Gellar, Kevin Smith
Regi: Kevin Monroe
Speltid: 1 tim 27 min
Åldersgräns: 7 år.

Jag minns dem väl, Teenage mutant ninja turtles, när jag var liten var de gudar (och leksaker). Ett gäng tonåringar som muterats till sköldpaddor efter någon elak skurks vårdslösa utsläpp av kemisk sörja. Freakspaddorna slogs i den tecknade serien mot en levande hjärna som hette Krang och och hans undersåtar. Krang bodde för övrigt på planeten Dimension X vilket i efterhand kan kännas lite skumt. I spelfilmerna fick bland andra barnskådisen Corey Feldman slänga på sig en illasittande sköldpaddspyjamas och slåss jämte en medborgarkämpe med hockeymask kallad Casey Jones.
I den här nya, helt animerade actionstänkaren är slemklumpen Krang och High chaparallobjektet Feldman borta, men Casey är kvar. Och nu måste turtlarna slåss mot den obligatoriska ”fotklanen” av ninjas samt stenrobotar ur en gammal legend och förhistoriska monster från en annan dimension, typ. Det är ju inte helt livsviktiga detaljer när det kommer till kritan.
Karaktärerna är dock sig lika. Raphael är fortfarande ”cool but rude”, som det sjöngs i vinjetten på min tid och Michelangelo spelar fortfarande rollen som klassens clown. Men det är kanske på sin plats att berätta att väldigt lite energi har slösats på karaktärsutveckling, något som den första spelfilmen faktiskt var hyfsad på. I TMNT får vi bara en snabb presentation av alla. ”Kolla, här är snubbarna, ni minns dem va? Bra då kör vi”.
Det här är en film för målgruppen äldre barn som vill ha lite mer fart och fläkt, som inte nöjer sig med animerade filmer om gosiga djur som pingvinerna i Happy Feet. Här finns inget budskap, bara rå och snabb action. Jag välkomnar det, jag är trött på att barns intellekt ständigt underskattas och att de alltid ska lära sig vara snälla med varandra. Det vet barnen förhoppningsvis redan om, att ljuga är fult och att vara dum är dåligt. Så ge kidsen en paus från alla moraliska pekpinnar. Det är väl klart att de ska få njuta av animerade sköldpaddor som åker skateboard, käkar pizza och kickar ass.

Eeeh?

Pressmeddelande:
"OBS!
Enl önskemål fr Sony Pictures pressvisades Spiderman endast i Stockholm"

WTF!? varför det?

Kommer du ihåg när... (joelbitarmelodi)

I senaste episoden av världens bästa serie från HBO, Sopranos (s06e15, nr 80 i den totala räkningen)slog Tony huvudet på spiken.
Låt mig börja från början. Det visar sig att Tonys första mord någonsin har blivit nuheter ¨för snuten. FBI gräver under nåt gammalt hus i hopp om att hitta skellettbitar, de har dock ingen aning om vem som varit iblandnad i mordet. Men Tony och Paulie (som var med som coach när det hände för alla år sedan), flyr Jersey för att ligga lågt ett tag. Kruxet är att Paulie är en notorisk historieberättare och babblar om det mesta till alla omkring sig. Ibland ligger snacket lite för nära otrevliga historier om "a bunch of gangsta shit" så att säga. På en finmiddag med ett gäng horor i 20-årsåldern (30 års åldersskillnad minst, det blir en ganska äcklig scen tack vare detta) så går Paulie ett snäpp över gränsen och berättar en massa "remember when..." historier. Tony blir förbannad.
- Something wrong Tone, you're being kinda quiet?
- No nothing's wrong, it's just that "remember when" is the lowest form of conversation.
Säger Tony, ställer sig upp, tar sin Lilja-4-ever i handen och lämnar bordet.

Lägsta formen... abso-fucking-lutely.
Detta fick mig att inse ytterligare ett fel med den annars rätt roliga serien Entourage som nu är inne på sin andra halva av tredje säsongen.
Ett återkommande skämt som kanske var kul första gången, men som inte är roligt längre är just precis "remember when".
Exempel:
- We said to meet at coffee bean Ari
- No we said Starbucks Eric. I distictly remember because I fucked the countergirl here.
okej, so far so good.
- Johnny Drama: So what, I got paid. plus I got a blowjob from the makeupgirl.

samma skämt två gånger är att pusha lite.

Vince: Plus you guys don't need to spend a lot of money for my birthday, remember ninth grade when you surprised me a friendlys? That was awesome.
Drama: Yeah it was, plus I got jerked off by the girl who made the fribbles.

Move on with Laughter, please?


Dagens lilla chat:
nils wallin: det är prison break på tv, hur jävla långt har dom tänkt ta den här serien?
Kristoffer: Tills hela världen är ett fängelse (som i Judge dredd) och de måste bryta sig ut från jorden genom att tatuera konstruktionsritningar till ett rymdskepp över allas kroppar.
nils wallin: säsong 79
Kristoffer: mm och fortfarande en fistad cliffhanger i varje avsnitt, med betoning på "fistad"
nils wallin: okej, dom är tydligen i mexiko, när är skiten över!??!
Kristoffer: de ska ju först resa jorden runt, sen universum, och universum är oändligt.
nils wallin: i en tävling på 80 dagar, första som hinner runt, få tatueringsborttagning för 200 000 dollar, "no! you ALMOST got away..." *cliffhanger*

Lite senare:

nils wallin: haha dina chattinlägg är så genomskinliga, du vill verkliga berätta för oss hur rolig du är, fast iofs....det är ju meningen med hela din blogg.
Kristoffer: Ja det är väl klart, bloggen har två syften: att underhålla, och att hypa mig själv
Kristoffer: och även att utveckla min skrivförmåga, så tre grejer.
nils wallin: vafan!!!! nu är dom fria män i USA, men är jagade för mord i maxiko!!!

Daniel Collert försöker med Gangster

Daniel Collert. Prinsessan Viktorias ex har producerat sin tredje film utan stöd från SFI, tack vare sitt bolag IPC. De två första var bajsvärdelösa men vinstbringande Rånarna och Mads-Mikkelsen-pratar-svenska - Exit, som jag tyvärr inte sett. Men den sistnämnda har vad jag förstått inte blivit så väl mottagen, varken av publik eller kritiker.

Idag såg jag den tredje filmen,skriven och regisserad av Steve Aalam, Gangster.

Filmen är skit. Den är crap, sopor, skräp. MEN, den är väldigt rolig att titta på.
Allt utspelar sig i Sthlms undre värld där Micke Persbrandt spelar gangsterboss hyfsat övertygande. Men det är inte helt lätt att hålla allvaret i en film där en småkriminell får öknamnet "Råttan". Jag menar Come ON, varför inte döpa honom till Vesslan om ni nu så gärna vill göra komedi? Kjell Bergquist spelar en polis som hela tiden trycker sin tunga mot insidan av underläppen, det ser jävligt idiotiskt ut. Filmens handling är rätt invecklad och dum så jag tänker inte göra mig besvär att förklara den.
Däremot så är själva känslan densamma som när en dagstidssåpa fått hålla på för länge. Ett litet svartsjukedrama räcker inte. ALLA grepp ska provas. Otrohetsdrama, gangsta-shotouts, på rymmen och Jagad-intrig, Heat "homage" eller snarare stöld.

Oftast är replikskiftena väldigt korta, så att skådisarna slipper jobba så mycket. Roligt är när typiska actionfilmuttryck på engelska försvenskas i direktöversättningar som "Är du okej?" eller "Anklaga inte dig själv" Vem fan säger så!? INGEN that's who. Toppa allt detta med löjligt tydliga produktplaceringar (Alla gangsters spelar poker, till och med på sommarhusets uteterass) och du har en ungefärlig bild av Gangster framför dig.


Bara titeln är ju patetisk, döpa en film till "Gangster", vafan är det? Jo det bevisar ungefär ambitionsnivån på manuset.
- Hey vi gör en gangsterfilm!
- Vad ska den handla om då?
- öööh.. Men typ.. Micke Persbrandt, han är ju gangsta.
- Jaaaa, fett!

Och jo förresten, undertiteln lyder "Kärlek och hämnd".


Yeah...

Bon - The sex issue.

Snabb fråga innan jag går till topic: magasinet Bon har ju helt klart snott idén om att göra ett nummer helt och håller refererat till ett visst ämne, i det här fallet sex. Nöjesguiden är en annan tidning som gjort ett sexnummer, ett matnummer och så vidare. Men vem var först? Jag vill Inbilla mig att Vice var pionjärer men jag kanske har fel?

Nåja. Late as usual har jag äntligen läst de omdiskuterade (och ombloggade) samtal om sex som förs i små mysgrupper med kändisar och med författaren Sigge Eklund som lek hrhm, förlåt "förhörs"ledare.
Ämnen som behandlas är:
Onanifantasier om Våldtäkter, våldssex med redskap, önskan om att bli ett förnedrat offer. manlig makt och dominans inom sex,den ultimata porrfilmen, dirty talk, det visuella i sexet...
Kortfattat så kan man säga att Sigge Eklund har ställt frågor om sex och fått svar. Det är intressant just för att det handlar om sex på ett icke fördömande sätt. Det sägs i ledaren att Bon inte vill hävda att någonting inom sex är "rätt eller fel".

Men Ämnet ensamhet berörs inte det minsta. Vilket är synd då jag kan tycka är en viktig aspekt när man diskuterar sex. Sexets antikrist liksom.

Bon skriver om artikeln i sin ledare: "resultatet är det bästa samtal om sex som publicerats i en svensk tidning". Hmmm jag ville skriva "Njaa...." Men sedan kom jag på att de enda samtal om sex jag läst varit i antingen...
Vecko revyn: "Alla killar tycker att du är ful och äcklig om du inte har rakat muffen".
eller Moore: "Se till att inte pausa så mycket i knullandet, då kan hon torka"
(citat något moddade efter fantasi)
Så Bon har nog rätt. Även om deras text inte erbjuder något nytt, annat än det avslappande tilltalet. Jag menar: det är väl inga news att folk har lite fucked-up sexfantasier. Det finns väl inte många där ute som fantiserar om att ligga missionären med sin flickvän efter några glas rött och let's dance på en fredagkväll. Och de som gör det borde väl vid det här laget dömas som rätt kinky?
Texten lär mig alltså egentligen ingenting nytt (Sigge: "jag har räknat ut att jag har runkat cirka 15000 gånger" men GUD så intressant, please tell me MORE), eller jo förresten. Att tjejer fantiserar om att de är mannen under sexet visste jag inte. Den tråden hade de gärna fått spekulera mer kring. Det är dock svårt att slita sig från texten, sex är som bekant väldigt intressant, även om det mesta i sammanhanget hörts och tänkts förut.

Det roligaste är känslan av alla stora egon. "Vi får knulla! kolla!" (Något som jag tror att Elin Alvemark berörde lite i ovan länkade inlägg).
vispoeten Lasse Lindh är förmodligen den snubbe som gör det svårast för sig att framstå som en vettig person:
Lasse: (till Martin Kellerman) Har du fått knulla mycket?
Martin: Vad menar du?
Lasse: Jag menar... Jag har ju fått knulla. Jag har haft sex med x antal groupies.
Sigge: I Asien?
Lasse: Nej inte i Asien (till Martin) Du måste ju få ha sex med tjejer för att de tycker att din serie är bra?
Martin: (tystnad)
Lasse: Orsaken till att jag frågar är att jag tycker att de bästa one-night-stands jag haft är de som vill lyssna på min musik medan vi har sex. Det har tagit det till en annan nivå.

Ooooh-kay... varför frågade han Kellerman något överhuvudtaget? Det är ju tydligt att han bara ville state-a att "Tjejerna är så kåta på mig att de till och med vill lyssna på min musik när vi knullar". För det är väl inte särskilt troligt att Kellermans fiktiva ragg bara "Kan jag få läsa din serie medan du tar mig bakifrån?". Men okej, nu har Lasse fått berätta det han ville. Men det verkar tyvärr inte vara slut riktigt än...

Martin: Men är det sex då - eller en egokick?
Lasse: Glöm det. Eller du vet väl vad jag menar? Du måste väl ha haft sex med tjejer för att du är känd? Är inte det en förhöjare?
Martin: Det är inte så att det har förhöjt, Det sänker väl snarare.
Lasse: En anan grej jag vill ta upp, och håll med om att det här alltid stämmer: Att en tjej som är bra på att dansa är bra i sängen.
Martin: Det sexigaste som finns är tjejer som dansar fult.
Lasse: Skojar du?

Senare (om könshår):
Lasse: Jag gillar helrakat, för det är mest praktiskt. Vad gäller killen så tycker jag att han ska få göra hur fan han vill. Men det är ju skönare att vara rakad som kille för tjejen kan suga.

ooooKaay.... Killen får göra hur fan han vill, så länge han har det skönt. Men tjejen ska vara helrakad tycker Lasse.

Det roligaste i hela texten är förmodligen slutklämmen när Kellerman dyker upp igen efter lång tystnad:

Lasse: Känner ni någon som kan suga av sig själv?
Sigge: Frågan är hur man skulle hantera den talangen?
Lasse: Jag skulle aldrig mer gå ut.
Sigge: Du skulle ligga hemma och suga på dig själv?
Martin: Och lyssna på din egen musik.

Jag fick en liten härlig vision över hur Lasse når sin lyckligaste stund när han ligger hemma och filmar sig själv precis som snubben i Shortbus med sin egen musik på stereon och lyckas äntligen suga av sig själv. Grattis!
Jag skulle iaf lätt pröjsa good money för dvdn "Lasse Lindh does himself" alt "Blowjob fantasies: Lasse Lindh".

Okej nu går jag ju i Bons fälla när de säger att ingenting är rätt eller fel, ´när jag skojar med Lasses egoism. För det låter ju så vackert att det "inte finns några rätt eller fel". Men varför det förresten? Det finns ju rätt och fel överallt annars, varför skulle det inte finnas i sexet? Man får inte slå någon över käften på stan och man får inte göra det under sex heller. Om nu inte båda två tycker att det är okej vill säga. Den regeln tycker jag gäller både på stan och i sängen.

This is not a photoblog.

Eftersom jag suttit hela kvällen och klottrat ner en lång intervju med housekillarna i The Touch (50 min prat, ord för ord) som jag sedan kortat ner till en tredjedel av sin egentliga storlek. Så känner jag inte att jag orkar skriva något rappt, roligt eller ens lite engagerande. Så därför får bloggen tillfälligt, just detta inlägg bli lite fotoblogg.

Lika som BERRIES

Eller... Lidberg ser väl lite grand ut som en retarded version av Piven.

Fish of silver, talk to me. (home-petting)

Kribbe och Linus "Dr Mengele-experimenterar".
Scenario : En silverfisk placeras på penis med tillbakadragen förhud (ollonet). Fisken simmar på hyn en kort stund innan den plötsligt väljer att krypa in i urinröret varvid patienten får panik. Patienten (Lahti) ställer sig upp, springer runt och vevar sparmiskt med armarna varpå denne skriker "Jag måste kissa! Kissa ut den!". Patientens försöker kissa tills han är röd i ansiktet men försöket att kasta vatten misslyckas fatalt. Patienten inser att paniken har lamslagit hans förmåga att urinera. Patienten funderar en kort stund, han ser nästan lugn ut och tittar in i väggen och kliar sin tredagars-tonårsmustach. Efter ca fem sekunder bryter nästa panikattack ut och han vrålar i total desperation "Jag måste runka ut den!!!!". Patienten sätter sig och onanerar sin oerigerade penis. Snabbare och snabbare tills han behöver hjälp av läkaren själv: "Berätta nåt snuskigt! Så att jag får stånd!".
Dr Mengele (Viita) gör sitt yttersta för att assistera patienten:
"Lärarinnan:
- Nämn några mänskliga organ som vi har två av.
- Ögon, öron, lungor. Svarar barnen.
Kalle svarar:
- Pitten!
- Men, Kalle det har ni pojkar inte två av.
- Jo, min pappa har det, en liten som han pinkar med, och en stor, som han borstar mammas tänder med."

Doktorn hinner knappt tala till punkt innan patienten flämtar till och får utlösning innehållande en silverfisk i famnen.

- Tack så mycket doktorn, du har räddat mitt liv. Sade patienten belåtet.
- Ingen orsak, vid nästa experiment använder vi en sjöjungfru! Smackade doktorn fram.

Sunshine

Oh yes, lita inte på alla haters där ute. Danny Boyle's Sunshine är the shit. Lär recensionen här.

Summer of filth

yeahapp, hörde precis att LCD soundsystem, Queens of the stoneage, Talib Kweli och Dizzie Rascal tänker grisa på sommarens roskildefestival. Tillsammans med Björk och Arcade Fire. Hultsfred känns ju som ett jävla skämt i jämförelse. Wolfmother som Headliners? Har någon hört det där jävla bandet i Sverige? jag känner iaf ingen som vet vilka de är. Ozzy på Hawaii? Tragikomiskt om inte annat. Kanske blir lite som att titta på K-1, noll finess, underhållande freakshow.

Alltså till och med lillfestivalen i Göteborgs slottsskog har skrapat ihop bättre namn.

Way out west heter den:
Architecture in Helsinki
Boredoms
CocoRosie
Eagles of Death Metal
Erykah Badu
Juliette & The Licks
Lady Sovereign
Laleh
Lily Allen
Malajube
Mika
Moneybrother
New Young Pony Club
Primal Scream
Salem al Fakir
Spoon
Säkert!
The Ark
The Besnard Lakes
The Go! Team
The Hellacopters
The Hives
Those Dancing Days
Timo Räisänen

Jag hade kunnat leva utan den lilla gosenallen Laleh, men annars ser det bra ut. Det ryktas ju dessutom om NIN och Morrisey.
Frågan är: Pallar plånkan Roskilde och Way out west.? Eller snarare, Pallar kropp och själ Hultsfred, Roskilde och way out west? Det känns som en evighet sedan jag grisade runt i leran för att slockna i ett vattenskadat tält. Men tja... är det smutsens sommar så får man väl anpassa sig kanske. Jag vet inte hur det ska gå detta.

Pressvisningshumor i Göteborg

Tisdag, pressvisning av filmen Shooter:
Två män pratar med varandra innan filmen:
- Vad hette den här? Var det Shooter?
- japp.
- Jaha det var ju lämpligt med tanke på vad som hände i USA igår. (skolmassakern)

Onsdag, pressvisning av filmen Sunshine:

Filmen börjar.
Ljus gubbröst: Sluta prassla!

En timme in i filmen:
Ny (mörkare) gubbröst: Om du ska äta godis så får du gå ut.

Efter ytterligare en halvtimme:
Ljus gubbröst: Sluta prassla!!
Grabbröst: Sluta tjafsa!
Ljus gubbröst: det här är en PRESSVISNING!
(tystnad)

Triangeln

Just nu är mitt favvolås Triangelstrypningen! den är toppenrolig. Funkar på stora som små. och är förmodligen roligast på de stora eftersom de ibland försöker muskla sig ur den, men den gubben går inte.

Folk som gillar att leka med bollar gör sig icke besvär.

Menlöst inlägg? strangle me.

Frukttoppen

Top-5 frukter:

1. Banan
2. Kiwi
3. päron
4. ananas
5. mango


Hur ser era listor ut?

Entourage, s03 (Andra halvan)

Det smärtar mig att säga det, men första avsnittet efter pausen i säsong 3 (s03e13) var en mindre katastrof.
Till att börja med fanns ingen intrig att bry sig om.
Turtle och Drama ska fixa Vince födelsedagsparty och brottas med att få budgeten att gå ihop. Roligt sidospår: Dramas billboard på sunset är enorm men ingen känner igen honom. Halvkul tycker jag.
Vince och Eric träffar sin nya agent Amanda, en extremt färglös karaktär som jag hoppas försvinner inom en snar framtid. Detta är vad vi får veta om henne: Hon är vacker, hon bråkar med sin fd man om deras tillgångar och hon är väldigt lame när hon försöker ryta till ("Need a ride home? This town's not safe for a bitch").
Hela det första avsnittet stank av pilotepisods-osäkerhet. Precis som i första säsongen underskattades publiken och vi var tvungna att bli utbildade:

(Talandes om en film Vince är sugen på att göra)
- Sam Mendes is doing it.
- Oh great, I love american beauty!

Suck, vi VET vem Sam Mendes är. Men om det nu måste pekas ut vem han är genom att droppa en filmtitel kunde de väl använt något mer aktuellt som Jarhead t ex?
Till och med Jeremy Piven kändes som om han spelade Ari Gould på tomgång. Första avsnittet var som alla de typiska Entourageavsnittens känsla i ett och samma avsnitt. Bara en massa möten, tråkiga (där vi förväntar oss roliga) replikskiften) och nyansfattiga nya karaktärer som har svårt att bära upp killarna. Det är lite svårt att sätta fingret på vad som förstör mest, jag är dock lur på att det är bristen på aktivitet. Att dricka kaffe (Vince och Eric) och Hyra en båt (Drama och Turtle) är inget att bygga 22 minuter komedi kring.

Vilken tur att avsnitt nr 14 blev en så otroligt bra uppryckning. Här är alla i sina rätta element. Vince och Eric försöker styra upp en Parresa som Eric i hemlighet vill slippa så att han får lite kvalitetstid med sin tjej. Med andra ord är Vince i sitt A-game när han ska välja och vraka bland alla sina ragg = Roligt.
Eric måste försiktigt ljuga för både Vince och sin tjej Sloan för att försöka slippa en parresa = Roligt. (särskilt eftersom Eric alltid låter som om han har en klump gröt i halsen)
Turtle och Drama går till en hundpark med hunden Arnold för att ragga brudar. (redan här är ju alla kort rätt) Och tyvärr skadar sig tjejernas hund och Killarna måste sitta med "blueballs" och vänta på akuten för att kanske, kanske få ligga lite senare bara de håller uuut. = Skitkul!
Ari Gould försöker signa en tv-författare som är bög. Så han använder sin homosexuelle assistent Loyd som lockbete. Det visar sig att Tv författaren Jay ("Call me Jay, "Mr Lester" was my alcoholic Father") kräver att Loyd får betalt i natura. Ari måste rädda honom innan det är försent och blir misstagen för att vara homo inne på Jays private gayklubb = Mycket roligt.

Alltså: Ingen nervig pilotavsnittskänsla i avsnitt 14. hoppas det fortsätter i storhetens tecken.

Edit: Konflikt uppstod direkt efter att detta Inlägg postats and went somthing like this:

micke: Du bortser ändå från konceptet som det håller...det är ju lätt att säga "vi minns, vi vet" när man ser det igen... och det är ju lika enkelt att vara enspårig och bortse från andra delar av publik som det riktar sig till.
micke: själv finner jag en viss förtjusning i att få karaktärerna vara "good old" ett avsnitt, så slipper man jobbiga cliffhangers och eventuellt problem...det blir feelgood ett avsnitt. Vilket såklart hbo också gör med flit, för att man ska hitta tillbaka. inte börja för snabbt utan låta alla känna "ooh såhär var entourage, måste ha mer"
Kristoffer: Fast egentligen ser jag inte hur det första avsnittet tilltalar en oinvigd publik mer än det andra?

micke: Det presenterar nya karaktärer bra, det bygger långsamt upp en linje som säsongen ska gå på och framförallt så lär man känna relationerna, vilket inte skedde i andra avsnittet.
Kristoffer: Programmet måste ju utvecklas och inte stå och stampa i gamla hjulspår, då blir det ju bara trist även för nya tittare, den känslan av "redan använd" lyser igenom. Första avsnittet i säsong 02 var väl mycket bättre som jag minns det...

micke: men det kommer ju alltid igång, så här är ju varje säsongspremiär.
Kristoffer:
Jo det kommer igång och det är ju hela poängen med blogginlägget
Kristoffer: Vad handlade förra säsonmgspremiären om?
micke: aquamom typ
Kristoffer: Ah just det, men det var ju ett bra avsnitt också, waaay bättre än det här
micke: nä. för du flamar uppenbar plot. och det tycker jag gör dig nyanslös.
Kristoffer: Flamar?
Kristoffer: "Nyanslös" är bara nåt uttryck som inte har med diskusen att göra, som att säga att någon är pretto för att de använder svåra ord. Om inte så vill jag att du motiverar det hela bättre. Jag efterlyser alltså en tydlig handling i avsnittet och inte bara en presentation av karaktärerna vi redan känner (väl). detta är ett nyanlöst argument why?
micke: Men det är ju fullt meningen att kringgå en tydlig handling. VI känner dem väl, men avsnittet var inte bara gjort för OSS. vilket jag inte känner man kan utgå ifrån viden säsongspremiär
Kristoffer: jaja men då har vi bara olika uppfattning där. Jag tycker nämligen att man kan sluta flörta med en de som inte sett serien, den är trots allt så pass stor att det inte behövs.

Peace Mike!

DN kulturdebatt

DNs debatt om kommersialismen är grymt intressant. Och finns t ex att läsa här.

Följande stycke är så välskrivet att det skrämmer mig. Ger mig känslan att det snart är dags för alla män att inse sin position, dock när det redan är försent och skrika "We didn't listen!"

"Det manliga livsstilsmagasinet Cafés omslag pryds i april av Sveriges fem just nu mest hajpade affärskvinnor. De är mediernas modeorakel och de poserar nådigt i rollen som medelmannens drömkvinnor. Deras affärsidé? Att ge kvinnorna vad de vill ha: väskor, kläder, paparazzibilder av kändiskvinnor. Varandra.

Det är en ganska tydlig bild av hur mannen numera får nöja sig med skenet av kvinnans åtrå i stället för att vara dess fokus. Han blir en verklig voyeurist. För upplägget är inte som i porrfilmerna, där mannen betraktar två kvinnor som låtsas ha sex med varandra, för hans skull, och så cashar producenten in. I jämförelsevis unga kvinnotidningar som Mama och Family Living är mannen osentimentalt bortrationaliserad. Förekommer han är det som en accessoar bland andra livsstilsmarkörer." skriver Karin Eder-Ekman, Chefredaktör, tidskriften Bang.

Rear Window

Fest igår igen. Mycket trevligt kan tilläggas. Innan vi åkte till klubbland hängde vi (Jag och Linus) hos en kille vid namn Linus. Vi lyssnade på en hel del Queen. När vi stod och rökte på balkongen klädde en kvinna av sig i ett fönster tvärs över gården. Vi blev alla lika uppspelta som småpojkar när det hände. "Var tog hon vägen nu!?". Efter närmare analys kom vi fram till att "varje man har en Stalker inom sig", även om den inte kommer ut så ofta.


Vi lyssnar på mer Queen och dricker mer öl. Fat Bottomed girl, you make the rocking world go round! Don't stop me now!

Vi åker in till järntorget och Pustervik där Linus Å köper en jävla massa Fishermansfriend shots med målet att bli jättefull. Konstigt nog funkar det inte alls. Killen är lika skärpt som vanligt. irriterande roligt. Vi träffar Linus jobbarkompis Ida och hennes vän Sara. Dansar till snuskig house och pratar om guldtights och new rave, wow vad hippt! Jag och Linus fastnar i nån slags ofrivillig raggningkapplöpning med var sin tjej. Mer än så förtäljer jag inte.

När Pustervik tänt sina lampor går vi alla ut och hänger ett slag utanför. En mycket överviktig tjej kommer och tafsar på oss och skriker texten till Broder daniels "Luke Skywalker". "I went to a dance and didn't make any friends", No shit? Kanske för att du är ful och odrägligt packad och inte fattar själv hur jobbig du är?
Jag och Linus åker så småningom hem och "snackar brudar" innan vi somnar till några avsnitt south park.

Butters, älskade hjälte

Fredrik Strage skriver i dagens DN om South Park karaktären Butters, en av de finaste killar som finns på jorden, om fiktionella killar räknas, vilket jag tycker att de gör.

Wild Hogs, sån skit.

Ja, idag har jag recenserat Wild Hogs. En väldigt smärtsam film som jag inte hoppas att någon går och ser efter att ni läst det här.

AB och SVD ger båda treor. SVD skriver: "ingen har i alla fall haft tjockdräkt på sig, något av en raritet inom amerikansk komedi av idag". Jaha, och det ger alltså betyget "bra"? intressant.

Edit, Martin Lawrence ÄR sämst:

Memorable quotes for
Martin Lawrence Live: Runteldat (2002)
advertisement Martin Lawrence: No one is immune to the trials and tribulations of life.

[an audience member yells "Hurry up!" while Martin pauses to have a sip of water]
Martin Lawrence: Somebody put something in his mouth. My zipper's stuck.


[an audience member tries to dis Martin]
Martin Lawrence: Don't forget who the original "Def Jam" host was, motha fucka!

Martin Lawrence: Here goes all these rumors writin' about me. I see on the paper, one of'em says "Martin tries to jump out of a plane using his jacket as a parachute." Now ain't that some bullshit! As I'm trying to get my life together, they're gonna write that bullshit. I know damn well you can't jump out no plane using your jacket as a parachute. Shit, I know you got to use your pants.

Martin Lawrence: You used to look good from afar. Now you just *far* from looking *good*!

Bara en snabb observation.

Mina fingrar luktar smör.

Kellerman hos Lantz i P1

Johanna Koljonen, tjejen från Nöjesguiden, Bon och en massa annat bra har ett program i svt imorgon fredag som heter "det känns som fredag". Programmet är en timme långt och en kvart av det ska vigas åt Martin Kellermans dokumentärserie "Non fiction" som känns som hans serie Rocky, fast typ... på riktigt?

Typ som serien alltså, fast utan ordentlig uppbyggnad till punchlines. Så frågan är om det kommer funka. jag tror att det kan bli jävligt skönt för oss fans som älskar karaktärerna från början. Men väldigt svårt för andra.
Kellerman är även med i dagens Lantz i P1 Tillsammans med Koljonen för att snacka om programmet. Han brukar ju vara lite svår i Intervjuer men här funkar det hyfsat eftersom typ tre pers intervjuar honom.

Det tråkigaste, part Zwei

Alltså det tråkigaste som går att säga när man står i en stor kö och när det är lite trångt är lätt "Ingen panik, alla på en gång, huh huh.". Jag gillar det inte och jag dömer dem som säger nåt sånt väldigt snabbt. På gott och ont.

En annan otroligt tråkig sak som några vänner till mig lyckades med hände här i Göteborg i kön till Klubben Nefertiti. Nef öppnar kl 00.30 så de brukar servera Kaffe i kön. Mina vänner gick till och med bortom pappaskämtsnivån:

- Hej får det vara lite kaffe?
- haha vadå? Irish Coffee eller? haha!!

Dagen efter skämdes de med all rätta så mycket att de höll på att dö båda två. Som tur var så gjorde de inte det. Dog alltså.

300

Idag dök min recension av 300 upp i NSD, efter påskhelgen har väl alla redan varit och sett den, men hey, bättre sent än aldrig.

Nine inch nails i Stockholm 8/4 - 07

Okej. jag tänker inte göra någon större utläggning om konserten. Det ägde, knäckte, krossade, rockade, manglade, slaktade. Nine inch nails är världens bästa band. Både live och på skiva. Trent hade på sig Jacka och palestinasjal. Jackan var i en ljus färg i början och en mörk färg i slutet. Ljudet var sjukt bra, alltså det lät som playback och det var det ju INTE. NIN kör inga trummaskiner och inga samplingar överhuvudtaget när de lirar live. Så sjukt coolt. Vilka perfektionister. Och näst intill alla låtar som jag villa höra fick jag. Plus några otippade spår som "Eraser", "No you don't" och intro med "Mr. Self Destruct". Det här var kanske det näst bästa jag någonsin sett, Gudalikt var det dock första gången jag såg dem i Hultsfred 05. Regnet öste ner så att tjejerna Linda, Sofia och Ida-marias makeup rann som vackra gothtårar och samtidigt grät jag till "Something I can never have" medan tjejerna tröstande kramade om mig. Sedan skrek och röjde jag runt i leran och regnet till Tja, "March of the pigs" tillsammans med mina vänner. Ingenting kommer förmodligen toppa det, även om det var väldigt nära i Stockholm.



några sköna grejer som hände under sthlmsvisiten:

- När vi åker tunnelbanan på väg till Globen sitter en tjej och slöläser en bok vid en sittgrupp av fyra säten. Vi ser inga andra platser lediga i närheten. Så jag Linus och Prins slår oss ner brevid henne. Så fort vi satt oss reser hon sig upp och byter säte. Jag säger något i stil med "jaha så roliga var vi tydligen" halvhögt, vet inte om hon hör mig eftersom hon hinner iväg en bit. Efter kanske tio minuter kommer tjejen tillbaka, tittar på Prins och sedan på mig. Sedan sätter hon sig med oss igen. jag försöker hålla mig för skratt bäst det går men hon sitter kvar och läser sin bok (wow vad du verkar smart!). Precis INNAN vi kommer fram till Globen så ställer hon sig upp och byter plats IGEN. Alltså förväntade hon sig att vi tre killar skulle stöta på henne eller? Det hade varit intressant att stanna kvar och se om hon försökte komma tillbaka en andra gång. men vi var ju tvungna att kliva av.

Mer kanske dyker upp när jag inte håller på att svimma av utmattning. Let's Recount!

Martyrpoäng counter (in total): Hmm få se nu. Somnade 04 på lördagen gav mig ungefär två timmars sömn (10 points) innan vi skulle upp till bussen till Sthlm, därefter sju timmar buss till sthlm (5 points) läsandes Vice numret "Iraq Issue" om hur Kvinnor och barn våldtagits av Uday Hussien (3 points). Hoppandes omkring i 90 minuter till NIN gör någon med en timmes sömn trött i kroppen. Men Peter som vi bor hos har ingen säng att erbjuda. Jag har dock med mig ett liggunderlag som jag "sover" på (15 points). Som kudde använder jag min västa som innehåller en bok (9 points) och som täcke min skjorta (som är genomblöt i svett) och min Jacka (11 points). Jag kliver upp och duschar, käkar och åker sedan hem med buss i sju timmar igen (4 points). Väl hemma finns det ingen mat, gryyymt med tanke på att jag inte käkat sedan kl 13, och klockan nu är 00.00 (20 points). Eller jo Lite gröt finns det (2 points) så jag käkar och sedan ringer min mamma för att prata om sin skog hon nyss blivit ägare till (45 points).

Den totala summan går att räkna ut för den som orkar med sånt trams. Sov gott barn.

//Peace.

Forbidden City

Efter min egen lördagkväll kom jag och tänka på ett särskilt Seinfeldavsnitt där allas vår favoritloser George Costanza ser en mycket vacker kvinna på ett kontor som han nästan vågar prata med, men hindrar sig i sista stund. Han förklarar senare för Jerry att "kvinnor som henne är som del i ett hemligt sällskap i en förbjuden stad". Sen kommer George på att om han visar upp en bild på en het modell och påstår för den snygga receptionisten att det är hans döda fästmö är det "som om jag varit med en av deras egna". Och då stämplas hans hand så att han kan komma och gå som han vill i den förbjudna staden av extremt vackra kvinnor.
I lördags var jag och Linus på en Forbidden City-fest. Det var kanske sju-åtta tjejer varav sex stycken var så sjukt vackra att alla drycker i min kropp (kaffe, nubbe, rödvin, påskmust) förflyttades till huvudet och skapade en väldigt trögflytande blick samt en oförmåga att säga något coolt. Tyvärr hade inte jag sparad bild som kunde ge mig entré i staden igen. Däremot känner jag ju Linus vilket är the next best thing. En väldigt charmig karl helt enkelt.
Festen drog iväg åt lite olika håll och Linus märkte att hans ena svarta Conversesko såg jävla skabbig ut. Visade sig att någon brutal kille (mohawk frisyr) på festen tatt fel sko. Mot ALL jävla förmodan så hittar vi snubben på King's head en timme senare. Han blir lite arg och tycker att Linus utmålar honom som nån slags tjuv (han tolkar alltså situationen när Linus vill ha tillbaka sin sko helt jävla åt helvete fel) Tur där dock. Sen drar vi till Sticky och sedan hem. Hmm hemma klockan 03... uppstigning om två och en halv timme då det är dags att ta bussen till NIN i sthlm.

Year Zero och Shock Value

Year Zero är en platta med enklare upplägg än 2005s With Teeth. Spåren på YZ lägger övergripande loopade, feta och skönt ekande trummor, nästan som skottlossning. Och distade basgångar. Att trummorna låter som skottlossning är väl kanske ingen slump. Trent har ju blivit lite mer politisk. Det är tydligt med låtar som t ex "The Good soldier", "My violent Heart" och "The great Destroyer". Äh vafan.. alla låtar egentligen. Jag har iofs inte lyssnat sönder skivan ännu men Trents självhat och depression känns som utbytt mot hans hat för makten och systemet. Det kanske är den sterila ljudbilden som ger mig det intrycket. Jag har ju som sagt inte hårdlyssnat på textern ännu.
Hur som helst är Year Zero helt underbar, om den här plattan var en person skulle jag göra allt för att personen skulle vilja älska med mig.


Jag vet att jag är sen med att ha Hört Timbos platta men vafan. Bättre sent än aldrig, right? Shock Value är precis som Year Zero ett fint hantverk i trumsektionen. Där tar nog likheterna slut, Timbaland och hans ensemble av gäster (Justin, Missy, Nelly Furtado, Hives, Attitude, Dr. Dre...) gör snuskdansant hiphop, hela produktionen känns som en snubbe inne på klubben som biter sig i underläppen, "Nice..."

Nära att lyckas

I tre dagar har jag lagat min egen mat, jag har ätit havregrynsgröt, två knäckemackor och en banan till frulle, jag har lagat redig (nåja) husmanskost till middag (Lunch is for wimps)som chili, wokade grönsaker, sallad med tonfiskpastasås. Till kvällsmat har jag lirat lite knäckemackor. Jag har inte rökt en cigg sedan helgen, och planen är att inte göra det igen fören tidigast nästa helg. Dessutom har jag tränat brottning i tisdags och Boxning igår onsdag. En vecka lika ren som en herionmissbrukares kylskåp. men det är ju självklart dömt att misslyckats. När klockan är efter 22 går den gyllene chipsgränsen, då är det försent att gå och handla chips eller någon typ av skräpmat om man inte ska känna sig som ett freak. Men jag gick och köpte cheesedoodles i alla fall. Fuck the rules tänkte jag rebelliskt som fan, jag hade lika gärna kunnat sprätta påsen på hemvägen och ätit dem samtidigt som jag promerade som ett annat praktfetto. Därför att när klockan är över 22 så är man ändå en lonely loser som tar med sig chipsen hem till en ensam lägenhet för att pressa i sig alla dooles inom ett och samma south park avsnitt. Innan 22 är man killen som ska "se film" hemma hos sina kvinnliga modell-"tjejkompisar".
Detta är alltså vad killen eller tjejen i kassan på shell spekulerar i när han/hon tar betalt för mitt flott. Det är självklart en kille innan 22 och en tjej efter. Killen blir avundsjuk och inför tjejen måste man skämmas.
"So much for puryfication week". Men det är ju ändå påsk vafan.

The Guardian - mindre gay än Top Gun

Så här kul kan man tydligen ha en dag på jobbet.

Såg precis om en film jag redan recenserat, The Guardian. I min recension babblade jag något om att hela den här prylen har gjorts förr med en lite rebellisk ungtupp (Ashton Kutcher) som söker till en skola för the best of the best of...whatever, där han stöter sig med den äldre instruktören (Kevin Costner) som först tvivlar men sedan gör honom starkare än någonsin genom ändlösa träningsmontages (helst efter de känslomässiga förändringarna, här missar Guardian lite points). Dessutom ska det slevas in lite romans, självklart en ganska hard-to-get-tjej som Ashton får på fall med sin "nr 1" attityd (Han har en tvåa tatuerad på ryggen för att killen bakom honom ska veta vilken placering han hamnar på).
Allt detta är ju fortfarande sant om The Guardian som känns som en blandning mellan Heartbreak Ridge och Top Gun. Men det fungerar helt jävla okej ändå. Jag kan dock sakna gayelementet som Top Gun hade med allt volleybollspelande och duschande, inget sånt ytligt blir det i här, utan snarare en djupare kärlek mellan Costner och Kutcher som rör sig högre än på köttets lustar vilket var fallet med Tom Cruise och Val Kilmer ("You can be my wingman anytime", "Bullshit! you can be mine.").
Dessutom har inte The Guardian ett lika fett soundtrack som Top Gun hade. Slutsats? Detta har gjorts förr, och bättre. Men vem bryr sig?

Last Days

Såg Last Days av Gus van Sant i helgen. En bra film, och en fiktiv historia om Kurt Cobains sista dagar i livet. Precis som i Elephant, en film som utspelar sig under en skoldag ledande fram til en Trenchcoat-mafiamassaker. Så kör Gus på med långa tagningar som till en början verkar helt händelselösa. Men när de sätts i sammanhang blir de viktiga.

Kurt Cobain, eller "Blake" går mest omkring och mumlar deppigt genom hela filmen. Han gömmer sig för sina vänner och sitt band. Han gör ett försök att åka in till en bekant rockklubb men vänder på klacken mitt i ett samtal. Det finns dock scener som "gör" hela filmen.
Som två sekvenser när Blake spelar musik. En sekvens i en mörk studio där han går loss på en akustisk gitarr och en annan som långsamt, långsamt zoomar ut från huset där Blake går loss på alla intrument samtidigt som han skriker ur sig en massa ångest. Ganska starkt, Filmen har för övrigt väldigt bra musik. A capellasången under eftertexterna inte minst.


Helt klart en film du ser ensam, om du nu inte har väldigt toleranta vänner. Eftersom det är så mycket tystnad och lågmälda replikskiften skulle den här filmen omöjligt ens överleva en debatt mellan Popcorn vs chips om en sådan skulle komma igång under filmens något segare partier. För även om bilderna är väldigt vackra som de brukar vara i Van Sants filmer så kanske det inte alltid räcker för att underhålla. Ett exempel på det är Van Sants väldigt snygga Gerry som handlade om två killar som gick vilse i öknen och ja, det var verkligen två killar som var vilse i ca två timmar. ingenting hände liksom, men det var snyggt. I Last days händer det liiite mer iaf.

HouseGang Series

Nu är den här, sommarens låt "Animal Devil" med Housegang series, Karl Linus Lahti har gjort musiken och jag hjälper till med sången. Vi har faktiskt en av de skönaste myspaces jag sett. Gå in och lyssna:
http://www.myspace.com/housegangseries

This is the girl.

Another Night on the town igår. Linus var här med sina favoritcigg Prince - Highland taste. Odlade på höglandet och med en blå förpackning kunde jag inte tacka nej, det kändes ju så coolt. Här är vad kvällen innehöll efter att klockan slagit förfest:

Jag och Linus sitter hemma hos mig och väntar på att få besked om festen. under tiden visar jag min SW-match där jag fick stryk. I samma videofil ligger några fler fighter med mer våld. "Vilka fighters alla ser ut som" tycker Linus. Ja, och helt omedvetet blir vår lilla filmstund framför datorn väldigt motbjudande grabbig, Eftersom min playlist är laddad med Nine inch nails och låten "Mr self-destruct" spelas samtidigt som de svettiga killarna slår och sparkar varandra på datorskärmen. jag tyckte att det var så roligt med den här oplanerade grabbigheten att jag slår på en ännu värre låt med The Game. Fet jävla Västkustrap och fighting - maxat, vilken tur att vi har ironi.

Ett nytt projekt föds, The Housegang. Helt ärigt så är jag 1000% säker på att det kommer bli sommarens snackis. Men än så länge är detaljerna hemliga.

Vi åker till festen uppe på Kungshöjd. När vi gått in genom husporten så guidas vi likt Jack Bauer via mobiltelefon genom en labyrint av lägenhetskorridorer tills vi hittar festen. Lägenheten är i stor kontrast till min egen, väldigt snygg, dyr, klinisk och detaljrikt inredd. Snubben som bor här har färgkordinerat sina handdukar på toaletten så att de går i Svart, röd ,svart. Impressive.
Linus svartklädda heta jobbarkompis Linnea är där, samt en snäll tjej som heter Julia från Luleå som ni också jobbar på Carlings, hennes kille Johan, killen som bor i lägenheten är säljare av hygienprodukter (därav hans extremt cleana hem?) Jag har glömt hans namn men han är vän med Linnea och en söt och skön tjej som heter Katja som är DJ där hon bor i Helsingborg. Vi blir bjudna på Fernet, spelar grodgolf genom lägenheten, babblar på, bland annat så dras slutsatsen att Mika (snubben med låten Grace Kelly) Är en brittisk Salem Al Fakir. Vi blir fulla, röker. Jag blir glad, mår bra, jag gillar alla jättemycket och skiter i morgondagens konsekvenser, bjuds det på fernet så ska man väl inte spotta i glaset?
Ytterligare två chicks dyker upp på festen, en av dem jobbar med Linus, den andra känner jag inte igen men är väldigt vacker. Som alla tjejer på festen förresten, det krävs ordentlig ögondiciplin för att inte stirra som ett äckel. Babblar vidare, skrattar en massa, till slut så hårt att Katjatjejen får ont i kinderna. Jag minns inte åt vad men det var väldigt roligt i alla fall.

Förfesten drar ut på tiden så vi kommer oss iväg mot krogen vid 01 tiden och går in på det vidrigaste ställe jag varit på i Göteborg hitills. Tranquilo. De spelar salsamusik och överallt glider killar med ljusa skjortor, stentvättade jeans och millimeterprecisionsklippt skäggväxt omkring och dricker drinkar med en massa frukt i. DISKASTING! Jag blir arg på varje jobbig jävel på stället och känner hur den stora glädjen till viss del försvinner. Antingen är jag bara trött men jag tror att det är stället som får min energi att dö. En rolig grej händer dock när jag, Katja och killen med festen är ute och röker. En kille med Piké från Billabong och köttigt rött ansikte kommer fram och försöker ragga på Katja, tjejen som står ute och röker med två killar. Killen med festen slår vad med Katja att hon inte vågar säga en viss grej till köttfejset som kommer från Hönö. Hon vågar.
Katja - Jag har aldrig håglat med någon från Hönö.
Varpå köttfejset tittar lite avvaktande på mig och festkillen innan han greppar Katja i nacken och försöker dra henne till sig med orden "jamen då ska du få dig en riktig Hönökaka!". Katja blir ganska rädd och avbryter köttnyllet med lite "nej tack, jag bara skojade" attityd. Vi hänger på Tranquilo i kanske en timme men sedan börjar Katja och festkillen snacka om Sticky, så jag och Linus hänger med ända till kön men där känner vi att en timme på sticky inte är riktigt värt våra nästintill övertrasserade små slantar, så vi kramar festkillen och Katja hej då. Otur att hon bor i Helsingborg, lär ju knappast se henne igen. Nåja Festkillen bor ju kvar så ingenting är omöjligt.
Linus slaggar hos mig som vanligt, snart är The Housegang det nya. You just wait.